• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Motståndets melankoli – spännande, intressant och högst aktuellt

24 september, 2025 by Ulf Olsson


Astrid Assefa, Danilo Bejarano och Eva Rexed i Motståndets melankoli.

Motståndets melankoli
Premiär 12 september
Scen: Målarsalen på Dramaten.
Bearbetning och regi: Ulla Kassius.
Scenografi: Åsa Frankenberg, Ulla Kassius och Moa Möller
Skådespelarare: Danilo Bejarano som musikläraren, Astrid Assefa som mamman, Marcus Vögeli som sonen och Eva Rexed som musiklärarens fru.

Efter en samling utanför Målarsalen tar var och en av ett 50-tal åskådare en stol och bär in den i salen. Stolarna bildar en cirkel med en scen i mitten. Alla sitter tysta och följer hur en lampas ljussken sakta rör sig i en runt i cirkel i taket. Vad är det här? Var går gränsen mellan åskådare och aktörer och mellan scenen och åskådarplatserna. Plötsligt reser sig en kvinna ur ringen, musiklärarens fru, och börjar prata om att vi alla en gång kommer att dö. När hon tystnar reser sig en annan kvinna, mamman, och berättar att det samhälle som hon är van vid håller på att falla sönder. Kaos, upplopp, strider på gatorna och kanske till och med mord. Hon skäms för sin son som lever på gatorna vilket gör henne besviken, rädda och arg. Tryggheten söker hon i sina syltburkar och gardiner. Plötsligt reser sig sonen ur ringen och närmar sig sin mamma. Han söker förlåtelse och kanske lite omsorg. Gå, säger mamman. Sonen lyder och börjar i stället prata om universum. Han pratar om jordens och månens rörelse runt solen som lyser upp universums mörker. När månen hamnar mellan jorden och solen blir det solförmörkelse vilket påverkas allt liv på jorden. Människorna börjar frysa, blir oroliga och alla djuren börjar bete sig konstigt.

Musiklärarens reser sig ur ringen och pratar om att de harmonierna som han har undervisat om inte alls ger en bild av universums och världens harmoni. Han har insett att det han har lärt ut är ett förvridet undantag från världens kaos. Han är besviken på, inte bara musiken, utan också på hela samhället och alla människorna. Men mest besviken verkar han vara på sin fru och sitt äktenskap. Lika besviken är hans fru som säger att hon numera enbart är fru till efternamnet. Men till skillnad från de tre andra verkar inte hon deppa ihop helt. Hon ser också sin chans att utnyttja katastrofen till sin fördel genom att kämpa och ta maken. Men vad ska hon kämpa emot? Vem har makten? Var finns motståndet? Tar hon makten när hon gång på gång reser sig och berättar samman historia om att döden väntat alla och att hon ser en hjälte i rummet. Alla fyra fortsätter att pratat om sina liv och sina högst subjektiva perspektiv på den katastrof som både har skett och sker. De pratar inte med varandra utan mest för sig själva. De olika berättelserna avbryts ett antal gånger av, inte bara av pratet om döden, utan också av sonens berättar om himla kropparnas rörelser och om solförmörkelsens faror. Alla sitter i en cirkel och ser hur ljuskäglan rör sig i en cirkel och hör hur talet om döden och solförmörkelsen cirklar runt om och om igen. Är det tack vare eller trots katastrofen som allt fortsätter att upprepa sig.

Verket har många bottnar. Det handlar om att allt i universum hör ihop och förändras ömsesidigt. Himlakropparnas rörelser kan förändra allt på jorden, det som är tryggt och välkänt kan bli otryggt och främmande och det som är levande kan dö. Det handlar om besvikelser och konflikter mellan människor. Den handlar också om hur vi människor gör våra egna personliga tolkningar av det som sker, kanske särskilt vid annalkande katastrofer. Finns det något hopp? När månen rör sig slutar solförmörkelsen.

