Scen

Rapsodisk platsspecifik utvärdering stimulerande kalejdoskop – Don´t Look Back in Angered på Angeredsteatern

13 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Dramatiker: Kristian Hallberg (manus baserat på intervjuer)

Regi: Johanna Larsson

Scenograf & kostymdesigner: Linda Wallgren

Koreograf: Fredrika Byman Moberg

Kompositör: Kristina Issa

Maskdesigner: Lars Carlsson

Ensemble: Sofia Pekkari, Ramtin Parvaneh, Eleftheria Gerofoka, Aleksandra Gazibaric (praktikant) och Seth Manteus (praktikant)

Övriga medverkande: Kristina Issa, Fortesa Hoti, Jasmin Rama, Malak Alrabeaa, Nour Gaarib, Selim Rama och Sara Garib

Samarbete mellan Dramaten och Backa Teater

Premiär: 28/9 2026

Spelas till och med 27/11

Trots att Kulturbloggen bjöds in till premiären (en inbjudan som hamnade i skräpposten) fick vi inte plats. Fick avvakta med sällsynt spårvagnsresa till Angereds centrum tills 7/10. Såg på denna black box-teater som besöktes första gången cirka 1984 kvällsföreställningen detta datum tillsammans med bland andra Stadsteatern konstnärliga ledare. Borde ha ägnat tid åt föreliggande text långt tidigare eftersom iscensättningen byggd kring dokumentärt stoff fängslade mig. Tankar och funderingar väcktes. Oavsett om man har någon relation till ryktbara området eller ej ska betonas att Kristian Hallberg och Johanna Larsson i samarbete med ett par av skådespelarna skapat ett inbjudande tilltal med situationer som inte skönmålar utan exponerar ett prisma av perspektiv. Angelägna ämnet kan ses som en pendang till ett verk riktat till barn på samma scen, nämligen Hemma hos som recenserades här 2022.För egen del kan jag bara erinra mig tre tillfällen då jag besökt postadress 424 när det inte handlat om besök på Blå Stället. Remarkabelt med tanke på mängden människor som bor här ute med Hjällbo i söder och Rannebergen plus Gårdsten i norr.

Vilken skillnad gentemot det till lika delar obegripliga och vulgära haveri som veckan före hade premiär på Backa, en premiär som gjorde mig gruvligt besviken. Tycker synd om lärarna som ska samtala om rollfigurernas gränslöshet och för gymnasister och elever i årskurs 9 bena ut vad den förvirrande intrigen i Cross (tvetydig titel) gick ut på. Vid sådana magplask avstår jag hellre än att att ödsla tid på att nagelfara. Känslan av att blivit utsatt för en testballong uppstod och man önskade att timmarna tillbringats någon annanstans.

Hur annorlunda då mot genomlysningen av nordöstra Göteborg tjugo år efter Mattias Anderssons Mental States of Gothenburg. Tror jag missade den uppsättningen. Glad för att jag fick chansen att se den fristående fortsättningen med sin alluderande titel. Litterärt bevandrade känner till epokgörande Look Back In Anger vars så kallade diskbänksrealism indikerade en ny riktning för engelska samtidsskildringar på scen under 50-talet. ( Filmatiserades med en domderande Richard Burton i huvudrollen och John Osborne blev en berömdhet på kuppen.) Slår mig nu att somliga av aktörerna på Angeredsteatern representerar röster vars självförtroende uppvisar likheter med uppbrusande skrävlaren Jimmy i Se dig om i vrede. Vidare överensstämmer collagets titel nära nog med en sentimental fullträff från Oasis, vilket möjligen kan ses som Göteborgsvitsande lek med ord. Vill flika in att jag som kulturturist i Stockholm såg Mattias Anderssons Mental states of Sweden på Dramaten 2013.

Kristian Hallberg förknippar jag främst med ett antal uppsättningar på Folkteatern i Göteborg vilka han skrivit, bearbetat och/ eller regisserat. Av verk den prisade teaterprofilen haft helt eller delat ansvar för på nämnd institution som recenserats av undertecknad, ska Jag var här först, Bröderna Mozart samt K framhållas. Frilansande regissören Johanna Larsson kan också titulera sig projektledare och ljussättare. Jag recenserade hennes Jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter på Backa. Sedan 2019 är Larsson konstnärlig ledare för Angereds Teater.

