• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Vital swinging spelning under ledning av formtoppad trumpetare – Björn Ingelstam kvartett på Unity

26 november, 2025 by Mats Hallberg

21/11 2025

Jazzkrogen Unity i Göteborg

Hört trumpetaren och sångaren Björn Ingelstam live en handfull gånger, han som haft Louis Armstrong som idol sedan uppväxten. Och trumpet började han öva på redan i 8-års åldern och som en naturlig följd blev det kommunala Musikskolan. Han har frontat storband och haft flera kvartetter, nästan alltid med lysande internationella inslag. Efter att ha gått på Skurup vände han sig till Köpenhamn, bott i New York i fem år och nu ännu längre tid, om jag är rätt underrättad, med Paris som adress och hela Europa som arbetsfält. Musiken har verkligen tagit 35-åringen ut i världen. På sommaren är han konstnärligt ansvarig för Ödåkra Jazzfestival och av intervju på siten Jazzporten framgår att Ingelstams far varit etablerad jazzmusiker sedan många decennier och att den sportige sonen tävlat i cykling. Han har basat för sättningar från tre till sex personer och i den timme hans kvartett lirade under andra sittningen den första av två kvällar, gästades han av en lovande sångerska som studerar på Kungliga Musikhögskolan.

Frontmannen omges på scen av engelske pianisten Tom Ward vars kreativitet, om jag kommer ihåg rätt, upptäcktes på jam i London, jättetalangen Hugo Löf på kontrabas vars clinic nyligen på Utopia jag hade äran att vara med om samt ett välkänt ansikte bakom trumsetet. Syftar på Lars Lade Källfelt som med kort varsel vikarierar. Genuine rytmläggaren tillhör de livemusiker jag sett frekvent på scener i Göteborg till den grad att jag totalt tappat räkningen på antalet gånger.

Jag sitter väldigt nära scen, max ett par meter skiljer vilket framgår av bilden med årgångsvinet valt efter servitörens rekommendation. Kan vara en nackdel att sitta extremt nära scen. Denna gång fanns lyckligtvis intet att klaga över vad beträffar akustik och balans. Ibland användes för säkerhets skull öronproppar.

Att jag vill lägga tid på att dokumentera denna intima krogspelning när rummet där livemusiken sjuder och sprakar inte var fullsatt häpnadsväckande nog, beror på den exceptionella output kvartetten levererade eggade av Ingelstam själv, när han formulerar sig på växelvis trumpet och flygelhorn. Visst har dennes kvalitét snappats upp tidigare. Fast hävdar att tonen och glöden var på en högre nivå än öronen tidigare registrerat. Spelglädjen var påtaglig liksom kemin. Man gör klokt i att avstå från att rangordna skåningen bredvid giganter som Peter Asplund och Karl Olandersson, eller Goran Kajfes och Emil Strandberg vars sound jag njöt av på festivalen i Trollhättan härförleden. Han är helt enkelt väldans bra på att göra sin grej som hedervärd förvaltare av en rik tradition. Och med åtskilliga instrumentkollegor har han det gemensamt att också rösten är ett arbetsredskap. Nämnde Asplund är ju en sjungande entertainer av rang och har sällskap av exempelvis ovan nämnde Olandersson, Anders Boson och Stefan Sporsén.

Hör en elegant stolt start där flygelhorn tar ledningen, broderar ut melodin inledningsvis medan pianist glänser i b-delen av Blue Gardenia, mollanstruken blues frän 1953 som först spelades in av Nat King Cole. Avlöses av Lotos Blossom i raskt tempo skriven av Billy Strayhorn 1947. Trumpetens offensiva framtoning responderas av övriga med vikarierande trummis i täten. Härligt hur de hakar tag i ystra melodin. Märks att en extra laddning uppstår. I Azalea komponerad av Duke Ellington och med text av Louis Armstrong får vi elegant ömsint sång av Ingelstam. Tycker att vi i denna framslingrande blues får en doft av New Orleans. I min bok utdelas guldstjärna till det sofistikerade outrot. Ska påpekas att pianisten i merparten melodier bereddes plats att inspirerad utveckla teman, antar att somligt improviserades i stunden. Och nykomponerade rytmsektionen har man stor behållning, gediget svängig så det förslår. När Löf var i framkant märktes vilket stjärnskott han är.