Verket bygger på en roman av en av Ungerns främsta nu levande författare László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1989). Han är fortfarande mycket produktiv trots att han som motståndare till den nuvarande regimen i Ungern har det svårt. Ulla Kassius bearbetning och regi är med tanke på bokens omfång och komplexitet storartad. Tillsamman med Åsa Frankenberg, Moa Möller och de fyra skådespelarnas fina prestationer har Ulla Kassius skapat ett spännande och intressant verk som är högst aktuellt i vår samtid.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Storartat skådespeleri i lika sorglig som absurd monolog – Två små vita bollar av celluloid med blå ränder på Göteborgs Dramatiska Teater

23 september, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Peter Nylund

Efter verk av Franz Kafka

Manus och regi: Hans Blomqvist

Scenografi: Jesper Lundahl

Kostym: Agnes Gry

Ljud, ljus, teknik: Jacki Román

Mask: Jessica Cederholm

i rollen: Erik Åkerlind

Premiär hos Göteborgs Dramatiska Teater i Stigbergsliden 19/9 2025

Spelas till och med 16/11

Premiärdatumet sammanföll med premiär på stadens Stadsteater vilket medförde att föreställningen hos GDT sågs påföljande kväll, Satt längst ut på andra rad på den fullsatta trånga gradängen. Följde med intresse vad som pågick i Blumfelds lägenhet under en timmes tid. Det är så han heter, den propre missnöjda tjänstemannen på linnefabriken som berättelsen ”Blumfeld- en gammal ungkarl” handlar om. Franz Kafka hyste ambivalenta känslor inför sin oavslutade novell, som nu kännaren av dennes existentialism lustfyllt bearbetat.

Hans Blomqvists samarbete med Erik Åkerlind sträcker sig långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till 2012 då de gjorde Boet baserad på en text av Franz Kafka. Gemensamt för deras samarbeten är att berättelser inte ämnade för scen dramatiserats utan väsentliga ändringar i överföringen till talspråk och att publiken fått stifta bekantskap med så kallade anti-hjältar. Andra exempel på sådana lyckade adaptioner är Tusen år hos Gud (Stig Dagerman), Anteckningar från ett källarhål (Dostojevskij) samt Flickan och dockan (Kafka) – samtliga recenserade här. Blomqvist motiverar vad som synes vara en besatthet av tjeckens texter genom att betona hur de öppnar och sluter sig, ungefär som abstrakt måleri. Det gäller menar han att välja bland möjliga tolkningar. I egenskap av manusleverantör fokuseras enligt dennes utsago på känslan av tomhet och övergivenhet som svårligen kan bemästras.

Att vad som driver monologen är en övernaturlig händelse, likt en hallucination, har vi inga problem att förhålla oss till när vi får kika in i Kafkas konstruerade universum. De två bollarna under sängen vilka tycks ha ett eget liv där de i intervaller osynkade studsar, påminner om surrealismen hos Ionesco eller Beckett. Påhittet kan ses som en light-version av den berömda berättelsen där Gregor Samsa förvandlas till skalbagge. Blumfeld är en enstöring och en kverulant som i rubrik av ansedd kollega stämplas som incel. Efter en besvärlig arbetsdag återvänder kufen till hemmets trygga härd, vitsminkad iförd grå kostym, kubb och käpp,

Scenografin går i vitt. Mannen tyngd av självömkan och förakt bor trångt. På scen finns bland annat en låg obekväm spjälsäng , garderob, lampor och ett hörnskåp där egengjorda likören frestar. I och med ovanan att ha börjat tala högt för sig själv, något han är medveten om, får publiken reda på hur han mår och vad han upplevt. Blir omgående uppenbart att inte minst lärlingar på jobbet brustit i att visa tillbörlig respekt. Bollarna blir till en integritetskränkande störning vilka ger upphov till mardrömmar. Och tillvaron rubbas till den grad att man undrar hur han ska ta sig ur den hotfulla situationen, återfå mental stabilitet på jobbet och på fritiden.

Senast jag såg Erik Åkerlind på scen var det i den mindre lyckade Om kärlek, en sällan spelad enaktare av Lars Norén från 2010. Vill påstå att där var han felcastad. Här är skådespelaren i sitt esse, i sitt rätta element, på en nivå så gott som i paritet med mästerliga agerandet i Anteckningar från ett källarhål. I nära relation med lika erfaren regissör mejslas ett prisma av känslor fram.

Genom skickligt varierat tilltal behåller Åkerlind greppet om oss. Spänningen upprätthålls med återgivande av anekdoter i echaufferad ton och med sättet han reagerar på ”inkräktarna”. Firma Blomqvist & Åkerlind har säkerligen studerat Allan Edwall som gjort rollen under titeln Bättre utan hund. I Blomqvists tappning lyder underrubriken ”När tystnaden blir öronbedövande”. En avgörande skillnad gentemot Edwalls tolkning är enligt Blomqvist att han hos GDT valt att framställa honom i osympatisk dager eftersom det bättre rimmar med Kafkas vision. Gestaltandet hos karismatiske aktören (också verkat som regissör och teaterchef) utgår från en tonträff som gör avtryck. Den tar sig in i våra huvuden och hjärtan. Pendlingen mellan okontrollerade utfall och eftertänksam förtrolighet gör monologen till en uppvisning i föredömligt skådespeleri. Humörsvängningarnas kontraster binder samman, gör monologen synnerligen sevärd.