På deras hemsida kan man läsa om tillvägagångssättet för Look Back In Angered Att utgå från verkliga berättelser har blivit en röd tråd för teatern, något senaste produktionen verkligen vittnar om. Samtal bokades in med folk bosatta, verksamma eller/ och uppväxta nordost om Göteborg. Studeras Polisens listor över problemområden hittas Lövgärdet och Hjällbo på listan över särskilt utsatta områden medan Gårdsten platsar på förteckning över landets fyrtiosex utsatta områden.

Intervjuerna skedde på teatern, fik, fritidsgårdar, i lägenheter och på arbetsplatser. Förtroenden skapades. Man nådde fram djupt personliga frågor vilka anonymiserades. De som ville ställa upp svarade i något fall med dikter. Pratade om allt ifrån tv-serier till kärlek, våld, politik och drömmar. Handlar om att se framåt, inte bakåt. Flera som delade med sig av sina berättelser tipsade i sin tur om andra. Manus knådades slutligen fram utifrån sexton personers svar och vittnesmål. Hallberg avslutar skildringen av hur insamlandet av stoff förlöpte, genom att rikta sig till publiken med en uppmaning som bränner till, en formulering Hallberg själv använder för övrigt. Vi betraktare ombeds att sätta oss själva i intervjustolen för att skärskåda oss själva och vår geografiska plats. ”Vem är din förebild? Vad är det viktigaste som hänt dig? Och hur kommer det sig att du hamnade på den här platsen?” Svaren på dessa kluriga frågor kan avslöja mycket om din person, eller hur?

Kortversionen av ovanstående redovisning förmedlas inledningsvis av Sofia Pekkari och Ramtin Parvaneh. Pekkari har jag sett på Dramaten och hon förekommer i flera tv-serier och filmer. Hennes far Ingmar ”Spingo” Nilsson framförde sin John Lennon-tribut på ett årsmöte i SEKO som jag deltog i. Han tillhörde musikerna på Backa och ingick i Röda Ropet. Parvaneh å sin sida har också synts i teve och ingått i ensemblen i åtskilliga uppsättningar på Backa. När presenterade skådespelare befann sig i startblocken för respektive karriär medverkade de i den omtalade Mental States of Gothenburg på samma scen.

Under halvannan timme iscensätts såväl essensen av Hallbergs noggrant genomförda samtal som förhållanden kring själva intervjuprocessen. Ensemblen går blixtsnabbt in och ur ett myller av roller, varav somliga återkommer i fördjupande scener. Att intervjuobjekten ibland stör varandra, dyker upp efter avtalad tid och mestadels exponerar orubbligt självförtroende tillför verket en komisk anstrykning. Till en början är den stora svarta ytan framför oss ganska kal. Vid ett belamrat bord sitter Kristina Issa med sin portabla synt och en mikrofon. Hon påstår sig sakna vetskap om Mattias Anderssons gärning, vilket för en vuxen teatervan publik blir till humor. Efter ett tag får soundscape-tillverkare Issa sällskap av vad som verkar vara en scentekniker. Han sätter sig nämligen bakom ett trumset och levererar kaskader av fills emellan växlingar av scener och ett bombastiskt samspel med kompositör Issa.

Mycket hinner hända. Kontexten är området i sig, vilket ger en motsägelsefull bild av kontraster. Somliga berättelser får stå på egna ben medan andra skildringar nyckfullt flätas samman. Levnadsöden och fragment pusslas inte ihop, bildar inget enhetligt mönster. Folk tycker olika, har formats av sina olika berättelser. Somliga försvarar orten medan andra dryftar otrygghet och problem som begränsar tillvaron. Noterar att dokumentationen överlag speglar en stursk självständighet. Intervjuerna tycks ha haft en öppen ingång. Ett tidigt replikskifte leder fram till begreppet förväntningar, på samhället och på den tillfrågade individen. Aleksandra Gazibaric gestaltar en kaxig tjej som vill ha blickarna på sig, fast hon menar att hennes synpunkter inte passar att ha med i en pjäs. Måste vara tacksamt att föreställa någon som flyter ovanpå.