Höjer på ögonbrynen en smula när det blir latin-vibe i Tin Tin Deo, ett suggestivt stycke med kubansk prägel signerat Dizzy Gillespie i ett samarbete. Kännetecknas av accentuerad rytmik, skön framåtrörelse och ett tekniskt avancerat bassolo från Löf. Konserten överraskar också genom att innehålla en gästartist. Osäker på om stavningen är rätt. Chansar på att namnet på tjejen som syns på mitt första foto är Majken Carlsson. Hon satte underbar snurr på en swinglåt från filmens värld, tog melodin vidare med ett vigt scatparti. Utan att kantra tänder kvartetten till extra av tillförd energi.

När Carlsson fortsätter med ballad ur American Songbook hämtad från Rodgers/ Hart-musikal uppenbaras hennes begåvning än mer. Exceptionella vokala bedriften i Bewitched, (Bothered and Bewildered) matchas av hur delikat kvartettens ledare spelar temat. Makalöst vackert! Finalen går i uppsluppenhetens tecken med Björn på fin sång i Dizzys Going Fishing. Timmen i denna dynamiska kvartetts sällskap inklusive förträfflig gäst flög fram.. Förvisso fick jag erbjudande om att komma tillbaka nästa kväll. Men var då på ett knökat Utopia istället.

Arkiverad under: Musik, Recension

Drabbande monolog med aktris som övertygar – Aldrig Mozart som Lunchteater

25 november, 2025 by Mats Hallberg

pressbild Per Larsson

vecka 47 2025 (18-21/11)

Göteborgs Stadsteater

Efter Michael Morpurgos roman The Mozart Qustion (översättning: Susanna Helldén)

Dramatisering: Simon Reade (förlag: Berlin Associates)

Regi: Kristina Nilsson

Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

I rollerna: Susanna Helldén

Enligt den tekniskt ansvarige för Lunchteatern har denna produktion spelats på samma scen flera gånger tidigare. Och det framgår av scenkonstgruppens hemsida från de som ligger bakom projektet att Aldrig Mozart gjorts på flera scener, möjligen turnerat. Romanen monologen baseras på riktar sig till ungdomar. Den utgavs 2014 skriven av en engelsk meriterad och mycket produktiv författare som förutom att skriva för barn bland annat skrivit pjäser och libretton. Några av böckerna har filmats, satts upp som musikal, pjäs eller radiopjäs. Michael Morpurgo har tilldelats diverse priser och utmärkelser och haft avsevärda kommersiella framgångar. Jag fick en impuls att anmäla mitt intresse när jag läste vad Lunchteatern skulle handla om om och vem som skulle stå på scen.

Regissör Kristina Nilsson ger publiken förutsättningarna, hennes ingång som en avsiktsförklaring i en presenterande flyer. För henne är berättelsen ett bidrag till inte minst kampen mot antisemitism. Genom ett enkelt direkt tilltal berör historien, kretsar kring komplexiteten i det ofattbara: inrättandet av koncentrationsläger och industriellt avlivande av för tredje riket misshagliga individer. Verket sägs resonera om musikens helande kraft, dess verkan som ett motmedel mot skuld och skam. ”Min övertygelse att musik och alla andra konstnärliga uttryck har mycket att bidra med när det gäller att läka, förlåta och enas.”

Det tunga ämnet om hur högklassig kultur kan skändas och svärtas ner av ondskefull makt lockade, fick mig att vilja komma igång tidigare än normalt på förmiddagen. Lockade gjorde också att avsändaren var Teater Tofta. Hos dem i deras lantliga idyll någon mil ifrån Marstrand har jag varit med om fyra premiärer mitt i sommaren. Efter femton år upphörde Tofta som Sommarteater främst på grund av strypta bidrag trots att självfinansieringsgraden var hög. De skiljde sig från gängse teater spelad under semestertid genom att hålla till på loftet i en lada med scen placerad i mitten och därtill genom att sätta upp dramatiska pjäser vibrerande av nerv med starka känslor i omlopp. Onekligen spännande och modig approach! Även om inte varje uppsättning nådde den verkshöjd man bespetsat sig på, var resan till dem verkligen värd att göra.

