• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Spännande sound lyfter känslorusig dramatik i stumfilmsklassiker – YoJuliet och Jonas Jonasson levererar musik till Gösta Berlings saga på Aftonstjärnan

12 november, 2025 by Mats Hallberg

8/11 2025

Aftonstjärnan på Hisingen

Mitt problem vid skrivande av recensioner är benägenheten att grotta ner sig i detaljer efter gjord research. Frestelsen är nästan övermäktig i föreliggande fall, men ska försöka att inte sväva ut även om det i föreliggande fall finns mycket info att delge. Fick inbjudan av en producent och nappade på erbjudandet, kunde ta plats långt upp på en i princip fullsatt läktare. Innan publiken bänkade sig i salongen för två långa sittningar hade man satts i rätt stämning genom att pianist Anders Jansson i caféet förmedlade en vibe av stumfilmsmusik. Evenemanget som till formatet påminner om en Wagner-opera, inleds med introduktion av Lina Midholm, ny koordinator för Värnamo filmhistoriska festival som grundad av Kalle Boman professor i filmisk gestaltning.

Vi får reda hur restaureringen av filmen inklusive kompletterandet av textrutor kunnat genomföras. Lustigt nog fanns det två original att utgå från och mer film hittades, vilket innebär att sammanlagd längd är 204 minuter. Mauritz Stillers redan långa film delades vid premiären upp i två delar. På Aftonstjärnan, en av Sveriges äldsta biografer, blir det förstås paus mellan visningen av delarna. Läste för länge sedan Selma Lagerlöfs omtalade debutroman och 2017 recenserades en intressant symboltyngd uppsättning med Adam Lundgren i huvudrollen på Göteborgs Stadsteater.

foto Alin Popescu

Ska poängteras att Stiller tagit sig sådana konstnärliga friheter att författarinnan upprördes, rasade över hans tilltag. När jag efteråt på väg ut får en pratstund med en av musikerna berättas för mig att Värmlands och kanske hela Sveriges författar-drottning blev ännu mer ifrån sig över hans filmatisering av En herrgårdssägnen. Stumfilmen om majorskan på Ekeby, kavaljererna och adelsfamiljerna på godsen i bygden blev en världssensation som banade väg för regissören och en ung Greta Garbos karriär i Hollywood. Kan i sammanhanget rekommendera romanen Vinterträdet av Ellen Mattson som handlar om Garbos skygga tillvaro i USA.

Enligt Midholm uppstod magi när restaurerade filmen kompletterad med nyskriven musik, visades på festival i Värnamo hundra år efter premiären, en satsning som då var den mest påkostade och vars spektakulära effekter man sannerligen lägger märke till. Pernilla August tillhörde de som var lyriska och Fredrik Strage har hyllat YoJuliet för ett tidigare soundtrack. Kände inte till duon som specialiserat sig på att göra filmmusik, producera och framträda i visuella sammanhang.

YoJuliet som startade som ett experiment består av Julia Sandwall på stråkinstrument och piano och Yohanna Eek Björnulfsson på slagverk och sång. De har turnerat i Turkiet, är aktuella med fler filmmusikprojekt och aviserat sitt debutalbum. Sandwall är klassiskt utbildad violinist som frilansat i tjugofem år medan Eek Bjönulfsson (gift med instrumentkollegan Finn som bland annat brukar ingå i Augustifamiljen) hämtat inspiration från karnevalen i Rio och Nordiska Visskolan i Kungälv. YoJuliet säger sig bygga upp musikaliska rum, långsamt framväxande ljudlandskap. Ett påstående vars sanningshalt bekräftas i arbetet med Gösta Berlings saga i förening med Jonas Jonasson.

Dags att presentera min koppling till tredje länken på scen. Klaviaturspelande Jonas Jonasson vars anslående mustasch nu försvunnit har jag under drygt trettio års tid sett i härligt säregna Bob hund med sitt skeva sound och fantasifulla texter. Har på senare år blivit några recensioner. Sett honom lie överallt. I Hultsfred, på Kalas-turné, i baren på Riche, Göteborgs Konserthus med GSO, i märklig musikal på Storan, festival i Gamlestan, näst sista spelningen någonsin på Kungstorget och kanske ännu fler gånger. Som av en slump lanserade två andra medlemmar bok i Mölnlycke samma helg och trumslagare Christian Gabel (nyligen aktuell med storslagna 1900 på Storan och för ett par år sedan hördes hans musik i produktion hos Backa) spelade enligt uppgift i Göteborg samtidigt. Mannen med sina syntar, melodika och elektronik har parallellt med tiden i framgångsrika rockbandet ägnat sig åt teater-, film- och konstmusik.

