My Shining Hour
Boson – Jardemark – Bergström
4
Inspelad i studio New Häggen av Magnus bergström
Mixning: Åke Linton
Bearflag Records
Releasedatum: 13/2 2025
Albumet är en uppföljare till debuten (4/5 här i K-bloggen) från 2020, vars releasespelning under eländiga pandemiperioden jag närvarade på genom att cykla till Lerum från hemmet i Mölndal. Konserten på Utopia nyligen som lanserade aktuella skivan missade jag dock. Trion från Göteborgstrakten med den lie udda sättningen frontas av Anders Boson på sång och trumpet. Han omges av Magnus Bergström på kontrabas och gitarristen Rolf Jardemark. Har på senare hört dem ett par gånger tillsammans och de figurerar flitigt i olika spännande konstellationer, vilka jag recenserat både live och på skiva. Vill vara ärlig och säga att musikerna jag uppskattar blivit mina vänner. Hade jag kommit fram till att deras nya utgivning där slitstarka standards tolkas inte håller måttet, skulle jag ha avstått från att skriva, avstått från att utfärda min dom.
Rolf Jardemark är ett par år yngre än undertecknad. Hans musicerande har funnit med mig sedan sent 80-tal, eran när fusion och ekvilibrism var högsta mode, något jag gick i gång på. Gitarristen har sedan ändrat inriktning senaste decennierna. Jag var häromåret med när han delgav oss sin musikaliska resa i serien Jazz & storytelling på Utopia. Tolv skivor har släppts i eget namn. Magnus Bergström är fotograf och kontrabasist, ingår i Bach Jazz-projektet som jag tyvärr inte hört ännu. Däremot hört honom spela med bland andra Godée – Beuvens Quartet, Christian Jormin, Tobias Grim och i strålande körkonsert ledd av Gunnar Eriksson. Produktive Anders Boson har släppt soulfärgad pop på egna plattor, tillhörde ett tag Fibes, Oh Fibes samt driver för närvarande ett flera andra jazzprojekt (vilka det inte är lätt att hålla reda på). Hans kvartett med Simon Westman specialiserad på standards och hans fina Jazzensemble har jag recenserat i uppskattande ordalag och närvarat på flera av deras gig. Att Boson behärskar sväng framgår på nya albumet, också att han musikaliskt är en romantiker med lyrisk touch.
My Shining Hour kännetecknas av sitt sympatiskt intima tilltal, låter genomgående vackert eller frejdigt på ett näpet vis. Musiken framstår som tidlös, kanske rent av otidsenlig. Utan tillförsel av trummor framhävs melodierna än mer. Vi får sju låtar ur The American Songbook, vilka görs i avskalad tappning. Det låter luftigt och stundtals innerligt i varierande temperament. Ambition sägs ha varit att lyfta fram essensen i välkända alster, fast samtidigt lägga till egen lekfull prägling. Sammantaget har samspelta trion definitivt lyckats i sitt självpåtagna uppdrag. Genom denna lite udda sättning ges ömsom romantiska, ömsom sprudlande låtar odiskutabel substans. Pressreleasens terminologi ”tillbakalutat sväng” och ”lyrisk touch” ringar adekvat in soundet.
Snyggt gitarrspel och sprudlande sång inleder i stunsig titellåt. Den avlöses av en av höjdpunkterna, nämligen ljuva Moon River (H. Mancini/ J. Mercer), Oscars-vinnande tema i Frukost på Tiffany´s, vars feature färgas ypperligt av Bosons softa toner på trumpet. En annan lyrisk fullträff inträffar i My Ideal minner om Chet Baker, vars version finns med på dyrgripen Live At Nefertiti och balladen från 1930 blev ett av hans paradnummer. Trots att Boson inte alls påminner fysiskt om den på 80-talet utmärglade amerikanen förenas instrumentkollegorna inte minst här i sin spröda framtoning. Anders Bosons fokuserade sång kan uppfattas olika vid olika tillfällen. Han förfogar över en ändamålsenlig, stundom aningen begränsad stämma. Hur lyssnare uppfattar den skiljer sig nog åt. Andra gången i hörlurar uppskattade jag alla sånginsatser, möjligen med viss reservation för förmodligen svårsjungna Autumn Leaves (J. Kosma/ J. Mercer eng.), ursprungligen ett franskt örhänge som bebopens största namn älskat att tolka instrumentalt.
Jardemarks distinkta utbroderande av melodier låter coolt avspänt, resulterar i superb melodiframställning på hela albumet. Antar att gitarr endast i undantagsfall utgjort väsentlig beståndsdel i dessa sju standards. Han är som gjuten för att förmedla kärnan i samtliga stycken. Stämningar fördjupas instrumentalt i glipor och delikata stick. Basist Bergström uträttar storverk i skymundan. September In The Rain (H. Warren/ A. Dubin) från 1937 tillhör kanske inte de mest populära alstren ur Amerikanska sångboken. Min poäng är att både den och efterföljande Beautiful Love från 1931 görs i tidlöst sofistikerad tappning. I den förra fäster man sig vid riffandet och gungande basgången, i den sistnämnda hur den draperats i bluesig skrud med raffinerade mönster från Magnus Bergström. Boson – Jardemark – Bergström bjuder verkligen in lyssnaren till att ta del av en avskalad kollektion standards. Lyfter på min imaginära hatt!