Regin framhäver sinnrikt ett drag av oförutsägbarhet. En spännande osäkerhetsfaktor i dramaturgiska bågen, vilket genererar en kittlande nerv. Gränsen mellan spelade scener och skådespelares vittnesmål av egna erfarenheter är flytande. Man inser att det måste vara en extra laddning i vittnesmålet från Eleftheria Gerofoka om första tiden i Sverige, som handräckning på just Angeredsteatern utan att kunna språket. Tablåerna pendlar konstant mellan bråddjup och banaliteter, livets skiftningar. Hedersförtryck, missbruk, nyinflyttad tjej rädd för att klasskamrater ska bära vapen och en labil tonåring utan impulskontroll kan vägas mot ynglingen som skriver dikter, grabben som vinner tävling och får besök av beundrad gladiator (Seth Manteus lysande i rollen), intervjupersonen som mest ångrar att hon inte vistats mer i omgivande skog och mark och en annan person som vill starta en promenad-teater.

Det görs globala utblickar. Det beryktade vidsträckta området med dess blandning av driftiga och resurssvaga människor belyses med skilda perspektiv. Hjältar och skurkar förekommer liksom kittet av kuggar däremellan med behov och förhoppningar. Manus väjer som framgått inte för mindre smickrande historier. Vad gäller scenografin stimuleras man av den dekor av växtlighet som tillförs tillförs. Ensemblen med Pekkari och Parvaneh i spetsen gör en god insats. En randanmärkning kan förvisso riktas mot ett par av dem för att vissa repliker i spelad upphetsning blir otydliga.

Ett påstående rörande boxning stör mig. Sporten beskriven som ”the noble art of self defence” går inte ut på att slåss i ringen, ett yttrande som tillskrivs en tränare som tar sig an en labil tjej som bär på ilska. Den som likställer att utmanövrera motståndaren med poänggivande träffar, med att slåss kommer med största sannolikhet att förlora. Bildligt talat handlar Don´t Look Back In Angered om att slå sig fram i tillvaron, om att finna sig en plats att kunna göra avtryck på. Uppskattade mycket hur publiken aktiverades som ett appendix till verket. Uppsättningens undersökande karaktär rekommenderas! Här finns mycket att hämta om glädje och sorg, kamp och drömmar, möjligheter och motstånd. Ångrar således absolut INTE resan till en främmande värld, att jag fick lära känna ett knippe unika individer, deras drivkrafter och erfarenheter. Korsklippningen av berättelser kan i förstone förvirra, fast sammantaget befruktar den verket, den dramatiserade dokumentär-estetiken.

Filmrecension: Doggerland – en eftertänksam hyllning till det fria kulturlivet

12 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Doggerland
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Kim Ekberg

En film för den eftertänksamme. En hyllning till alla som följer sitt hjärta för kulturen. Det som händer, det berättas under ytan, mellan raderna. I denna svartvita film får vi följa Alf som närmar sig 40 och bor hemma hos sin mamma, Monica (spelas av Anita Holm) som är något överbeskyddande. Filmen har vackert foto i svartvitt och ofta dröjer sig kameran kvar i närbilder och ger oss tid att reflektera, tänka och känna efter. Det är inte någon film för den som vill ha snabba actionbilder och inte en film för den som vill få allt förklarat. Det är tvärtom, inget sägs övertydligt och inget påpekas noga. Vi måste känna och tänka själva.

Alf (spelas av John Holm) och hans mamma bor i ett radhus, utanför Norrköping, och de verkar inte ha något problem att försörja sig. De verkar ha en sommarstuga också och ingen av dem jobbar. Mamman kan vara pensionär, det förklaras inte. Vid några tillfällen säger hon att hennes önskan är att Alf ska vara lyckligt och helst skaffa sig en riktig utbildning så han kan få ett riktigt jobb. Mamman tycker att det är dags att Alf skaffar sig ett jobb och flyttar hemifrån medan han är mest av att fördjupa sig i kultur och av att uppträda med sin diabolo. Tillsammans med en vän får chansen att åka runt med en husbil i Europa och turnera.

Filmens distributör skriver om filmen:
Kim Ekbergs (XXL) Doggerland är en livsbejakande hyllning till det fria kulturlivet i gryniga svartvita 16mm-bilder.

Det svartvita, medvetet gryniga fotot, är oerhört suggestivt och ger en stor karaktär åt denna ovanliga film som i år var den enda svenska film som hade premiär på Berlins filmfestival.

