Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Mjukjazztrio övertygar med innerliga och luftiga tolkningar – My Shining Hour med Boson/ Jardemark/ Bergström

by

My Shining Hour

Boson – Jardemark – Bergström

4

Inspelad i studio New Häggen av Magnus bergström

Mixning: Åke Linton

Bearflag Records

Releasedatum: 13/2 2025

Albumet är en uppföljare till debuten (4/5 här i K-bloggen) från 2020, vars releasespelning under eländiga pandemiperioden jag närvarade på genom att cykla till Lerum från hemmet i Mölndal. Konserten på Utopia nyligen som lanserade aktuella skivan missade jag dock. Trion från Göteborgstrakten med den lie udda sättningen frontas av Anders Boson på sång och trumpet. Han omges av Magnus Bergström på kontrabas och gitarristen Rolf Jardemark. Har på senare hört dem ett par gånger tillsammans och de figurerar flitigt i olika spännande konstellationer, vilka jag recenserat både live och på skiva. Vill vara ärlig och säga att musikerna jag uppskattar blivit mina vänner. Hade jag kommit fram till att deras nya utgivning där slitstarka standards tolkas inte håller måttet, skulle jag ha avstått från att skriva, avstått från att utfärda min dom.

Rolf Jardemark är ett par år yngre än undertecknad. Hans musicerande har funnit med mig sedan sent 80-tal, eran när fusion och ekvilibrism var högsta mode, något jag gick i gång på. Gitarristen har sedan ändrat inriktning senaste decennierna. Jag var häromåret med när han delgav oss sin musikaliska resa i serien Jazz & storytelling på Utopia. Tolv skivor har släppts i eget namn. Magnus Bergström är fotograf och kontrabasist, ingår i Bach Jazz-projektet som jag tyvärr inte hört ännu. Däremot hört honom spela med bland andra Godée – Beuvens Quartet, Christian Jormin, Tobias Grim och i strålande körkonsert ledd av Gunnar Eriksson. Produktive Anders Boson har släppt soulfärgad pop på egna plattor, tillhörde ett tag Fibes, Oh Fibes samt driver för närvarande ett flera andra jazzprojekt (vilka det inte är lätt att hålla reda på). Hans kvartett med Simon Westman specialiserad på standards och hans fina Jazzensemble har jag recenserat i uppskattande ordalag och närvarat på flera av deras gig. Att Boson behärskar sväng framgår på nya albumet, också att han musikaliskt är en romantiker med lyrisk touch.

My Shining Hour kännetecknas av sitt sympatiskt intima tilltal, låter genomgående vackert eller frejdigt på ett näpet vis. Musiken framstår som tidlös, kanske rent av otidsenlig. Utan tillförsel av trummor framhävs melodierna än mer. Vi får sju låtar ur The American Songbook, vilka görs i avskalad tappning. Det låter luftigt och stundtals innerligt i varierande temperament. Ambition sägs ha varit att lyfta fram essensen i välkända alster, fast samtidigt lägga till egen lekfull prägling. Sammantaget har samspelta trion definitivt lyckats i sitt självpåtagna uppdrag. Genom denna lite udda sättning ges ömsom romantiska, ömsom sprudlande låtar odiskutabel substans. Pressreleasens terminologi ”tillbakalutat sväng” och ”lyrisk touch” ringar adekvat in soundet.

Snyggt gitarrspel och sprudlande sång inleder i stunsig titellåt. Den avlöses av en av höjdpunkterna, nämligen ljuva Moon River (H. Mancini/ J. Mercer), Oscars-vinnande tema i Frukost på Tiffany´s, vars feature färgas ypperligt av Bosons softa toner på trumpet. En annan lyrisk fullträff inträffar i My Ideal minner om Chet Baker, vars version finns med på dyrgripen Live At Nefertiti och balladen från 1930 blev ett av hans paradnummer. Trots att Boson inte alls påminner fysiskt om den på 80-talet utmärglade amerikanen förenas instrumentkollegorna inte minst här i sin spröda framtoning. Anders Bosons fokuserade sång kan uppfattas olika vid olika tillfällen. Han förfogar över en ändamålsenlig, stundom aningen begränsad stämma. Hur lyssnare uppfattar den skiljer sig nog åt. Andra gången i hörlurar uppskattade jag alla sånginsatser, möjligen med viss reservation för förmodligen svårsjungna Autumn Leaves (J. Kosma/ J. Mercer eng.), ursprungligen ett franskt örhänge som bebopens största namn älskat att tolka instrumentalt.

