• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Life of Chuck

17 september, 2025 by Ulf Olsson

The Life of Chuck
Betyg 4
Premiär 19 september 2025
Regi Mike Flanagan,
Rollerna: Chuck som barn Benjamin Pajak, Chuck som tonåring Jacob Tremblay och Chuck som vuxen Tom Hiddleston

Filmen bygger på en novell av Stephen King. Den består av tre olika delar utan traditionell tidsordning. Vilket förstärker mysteriet som genomsyrar filmen. I filmens första akt, och berättelsens sista del, läser en av Marys elever poesi av Walt Whitman. Plötsligt avbryts alltsamman av nyheten att Kalifornien har fallit samman och försvunnit ner i havet. Det är en miljökatastrof som snart visar sig ske över hela jorden. Skogsbränder, jordbävningar, slukhål, döda bin och stora områden som försvinner ner i havet. Hela världen håller på att upplösas. Allt det som vi har byggt upp vardagen kring slutar fungera, internet, mobiler och elen. Det enda som fortfarande fungerar är det analoga systemet för nyhetsutsändning. Finns det inget annat att göra än att vänta och acceptera det som händer. Bisarrt nog verkar ingen skrämd. Marty fortsätter lugna att rätta prov. Mitt i allt det som verkar gå åt skogen dyker det plötsligt upp en skylt på TV och på en massa andra platser runt om i stan. ”Tack Charles Chuck som gav oss 39 år”. Vem är Chuck och varför tacka för de 39 åren.

I nästa akt får vi veta lite mer. Charles Chuck visar sig vara en trist bokhållare som vandrar genom staden på väg till en för honom viktig konferens. Men plötsligt när han hör gatumusikanten Taylors trummor stannar han upp och börjar dansa tillsammans med en ung kvinna. Varför stannar han plötsligt? Var kommer dansen och all livsglädje från? Hur kan han plötsligt börja dans som Mickel Jackson? Vilka hemligheter döljer sig bakom den trista bokhållaren och varför känns det inte sorgligt att Chuck enligt berättarrösten bara har nio månader kvar att leva?

I filmens sista akt, och livets första, får vi svar på vissa frågor men ställs också inför nya djupare existentiella frågor. Här får vi följa Chucks liv tills han dör 39 år gammal. Han har många ljusa barndomsminnen trots att föräldrarna förolyckades tidigt och att morföräldrarna blev deprimerade. Hans farmor som älskar att dansa lär Chuck att älska dansen. Morfar säger att allt är matematik, hela universum men också dansen. Men det gör inte att det räcker med matte också konsten måste till. Du har konsten inom dig säger han. Men är du bra på matte är revisor är ett tryggt och säkert yrke. En lärare menar att Chuck har en mångfaldmöjlighet i inom sig, hela universum samtidigt som han är en del av universum. Så varför begränsa sig?

I morföräldrarnas hus är en sak strängeligen förbjuden. Det finns ett hemligt rum som bara morfar får gå in i. Vilka hemligheter döljer sig där? Varför blir morfar så arg och rädd när Chuck utan lov går in rummet? Han vågar aldrig mer gå in där. Men när morfar har dött försöker han igen. Vad är det som händer i rummet? Skådade morfar in i framtiden? Såg han sin egen och andras död och blev skrämd av att han bara kunde vänta in det som skulle ske. Kan Chuck också skåda in i framtiden när han är i rummet? Kan Chuck ses sin egen död och bara vänta. Är det enda vi kan göra, att invänta vår egen men också, jordens och universums död. Och likt Marty till synes lugnt fortsätta rätta prov.

Filmen är välgjord och underhållande och väcker tankar om våra liv och plats såväl på jorden som i universum. Vad är det som gör livet meningsfullt? Kan vi eller kan vi inte påverka det som sker? Filmen bärs upp av Benjamin Pajaks, och Jacob Tremblays rolltolkningar av Chuck som barn respektive tonåring.

