• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Opera möter AI på Skissernas Museum i Lund

15 oktober, 2025 by Redaktionen

Opera möter AI: “YŪREI: Ghost of the AI Empire” har premiär på Skissernas Museum i Lund Tisdag 21 oktober 2025. Ett pressmeddelande berättar:

Konst och teknik möts i ett nyskapande operaverk som har sin grund i forskningsprojektet OPERAI, lett av forskarenAlexandra Huang-Kokina, på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Yūrei undersöker hur artificiell intelligens kan göra klassisk musik och opera mer tillgängligt och engagera en publik på nya sätt– över kulturella och socioekonomiska gränser.

– Det är inte bara en opera; det är ett experiment i hur publik och intelligenta maskiner kan samskapa, leka och tillsammans omforma upplevelsen av levande konst, säger Alexandra Huang-Kokina.

Evenemanget arrangeras av Centre for Aesthetics and Business Creativity (ABC) på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, som en del av centrets engagemang för att utforska nya mötespunkter mellan konst, teknik och innovation.

– Föreställningsseminariet den 21 oktober är en del av vårt bredare uppdrag vid ABC-centret att främja nya samtal mellan estetik och ekonomi inom organisationer och företag och deras kreativa, entreprenöriella och innovativa arbete, säger professor Daniel Hjorth, föreståndare för ABC-centret. I det här sammanhanget undersöker Alexandra och jag hur AI kan spela en aktiv roll i att återuppväcka publikens engagemang för klassisk musik och opera, och förvandla traditionella framträdanden till mer interaktiva och uppslukande upplevelser.

Den svenska produktionen samlar en exceptionell internationell ensemble med den prisbelönta koloratursopranen Olivia Moss och barytonen John Ieuan Jones, tillsammans med Dr. Huang-Kokina (piano), Paul Docherty (violin) och Atzi Muramatsu (cello). Tillsammans gestaltar de en science fiction-inspirerad berättelse som utspelar sig i ett framtida Japan, där spöken av mänskliga känslor hemsöker ett AI-imperium.

Visuellt och interaktivt bryter den svenska produktionen av Yūrei ny mark. Ray Interactive står för imponerande 3D-scenografi – från en stillsam japansk trädgård till ett washitsu-inspirerat interiör och ett lekfullt AI-laboratorium – medan Foxdog Studios förvandlar publiken till små japanska monster i en ”levande orkester” genom ”gamifierad”, deltagande design. Samtidigt möjliggör en specialutvecklad AI-ljudmodell av Neutone neuralt ljudsyntetiserande som förenar uråldriga japanska klanger med europeiska instrument – och skapar en genuint hybrid och interkulturell ljudvärld.

Föreställningen finansieras av AI Seed Funding från AI Lund Network, Hamrinstiftelsen och Lindéngruppen. Centre for Aesthetics and Business Creativity (ABC) stöds av Lindéngruppen, Hamrinstiftelsensamt Åsa och Jan Söderberg.

Evenemangsdetaljer
Skissernas Museum, Lund, Sverige
Tisdag 21 oktober 2025
18:00–20:00 CET
Arrangeras av Centre for Aesthetics and Business Creativity (ABC), Ekonomihögskolan vid Lunds universitet
Mer information hittar du här: https://www.ai.lu.se/2025-10-21

Arkiverad under: Opera, Scen, Toppnytt Taggad som: AI, Lund, Opera, Skissernas Museum

Klurigt performance om kvinnors ältande och strategier – Den lilla svarta på Hagateatern

14 oktober, 2025 by Mats Hallberg

foton Lina Ikse

Av Hanna Haag

Regi: Sara klingvall

Scenografi 6 kostymdesign: Heidi Saikkonen

Maskdesign: Anna Lilja

Kompositör & ljuddesign: Lotta Wenglén

Ljusdesign: Max Mitle

På scen: Helena Gezelius (skådespelare/ musiker) och Ylva Nilsson

Urpremiär: 3/10 2025 på Hagateatern i Göteborg

Spelas till och med 1/11

För ordningens skull ska direkt sägas att jag bevistade föreställningen som gavs efter premiären, den omvittnat svåra andra föreställningen i en halvbesatt salong. Det är förstås otillfredsställande att det nu gått fem dygn sedan Den lilla svarta sågs. Inte blir pressen mindre av att dramatikern bakom verket efterlyst min recension. Någonstans vet hon nog med sig att en text hade levererats för ett tag sedan om jag varit eld och lågor över vad som beskådats. Till viss del för att formen sköljde över mig som en rejäl överraskning, blev det sammantagna intrycket nära nog en antiklimax.