Genrer mixas liksom uppdelning av akustiska och elektroniska delar, fast de senare överväger. Somligt loopas eller har förinspelats och mitt ibland all väv av drumpad, perkussiva instrument och syntetiska ljud kan stundom piano urskiljas. Sandwall trakterar keyboard/digitalpiano(?) plus tre olika stråkinstrument, violiner och möjligen viola (sitter långt ifrån och är ingen musiker). Samtliga sjunger, främst Yohanna, betydelsebärande fraser upprepas vilket ger en humoristisk touch. En vackert utdragen sekvens sjungs till och med a cappella. Dessutom har den oerhört ambitiösa trion vinnlagt sig om att ljudmässigt understryka ett antal scener, som när någon bankar på en dörr eller hoppar fram från ett gömställe.

Kuriöst nog hade min 92-åriga mamma utan min vetskap fram tills ett par dagar före, bestämt sig för att gå på föreställningen. I paus ansåg hon på grund av volymen och inramningen att det fick räcka. Bara tanken att hon skulle kunna tillgodogöra sig ny ändamålsenlig musik, vars sound stundtals påminner om slingor från gruppen som jag haft så stort utbyte av är mig främmande, rent av smått absurd. För att matcha det mustiga som genomsyrar epiken blir det karnevaliskt ystert och vackert men framför allt kolossalt dramatiskt. Sentiment och spänning går hand i hand.

pressfoto Lisa Arfwridson

Nu gick jag dumt nog i fällan och skrev ymnigt igen. Ska se om jag kan tyda det väsentligaste i anteckningar nedtecknade i mörkret innan jag sätter punkt. Vill först komma tillbaka till funderingen om format. Sammantaget blev upplevelsen i mastigaste laget att smälta. Man hade tjänat på ett längre break mellan delarna, antingen dela upp det på två dagar eller ha en inlagd matpaus med catering eller liknande upplägg. Efter tio akter med åtskilliga turer intriger som rullas upp runt Fryken bland välsituerade adelsfamiljer, familjehemligheter och förtappade existenser med majorskan i centrum känner man sig utmattad. Musiken är dragplåstret, spänningsmomentet som i intervaller skapar magi.

Deras suggestivt vindlande och tidvis bombastiska soundtrack med romantiska och avantgardistiska inslag hade tjänat på ett längre uppehåll mellan delarna. Musiken förhöjde ljudlösa skådespeleriets ofrånkomliga överdrivna uttryck, känslosvallen målades fram i toner. Utan dess fängslande spegling och förklarande struktur hade Stillers berömda stumfilm med en melodramatisk Lars Hansson i huvudrollen inte alls haft samma nerv. Under avdelningen kuriosa bör nämnas att den legendariske teaterchefen Torsten Hammarén gestaltar en fåntratt till greve. Greta Garbo gör entré först i tredje akten.

Mixen av klanger och rytmer är sinnrik och man hänförs av kontrasten i skilda stämningar. Nyskrivna musiken är inte bara funktionell utan äger lockande kvalitéer, blir till ett spänningsmoment vars raffinerade oförutsägbarhet i omgångar skapar magi. Dansanta tongångar samsades med hotfulla partier som frammanade fara å färde, till och med skräck. Man använde sig finurligt av glissandon och dova taktslag för att förebåda upplösning. Tyngden i kraftfulla beats och smäktande tango hade i andra änden av registret spröda toner och ett tema som påminde om populära tv-serien Mot alla vindar från Australien.

Prestationen var synnerligen imponerande. Trion var så otroligt smidig och samtrimmad. Nödvändiga precisionen för att synka med filmens skiftande handling funkade perfekt. Utförandet var fenomenalt, dynamiskt och uppenbart djärvt, med liknande konstnärlig fria attityd som Mauritz Stiller hade i förhållande till Selma Lagerlöfs berättande. Med ett avstånd på hundra år tog sig filmteamet och komponisterna an mystiken i historien om och kring Gösta Berling i självständiga bearbetningar. Tonsättarna med målet att spegla Stillers vision med sin estetik och som sammantaget resulterat i nydanande. konst.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Klimatet i terapi – alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

11 november, 2025 by Rosemari Södergren

Klimatet i terapi
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi Nathan Grossman

Sju klimatforskare från olika delar av världen samlas för att gå i gruppterapi för att undersöka hur de står ut med att larma om klimatförändringarna och samtidigt få så mycket motstånd och ifrågasättande av skeptiker. Som djupdykning i det temat är filmen tunn. Dessutom känns terapeuten som leder terapin som en karikatyr av fördomar om hur en terapeut agerar. För mig är behållningen inte själva dokumentären, som är alldeles för kort och det är tydligt att mycket, mycket är bortklippt. Filmen är bara 65 minuter, det är omöjligt att få ett seriöst utklipp, en rättvis sammanfattning är omöjlig på den korta tiden.