Arkiverad under: Scen

Florian Zellers Pappan får premiär på Malmö stadsteater

23 september, 2025 by Redaktionen


Anders Beckman spelar huvudrollen i ”Pappan” som får premiär på Intiman den 4 oktober. Foto: Johan Sundell

Pjäsen Pappan blev en internationell succé och filmatiserades som The Father (2020) – en Oscarsvinnare där Anthony Hopkins prisades för huvudrollen och författaren Florian Zeller för manus. Nu får pjäsen premiär på Malmö Stadsteaters scen Intiman.

Ett pressmeddelande berättar:
En gripande berättelse om minne, identitet och förlust, där publiken får följa med in i den förvirring som drabbar 80-årige André. För regin står Sara Cronberg och huvudrollen spelas av Anders Beckman. Premiär på Intiman den 4 oktober 2025.

I den psykologiska thrillern Pappan gungar marken under fötterna. Du slungas rakt in i Andrés värld – en tillvaro där minnen förskjuts, samtal förvrängs och tryggheten rämnar. Vad är sant? Vad är inbillning? Vem kan man lita på när verkligheten börjar lösas upp?

Regissören Sara Cronberg vill placera publiken i huvudrollens ställe, för att på så sätt få oss att uppleva vad det innebär att förlora kontrollen, tappa fotfästet och se sin identitet lösas upp:

”Denna förmåga att låta åskådarna sätta sig in i någon annans situation och känna det som en annan person känner är en av teaterns mest fantastiska styrkor. I mina tidigare verk, som Ögonvittnen och 1984, har jag låtit publiken agera subjekt på olika sätt. I dessa föreställningar använde vi 3D-ljud och hörlurar för att konkret få åskådarna att höra vad huvudpersonen hörde. I Pappan använder vi istället dramats struktur och textens uppbyggnad för att fördjupa upplevelsen. Målet är att öka medkänslan och ge publiken möjlighet att bearbeta upplevelser som i verkliga livet kan kännas omöjliga att förstå eller hantera. Det handlar om att ge dem en upplevelse snarare än enbart en berättelse”, säger regissören Sara Cronberg.

Pappan spelas på Malmö Stadsteaters scen Intiman 4 oktober – 7 november 2025.

PAPPAN
Av Florian Zeller

Premiär på Intiman den 4 oktober kl 18. Spelas t.o.m. 7 november 2025.

Originaltitel: Le Père
Förlag: Nordiska ApS. Le Père av Florian Zeller är representerad av l’Agence Drama.
Översättning: Lisa Lindberg

KONSTNÄRLIGT TEAM

Regi: Sara Cronberg
Scenografi och kostym: Franciska Zahle
Ljus: Stuart Bailes
Ljud: Jonas Vest
Mask: Therese Jansson
Dramaturg: Anton Elmgren

I ROLLERNA

ANDRÉ – Anders Beckman
ANNE – Karin Lithman
PIERRE – Johannes Wanselow
LAURA – Elodie Terselius (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö)
EN MAN – Martin van Engers Hendrikse
EN KVINNA – Josefin Iziamo

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Florian Zeller, Malmö stadsteater

Modern klassikers chockerande gränslöshet berör inte som den borde – Katt på hett plåttak på Göteborgs Stadsteater

22 september, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Jens Sethzman

Av Tennesse Williams (översättning Jacob Hirdwall och Björn Melander)

Regi: Sunil Munshi

Scenografi, ljusdesign: Jens Sethzman

Kostymdesign: Anne Bolander Looft

Maskdesign: Maria Ritvall

Ljuddesign: Dan Andersson

I rollerna: Caroline Söderström, Jesper Söderblom, Dag Malmberg, Carina M Johansson, Johannes Lindkvist (praktikant), Maria Salomaa och Martin Berggren

Premiär 19/9 2025 Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 30/11

Inte oväntat uppstår en känsla av déjà vu. Är tämligen säker på att jag inte tidigare sett den Pulitzer-prisade pjäsen göras på scen, även om jag sannolikt haft scener från någon av de tre filmerna baserade på samma manus på näthinnan, exempelvis Oscars-nominerade dramat där Elizabeth Taylor frustande spelar mot Paul Newman. I Sverige fick pjäsen som utspelas på plantage i amerikanska södern sin premiär hos Stadsteatern i Göteborg hösten 1955, redan samma år den hade haft sin premiär på Broadway.