Susanna Helldén som för sin försörjning jobbar på begravningsbyrå har varit konstnärlig ledare för ovan presenterad scenkonstgrupp. I min pratstund med henne efteråt berättas om tuffa villkoren för frilansare. Tofta utgår från nära möten och ägnar sig både åt scenkonst och film. Estetiken går ut på att ”utforska och utmana våra föreställningar om frihet, identitet och relationer”, vilket skett med manus som varit nyskrivna av Göran Parkrud (Tofta), klassiker eller samtida verk av Norén, Gardell med flera. För närvarande turnerar man med pärlan En förtrollad jul, en musikalisk föreställning för hela familjen.

Hög tid att dyka in i monologen vars längd är något kortare än sedvanligt format, landar på en trekvart. Temat känns igen från prisade filmatiserade Högläsaren som jag läste i en lustläsarcirkel. En avgörande skillnad är perspektivet, är makarna som bär på traumat hur de träffades och överlevde förintelsen som till slut avslöjar hemligheten för sin dotter. Susanna Helldén har flera roller att hålla reda. Hanteras skickligt med skiftande tonfall, pauser och i ett fall med förställande av rösten, när berättarens gamla fiollärare citeras. Vet att det gjorts såväl dokumentärer som spelfilmer om orkestrar vilka sattes samman av nazister som organiserade verksamheten i Auschwitz och andra koncentrationsläger. De ondskefulla kulturvurmarna tvingade i det här fallet orkestern att konstant framföra Mozarts musik.

En världsberömd violinist ska inför sin konsert i hemstaden Venedig hålla en presskonferens. I romanen heter han Paulo Levi och ska i samband med sin 50-års dag bli intervjuad av en kvinna överlycklig för uppdraget hon fått. Enda begränsning hon måste förhålla sig till är att låta bli att ställa frågan om varför inte Mozart funnits med på repertoaren. Visar sig bero på ett löfte utställt av violinistens pappa.

I dramatiserade adaptionen bestämmer sig dock den firade violinisten själv för att vad som dolts ska fram i ljuset. Och den lika ruskiga som rörande historien rullas upp efter ett statement ”Alla hemligheter blir till lögner, dags att sluta ljuga”. Den som för ordet i monologen talar om hur kärleken till musiken uppstod, hur hon hittade pappans trasiga fiol, fick den lagad av en gammal, klok herre som gav henne privatlektioner och att han mycket väl kände till vetgiriga underbarnets föräldrar eftersom han spelade i samma orkester. Denne menade att ”man ljuger inte för den man älskar.” Violinisten får reda på att stora talangen ärvts från föräldrarna och att pappa när musiken väckte olidliga minnen till liv istället blev en fingerfärdig frisör. I en presentation av författarens roman nämns hjärtknipande att några överlevde Förintelsen genom det enda ”vapen” de hade: förmågan att musicera som skuldtyngd räddningsplanka.

pressfoto Per Larsson

I motsats till mamman från Polen och pappan från Italien som förenades i kärleken till varann under värsta tänkbara omständigheter, mer fasansfulla än utomstående kan föreställa sig, släppte aldrig fiollärare Horowitz kontakten med vad han värdesätter högst. Han flyttade till Venedig, Vivaldis födelsestad, och spelar på gatorna. För att publiken ska kunna förnimma magi i musikens väsen har Ludvig Sjöstrand skapat en lika subtil som effektfull ljuddesign, innehåller också sorl från folkvimmel och från konserthus.

Slås av väl avvägda kroppsspråket, sättet att förhålla sig till instrumentet, bytet till svarta åtsmitande klänningen i logen, hur varje formulerat tonfall sitter perfekt för att maximalt fånga publiken och inte minst hur uppenbart det blir att berättelsen inte gestaltar svala nordbor, utan människor på kontinenten med eldigt temperament. Berättaren förmedlar hur stolt fadern var att begåvningen gått i arv och fulländats genom tusentals timmar av övning. Presskonferensen som utvecklas till en monolog där hemligheter avtäcks äger för övrigt rum när pappa dött. För att sammanfatta: Stoffet och skådespeleriet gifter sig i denna drabbande monolog från Teater Tofta med Susanna Helldén i spetsen.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

TV-recension: Tidstjuven, smått spännande och absurd resa i juletid och rum

25 november, 2025 by Martin Moberg

(Julkalendern 2025 ”Tidstjuven” – skärmdump, SVT)