Jardemarks distinkta utbroderande av melodier låter coolt avspänt, resulterar i superb melodiframställning på hela albumet. Antar att gitarr endast i undantagsfall utgjort väsentlig beståndsdel i dessa sju standards. Han är som gjuten för att förmedla kärnan i samtliga stycken. Stämningar fördjupas instrumentalt i glipor och delikata stick. Basist Bergström uträttar storverk i skymundan. September In The Rain (H. Warren/ A. Dubin) från 1937 tillhör kanske inte de mest populära alstren ur Amerikanska sångboken. Min poäng är att både den och efterföljande Beautiful Love från 1931 görs i tidlöst sofistikerad tappning. I den förra fäster man sig vid riffandet och gungande basgången, i den sistnämnda hur den draperats i bluesig skrud med raffinerade mönster från Magnus Bergström. Boson – Jardemark – Bergström bjuder verkligen in lyssnaren till att ta del av en avskalad kollektion standards. Lyfter på min imaginära hatt!

Filmrecension: Presence – liknar ett avsnitt av TV4s clownprogram Det Okända

by

Presence
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 februari 2025
Regi Steven Soderbergh

Steven Soderbergh rör sig mellan högt och lågt, inte bara vad gäller olika genrer som han åtagit sig genom sin långa karriär. Kvalitén har också varit lika opålitlig som de diverse projekt Soderbergh engagerat sig för. Alltifrån hyllade filmer som Traffic till kompletta fiaskon som Ocean’s Twelve. Soderberghs person är minst lika oförutsägbar, exempelvis hans hårdföra ord för mer än tio år sedan om att han skulle pensionera sig permanent från att göra långfilmer för att bara ett par år senare ännu en gång var i full swing som långfilmsregissör.

Kollegan David Fincher förfasade sig – skämtsamt, över den takt Soderbergh håller vad gäller sina projekt i en intervju. För i bästa Woody Allen-anda – vad gäller produktionstakten, kastar Soderbergh ur sig diverse projekt i en hisnande fart och har sedan 2018 stått bakom minst en långfilm per år. Mängden projekt och deras förhållandevis låga budget tillåter Soderbergh att inte bara pröva på olika genrer utan också uttrycksformer. Och när det nu kommit till att skapa en övernaturlig dramathriller vill Soderbergh göra en mer sofistikerad version av Paranormal Activity vars bildspråk vill röra sig mellan att vara dokumentärt men också nervpirrande.

Och rent estetiskt är Presence sannerligen en av Soderberghs mer vågade filmer. Sättet kameran ramar in scenerna och får det att framstå som att vi i publiken observerar saker vi inte är menade att se är både stilfullt och elegant vad gäller genomförandet. Här blir kameraåkningar en del av berättandet och detsamma kan sägas om filmens miljöer. Eftersom filmen önskar vara just observerande finns det förhållandevis lite utrymme att göra några djupdykningar i personerna vi får möta. Därför får scenografin istället spela en avgörande roll vad gäller att förmedla de olika personligheterna, en inte revolutionerande berättarteknik men något som är mer förekommande i de bästa TV-spelen och inte i film.

Men där estetiken är beundransvärd är det raka motsatsen vad gäller manuset av David Koepp. Att filmen aktivt väljer att värja sig från att ens tangera att bli en skräckfilm är beundransvärt, vi slipper därmed genrens sämsta klyschor där figurer hoppar fram bakom hörn eller karaktärer förlorar sin självbevarelsedrift och drar ned i en mörk källare för att möta en brutal död. Istället vill filmen skapa en intensiv laddning där mystiken är tänkt att vara närmast kvävande. Dock blir detta aldrig fallet då Soderbergh misslyckas med att addera någon som helst kraft eller själ till projektet.

Det finns en tydlig målkonflikt där Soderbergh tycks vilja skildra en dysfunktionell familj genom en ytterst särgen estetik medan Koepp vill göra något som rör sig i samma fotspår som The Others. Detta leder fram till en mittsektion där filmen börjar implodera, detta genom en sekvens då filmen helt anammar det övernaturliga och liknar ett avsnitt av TV4s clownprogram Det Okända.