Var beredd på en ångestfylld skildrad ur det andra könets perspektiv, Samtliga i teamet på och bakom scen är kvinnor bortsett från ljusdesignern och en snickare. Underrubriken lyder: ” Ältande, futtigt, banalt och en smula sakralt – om svartsjuka och vår rädsla för att förlora: oss själva, varandra och förståndet”. Det är till att ha stora pretentioner att vilja klämma in diagnoser som vore de framtagna av en psykolog eller terapeut. Kommenterade vad jag trodde uppsättningen skulle handla om för en främmande kvinna, utgick då från att vi skulle bevittna en dramatiserad linjär story. Ställde mig frågan om jag skulle kunna ta till mig temat i den pjäs jag såg framför mig. Antingen missades infon eller så har Hagateatern lagt till konsumentupplysningen att det rör sig om ett slags performance.

Publiken görs en smula osäker vid ett par tillfällen. Huruvida man kommer behöva deltaga och dras in i skeendet aktualiseras när gröna band delas ut i förväg. Ska kanske inte avslöja hur det förlöpte med dessa moment. Scenografin går i rött, inramas som synes av fem konkava speglar. Till dekoren hör också ett par högar med pocket av kvasiintellektuelle mumbo jumbo-författaren Paulo Coelho. Läste hans en gång i tiden haussade Alkemisten i läsecirkel. Titeln på Hanna Haags manus syftar på ett ytplan på den åtsittande klänning Ylva Nilsson har på sig. Fast så entydig är inte alls syftningen. Föreställningen tema något annat än flärdfulla kreationer och exklusiva handväskor.

Vad ska avhandlas i detta gåtfulla performance enligt dramatikern själv? Den röda tråden borrar sig givetvis djupare in, är en våra mest svårhanterliga negativa egenskaper. Svartsjukan utom kontroll för förnuftet. Den är jobbigt slitsam, kan vara förödande. Haag (lustigt att hon heter nästan som teatern) menar ändå att tillståndet kan leda till något omvälvande som kan gynna en. Är man alltid ensam i sin svartsjuka eller kan den delas är ett annat resonemang som övergår i vårt beroende av andra. I sin innehållsdeklaration protesteras mot ett narrativ med början, mitt och slut. Därför upprepar Ylva Nilsson som ett mantra ”tänk om det börjar med…”. Vidare finns våra livsval och hur de påverkat oss med som en tung ingrediens i detta ”manifest”.

Två skådespelare vilka skiljer sig åt vad gäller fysionomi och tonfall gestaltar dramatikerns frågeställningar, hennes eventuella budskap. De har stått på scen tillsammans massvis med gånger. Att de trivs med sin uppgifter och funkar fläckfritt ihop också i komiskt skruvade scener, framgår med önskvärd tydlighet, Helena Gezelius är så stylad att hon knappt känns igen. Förutom att mer eller mindre agera sidekick åt Ylva Nilsson spelar hon därtill elbas respektive keytar, fixar med effekter och brister ut i Celine Dion-hit. Förmodligen avsiktligt tas ackord på trevande vis.

Nilssons spetsigt uttalade repliker utgör stommen i denna spretande performance som i motsats till mig hyllats av andra. Tajmingen hos duon är upparbetad sedan länge, vilket gör att de skickligt vet var de befinner sig trots att en handgriplig story inte finns som riktmärke. Under pandemin och framåt har jag sett en handfull lyckade uppsättningar på Hagateatern, varav ett par bör klassas som succéer. Visst kan förtjänster hittas i Den lilla svarta, men det skenbart ostrukturerade anslaget gjorde inte förväntat avtryck. Krasst uttryckt saknades gestaltningen av redovisade ämnen.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Monolog med livemusik om att hålla liv i sin dröm – Bad Boy hos Teater Trixter