Titel: Tidstjuven

Betyg: 3

Skådespelare: Gusten Wickberg – Clint, Blanca Eliasson – Vida, Simon J. Berger – Bildsköne Bengtsson, Maja Rung – mamma Moa, Lisette Pagler – Cindy, Christoffer Nyqvist – Ingo, Richard Ulfsäter – pappa Pontus, Per Svensson, Sissela Kyle, Andreas Rothlin Svensson, Inger Nilsson, Siham Shurafa, Fredrik Lexfors – Mårten, Loa Falkman, Johannes Bah Kuhnke, Cecilia Nilsson, Lennart Bäck – sockerförsäljare och Carl Åstrand – dansk knekt

Regi: Carl Åstrand. Manus: Carl Åstrand och Daniel Karlsson

Premiär: 1 december på SVT Play, SVT Barn och i SVT 1, till och med 24 december.

Årets julkalender i SVT är kan man säga ett juläventyr för alla åldrar med en del absurda historiska inslag. Efter några år med rekord i antal tittare, är klart förväntningarna högt ställda på ännu en framgång. Handlingen utspelar sig detta år i den fiktiva staden Kråksjö, där mamma Moa jobbar som turistchef och gör sitt yttersta för att sätta staden på kartan. I centrum finner vi 11-årige Clint vars pappa (Pontus) försvann på självaste julafton 5 år före handlingens början. Alltsedan dess har Clint hatat julen, som för oss vuxna ses som barnens högtid.

Men en kväll i början av december förändras plötsligt allt när en mystisk man med famnen full av skatter dyker upp ur hans garderob och råkar (?) tappa en tidskikare. Ett äventyr i tid och rum tar då sin början när Clint bestämmer sig för att med tidskikarens hjälp åka tillbaka i historien för att försöka hitta sin försvunna pappa. Och pappan syns någonstans i forntiden, men ska Clint lyckas lokalisera och få hem pappan i tid före jul? Flera märkliga saker händer under dagarna fram till julafton bl a dyker Gustav Vasa upp och kliver ut ur garderoben ca 500 år fel i tiden.

Men pappa Pontus tycks hela tiden vara bortom räckhåll, ska Clint lyckas med att få hem honom och få tillbaka känslan för julen? Handlingen är bra, kanske inte lika stark som föregående års upplagor möjligen beror det på ifall man som tittare köper tidsresandet med en kikare eller inte. För egen del gör jag inte det men oavsett så rekommenderas årets julkalender. Betyget landar på en trea. Den 24 december får vi svaret på den avgörande frågan, julkalendern går att se i SVT:s linjära kanaler SVT 1 och SVT Barn samt på SVT Play fr o m 1 december.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV, TV-serier Taggad som: Jul2025, julkalender, Kulturbloggen, SVT, SVT Barn, Tidstjuven, TV-recension

Frejdig enormt tajt orgeljazz garneras med glänsande solon – The Real Thing hos Playhouse på Valand

24 november, 2025 by Mats Hallberg

20/11 2024

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

Behövde muntra upp mig efter att ha varit ohälsosamt slö i flera dagar. Vad passar då bättre än att höra en oerhört samspelt hammondorgelbaserad kvartett med säte i Oslo? Av de cirka 1 700 konserter man genomfört sedan bildandet 1992 har jag, om inte minnet sviker, bara varit på en. Den ägde rum på Nef, troligen 2004. Föregångaren till The Real Thing hette The B 3 Blues Band. Kvar från den sättningen är frontmannen Palle (Paul) Wagnberg sittandes vid sin jättetunga bruna möbel till instrument, vars fylliga resonans sprids via leslie-högtalare placerad bakom honom på scen. Bandet hade ett uppehåll under fem år efter att deras saxofonist omkommit i tsunamin, gjorde comeback 2010. Kvartetten består idag förutom av Wagnberg från Norrköping av gitarristen Staffan William-Olsson från Göteborg som var med när de bildades, altsaxofonisten Dave Edge från Liverpool samt trumslagaren Hermund Nygård. Om uppgifter på Wikipedia stämmer har de släppt tio album, varav flera fanns till salu i samband med konserten. Jag tog tillfället i akt och köpte deras liveskiva från -95 på cd.