En rolig scen som är extra intressant är när en teatergrupp skildrar ett samtal mellan den socialdemokratiske partiledaren och svenske statsministern Hjalmar Branting och författaren och folkbildaren Kata Dahlström om behovet av att kämpa för kvinnors rätt att rösta. Hjalmar Branting var Sveriges statsminister under tre olika perioder: 10 mars 1920 – 27 oktober 1920 (Regeringen Branting I), 13 oktober 1921 – 19 april 1923 (Regeringen Branting II) och 18 oktober 1924 – 24 januari 1925.

Efter en kort scen med Kata Dahlström och Hjalmar Branting ser vi Alf samtala och mingla med några ur teatergruppen. Den scenen ger viktig struktur till filmen som helhet. Jag tror att filmen som helhet saknar lite sådan struktur. Det är något som saknas som gör att filmen inte får högre betyg. Betyg 3 betyder fortfarande att det är en bra film, väl värd att se om man tycker om filmer som har en rytm av eftertänksamhet. Men delvis är den för övertydlig och delvis för svår att greppa, det saknas en del information för att förstå helheten. Jag vet, tanken är att vi själva skapar helheten men ändå undrar jag hur Alf och hans mamma kan bo så bra utan att ha inkomster. Det är lätt att ge sitt liv åt det fria kulturlivet när man ändå har tryggt boende och mat.

Här finns trailer till filmen.

Filmrecension: Fåret Shaun och monstret på bondgården – rolig, varm, överraskande och spännande

12 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Fåret Shaun och monstret på bondgården
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Steve Cox och Matt Walker

Ska du gå med barn på en film i Halloween-tider är det ett utmärkt val. Det är rätt ovanligt att film nummer tre efter en sådan första-film-succé har så hög kvalitet. Första filmen om fåret Shaun blev väl mottagen av både kritiker och publik. Shaun har dessutom fått en egen tv-serie. Men skaparna av denna animerade lergubbe-serie har överträffat sig själv. Fåret Shaun och monstret på bondgården är minst lika bra som de övriga filmerna. Jag tycker denna tredje till och med är snäppet ännu bättre.

Fåret Shaun har charmat en stor publik sedan första filmen. Han är påhittig och tar gärna initiativ och sätter fart på tillvaron och han har liksom övriga djup på farmen ett stort hjärta. Farmens djur liksom bonden går i väntan på att fira Halloween och då lyckas den klumpiga bonden förstöra det land med pumpor som fårflocken älskar. Fira Halloween utan pumpa? Nej det vore helt fel, tycker Shaun och bestämmer sig för att hitta en metod att få ett pumpa-frö att växa i rekordfart. Med hjälp av en bok med formler hittar Shaun ett recept på en blandning som ska få frön att gro snabbt och effektivt. Det är klart att något går överstyr. Bonden försvinner och ett monster dyker upp istället.

Som med alla riktigt bra filmer som vänder sig till hela familjen i alla åldrar finns det massor av roliga detaljer för de vuxna att roas av utan att handlingen blir svår eller krånglig för de minsta. Det kryllar av roliga, fyndiga filmreferenser till populärkultur genom tiderna, allt från Frankenstein till Psycho och till Game of Thrones med flera.

Ett stort plus får filmen för att den inte använder sig av vanligt tal eller dialoger och ändå är fåren och alla djur och bonden och veterinären och alla karaktärer mycket kommunikativa.
Som i alla filmer om Shaun och bondgården sker dialogen inte med något språk vi känner till utan det är med gester, olika ljud och kroppsrörelser som karaktärerna talar. Det blir till och med ännu tydligare när det sägs på detta sätt.

Liksom i de andra filmerna samt serien om Shaun och hans vänner finns det ingen dialog på något igenkännbart språk i Fåret Shaun och monstret på bondgården, samtidigt som alla kommunicerar på ett mycket expressivt, begripligt sätt.

Fåret Shaun och monstret på bondgården är liksom övriga filmer med Shaun skapade med lerfigurer i stop motion teknik. Stop motion är en animationsteknik där man fotograferar ett objekt i stillbilder och flyttar det lite mellan varje bild. När bilderna spelas upp i snabb takt skapas illusionen av att objektet rör sig av sig självt. Här handlar det om bilder på lerfigurer som är fantastiskt välgjorda och med små rörelser förmedlas så mycket i denna berättelse som är rolig, varm, överraskande och spännande. En underbar film att se i Halloween.