Att filmen är så kort gör att jag som åskådare inte förstår på riktigt vad som hände under terapin och varför det går som utgår. Det blir något urvattnat men trots det tycker jag att detta är mycket intressant och ger många tankar. I korthet får vi tydliga beskrivningar av vad som är på väg att ske världen över med klimatet och förändringarna. Filmens andra behållning är för mig lika tungt vägande. Den visar att människor måste ha en helhet, att logik, kunskap och förnuft måste samverka med känslor och det undermedvetna för att vi ska bli hela. Och dit kan vi nå också med en karikatyr av terapeut. Alla människor är trots allt människor. En terapeut har till uppgift att få sina klienter att lära känna sig själva. Om det behöver göras med fåniga frågor och övningar – det spelar ingen roll. Alla vägar till självkännedom är väl bra. Alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

Terapi kan vara bra för människor i olika situationer för att lära sig förstå sig själva, att börja se sina känslor och sina tankar något tydligare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritiik, Filmkritik, Filmrecension, Gruppterapi, Klimatförändringar

Innerlig och svängig vokaljazz i förstklassigt utförande – Rigmor Gustafsson / Erik Söderlind i Råda Rum

10 november, 2025 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

7/11 2025

Råda Rum i Mölnlycke

Vissa artister och musiker dras man till för att de förmedlar sound man går igång på och känslor som går rakt in. Så har fallet varit med sångerskan Rigmor Gustafsson och gitarristen Erik Söderlind, vilket medfört att jag sökt mig till flera av deras respektive konserter, recenserat några av deras skivor och framträdanden i uppskattande ordalag samt haft turen att höra dem på festivaler. Fast i Mölnlycke blev det premiär vad beträffar att lyssna till dem på duo. Minns när Rigmor framförde tolkningar av Bacharach/ David skrivna för Dionne Warwick för tjugo år sedan på Nef. Erik som är yngre hörde jag sannolikt live första gången några år senare. Skönsjungande värmländskan med sina elva album plus samlingar i bagaget har tilldelats många hedrande utmärkelser medan gitarristen kallats fenomen av självaste Mike Stern och fått pris av branschen (gitarrtillverkare). Att jag träffat dessa chosefria jazziga individer då och då och dessutom fått positiv respons i skrift, har som konsekvens att hade de gjort mig besviken skulle jag troligen avstå från att recensera.

Attraktiva arrangemanget var välorganiserat. Ett par hundra hade betalat ett rimligt pris för biljetterna värmde i novemberkvällen. Folk satt utplacerade vid mysigt belysta bord, bar öppnades inne i lokalen i paus och därtill fanns faciliteter i form av Råda Rums restaurang. Publiken var lyckligtvis där för att lyssna på musiken och vår feedback uppskattades av duon. Akustiken var tillfyllest om än inte kristallklart ljud. Dessa praktiska omständigheter och utformningen av spelningen inverkade väsentligt till en lyckad helhetsupplevelse. Inramningen gjorde sitt till. Båda signerade skivor som fanns till försäljning. Gustafsson och Söderlind introducerades dessutom initierat av arrangören. Har en personlig relation till platsen då pappa och andra släktingar har begravts här, utgick härifrån när jag konfirmerades och fick gå i täten och varit på åtskilliga evenemang, bland annat med mammas pensionärsförening.

foto Qlaez Wennberg

Konserten inleds med hundraprocentig närvaro i gospel av Nat Adderley betitlad Seremoniette. Den ödmjukt lysande stjärnan berättar nästan varje gång vad hon ska företa sig. Somligt ur repertoaren hämtas från sångerskans senaste fullängdare, den första på svenska (recenserats här). Två standards har fått utmärkt svensk text av Anders Lundin. Pärlor som i original heter It Could Happen To You och If I Were A Bell signerade Jimmy Van Heusen och Frank Loesser som Lundin döpt till Mig hände det nyss respektive Tack så länge. Två strålande sånger som det sprudlar om där det sofistikerat nog ges utrymme åt diverse finesser. I Mig hände det nyss infaller aftonens första utbroderande av tema. Förutom bryggan som inhöstar applåder får vi scatsång. Tack så länge präglas av originell metaforik jämte Söderlinds ackordföljder i sticket. Vad beträffar sångsolisten kan tyckas att jag svär i kyrkan (fashionabla Råda Rum tillhör Råda församling), sticker dock ut hakan. Hävdar att den förnämliga artisten stundtals var övertänd före paus.