.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Premiär för Strindbergs Fadren med Lena Olin och Peter Andersson 10 oktober

15 september, 2025 by Redaktionen


Lena Olin och Peter Andersson spelar huvudrollerna när Strindbergs klassiker Fadren sätts upp som tidlöst familjedrama på Klarascenen, i bearbetning och regi av F.A. Campbell. Premiär 10 oktober på Kulturhuset Stadsteatern.
Peter Andersson och Lena Olin i Strindbergs klassiker Fadren. Premiär 10 oktober på Kulturhuset Stadsteatern. Foto Felix Swensson

Ett pressmeddelande berättar:
ena Olin återvänder till Kulturhuset Stadsteatern för rollen som Laura i Strindbergs Fadren om de giftiga konflikter som kan pågå bakom kulisserna inom hemmets fyra väggar. Hur långt är vi beredda att gå för att följa vår övertygelse och vad händer när gränserna mellan rätt och fel suddas ut? Med Fadren gör Lena Olin sin andra roll tillsammans med Peter Andersson på Kulturhuset Stadsteatern. Senast spelade de mot varandra i Vem är rädd för Virginia Woolf på Klarascenen 2017, då Lena Olin gjorde sin första teaterroll på 26 år.

I de övriga rollerna ser vi Lena-Pia Bernhardsson, Victoria Dyrstad, Jan Mybrand, Simon Reithner och Linus Troedsson.

För regi står F.A. Campbell.

– Fadren handlar om en familj, om tre människor som älskar varandra. Men deras kärlek är svår. Svår att ge, svår att ta emot. Det kanske all kärlek är. Pappan i familjen kan inte uttrycka sin kärlek, han kan inte ge den form. Mamman vill att de hon älskar ska finnas till på hennes villkor. Barnet vill accepteras, respekteras, och bli sedd. Världen runt omkring är blind, döv, oförmögen att hjälpa – även med all välvilja. På samma gång tickar en slags existentiell klocka. Denna familj, familjen Kjellberg, kan vara ett extremt exempel. Men jag anar att många familjer ser ut så här! säger regissör F.A. Campbell.

Lena Olin har en lång internationell karriär som skådespelerska med filmer och tv-serier som Enemies, Alias, A Love Story och Chocolat vilket nominerat henne till en Oscar och en Emmy. Senast hon medverkade på Kulturhuset Stadsteatern var 2017 med den hyllade pjäsen Vem är rädd för Virginia Woolf?

Peter Andersson har medverkat i produktioner som Hemkomsten, I väntan på Godot, Morbror Janne och Katt på hett plåttak på Kulturhuset Stadsteatern, Kung Lear och Skammen på Dramaten samt i flertalet filmer och tv-serier.

Regissören och manusförfattaren F. A. Campbell är utbildad i regi på London Film School. Nästa år ges hans romandebut The Ratking ut i USA. Nu gör han debut som regissör på Kulturhuset Stadsteatern.

Fadren, premiär 10 oktober på Klarascenen
Av: August Strindberg
Bearbetning och regi: F.A. Campbell
Scenografi och kostym: Jane Campbell Rahmberg
Ljus: Johan Sundén
Mask: Katrin Wahlberg

Medverkande: Peter Andersson, Lena Olin, Victoria Dyrstad, Jan Mybrand, Simon Reithner, Lena-Pia Bernhardsson och Linus Troedsson

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Fadren, Kulturhuset stadsteatern, Lena Olin, Peter Andersson, Strindberg

Hela världens recept har premiär på Teater Galeasen

15 september, 2025 by Redaktionen


Foto Klara G

Teater Galeasen presenterar Hela Världens Recept – en nyskriven pjäs av dramatikern Christina Ouzounidis. Pjäsen har urpremiär den 13 oktober 2025. Ett pressmeddelande berättar:

Tre kvinnor ses en kväll och lagar mat. De har allt de behöver. Ingen är för tjock. Ingen pratar om framtiden eftersom den inte finns. En av dem kan köra bil framåt men inte backa. De har en hund som inte heller är för tjock. Precis som i Alice B Toklas kokbok ligger kriget runt hörnet, men frågan är om det har varit eller är på väg, om det är ett krig eller en kris. Kanske är det bara det att kungsmyntan håller på att ta över hela trädgården. De betraktar världen på avstånd: djuren, växterna, havet, båtarna som ligger och guppar i solnedgången. Utanför hotellets entré står de svarta bilarna uppradade.