Ligger nära till hands att hävda att berättelsen om livslögner, värderingar och girighet existerar i skuggan av O`Neills ikoniska verk Lång dags färd mot natt. Men faktum är att även om Nobelpristagarens ångestridna drama som jag recenserat gånger två i uppsättningar på Göteborgs Stadsteater tillkom tidigare, ägde urpremiären rum på Dramaten året efter Katt på hett plåttak hade mött sin publik. Hur som helst anses Tennesse Williams vara en av de främsta dramatikerna i USA under föregående sekel tillsammans med Eugene O´Neill och Arthur Miller, tre tungviktare som givetvis fått efterföljare vilka spelas hos oss. Alla tre prisade dramatiker har onekligen influerat den psykologiskt djuplodande och förbluffande produktive Lars Norén. För övrigt också aktuell på teatern vid Götaplatsen, vars nytillträdde vd jag passade på att presentera mig för.

Intrigen kretsar kring en minst sagt osympatisk patriark uppvaktad på sin födelsedag av sina två söner och deras respektive. I huvudrollerna träder Brick och Maggie fram, yngste sonen som avbrutit en tillvaro som professionell fotbollsspelare (amerikanska varianten) och kommentator till förmån för destruktivt drickande och den missnöjda skönhet han gift sig med vars begär efter ett möjligt arv gör henne oerhört sårbar. Till saken hör att Brick tröstar med kopiösa mängder sprit efter att han bäste vän, tillika sin stora kärlek, begått självmord. Insatt i hur det förhåller sig väljer ändå flärdfulla hustrun att stå ut med förnedrande behandling för att hon är besatt, åtrår svärfaderns förmögenhet.

Han är en vidrigt självupptagen self made man vars anhöriga har kunskap om att detta kommer vara sista födelsedagen på grund av långt framskriden cancer. Utsikten till tryggad ålderdom medför att Big Daddy´s hustru sedan fyrtio år hållit sig kvar på egendomen, trots att hon fått vänja sig vid makens hisnande förakt. Mot detta skenande vansinne ska ställas äldste sonen och dennes lika rekorderliga och mycket fruktsamma hustru. Fembarnsfamiljen med en sjätte på väg försörjs av den framgångsrike advokaten Gooper och har goda relationer med byns pastor. Advokatens försök att konsolidera och för framtiden utveckla familjeföretaget avvisas kategoriskt av Big Daddy Pollitt. Explicit demonstreras istället hur föräldrarna, till de vuxna sönerna med sina diametralt olika beteenden och öden, öppet tar parti för Brick som tycks ha gett upp. Homo- och bisexualitet och synen på dylik läggning sägs vara ett bärande motiv I Williams uppslitande tragedi.

Ska påpekas att den dystra dramatiken rymmer en stor portion becksvart humor, ett tacksamt estetiskt grepp som vår motsvarighet, läs Lars Norén, tagit intryck av och som bekant införlivat i egna manus. En sådan komisk ingrediens består i att odågan Brick tar sig fram med krycka och stödskena efter att ha brutit foten. Olyckan var framme när han i mörkret tävlade mot sig själv på en idrottsanläggning genom att snubbla på en utställd häck.

Ångrar inte att jag närvarade på premiären och nu försöker bringa klarhet i tankarna ett par dagar efteråt fast anteckningar förkommit. Men regissören misslyckades tyvärr i sitt uppsåt att få mig att lämna ”förtjust utmattad”. Vad finns att ta med sig förutom en brutal exponering av egoism och irrationalitet? anser att miniessän i programhäftet lagt för stor vikt vid Bricks fysiska dragning till Skipper, även om man var tvungen att smussla med samkönade förhållanden i 50-talets USA. Osäker på vad Sunil Munshi kan ha lagt till förutom bruket av mobiler och en moloken Brick ytterst diskret sjungandes vers ur obeskrivligt vackra God Only Knows.