Varför inte fortsätta genomgången över vad som sjungs på modersmålet? Nostalgi är en ballad vars text knåpats ihop av Sofia Pettersson vars debut jag har på cd. Melodin gjord av Rigmor låter lite kantig inledningsvis, lyckligtvis får den efterhand en idealisk form. Birger Sjöbergs Den första gång jag såg dig jazzas till så markant att öronen behöver anpassa sig. Erik lägger snyggt melodins tema över den loop han förberett. Vidare blir det vokal uppvisning när favoritpoet tolkas i Strövtåg i hembygden.

foto Qlaez Wennberg

’Mannen som spelar utan plektrum och träffande beskrevs vara influerad av Joe Pass, träder fram i helfigur i två eftertänksamma, stillsamma ballader. Dels romantiskt anstrukna högt rankade Here There and Everywhere signerad sir Paul McCartney hämtad som bekant från Revolver, dels hans egna senaste mästerverk döpt till Matti komponerad för albumet han gav ut i fjol tillsammans med Lars Jansson. I Beatles-balladen ”smugglas” snygga tillägg in i licks på känt jazzmanér, medan vad som gränsar till gåshud i Eriks ”rekviem” till sin okonventionelle granne (vi får bakgrunden till vänskapen) förstärks av Rigmors ordlösa sång á la ledmotivet ur Bagdad Café. Vokal uppvisning! Tror det är första gången jag hört den aktade gitarristen jobba med loopar i flera låtar. Fruktbart att på så vis ge oss ett fylligare sound genom inspelad melodi och möjligen också lagrad basgång. Lite grann som att ha spännande dialog med sig själv. Hans fabulösa teknik märks i omgångar, utvinns utan att den drivne instrumentalisten flashar med uppövade färdigheter på sin Gibson 350 T.

Söderlinds intro i Oscars-vinnande It Might As Well Be Spring leder in i intrikat rytm. Samarbetas skickligt, framstår som att improvisatoriska inslag tillförs. Med sitt sätt att sträcka ut i somliga stavelser glänser Gustafsson i Yesterday som understryker att en avdelning ägnas den unge Paul McCartney. Apropå att gitarristen berättat om sitt projekt att göra soloplatta bestående av dennes kompositioner, en cd jag recenserat. Mycket har varit till förnöjelse under första halvan även om marginella invändningar kunnat skönjas i min text. Den definitiva höjdpunkten infinner sig i en glödhet energisk blues som framförs fabulöst. Sången är mästerlig och utbroderade ackompanjemanget likaså. Magisk interaktion! Än så länge existerar inte samarbetet på skiva. Kan bara hoppas på att denna och fler fullträffar kommer att ges ut.

foto med skribenten i mitten taget av Annika Grahn

Några inslag från ett oantastligt andra set återstår att redovisa. Bluesette satte tonen ovanligt nog i sång enbart på engelska. Njuter av otroligt elegant riffande och interaktionen dem emellan som gör den munspelande belgarens hit till ett av konsertens krön. Att duon är inne i ett flow märks i James Taylors vackert avskalade Fire And Rain, som Rigmor i likhet med Bluesette spelade in för länge sedan. Man kan påstå att båda exponerar fenomenala färdigheter i ett av sångerskans paradnummer. Kan som kuriosa nämnas att jag har originalet på vinyl. Soundet breddas på flera melodier genom raffinerat bruk av loopar.