Och därifrån går precis allting fel. Från att ha varit lovande vad gäller sin visuella form förvandlas allt till en veritabel cirkus där alla inblandade tappar fattningen. Det resulterar i ett hopplöst patetiskt klimax som är mer krystat än avslutningen till The Life Of David Gale av Alan Parker. Så istället för att vara en laddad thriller blir det ett platt fall som lämnar tittaren mållös och dränerad i och med det fullkomliga misslyckandet att förstå potentialen.

Filmrecension: Spermageddon – ett renodlat tortyrredskap

by

Spermageddon
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 februari 2025
Regi Tommy Wirkola, Rasmus Sivertsen

Ta ett djupt, djupt andetag… Den norska animationsstudion Qvisten har sannerligen inte varit guds gåva till filmkonsten. Med obönhörligt skräp som Helt Super eller Bockarna Bruse På Badhuset har Qvisten varit ansvariga för några av de senaste årens mest plågsamma filmupplevelser. Men med Spermageddon får regissörsduon Tommy Wirkola och Rasmus Sivertsen alla tidigare synder att framstå som välsignelser.

Då något hemskt väntar är det svårt att förbereda sig. Spermageddon är en film så berövad på några som helst meriter att de digitala pixlar som utgör dessa bokstäver känns bortslösade. Samtidigt är alla filmer – precis som grovt kriminella, värda sin tid i domstolen. Vad Wirkola och Sivertsen vill åstadkomma är det inte mycket funderingar kring, tanken är att presentera den råaste formen av chockhumor som i sin totala perversion framkallar desperata skratt, som med sitt hämningslösa beteende skapar något helt oförglömligt. Och oförglömligt är det fast av helt fel anledningar. Att maximera chockvärdet är bara relevant om det finns en vision samt en fingerfärdighet. Den kontroversiella och minst lika skamlösa Sausage Party är den huvudsakliga inspirationskällan, en film som med ett förvridet leende basunerade ut snusk, vansinne och vulgariteter, dock med ett mått av professionalism samt duktiga skådespelare som lånade ut sina röster till de oanständiga varmkorvarna.

Men Spermageddon är – precis som Qvistens tidigare filmer, inkompetensen personifierad. Vulgaritet och könshumor kan vara komiskt guld i rätta mängder, men Wirkola och Sivertsen har intalat sig själva och alla involverade att kunskap och kreativa idéer inte är något att fästa något större värde vid. Det är inte tal om någon skarpsinnig film som nyttjar sina gränslösa kvalitéer för någon kreativ effekt. Istället är det en motbjudande sörja av pubertal idioti där målet verkar vara att nå maximalt antal könsord per mikrosekund. Det spelar ingen roll att det bokstavligt talat haglar könsorgan och kroppsvätskor på publiken, inte för en bråkdel av en sekund framstår något det minsta vågat eller för den delen intelligent. Istället liknar det hela ett besök på en allmän toalett som inte underhållits eller sanerats på årtionden. Det är motbjudande, fult, groteskt, illaluktande och framkallar en omedelbar reaktion att fly fältet.

Snusket och vulgariteterna är snart så frekventa att det snabbt tappar sitt minimala chockvärde. Då det femhundraelfte skämtet om avföring och sperma dras börjar publikens kollektiva förstånd rinna ut genom öronen. Detta är en fullkomlig attack på alla tänkbara sinnen. Att den goda smaken dras genom smutsen gång på gång spelar ingen större roll då detta är en av de mest monotona filmupplevelser som skådats. Humorn är i sin tur lika bedrövlig och utgår helt och hållet från att ingen av tittarna någonsin sett Monty Python eller Saturday Night Live.

Och som alltid med Qvisten får vi också musiknummer som får trumhinnorna och förståndet att implodera. Som grädde på detta surnande mos är studions groteskt fula animation precis lika vedervärdig som alltid. Spermageddon kan inte kategorisera som film utan som ett renodlat tortyrredskap. Men alla som drömt om att se en hjärndöd spermie språka med en animerad form av E. coli, ätandes avföring, har en sällsynt grandios upplevelse framför sig, alla andra gör bäst i att be till högre makter om någon form av nåd.