14 oktober, 2025 by Mats Hallberg

poster Emil Gustafsson

Manus, regi och på scen: Daniel Adolfsson

Av Nerve i samarbete med Trixter

Producent: Charlotte Davidson

Röster: Andrew Z. Kelsey och Stephanie Hayes

Dramaturgisk konsultation: David Shopland och Andrew Z. Kelsey

Urpremiär: 6/9 2025 hos Teater Trixter i Göteborg

Premiären ägde rum i samband med Gothenburg Fringe Festival, fast det är föreställningen 10/10 som recenseras här. Innan publiken sätter sig på läktaren för att se det rymliga svarta scengolvet lysas upp närmast sig, påminns vi av producenten om att föreställningen ges på engelska. Skälet är att man hoppas på att Bad Boy ska bli antagen till teaterfestivalen i Edinburgh. Även om jag för länge sedan studerat engelska tre terminer på universitet, vet jag efter besök inte minst på GEST att jag tappar en inte oväsentlig del när språket är engelska. Hade därför önskat att Daniel Adolfsson underlättat för mig och andra, genom att artikulera extra tydligt eller i etapper dra ner på tempot, inte som en dramaturgiskt knep utan för hörbarheten. Tyvärr skedde förstås inte någon sådan anpassning.

Sa till en av Adolfssons motspelare från uppsättningen av Själens telegraf , en person som fanns i publiken, att hjärnan bakom Bad Boy kanske fick ingivelsen till sin monolog efter att ha gestaltat en karismatisk snubbe besatt av popstjärnedrömmar. Det är rimligt att anta att den detjande hundälskaren Jack är modellerad på Amanda Svenssons protagonist som dramatiserades i fjol. I den uppsättningen varvades skådespeleri med att fronta i ett band. I Bad Boy framförs ett knippe låtar till eget ackompanjemang på akustisk gitarr, original signerade upphovsmannen till monologen får man anta. Monologen inleds rent av med en audition på skivbolag vars intresse väckts efter inskickad demo. Jack när en förhoppning om att bli signad av dem.

foto Per Larsson

Min kännedom om yrkesmannen Daniel Adolfsson? Läst mig till att han varit runt i Norden och spelat teater sedan han gick ut Teaterhögskolan i Göteborg, haft en betydande roll i uppmärksammade tv-serien Bron, skrivit för scenen och under pandemin gav han sig på att färdigställa ett långfilmsmanus vilket blev startskottet för samarbete med Göta Film. Har för egen del sett övertygande insatser av honom ett par gånger på Trixter, på Hagateatern och Tofta Sommarteater. Han fångar publiken genom sitt sätt att porträttera öden, med en aura som engagerar. Omsorgsfullt blottläggs med konstnärlig förhöjning hur komplicerat det ofta är att leva, klara av att tackla vad vi går igenom. Ett kargt, beskuggat och rörelsebaserat kammarspel av nobelpristagaren Jon Fosse på samma scen är för mig höjdpunkten i hans karriär.

Föreställningen pågår cirka en timme. Ställer mig aningen frågande till varför rekvisita saknas bortsett från mattan på bilden. Nästan enda hjälpmedel är ljuddesign, som illustrerar sorl från pubar och störande konversation av skivbolagsfolk. Ovan angiven estetik tillämpas föga förvånande också i Bad Boy. Berättandet sker ömsom animerat, ömsom avmätt och genomförs likt en beprövad cirkelrörelse. Adolfsson förmår att virtuost ha många bollar i luften, återger elegant replikväxlingar med mer eller mindre urskiljbara tonfall. När den som för ordet återger en episod från en herrtoalett och brer på på skotsk dialekt blir det extra komiskt. Maskulinitet diskuteras, blir till ett ofrånkomligt och angeläget sidotema.

Monologen handlar om en godhjärtad romantisk figur som önskar att få bli bekräftad. En lite vilsen sökare som inte vill ge upp hoppet om att förverkliga sina drömmar, bli en firad singer songwriter istället för att hanka sig fram på sunkiga hak. Huruvida man bör överge drömmar som känns orealistiska är den underliggande frågeställning som dramatiserats med utstuderad nerv. Hundägaren Jack får utstå stor smärta, men också antydan till kärleksfulla relationer och spirande hopp. Han är öppensinnad om än snabb att döma andra, verkar i viss mån attrahera spännande kvinnor om jag hänger med i turerna på snabbfotad engelska.

foto Per Larsson

Låtarna av bevekande karaktär interfolierar det flödande berättandet. Inlagda naturligt i manus får de oss att reflektera över vem som ger oss sin story och vad han sjunger om. Adolfsson har som gitarrist en habil diskret framtoning och likt många kolleger en riktigt skaplig stämma. På slutet hålls toner ut för att publiken ska märka hur hårt roll satsar. Uppskattade det intryck monologen gjorde och nyanserna den rymmer även om jag lämnade Trixter utan att bli så drabbad som jag föreställt mig. Vid närmare eftertanke så här flera dagar senare, framstår det som klokt att Adolfsson avhöll sig från den pang-på-offensiv jag räknat med.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Fängslande möte över generationer som oförlöst kammarspel – Silver Star på Göteborgs Stadsteater