Christina Ouzounidis är en av Sveriges ledande dramatiker. Hon var under flera år med och drev det tongivande scenkonstkollektivet Teatr Weimar i Malmö och har skrivit och satt upp ett 20-tal pjäser på scener runt om i landet. På Teater Galeasen har bl a Agamemnons förbannelse, Lagarna och Flyktdjur spelats. Hennes pjäser hämtar ofta inspiration från den grekiska myt- och gudavärlden. Hon är under hösten också aktuell med pjäsen Kröna en drottning på Stockholms Stadsteater. Läs mer här.

Skådespelare:
CHARLOTTA LARSSON som G (med en relation till upprepningar, stundvis misstänkt likt Gertrude Stein)
SANDRA HULDT som S (med en framtidssyn influerad av Simone de Beauvoir)
PELLE GRYTT som A (med en mordisk matlagningskonst förvirrande lik Alice B Toklas)
FRIDA BECKMAN som E (elektriker helt enkelt)

Regi: CHRISTINA OUZOUNIDIS • Ljus TOBIAS HALLGREN • Rum JOAKIM BAYOUMI KARLSSON & MELDA TÖRNQVIST • Kostym MATILDA HYTTSTEN • Mask ANNA OLOFSON • Musik SOLE GIPP OSSLER Regiassistent FREDRIC ODENBORG • Körtekniker KRISTIAN CAVDAROVSKI
Producent JOAKIM BAYOUMI KARLSSON • Teaterchef SOPHIA ARTIN • Förlag COLOMBINE

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Teater Galeasen

Dansrecension – Cullberg: Some Thing Folk – en poetisk skapelse, en hypnotisk spiral som får mig att glömma tid och rum

12 september, 2025 by Marja Koivisto


Foto Moritz Freudenberg

Cullberg: Some Thing Folk
Koncept, koreografi och konstnärlig riktning Ligia Lewis
Ljusdesign Joseph Wegmann
Kostym Sadak
Ljuddesign George Lewis Jr aka Twin Shadow
Musikkomposition Anton Kats
Scenografi Ligia Lewis, Pia Gyll
Koreografisk assistent Corey Scott Gilbert
Medverkande Anand Bolder, Arika Yamada, Girish Kumar Rachappa, Harrison Elliott, Johanna Tengan, Johanna Willig-Rosenstein, Lilian Steiner, Mohamed ”Shika” Saleh, Noam Segal, Panos Paraschou, Vincent Van der Plas
Sverigepremiär 11 september 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

I dansföreställning Some Thing Folk står tio dansare redo att ta oss med till en plats där gamla sagor och nya fantasier möts. Koreografen Ligia Lewis första samarbete med Cullberg omformulerar vad det är att vara människa. Inspirerad av folktro, myter och black feminism skapas berättelser som förenar snarare än separerar.

Sverigepremiär 11 september på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Some Thing Folk är en dansföreställning som inte enkelt låter sig beskrivas, men den känns in på bara huden. Under en förtryckande törnekrona dansar de utsökta dansarna människans livsvillkor av att leva i ständig förändring och i symbios med andra. En symbios som ofta är förtryckande och kväver människans inre kärna. Med varje steg utforskar de gränserna för det mänskliga uttrycket, skapar en symfoni av kroppar som sveper över scenen som en mystisk dikt, skriven i ett evigt tid och rum.

I skuggan av sin egen ensamhet dansar de. Varje rörelse är en tyst skrik av förlust eller längtan, en kamp för att finna skönhet i smärtan.

Kroppar bär med varje steg tyngden av sorg, en ekande melankoli som formar dansen till en sorglig elegi, där hopp och förtvivlan smälter samman.