Bakom detta animerade mästerverk ligger flerfaldigt Oscarsbelönade Aardman Animation, som i år firar femtioårsjubileum. Ett pressmeddelande berättar om Aardman Animation:
De har genom åren gett fansen halsbrytande claymation-äventyr med en stor dos brittisk humor; långfilmsdebuten för bio var Flykten från hönsgården som hade premiär 2000. En av studions mest populära figurer genom åren är fåret Shaun, som bor med sina ulliga kompisar på Mossy Bottom Farm.

Fåret Shaun och monstret på bondgården har fått mycket beröm att kritiker internationellt och The Times filmkritiker skriver:
Varje bildruta, varje roligt ansiktsuttryck, är ett djupt gripande bevis på hantverksmässig närhet i ett filmmedium som i allt högre grad präglas av AI-teknik.

Jag skriver under detta. Det är underbart med en animerad film som utstrålar hantverk i dagens AI-besudlade värld.

Spänner från det glättiga till ett existentiellt djup – Dolly på svenska av Eileen H Lind & Lena Nilsson på Göteborgs Stadsteater

12 oktober, 2026 by Mats Hallberg

vecka 41 6-9/10 2026

Lunchteatern – Göteborgs Stadsteater

I början av året sammanställde showartisterna Eileen H Lind och Lena Nilsson en föreställning om Dolly Parton, förutom att vidta självklar research översattes sexton av hennes låtar till svenska. När duon nåddes av det sorgliga beskedet om hennes bortgång fick programmet ett lite annorlunda utseende. En levnadshistoria skulle skildras och bilden av en synnerligen framgångsrik karriär som gjorde avtryck skulle tecknas. Till sin hjälp har man projektioner (främst foton på countryikonen), tillgång till melodier genom backtrack, glittriga kläder, boots och hattar samt instrument såsom dragspel, cajon och tamburin. Stadsteatern servar förstås med teknik i form av ljud och ljus. Får väl erkänna att jag pinsamt nog inte äger några plattor med denna målmedvetna legendar , vars herostratiska status grundas på 53(!) Grammy-nomineringar och hundra miljoner sålda plattor. Hennes utseende, integritet, enorma låtskrivarådra samt kristna tro och fattiga fast kärleksfulla uppväxt i stor syskonskara ska också vägas in, faktorer som definierat Parton vars humor, slagfärdighet och godhjärtade sida gjorde henne älskad. I showen med underrubriken ”Två röster, ett hjärta och låtarna vi aldrig glömmer” behandlas följaktligen uppräknade egenskaper och fakta. En av de svenska beundrarna heter Nina Persson. Minns att jag hörde henne i utsökt hyllningskonsert för cirka femton år sedan i Hagakyrkan med Göteborg Finest (Gunnar Frick, Bengan Blomgren, Stefan Bellnäs och Johan Håkansson).

Jag fick en impuls tidigare under veckan, kom på att tid och lust samverkade. Infann mig därför vid baren på den som vanligt helt fullsatta Lunchteatern under fredagens finalföreställning. Insåg att jag sett en av kvinnorna på scen i ett annan Lunchteater på samma scen i våras, nämligen Stora röster och höga klackar med Funky Divas. Resulterade nog den gången i bara en uppskattande redogörelse på facebook. Hos firma Lind & Nilsson finns meriter från Allsång på Skansen, konstellationen Funky Divas, flera program på Soppteatern och Lunchteatern i Göteborg och sannolikt en mängd körjobb. Lind är tydligen bosatt på Orust och uppväxt i Oslo.

Inledningen är stämningsmättat effektfull med utdragna toner i moll på dragspel av Nilsson, vilka understryker den chock det oväntade dödsfallet innebar. Lind kliver därpå upp på scen och börjar berätta om objektet för denna tribut. Innan de river genombrottet, tillika megahitten Parton förknippas med, får vi veta att hyllningen ursprungligen tillkom för att hedra och uppmärksamma 80-åringen synonym med amerikansk genuin underhållning. För att vara uppriktig avverkas Jolene utan att soundet sätter sig på önskvärt sätt. Lyckligtvis passerar inte övriga tolkningar förbi. De gör istället avtryck, ibland med besked.