13 oktober, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Jonas Kündig

Av Kristina lugn

Regi, scenografi och kostymdesign: Mattias Nordkvist

Maskdesign: Elin Bergström

Ljusdesign: Nicklas Jörgner

I rollerna: Marie Delleskog och Beata Hedman

Premiär: 11/10 2025 Lilla scen Göteborgs stadsteater

Spelas till och med 25/10

Råkade bli en intensiv period med fyra scenkonstverk på lika många dygn. Dumt att samla på sig så många osorterade intryck när man kämpar emot tilltagande skrivkramp. Försöker att beta av skrivandet bakifrån, vilket kändes som ett naturligt tillvägagångssätt eftersom det jag senast såg tillfredsställde mig allra mest. Låt mig först ge ett par sakliga upplysningar om Silver Star. Enaktarens längd är osedvanligt kort, klockar in på cirka femtio minuter. Mattias Nordkvist verkar ha fått blodad tand vad gäller att ge sig i kast med regiarbete. Innan sommaren var över regisserades framgångsrikt En alldeles särskild dag på samma scen, också det ett kammarspel baserat på prisad italiensk film med två självlysande stjärnor i huvudrollerna. I kort intervju berättar Nordkvist som ju ingår i Stadsteaterns fasta ensemble om hur han reagerade när han läste Kristina Lugns pjäs från 1995. Att han skrattade och rördes till tårar om vartannat. Dråpliga humorn betonas plus att Beata Hedman (yngst av skådespelarna i huset) och Marie Delleskog (äldst i ensemblen) pushat varandra under hans ledning. Ska påpekas att förutom regi ansvarar han för såväl scenografi som kostymdesign.

Min kunskap om akademiledamotens verk? Jag har tyvärr aldrig besökt Brunnsgatan 4. Recenserade Rut och Ragnar och Idlaflickorna då de sattes upp på Göteborgs Stadsteater. Har bestämt mig att jag hade stor behållning av Nattorienterarna vars version med grand old lady-duon Meta Velander & Yvonne Lombard gjorde succé om spelades in av SVT. Såg för länge sedan en föreställning i Mölndal där hennes poesi hade tonsatts och för cirka åtta år sedan sedan recenserades ”Sarah Riedel tolkar Kristina Lugn” från Stora Teatern. Under den turnén ställde poeten in på grund av sjukdom. Återkom lyckligtvis till Göteborg något år senare under Kulturkalaset. Av Sarah köptes cd-boken utgiven av Diesel Music där samtliga sjungna dikter tryckts. Har vidare sett intervjun i Min sanning, minnesporträttet samt när det begav sig den osannolika talkshowen där det röktes hejdlöst. Och härom året skrev jag när Mirja Burlin imiterade Kristina Lugn i fyndig Lucnchteater och sjöng ett knippe av hennes dikter. När jag var gift med Herman har hörts live med Lisa Nilsson ett par gånger. och med Jenny Almsenius.

Med tanke på dramatikerns förkärlek för aparta individers slumpmässiga möten, kan det tyckas underligt att det här inte refereras till Nattorienterarna. Till skillnad från Vera och Bricken skiljer det två generationer emellan Alfhild (Marie Delleskog) och Camilla (Beata Hedman). Båda är på rymmen, verkar omgruppera och funderar på nästa destination när de träffas i en upplyst park med gröna bänkar. Den förra med cykel och packning på släp ska vara i 75-års åldern medan Camilla nog inte ens gått ut grundskolan. Dessa båda varelser har rymt, lämnat en tillvaro de inte stod ut med. Barnlösa sjuttifemåringen hävdar absurt nog att hon rymt från sin soffgrupp. Goth-tjejen har stuckit iväg från sin mamma och längtar efter pappan som tidigt övergav henne. I en sekvens menar hon att hon ägnar sig åt en samvetskonflikt av privat natur och inte får bli störd.