Staffan William Olsson känner jag främst till för att han ingick i Hawk On Flight när det begav sig och nu är med i deras vitala nystart. Vet också att han lirat i framgångsrika hårdrockband. Tidigare i år var han dessutom solist tillsammans med Mölnlycke Storband i ett projekt i vilket kompositioner från albumet A Perfect Match återskapades live, The Real Thing mötte då Bohuslän Big Band. Recenserade konserten på Contrast här. Edge var en ny bekantskap, sägs vara influerad av såväl Dexter Gordon som Stan Getz. Nygård kan också ha varit ett nytt namn för mig. Han har en egen jazzkvintett, samarbetat med Steinar Raknes, ackompanjerat Karin Krog och ingår i Sharp 9 tillsammans med bland andra William-Olsson.

Var ingen katastrof publikt sett, men visst borde fler ha dykt upp. Värt att upprepa vilken överetablering som råder i Göteborg med omnejd, vad beträffar livemusik inom den flytande genre som The Real Thing är en synnerligen god representant för. Upplägget är det gängse, det vill säga två generösa set. Låtarna presenteras av Wagnberg och jag som inte hade någon vidare koll förvånades över hur många kompositioner som var nyskrivna plus att enbart original framfördes.

Musikerna, till det yttre smokinglirare, inleder med gungande shuffle i medium tempo. Gitarristen avlöser saxmannen i en pigg lättlyssnad melodi. Visar sig att låtar antingen pågår i samma stil som introt indikerar eller så uppstår virvlande uppvisningar med vändningar och byten av takt och troligen tonart. Inledningsvis spelas musik skrivna av deras talesperson. La Garota är portugisiska och titeln anspelar på en snabbfotad tjej. Kvicka fraser levereras av Edge medan övriga lägger en virtuos grund. Blir den första av flera härligt uppfriskande mönsterbrytare innehållande feature på orgel och ett trumsolo i marschtakt. Häpnar över hur otroligt synkade männen är i sina aktioner. Snacka om att vara tajt närvarande! Annorlunda stämning förs in i och med romantisk svepande ballad som fått titeln This Spring.

Don´t av fingerfärdig gitarrist lanseras som en blues, utvecklas till en uppvisning i tonkontroll och teknik. Hans eggande melodi broderas ut av gruppen och vi serveras kul, udda klang från den mäktiga b 3:an. Följs upp med ett alster med titel på swahili. Rytmen markerar Wagnbergs inspirationskälla och en av aftonens höjdare präglas av ett suggestivt beat. Avlöses av en supersnabb sak som låter angenämt boppig. William-Olssons Pie In The Sky från 1997 features gruppens lika stadige som fenomenala trumslagare. Att påstå att han är ett nav, en duktig dynamo är bara förnamnet. Vilket driv och rytmkänsla han demonstrerar i sekvens fylld av smarriga kaskader.

The Time Is Right av samma kompositör som föregående stycke påminner i sitt sound om Maceo Parler och Roots Revisited som sågs live på Nef för trettiotre år sedan. Det riffas lekfullt i ett shuffle-stuk som kontinuerligt tas tillbaka till utgångspunkten. Nygård är i sitt esse. Lämpligt nog ser gruppens gitarrist till att föra en ytterst stimulerande dialog med honom innan välbehövlig vila tar vid.

När smokingdressade herrarna återvänder till scen märks naturligt nog att de är inne i andra andningen. Självgående sväng har uppstått. Ska påpekas att akustiken är exemplarisk, varje instrument rätt balanserad. Först ut är ett alster genomsyrat av ett groove som skulle kunna vara hämtat från en standard. Vi får ett utsträckt saxsolo á la David Sanborn jämte ett fullskaligt sväng. Märker här hur orgelns basregister framhävs. Man har kommit till avdelningen där två av engelsmannens kompositioner framförs varav en betitlas Behave. Silly Hatwalk av bandets göteborgare kan betecknas som sprudlande, rent av sprallig varvid fokus flyttas på känt jazzmanér. Läge uppstår för kvartettens elgitarrist att gå loss, vilket han gör med besked och vi hänförs. Ett av konsertens krön är den bländande konversation på trumset och altsax som utbryter.