Ouppfyllda drömmar sveper fram, kaskader av känslor kretsar kring lidande och strävan efter befrielse. Varje rörelse är ibland en försiktig balansakt, ibland en rå styrkedemonstration, på kanten av en avgrund. Vi känner viskningar av mod i en värld av förtryck.

Dansarna rör sig psykadeliskt genom föreställningen. Varje kropp har sin skönhet men också sin särprägel som ständigt kolliderar med en omvärld som bemöter och tolkar i en variation av attraktion eller “den skrämmande andra”. Kropparna uttrycker det osynliga trycket av normer och förväntningar, och påminner med varje steg om den tysta kampen mot det som kväver mänsklighet och naket varande.

Genom en repetition av upprepade gester visar dansarna hur styrka och svaghet samexisterar och skapar en rörande berättelse om motstånd och de sårbara platser där förtryckets skugga vilar.

Föreställningen är en poetisk skapelse, en hypnotisk spiral som får mig att glömma tid och rum och känna människans skörhet, som dansar en dans med andra sköra.

Arkiverad under: Dans, Dans recension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Cullberg, Dans, Dansrecension, Scenkonst

Filmrecension: Min kära tjuv – ger välbehövligt hopp om människorna

11 september, 2025 by Rosemari Södergren

Min kära tjuv
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 september 2025
Regi Robert Guédiguiani

En bedårande, förförisk, vacker och oemotståndlig berättelse om klassklyftor och relationer mellan människor. En film sim ger hopp och som vi kan behöva i dessa tider. Egentligen är filmen överdrivet snäll och många människor med hjärta och medkänsla. Det kan vara skönt att drömma sig bort i en sådan fantasi för att slippa se den girighet och det förtryck som de välbärgade och makthavare oftast står för, i Sverige i alla fall. Lite grann ger väl denna film lite hopp om mänskligheten. Välbehövligt i dessa tider.

Den franska regissören Robert Guédiguian återkommer än en gång till Marseille och som oftast dyker han ner i teman om klass, historia och mänskliga relationer. Huvudpersonen är Maria, en kvinna som närmar sig pensionsåldern. Hon arbetar som en hemhjälp åt äldre i Marseille. Hon har ett stort hjärta och mest av allt klappar det för hennes dotterson och för klassisk musik. Maria är generös och stöder dottersonen så han kan lära sig spela piano.

Men Marias lön räcker inte långt. Hon kan verkligen inte betala för det fina piano dottersonen behöver och inte för de privatlektioner han behöver för att kunna söka in till den finaste musikutbildningen. Och hennes man hjälper inte till särskilt mycket utan spelar mest bort sina pengar.

Maria har ett stort hjärta men det räcker för att betala allt hon behöver betala. Hon hittar sätt att ta för sig av de rika äldre som hon sköter om och gör allt för. Hon naggar lite, lite av deras överflöd. Men samhället och polis är inte konstruerade för att bry sig om varför människor stjäl. Jo det är klart att när det handlar om att som bankchef eller annat hög uppsatt chef sno åt sig bonusar, då är det fritt fram. Men inte för de små människorna utan makt och utan rikedom.

Min kära tjuv är ett lågmält och engagerande porträtt av en kvinna som balanserar på gränsen mellan överlevnad och skuld.

Filmens höga kvalitet vilar till stor del på de många duktiga skådespelarna. Ariane Ascaride briljerar som Maria – hon känns helt äkta i den rollen. En av de mångsidiga franska skådespelarna som alltid imponerar är Jean-Pierre Darroussin som är så suverän i rollen som den gamle mannen Robert Moreau.

Om du följer fransk film har du säkert sett en del mästerliga filmer tidigare av regissören egissören Robert Guédiguian. Några av hans kända verk inkluderar Marius & Jeannette (1997), som vann priset Louis-Delluc, samt Snön på Kilimanjaro (2011), Min dotter Gloria (2020) och La pie voleuse (Den tjuvaktiga skatan) (2024)

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in