Vi får en rapsodisk inblick i två människors mentalt skakiga situation och hur den hanteras. Ibland når de nästan fram till varandra, samtidigt som de är tämligen inneslutna i sig själva. Särskilt den labila tonåringen som kallar sig resultatet av ett snedsprång markerar sin integritet, visar att hon behöver få ordning på sina tankar. Trotsig livsvilja konfronteras med en desillusionerad livserfaren kvinna. Hon vill öppna nattcafé och rekrytera en servitris. Kristina Lugns egensiinigt genomskådande blick känns igen, i en bister granskning av villkor vilka ändå kan ge en glipa av en ljusare tillvaro. Publiken stiftar bekantskap med ensamhetens väsen, betydelsen av våra ursprung och hur var ens förutsättningar påverkas av huruvida vi känner oss älskade, om vi blivit sedda. Den som vill ha fler nycklar och få veta hur det går måste ha i åtanke hur Kristina Lugn fungerar som dramatiker. Vi får en lägesbild, inga lösningar.

Torde vara en speciell känsla att spela mot varandra med denna avsevärda åldersskillnad, även om den inte är lika stor i verkligheten. Skådespelarna medverkade för övrigt båda i Bernardas hus nyligen. Delleskog iförd träningsjacka gestaltar någon som tillfälligt tycks krisa, smider planer i väntan på Silver Star. Tydligen en vit häst i en saga, fast högt osäkert om Camilla får någon förklaring. 28-åringen som gick ut motsvarande Scenskolan i förfjol har varit med i uppsättningar i Stockholm och Uppsala och ägnat sig åt att dubba filmer och serier. Hennes sceniska agerande kännetecknas av en punkig nerv som pendlar mellan utbrott och implosioner. Hedman verkar ha ett enorm driv i sig, antagligen en tacksam egenskap för regissör Nordkvist även om det inte får överexponeras. Spännande att olika psyken, olika tekniker agerar tillsammans och tar lärdom av varandra.

En intressant iscensättning gjorde mig som helhet positivt inställd, fast fördjupning uteblir. Hade dock trott att den skulle kunna ha erövrat och upptagit mina tankar i större utsträckning. Registrerade en finurlig detalj. I högtalarna hörs vid flera tillfällen ikoniska låtar av The Cure (recenserade dem på WOW och såg bandet på Scandinavium under storhetstiden), inte minst deras melankoliskt besvärjande hit Pictures Of You från 1990. Man inser att svartklädda rockmusiken har ett omistligt värde för Camilla, vilket otvivelaktigt märks på hennes rörelser. Underfundigt att hennes hängivenhet i kroppsspråket sedermera tas över av en häpnadsväckande vital Alfhild.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Träffsäker angelägen tragikomik parad med njutbar verklighetsflykt – Hela världens recept, Teater Galeasen

13 oktober, 2025 by Pernilla Wiechel

Hela världens recept
Av Christina Ouzounidis
Regi Christina Ouzounidis
Rum/Scenografi Joakim Bayoumi Karlsson och Melda Törnqvist
Kostym Matilda Hyttsten
Ljus Tobias Hallgren
Mask Anna Olofson
Musik Sole Gipp Ossler
Körtekniker Moa Nyman och Sole Gipp Ossler
Patinering Bettan Eriksson Gross
Medverkande Charlotta Larsson, Sandra Huldt, Pelle Grytt, Frida Beckman
Premiär 13 oktober 2025 (sedd på generalrepetition 12 oktober) på Teater Galeasen, Stockholm

Dramatikern, regissören och författaren Christina Ouzounidis (född 1969) var med och startade och är sedan länge medlem i scenkonstkollektivet Teatr Weimar i Malmö. Hennes verk har översatts till flera språk och 2012 prisades hon av Det svenska Ibsensällskapet. Tidigare aktuell med radioteater och regiarbeten på Kungliga Operan, skrev hon nyss verket Kröna en drottning som spelades på Stadsteatern i Stockholm.

På Teater Galeasen har tidigare Lagarna (2010) och Agamemnons förbannelse (2012) av henne spelats. Kvällens verk är skrivet direkt för de fyra skådespelarna. Inspirerad av Alice B Toklas kokbok uppges den vara som en svartsynt komedi eller dystopi om djur och matlagning. Texten har vuxit fram utifrån ett pågående samtal mellan Galeasens teaterchef Sophia Artin och Ouzounidis. Handlingen kretsar kring tre väninnor som ses en kväll för att laga mat. Orostider råder. Programbladet beskriver gestalterna som G – som är ”stundtals misstänkt lik Gertrud Stein”, S som är ”influerad av Simone de Beauvoir”, A som är ”förvirrande lik Alice B Toklas. En fjärde gestalt E – är ”elektriker helt enkelt”.