Scenografen stannar kvar i inledande spatiös interiör som lyser i guldgult med parkett, avsatser och blankt glänsande ytor, vilket i jämförelse med andra inte sällan spektakulära iscensättningar framstår som futtigt. Skådespelarna gör oftast entré bakifrån. Den inledande långa monologen från Carina Söderström (Maggie) avbruten av rappa bittra ifrågasättanden från den hon krälar för, introducerar dramats premisser. Skulle jag ha påstått att uppsättningen floppar, hade det funnits anledning att utse Jesper Söderblom till någon som på egen hand räddade premiären, blir den stora behållningen genom sitt pendlande mellan återhållsamhet och korta utbrott av raseri. Han har anförtrotts allt större roller senaste åren. Övertygar allt som oftast lika mycket som här med sitt kroppsspråk och brännheta repliker. Har åtskilliga gånger strött beröm över Caroline Söderström vars uppdrag här är en utmaning. Lysande på att nerverna utanpå och i sättet att varva upp för att därpå sjunka ihop. Men i rollen som personen alluderandes på pjäsens titel blir inte hörbarheten lika fläckfri som den brukar. Söderblom och Söderström exponerar mycket hud och man förstår att intimitetskoordinator anlitats.

Dag Malmberg äger scen när han vandrar in i strålkastarljuset. Men eftersom jag starkt tvivlar på att han tidigare porträtterat en lika usel individ med grandios självbild som man instinktivt avskyr blir han enbart motbjudande. Inga samtidsmarkörer förekommer. Noterade ändå en rubrik som förutsägbart nog drog paralleller till en viss president på andra sidan Atlanten. Carina M Johansson har på sin lott att antingen signalera kontroll genom sarkasmer eller finna sig i att bli förödmjukad. Hon som gett mig så många minnesvärda upplevelser genom åren kommer inte riktigt till sin rätt. Prydliga mönsterfamiljen vilka andra trampar på, bortsett från ömkliga pastorn, framställs med viss trovärdighet. I biroll som Mae märks rutinen hos finlandssvenska aktrisen Maria Salomaa (debut på Göteborgs Stadsteater?)

Slog mig efteråt att uppsättningens längd uppgår till ungefär minus tolv minuter den ursprunglig beräknande. Osäker på om Sunil Munshi jobbat tidigare i Göteborg. I Stockholm har han varit flitig i olika funktioner i skilda genrer. Problemet med regin är att storyn inte når fram, att det inte går att ta personerna på allvar. I filmversioner och pjäser torde storyn runt familjens förmögenhet, konsekvensen av cancerbeskedet, söndervittrade äktenskapet på plantagen, skillnaderna i hur sönerna och deras familjer behandlas samt homosexuella dragningen utgjort en rad fästpunkter för åskådaren. Uppskattar uppsättningens rytm och kunde roas av svängningar i manus, fast detta rubbar inte mitt besvikna intryck.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Inga nya pengar till svensk film 2026

22 september, 2025 by Redaktionen

Regeringens höstbudget, som presenterades 22 september 2025 innehåll inga nya pengar till svensk film 2026. Överlag konstateras på flera håll att inte står i centrum för regeringens satsningar i höst och inför 2026. Svt skriver:
Kulturen får 9,6 miljarder kronor i höstbudgeten. Det är den lägsta andelen av den totala budgeten sedan år 2000, enligt Magasin K.

Film&TV-Producenterna kommenterar höstbudgeten i ett pressmeddelande:
I den statliga filmutredningen som presenterades i våras konstaterades bland annat att Sveriges offentliga investeringar i film har halkat efter andra länder – och särskilt våra nordiska grannländer. Från en genomsnittlig investeringsnivå per capita ligger Sverige i dag bland de allra lägsta i Europa.

Utredningen föreslog reformer för ny finansiering i form av sänkt moms på biobiljetter och återinförda biografavgifter, samt en medfinansieringsavgift för strömningstjänster.

– De finansieringsreformer som föreslogs av Filmutredningen bedömdes kunna genomföras tidigast 2027, så på det sättet var regeringens besked väntat. Samtidigt betyder beskedet tyvärr ännu ett år med en underfinansierad svensk filmpolitik. Vi förväntar oss att regeringen innan mandatperiodens slut går vidare med de föreslagna finansieringsreformerna. Tyvärr är läget akut, säger Film&TV-Producenternas ordförande Eva Hamilton.

Arkiverad under: Film, Kulturpolitik, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Höstbudgeten, Kulturpolitik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in