Förbluffas över medlemmarnas produktivitet. Vi får många nya låtar av vilka William-Olssons Red Clouds är ytterligare en. Visar sig vara en sugande melodi, till sin karaktär ömsint pockande. I racertempo avverkas vad som bör betecknas som en favorit. Ett fan utbrister ”äntligen”. Syftar på Red Alert med kvällens andra längre trumsolo. Man överraskar genom att det sjungs om en strulig upplevelse i vardagen i bossa av Staffan som fått text och sång av Palle. Effektfullt när gruppen anpassar volymen till Palles sång i Ingen där. Tyckte greppet funkade förträffligt, hade gärna fått vara mer av den varan.

På sluttampen förnimms Tower Of Power-vibbar. I funkig rytmisk komposition signerad Staffan får vi mitt i dessutom en skojig sekvens i form av signaturen till Flintstones. Kan inte nog betonas hur tajt det låter när samtliga har flow. Som en logisk konsekvens av vad vi upplevt surfas som extranummer in på vågor av extas. Alluderas på hur musik används vid väckelsemöten genom ett avslutande hallelujah från Wagnberg efter klassiker som kan ha varit Han har öppnat pärleporten respektive psalmen He´s Got The Whole World In His Hands. På spårvagnen hem snappar jag upp en röst bakom mig. Personen tycks tala i telefon om konserten vi bevistat och utgjuter sig i lyriska ordalag om tajmingen hos Hermund Nygård, verkar ha fått en ny favorit, beröm lätt att instämmer i. Och spelglädjen hos The Real Thing blev verkligen ett lyckopiller.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: 100 liter guld – kryper under huden på mig

24 november, 2025 by Rosemari Södergren

100 liter guld
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Teemu Nikki

100 liter guld är Finlands Oscarsbidrag och är den film som lockat flest biobesökare i år i hemlandet. Det är en välspelad och välgjord film som känns djupt inom mig. Det är en stark skildring av kvinnlig alkoholism som inte går att skaka av sig.

Det är en realistisk och skrämmande skildring av två kvinnliga medelålders systrar, Pirkko och Taina, som bor på finländska landsbygden. Det har små extrajobb men försörjer sig också delvis på att göra Sahti, som är ett mörkt öl. De två systrarna är den tredje generationen i deras släkt som brygger sahti. Det är sahti, öldrycken, som är guldet i filmens titel.

Wikipedia berättar om sahti:
Sahti är en ölsort som bryggs i Finland. Sahti smaksätts traditionellt med enbär istället för, eller som komplement till humle. På senare tid har sahti börjat produceras kommersiellt. Den bryggs dock inte som vanligt öl där man även kokar vörten efter mäskning, I sahti mäskar man endast. Detta ger drycken kort hållbarhet.

Alkoholen, ölen, ger viss inkomst åt dem men framför allt förstör alkoholen och deras omättliga drickande det mesta i deras liv. Alkoholen förstör hur mycket som helst för dem och ändå kan de inte låta bli att ösa i sig alkohol.

Alkohol kan ge upphov till så många tragedier, kan förstöra så mycket för många. Det finns många hjärtskärande berättelser från barn som växt med alkoholiserade föräldrar. Därför är jag väldig kluven till denna film. Filmen skildrar mycket realistiskt hur hemskt det är när människor fastnar i beroende av alkohol.

De två huvudrollerna gör av två av Finlands mest kända kvinnliga skådespelare, Elina Knihtilä och Pirjo Lonka. Skildringen är stark och kryper under huden på mig, det är naket skildrat och är verkligen ingen hyllning till alkohol. Det framkommer tidigt och tydligt i filmen att systrarna har alkoholproblem. Framför allt den ena har mycket allvarligt problem med alkohol. De blir så tydligt hur drickandet påverkar dem både mentalt och kroppsligt. Det förstör det mesta för sig själva och blir elaka och vidriga som personer.

Filmen är mycket välutförd, gedigen och känns som en äkta skildring. Därför har jag gett den högt betyg. Men samtidigt funderar jag på om den är värd att lägga pengar till biobiljetter på och att värd mödan och tiden det tar att ta sig till biografen och se filmen? Det beror helt på vilken slags film som lockar, vad biobesökaren tycker om att se för slags filmer. 100 liter guld är intressant, stark, tragisk men också rolig emellanåt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: 100 liter guld, Alkoholism, Filmkritik, Filmrecension, Finland

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 91
  • Sida 92
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in