Extrovert flöde mixas med inåtblickande tillstånd i extraordinär interaktion – Gravity av Joona Toivanen Trio

by

Joona Toivanen Trio

Gravity

4

Inspelad i Lammaskallion studio Finland

Producenter: Joona Toivanen och Matti Nives

We Jazz Records

Releasedatum: februari 2025 (releasespelning 8/2)

Har ett par gånger i utmärkta Sony-hörlurar lyssnat på den finska pianotrions åttonde album. Det föregående recenserade jag hänförd i Orkesterjournalen. Gravity sägs markera en milstolpe, lite oklart varför. Musiken som surrealistisk(!), filmisk och ambient. Medlemmarna bor i tre olika länder. Pianisten själv, som jag lärt känna genom hans prominenta bidrag till livejazz-scenen på Västkusten, bor i Lerum. Hört Joona i exempelvis duon Lichpin, med boppiga kvartetten Lexingtone och Anders Hagberg och trion MIRE III. Hans bror, gruppens kontrabasist, finns numera på adress i Köpenhamn medan batteristen Olavi Louhivuori stannat kvar i Helsingfors. Trion har släppt skivor på internationella bolag som prestigefyllda Blue Note, Cam Jazz samt numera We Jazz.

Skivan gör definitivt avtryck på oss koncentrerade lyssnare, vana vid att förutsättningslöst ta emot musik som blandar det innovativa med mer bekanta tongångar. Jag hade förmånen att kunna vara med på andra halvan av releasekonserten på Utopia. Det var en sällsam spelning, till och med en ännu starkare upplevelse emotionellt jämfört med privata stunderna med hörlurar. Gravity består av ett dussin kompositioner vars tillkomst samtliga varit delaktiga i. Några ganska korta och den längsta pågår i drygt sex minuter. På jazzkrogen i Majorna bakades titlarna samman till ett enda pågående flöde, inga pauser eller applåder under tiden. Rungande respons först när nyskrivna musiken klingat ut. Istället en uppmärksam publik vars gemenskap aldrig avbröts av sorl. Flera vittnade efteråt om den speciella atmosfären. Jag fick en pratstund med musikerna efteråt, uttryckte min tacksamhet över dynamiken plus modet i tillvägagångssättet. Framförde till trions ledare att det kändes som om deras sound fram till experimentella finalen, var en tidsmarkör. Dystert reflekterande anslag gled över i ljusa stunder, tröst och hopp!

Musiken förläggs miltals ifrån lättillgängliga beats, utan att för den skull ta sig ut till extrema ECM-landskap. Ett par gånger tangeras gränsen, men det blir aldrig esoteriskt. Suggestiva sköna melodier kompletteras med klanger av utforskande natur. Rytmsektionens understödjande roll övergår i vissa sektioner längre in i låtlistan till en bärande beståndsdel. Håller det för sannolikt att somliga ackordföljder, teman och rytmiska accenter uppstått spontant ur jambetonade improvisationer, exempelvis den fladdrigt nerviga pulsen i Implications And Consequences. Föreställer mig att de som följt pianojazz-trion sedan debuten 2000 kunnat märka en utveckling mot ett alltmer intimt samspel och en lust att lansera nya grepp. Jag har själv inte tillräcklig kunskap för att jämföra förr och nu. Intuitiva dynamiken är idag definitivt ett kännetecken.

pressfoto Juho Luukkainen

Musiken präglas i lika hög grad av driv och riktningsförändringar som meditativa tillstånd vilka stundtals tar spjärn mot attraktiv harmonik. Efter de två inledande ljuva melodierna – varav superb titellåt utgör öppningsspår – stannar flödet upp. Albumets extroverta sound avlöses av inåtblickande, uppbrutna strukturer. Oförutsägbara kontraster fångar lyssnaren! Magnifika Density blir i drygt sex minuter en reflekterande kommentar till den otrygga tillvaro vi genomlider. Skönjer också att värdighet uttrycks här och var, kanske som instrumental motsvarighet till att söka samförstånd i vår polariserande tid fylld av till synes olösliga konflikter och låsningar.

Elektronik adderas varsamt i vissa alster, bidrar till den magiska dimension som träder fram. På till exempel Rotating Dust tillförs förhöjning i form av effektfullt soundscape. Och vad beträffar anmärkningsvärda kemin illustreras den praktfullt i en komposition som fått titeln Green Model.

Ska poängteras att delar av innehållet fordrar att mottagaren är rofyllt avslappnad och inte upptagen av andra tankar. Först när denna särskilda koncentration uppnåtts och kalibrering av öronen skett, finns förutsättningar för att bli rikligt belönad. Albumets innehåll kan liknas vid ett universum bortom vardagens bekymmer och glädjeämnen, rotat i karga Nordens ödslighet. Inte sällan droppar jag i recensioner som bekant ett antal referenser. Att de inte poppat upp i huvudet denna gång tyder på att Joona Toivanen Trio är en djupt originell och spännande enhet. Hos dem är anslag, interaktion och sound avgörande ingredienser, vilka skiljer dem från pianotrios begivna på att flyhänt framföra intrikata melodier och därigenom visa upp sina virtuosa färdigheter. Gravity utgör utan att svara svår att tillgodogöra sig ett fängslande alternativ.

