Spermageddon
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 februari 2025
Regi Tommy Wirkola, Rasmus Sivertsen
Ta ett djupt, djupt andetag… Den norska animationsstudion Qvisten har sannerligen inte varit guds gåva till filmkonsten. Med obönhörligt skräp som Helt Super eller Bockarna Bruse På Badhuset har Qvisten varit ansvariga för några av de senaste årens mest plågsamma filmupplevelser. Men med Spermageddon får regissörsduon Tommy Wirkola och Rasmus Sivertsen alla tidigare synder att framstå som välsignelser.
Då något hemskt väntar är det svårt att förbereda sig. Spermageddon är en film så berövad på några som helst meriter att de digitala pixlar som utgör dessa bokstäver känns bortslösade. Samtidigt är alla filmer – precis som grovt kriminella, värda sin tid i domstolen. Vad Wirkola och Sivertsen vill åstadkomma är det inte mycket funderingar kring, tanken är att presentera den råaste formen av chockhumor som i sin totala perversion framkallar desperata skratt, som med sitt hämningslösa beteende skapar något helt oförglömligt. Och oförglömligt är det fast av helt fel anledningar. Att maximera chockvärdet är bara relevant om det finns en vision samt en fingerfärdighet. Den kontroversiella och minst lika skamlösa Sausage Party är den huvudsakliga inspirationskällan, en film som med ett förvridet leende basunerade ut snusk, vansinne och vulgariteter, dock med ett mått av professionalism samt duktiga skådespelare som lånade ut sina röster till de oanständiga varmkorvarna.
Men Spermageddon är – precis som Qvistens tidigare filmer, inkompetensen personifierad. Vulgaritet och könshumor kan vara komiskt guld i rätta mängder, men Wirkola och Sivertsen har intalat sig själva och alla involverade att kunskap och kreativa idéer inte är något att fästa något större värde vid. Det är inte tal om någon skarpsinnig film som nyttjar sina gränslösa kvalitéer för någon kreativ effekt. Istället är det en motbjudande sörja av pubertal idioti där målet verkar vara att nå maximalt antal könsord per mikrosekund. Det spelar ingen roll att det bokstavligt talat haglar könsorgan och kroppsvätskor på publiken, inte för en bråkdel av en sekund framstår något det minsta vågat eller för den delen intelligent. Istället liknar det hela ett besök på en allmän toalett som inte underhållits eller sanerats på årtionden. Det är motbjudande, fult, groteskt, illaluktande och framkallar en omedelbar reaktion att fly fältet.
Snusket och vulgariteterna är snart så frekventa att det snabbt tappar sitt minimala chockvärde. Då det femhundraelfte skämtet om avföring och sperma dras börjar publikens kollektiva förstånd rinna ut genom öronen. Detta är en fullkomlig attack på alla tänkbara sinnen. Att den goda smaken dras genom smutsen gång på gång spelar ingen större roll då detta är en av de mest monotona filmupplevelser som skådats. Humorn är i sin tur lika bedrövlig och utgår helt och hållet från att ingen av tittarna någonsin sett Monty Python eller Saturday Night Live.
Och som alltid med Qvisten får vi också musiknummer som får trumhinnorna och förståndet att implodera. Som grädde på detta surnande mos är studions groteskt fula animation precis lika vedervärdig som alltid. Spermageddon kan inte kategorisera som film utan som ett renodlat tortyrredskap. Men alla som drömt om att se en hjärndöd spermie språka med en animerad form av E. coli, ätandes avföring, har en sällsynt grandios upplevelse framför sig, alla andra gör bäst i att be till högre makter om någon form av nåd.