En snabb sökning på nätet berättar att Ouzounidis brukar skapa postdramatisk teater. Här frångås ofta ett linjärt berättande och i stället skildras tillstånd, där relationer och situationer undersöks i ett utvidgat nu. Texten blir ett teatralt element, jämställt med ljud, film, ljus och scenerier. Aktörer och publik deltar som i en gemensam process där gestalternas handlingar och möjligheter sker inom en vald fiktion. Hennes verk beskrivs bestå av språkspel med upprepningar och pauseringar, där påståenden hålls fram för att sedan finfördelas till nya påståenden. Begrepp och föreställningar om moral och existentiella dilemman smulas sönder och sätts ihop igen i nya mönster.

Utan att tidigare tagit del av hennes dramatik vandrar jag förutsättningslöst – ovetandes om det ovan – in i teaterlokalen. För att nå min plats måste jag försiktigt passera ett tjusigt, festligt långbord med mängder av vinglas, pavor, bruna, robusta tallrikar och vita linneservetter. Bordet står långt fram på scengolvet. Borgerlig trygghet och ordning anas. Den ännu obefolkade scenen kantas av växtlighet, där murgröna dekorativt pryder de många fönstervalven. Allt är partiellt upplyst till en varm atmosfär. En gammal charmig bil, halvt igenvuxen, sticker fram till vänster. Fåtöljer står hemtrevligt utplacerade. Rummet verkar, trots vissa detaljer, andas skönhet och harmoni. Sammantaget känns ljussättningen och scenografin gjord med extra omsorg. Harmonin i rummet blir en tydlig kontrast till det skrämmande kalla ljus man anar utanför. I svartvitt – som via en övervakningskamera – via videoskärm – får vi inledningsvis se vad som försiggår i köket bredvid. Tre personer lagar mat och pratar trivsamt. En slags gemytlighet sprider sig. Strax därefter träder de tre vännerna in i scenrummet.

Via hur vännerna reagerar på eller förhåller sig till det som hotar utanför lär vi sakta känna deras skilda karaktärer. Men ständigt inflikas, och återvänder samtalen lyriskt, allvarligt och emellanåt maniskt kring matlagning. S – som underbart och med träffsäker komik gestaltas av Sandra Huldt – är den mest hoppfulla. Hon söker ljus och mening i nuet som ändå kan hanteras. Hon vill vårda allt och alla, och försäkrar (med ibland skör stämma) att allt är lugnt – för de ”har allt som de behöver”. De gör ju allt, tar ju hand om ”äpplena innan de faller ner” från träden. A – ledigt gestaltad av Pelle Grytt –är en mer drastisk och realistisk kvinna som påminner alla om att mord även krävs när man lagar mat. G pratar filosofi och utövar en viss uppsatt, svävande auktoritet, träffsäkert artikulerad och fångad av Charlotta Larsson. Mitt i allt dyker hantverkaren E upp – som bland annat får ett utbrott mot de övriga – som ju har allt (i sin borgerliga lyx) och hon inget. Men hon stannar kvar, hjälper dem när strömmen går, tycks ty sig till någon slags trygghet hos vännerna.

Emellanåt föreslår G, pedagogiskt, att de ju alltid kan låtsas och liksom ”börja om som om ingenting fanns före detta”. S får raseriutbrott över att man envisas med att ta framtiden på så stort allvar. Man vet ju ”inte om framtiden ens finns”.

Ibland formar sig replikerna till talkörer i otakt där orden inte hörs så bra och monologerna växlar till drömlika inre medvetandeströmmar. Men det tragikomiska och ironin i texten väcker hela tiden intresset för att inte missa ett enda ord. Pinsamt och nära känns det att A suckar över att ”sufflén sjönk ihop” i ugnen när strömmen gick. Likaså att champagne anses nödvändigt, till löjrommen, som snabbt bör ätas upp inför en oviss framtid. Pinsamt är också nonsenspratet kring vem som får vara tjock. Men det blir mänskligt och psykologiskt trovärdigt. Den inskrivna humorn balanserar vänligt upp allt mörkt.

Jag relaterar till ”lägerelds-TV”. En stunds gemenskap, men med stort allvar denna gång. Inget är överdoserat svart, för det har vi redan nog av. Vi värms och orkar reflektera.


Foto Markus Gårder

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Christina Ouzounidis, Scenkonst, Teater Galeasen, Teater Galeasen i Stockholm, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 98
  • Sida 99
  • Sida 100
  • Sida 101
  • Sida 102
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in