Enastående framgång nås också med örhänget My Romance från 1935. Noterar suveränt stick och att scatsången sitter perfekt. Utförandet genomsyras av maximal professionalism. Nina Simones signaturmelodi I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free – förvisso skriven av två män fyra år tidigare än hennes version och upplockad som hymn för 60-talets medborgarrättsrörelse – utgör med sin rytmiserade kombination av jubel och trots finalen. Lika tacksam som entusiastisk publik bjuds på ett extranummer, med tanke på sättningen ett något okonventionellt sådant. Man tar sig an Imagine i ljuvligt nedtonad tappning. Rigmors intonation och hennes ackompanjatörs sätt att ta fram temat är mästarklass. Under fliken extra info kan upplysas om att jag kom till England som student månaden efter John Lennon sköts ihjäl. Och ett av mina minnen från terminen är köpet av en mini-pubspegel med oemotståndligt naiva refrängen tryckt på glaset.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Eriks och Elisabeths semester – en tragikomisk show om livets svindlande vägar

9 november, 2025 by Ingegerd Rönnberg

Eriks och Elisabeths semester
Manus och regi Lars Rudolfsson
Musik och sångtexter Erik Kjellberg
Scenografi John Engberg
Ljusdesign Anders Rosenquist
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson och Karin Höeg
Medverkande/skådespelare Marianne Mörck, Mika Oskarson-Kindstrand, Björn Wahlberg. Odile Nunes, Thomas Roos, Lena Strömdahl och Erik Mattsson
Musiker Erik Kjellberg, Lage Malmsten, Lars Rudolfsson och Stefan Bergström
I samarbete med Kulturhuset Stadsteatern
Premiär 8 november 2025 på Orionteaterns stora scen

Bered er på en crazy teaterkväll och gunga med i ett härligt countryblues sväng. Då är ni i rätt sinnesstämning för att checka in på Grangården. Det slitna pensionat i världens periferi som öppnat på Orionteatern. Lars Rudolfssons Eriks och Elisabeths semester – som han själv regisserat – är en tragikomisk show om livets svindlande vägar. Skickligt förvandlar han detta stoff till guld och ensemblen gör en strålande insats.

Under ett lager av absurd humor kan föreställningen i grunden sägas vara ett existentiellt drama. Det handlar om behovet att gå vidare i livet trots svåra förluster och kriser, inte ta något för givet, våga ta risker och sätta upp sina egna gränser.

Navet i berättelsen är pensionatsvärdinnan/ tillika receptionisten, rumsbetjäningen, gårdskarlen och preppern. Denna karaktär gestaltas ljuvligt, med skärpa och barskhet av Marianne Mörck som har ett otal klädbyten i snabb takt att hantera. Det märks att hon njuter av att få återuppta samarbetet hon hade med Lars Rudolfsson på Malmö musikteater och agera i denna säregna historia.

Det finns påtagligt mörka inslag i Eriks och Elisabeths semester som ett förlorat barn, en död mor, en tillvaro som kringskurits av en dominerande man och behovet av prepping för att klara en hotfull omvärld. Samtidigt finns det mycket lekfullhet och fantasi. Hela tiden sker överraskande saker som håller uppmärksamheten på topp. Knivkastning, en ängel som skrider genom rummet och återuppväcker en man, prickskjutning mot mål i flaggstången, en lerig kristusgestalt iförd törnekrona som oväntat dyker upp från skogen etc.

I Orionteaterns mäktiga scenrum har dessutom ett helt pensionat omgärdat av resliga tallar byggts upp. Scenografin av John Engberg är underbar och en skön kontrast mot den trista trenden med avskalade scenografilösningar. Med på scenen är ett liveband, där pjäsförfattaren/regissören ingår, som verkligen bidrar till att höja stämningen. Det sjungs vemodsfylld country båda av dess sångare och av skådespelare.

Allt börjar med att det gifta paret Erik och Elisabeth – fint samspelta av Björn Wahlberg och Odile Nunes- kommer till Grangården för en välbehövlig vila. På vägen har de kört fel och fläktremmen på bilen har dessutom gått av. Det framgår också att hustrun är drabbad av ett psykiskt trauma som fått hennes tillvaro att kantra. Närmast utmattade är det enda de vill att få ta sitt rum i anspråk och sedan äta en god middag med ett glas vin i stillhet ute i trädgården.

Men pensionatsvärdinnan är inte alls den moderliga välkomnande famn de väntat sig. Hon ställer allt på ända med sina provocerande frågor. Dialogen mellan henne och Erik är verkligen fyndig och så snyggt framförd. Och kvällen ja, den blir givetvis raka motsatsen till trivsam. Middagens biffar serveras bara på ett vis – så hårdstekta att de studsar på tallriken och vin går inte att beställa trots att ett annat gästpar fått in ett sådant.

Pensionatsvärdinnan förklarar också att det är show denna kväll. Men när Erik och Elisabeth vägrar betala extra för den ställs den abrupt in efter att hon iklädd glittrig cowboydress framfört ett bejublat sångnummer.