Danskritik: En kopp kaffe – vitalt, djärvt, varmt

by


Foto: Kungliga Operan/Håkan Larsson

MCGREGOR/EK
Infra
Koncept, regi och koreografi Wayne McGregor
Musik Max Richter
Scenografi Julian Opie
Kostym Moritz JungeL
Ljus Lucy Carter
Ljudansvarig Chris Ekers
Medverkande Kungliga Baletten och Kungliga Hovkapellet

En kopp kaffe
Koreografi Mats Ek
Musik Anders Hillborg
Dirigent Nir Kabaretti
Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman
Ljusdesign Erik Berglund
Konsertmästare Tale Olsson
Cellosolister Kati Raitinen /Erik Wahlgren
Medverkande Gilian Lisa Drake, Nicolas Le Riche, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet
Speltid 35 minuter
Kungliga Operan – föreställning som recenseras 21 februari 2025

Är det så att konstnärer får ett lite sannare och djärvare uttryck när de blir äldre? Efter detta vitala, hjärtevärmande, samtidsvakna och överraskande verk – svarar man ”ja!”. Mats Ek blir 80 år i april – och Marie- Louise Ekman som själv fyllt 80 i höstas – gör med En kopp kaffe helt enkelt scenkonsthistoria. Väntat var det, men också extra välkommet och härligt. Mig veterligen har de inte arbetat ihop tidigare, och synd vore om de skulle sluta nu. Jag ser fortfarande framför mig Ekmans gigantiska profiler vid bakre väggen som förhöjs i olika belysningar. De når långt ut i den helt fullsatta salongen och ger en stor rymd att dansa framför. Men först något om kvällens helhet, för vad är egentligen dans?
Att Kungliga Operan valt att lägga verket Infra, av den brittiska koreografen McGregor före paus – gör den mer till en fond – en kontrast till den senare. Det uppstår en pedagogisk lektion i danshistoria. Infra visar de äldre klassiska, stränga, uppåtsträvande könsrolls-stereotypa rörelserna – som övats vid stång framför spegeln i hundra år. Sedan tar Eks koreografi vid som en färgrik fläkt från framtiden. Här syns en mer tillåtande människosyn och hopp om förändring. Hur har dans genom åren lockat sin publik, undrar man? Vilka rörelser sågs som spännande?


Men tyvärr upplevs mer skillnader mellan verken. Samverkan mellan musiken och dansen fungerar bättre efter paus – här ger de färgglada vida kläderna, och rörelserna, ett personligt svängrum åt dansarna – som man gärna själv kliver in i. Så är det inte i Infra. I Infra känns det som att musiken, dansen och scenografin ha kommit till i var sin ensam konstnärs-kammare. Eks koreografi bildar tillammans med kapell, solister och scenografi, en tajmad helhet, medan det före paus är mera stumt. Där Hillborgs musik skapar stämning och dramatiskt stöd, ligger tyvärr Richters musik som en autistisk massa – vacker kanske i sig själv – men varför para den med dans?
Det finns en (ganska lång) film på Kungliga Operans hemsida, där Marie-Louise Ekman och Mats Ek intervjuas. Annars är söndagsintervjun i P1 – där Mats Ek intervjuas av Martin Wicklin mycket bra. Hans berättelse blir också ett tidsdokument över svensk kulturhistoria, med mamma Birgit Cullberg (Cullbergbaletten), bror Niklas – också dansare, och syster Malin (skådespelerska).
Med mig hem (efter En kopp kaffe) tar jag de många vardagliga, – ofta jämlika – livsnära scenerna med det äldre paret, scenen när det är mannen som matar spädbarnet och blir rullad av kvinnan, kastrullen som symbol för kökets maktordning – som sedan övergår till en slags mans-hjälm som hindrar sikten socialt – de många scenerna där paret tycks ”stå i bredd” (jmf Ebba Witt – Brattström). Sann och rörande är också scenen när dansarna – som unga glupska flickor – undersöker – mannens nakna vackra kropp.