Låtarna görs antingen som duetter eller tas om hand av någon av dem. Ofta kompar då den andre. Berömde dem efteråt för fyndiga svenska texter. Duon sjunger givetvis oklanderligt, fraserar utsökt och textar tydligt. Fallenheten för smidiga duetter är påtaglig. Country-legendarens personliga favorit Coat of Many Colors (titellåt från album tidigt i karriären) görs elegant som tjusig duett. Mellan musicerandet tillförs berättelsen betydelsefulla biografiska data. Vissa inslag gränsar till gestaltande scener, även om kvinnorna avstår från att agera ut dokumentationen. Dolly Partons fäbless för glamour kommenteras och framhävs genom glittriga kläder. Publiken aktiveras stundtals (se bild ovan) och en skäggig man får föreställa Kenny Rogers. Att deras föredömliga teamwork dessutom inbegriper referenser till dem själva är ett lyckat grepp.

Att man fått tillstånd att använda en bandinspelning med Dolly Partons röst skänker en extra dimension av närvaro. Vi delges bakgrunden till listettan Islands In The Stream vars duett med Kenny Rogers här tolkas med bravur. Och publiken är med på noterna. En annan höjdpunkt visar sig vara Travellin´Thru, soundtrack från Transamerica från 2006 vars pådrivande, gungande rytm accentueras av Lind sittandes på en cajon. En imponerande talang som väcker uppseende i lika hög grad som kollegans handlag med dragspel.

Att Whitney Houstons wailande på I Will Always You, ett betydligt mer spritt soundtrack, är en cover i bearbetning känner numera en hel del till, men långt ifrån alla som utsatts för en låt reklamradiostationer hade dille på. Hos Houston kommer originalets avskalade innerlighet bort. De blonda skandinaviskorna gör i sin version ett mellanting av dessa skilda världar. Man undrar hur den hade låtit med Elvis som den var ämnad för. Kvinnorna som forskat i tillkomsten av hits förmedlar underhållande olika turerna kring spelfilmen Nine To Five och Partons ledmotiv. Den kongeniala texten sjungs delvis till ackompanjemang av dem själva på två virveltrummor för att markera låtens karaktäristiskt ”stress-beat”.

Balladen tillägnad den trofaste maken tillhör de alster där duon sjunger ut på ett övertygande vis. Vidare förmedlas en fin tolkning av Here You Come Again, en titellåt från 1977 som både var en framgång kommersiellt och hos kritiker då den renderade i hennes första Grammy. Hyllningen till artisten och älskvärda personen avrundas med ännu en titelsång. Jag som inte haft koll på karriären tar reda på att coveralbumet Those Were The Days släpptes 2005. Lustigt nog medverkar Mary Hopkin som med originalet från sent 60-talet fick en one-hit wonder, när hon som en av de första kvinnliga artisterna signades på Apple. Minns faktiskt den klämkäcka melodin med sin ordlösa refräng från Tio i topp och har kvar singeln.

Föreställningen Dolly på svenska fyller ett behov genom att lyfta fram en storartad karriär med utgångspunkt i countrymusiken. Flera ur den nöjda publiken kom fram till showartisterna efteråt och tackade för veckans Lunchteater.

Teaterkritik: Jesus Christ Superstar – Bra musik, bra sångare, fantastiska dräkter och en berättelse med djup som det finns mycket att prata om

10 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Fredrik Lycke, Isak Bendelin, Olof Åhman, Vilhelm Blomgren, Marsha Songcome, Alexander Lycke, Glenn Edell, Sara Lehmann, Anna Thiam, Cecilia Wrangel Skoug, David Alvefjord, David Lindell i Jesus Christ Superstar, premiär 9 oktober 2026 på Stora scenen. Foto Sören Vilk

Jesus Christ Superstar
Av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice
Översättning Erik Fägerborn
Regi Maria Sid
Bitr regi och koreografi Roger Lybeck
Scenografi Zofi Lagerman
Kostym Teemu Muurimäki
Ljus Mikael Kratt
Ljud Oskar Johansson
Mask Nina Lagnefeldt, Petra Göransson, Maria Reis
Musikaliskt ansvarig och Kapellmästare Johan Siberg

En intensiv scenupplevelse med rockmusik, duktiga sångare, samspelt ensemble och ett djupare budskap mellan raderna, som ger publiken en hel del att fundera på och prata om efteråt. En föreställning som gärna kan kombineras med samtal efter upplevelsen.