På Grangården bor förutom Erik och Elisabeth också ett diplomatpar med sin vuxne son -utmärkt spelad av Erik Mattsson- och en ung flicka – både uppstudsigt och sorgset gestaltad av Mika Oskarson Kindstrand. Dessa ”eviga” gäster visar sig ha kopplingar till varandra och deltar alla i den show som blir av kvällen därpå när Erik öser ned en knippe sedlar i pensionatsvärdinnans hatt.

Diplomatparet, intresseväckande gestaltat av Lena Strömdahl och Thomas Roos, drömmer sig tillbaka till en tillvaro i Paris. De visar sig också överraskande vara hejare på knivkastning. Ett trick som känns läskigt trovärdigt och får publiken att dra efter andan. Sonen är också med i showen i klumpig förklädnad och kastas i en samlad attack av gästerna i en vedkällare som barrikaderas med en tung sten. Där hamnar även Erik senare när han misstas för en inbrottstjuv…

Att beskriva alla turer i Eriks och Elisabeths semester känns närmast övermäktigt. Bästa tips är istället besök pensionat Grangården på Orionteatern och ge er hän i detta underhållande mysteriespel. Upphovsmakaren Lars Rudolfsson kan beskrivas som en teatermagiker. Han står för en egenartad berättarstil, en stor fantasirikedom och lekfullhet och musiken är alltid en viktig del av hans föreställningar. Kanske är han också som allra bäst när han jobbar på Orionteatern. Den fria teatergrupp som han en gång var med och startade och nu återigen är konstnärlig ledare för.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Orionteatern, Scenkonst, Teaterkritik

Teaterkritik: Orosdanser – nutida koreografi över vår kollektiva oro

9 november, 2025 by Marja Koivisto

Orosdanser
Manus och regi Ada Berger
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Koreografi Philip Berlin
Ljus Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Komposition Mathias Blomdahl
Mask Patricia Svajger
Ljud Evelina Kyrk
Premiär 8 november 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

Jag går med tunga steg för att recensera föreställningen Orosdanser. Jag menar, mer oro är det sista jag behöver. Men mina förväntningar kommer på skam. Det är wow, fantastiskt. En sömlös, rolig, djup och mänsklig föreställning som i snabba klipp, med musik, dans, dialog och fantastiska skådespelare iscensätter det neurotiska med att vara människa. Den ständiga oron för litet och stort, alla tänk om …

Uppsättningen har urpremiär den 8 november 2025 på Kulturhuset Stadsteaterns Klarascen i Stockholm. Den bygger på sociologen Roland Paulsen bok Tänk om – en studie i oro, och har manus och regi av Ada Berger. Skådespelarensemblen består av Liv Mjönes, Shebly Niavarani, Matilda Ragnerstam, Pablo Leiva Wenger, Elisabet Carlsson och Adam Stanišić Stålhammar.

Trots det tunga temat är iscensättningen överraskande lätt i sin framtoning. Regin är rytmisk och samtida, med ett klippformat flöde som känns nära dagens visuella kultur – snabba övergångar, danslik koreografi och dialog som pendlar mellan allvar och humor. Scenografin är avskalad men effektiv: ljus, projektioner och ljud bildar ett rum där oron får fysisk form och puls.

Föreställningen lyckas med den svåra konsten att vara lättillgänglig utan att kompromissa med djupet. Det är rappt, smart och igenkännbart. En monolog om att glömma sitt bank-ID övergår i en koreograferad rörelse där existentiell panik ges kroppslig plats – och allt känns väldigt nutida.

Skådespelarna är samspelta och närvarande. Deras kroppar, röster och blickar skapar ett kollektivt flöde av tankar och känslor – sådant som vi alla känner men sällan ser gestaltat med sådan kombination av humor och värme.

Musiken och dansen fungerar som orons soundtrack: ibland pulserande, ibland stilla – och ofta precis i takt med publikens egna mentala loopar. Kompositionen känns lika mycket som ljudlandskap som känslotillstånd.

När ridån går ner sitter jag kvar en stund. Inte längre lika tung. För trots all oro lämnar Orosdanser efter sig något oväntat: ett slags stilla hopp. Den gör något sällsynt – omvandlar vår splittrade nutidsångest till något vackert, humoristiskt och djupt mänskligt. En påminnelse om att oron kanske inte går att dansa bort – men att den går att dansa med.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in