Vilka krafter driver människor till att döma människor till döden? Jesus Christ Superstar, musikalen av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice, tar upp hur rädsla drev de fariseiska översteprästerna liksom Judas som förrådde Jesus och de romerska makthavarnas agerade då Jesus dömdes till döden genom korsfästning. Musikalen som skapades av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice hade urpremiär som konceptalbum 1970 innan den sattes upp på Broadway 1971 och kom ut som långfilm 1973.

I fokus står egentligen Judas mer än Jesus. Vi får se hur Judas upplever att Jesus blivit för stor för att vara bra. Jesus har blivit alltför stor och omtalad fått så många efterföljare och det sprids ett starkt rykte om att Jesus är den ledare som ska befria judarna från romarnas ockupation. Andra talar till och med om Jesus som utsänd av Gud och till och med att han är gudomlig. Dessa rykten gör att både Jesus och hans närmaste anhängare är i fara och kan bli gripna och dödade, menar Judas. Allt det Jesus står för riskerar att försvinna, menar Judas. Också de religiösa ledarna för judarna drivs av rädsla. De är oroliga för att Jesus kan starta ett uppror som får romarna att förtrycka judarna ännu mer. Likaså finns det en rädsla bakom de romerska makthavarnas agerande. Uppsättningen som Kulturhuset stadsteatern satt upp nu i regi av Maria Sid skildrar allt detta.

Jesus Christ Superstar handlar om de sista dagarna i Jesu liv, berättade ur Judas perspektiv. Vi får se Jesu växande popularitet gestaltas och vi får se hur hotet från de religiösa ledarna som är mycket rädda för att Jesus inflytande ska utmana maktbalansen i det ockuperade landet. Uppsättningen är lite drygt två timmar med en paus inkluderad. Det gör att delvis kan en del av de olika konflikterna inte blir helt tydliga. Det behöver inte vara negativt. Att vara övertydlig är inte alltid det bästa rent konstnärligt. Att ge publiken möjlighet att förstå utan att få allt skrivit på näsan är ofta bättre.

Scenografin i första halvan är skickligt enkel med orkestern högre upp på högra sidan och i övrigt endast några långa tygsjok från tak till golv som används till mycket. Vi kan därför som publik bli medskapare och se inom oss själva vad tygstyckena i de olika scenerna föreställer. Den enkla scenografin ger därför utrymme för de fantastiska arbetet bakom de talande och fantasifulla dräkterna. Ett stort plus är att orkestern, bandet, är med på scen, på en upphöjning på högra sidan av sidan. Det är underbart med levande musik genom hela föreställningen. Så duktiga musiker.

Alexander Lycke som är Jesus är mycket, mycket bra. Hans röst lyfter. En annan imponerande John Alexander Eriksson som gör den ledande översteprästen Kajafas. Fredrik Lycke bär upp rollen som Judas och är också imponerande. Marsha Songcome lyfter fram en finstämd version av Maria Magdalena. Gerhard Hoberstorfer är helt fantastisk som Pontius Pilatus, han är en av de skickligaste nutida skådespelarna och allt har gör blir som guld på scen. Jag skulle gärna se ännu mer av Pontius Pilatus. Och Magnus Uggla tillför ett stort lass av positiv komisk energi som Herodes. Magnus Uggla som kung Herodes är ett genidrag. För sin helhet behöver denna föreställning i varje uppsättning en stund av humor med Herodes. Vi måste få skratta åt de löjeväckande delarna av makthavarna också.

Första halvan av föreställningen är mer lättsam, mer flyktig och i andra halvan tar allvaret över och allt bryter ut. Tillsammans bildar de två delarna en helhet. Ett litet minus får dock denna uppsättning då några av sångerna från originalet inte fick den plats de förtjänar. Även om föreställningen har ett tema, ett syfte och inte bara vill spela upp ett antal musikalpärlor så skulle jag gärna fått njuta mer av en del av de klassiska sångerna som trots allt ingår i Jesus Christ Superstar. Då hade upplevelsen blivit ännu större. Men det är bra som det är också, det är en fullt godtagbar helhet. Bra musik, bra sångare, fantastiska dräkter och en berättelse med djup som det finns mycket att prata om. Hur man än ser på religion så är de religiösa myterna symboliska berättelser om mänskligt beteende. Att rädslan styr oändligt mycket av människors agerande är en viktig del att förstå för att se vad som hände de sista dagarna i Jesu liv – och för att förstå vad som händer människor idag runt om i världen.

Scen

Footer

Om oss