Presence
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 februari 2025
Regi Steven Soderbergh
Steven Soderbergh rör sig mellan högt och lågt, inte bara vad gäller olika genrer som han åtagit sig genom sin långa karriär. Kvalitén har också varit lika opålitlig som de diverse projekt Soderbergh engagerat sig för. Alltifrån hyllade filmer som Traffic till kompletta fiaskon som Ocean’s Twelve. Soderberghs person är minst lika oförutsägbar, exempelvis hans hårdföra ord för mer än tio år sedan om att han skulle pensionera sig permanent från att göra långfilmer för att bara ett par år senare ännu en gång var i full swing som långfilmsregissör.
Kollegan David Fincher förfasade sig – skämtsamt, över den takt Soderbergh håller vad gäller sina projekt i en intervju. För i bästa Woody Allen-anda – vad gäller produktionstakten, kastar Soderbergh ur sig diverse projekt i en hisnande fart och har sedan 2018 stått bakom minst en långfilm per år. Mängden projekt och deras förhållandevis låga budget tillåter Soderbergh att inte bara pröva på olika genrer utan också uttrycksformer. Och när det nu kommit till att skapa en övernaturlig dramathriller vill Soderbergh göra en mer sofistikerad version av Paranormal Activity vars bildspråk vill röra sig mellan att vara dokumentärt men också nervpirrande.
Och rent estetiskt är Presence sannerligen en av Soderberghs mer vågade filmer. Sättet kameran ramar in scenerna och får det att framstå som att vi i publiken observerar saker vi inte är menade att se är både stilfullt och elegant vad gäller genomförandet. Här blir kameraåkningar en del av berättandet och detsamma kan sägas om filmens miljöer. Eftersom filmen önskar vara just observerande finns det förhållandevis lite utrymme att göra några djupdykningar i personerna vi får möta. Därför får scenografin istället spela en avgörande roll vad gäller att förmedla de olika personligheterna, en inte revolutionerande berättarteknik men något som är mer förekommande i de bästa TV-spelen och inte i film.
Men där estetiken är beundransvärd är det raka motsatsen vad gäller manuset av David Koepp. Att filmen aktivt väljer att värja sig från att ens tangera att bli en skräckfilm är beundransvärt, vi slipper därmed genrens sämsta klyschor där figurer hoppar fram bakom hörn eller karaktärer förlorar sin självbevarelsedrift och drar ned i en mörk källare för att möta en brutal död. Istället vill filmen skapa en intensiv laddning där mystiken är tänkt att vara närmast kvävande. Dock blir detta aldrig fallet då Soderbergh misslyckas med att addera någon som helst kraft eller själ till projektet.
Det finns en tydlig målkonflikt där Soderbergh tycks vilja skildra en dysfunktionell familj genom en ytterst särgen estetik medan Koepp vill göra något som rör sig i samma fotspår som The Others. Detta leder fram till en mittsektion där filmen börjar implodera, detta genom en sekvens då filmen helt anammar det övernaturliga och liknar ett avsnitt av TV4s clownprogram Det Okända.
Och därifrån går precis allting fel. Från att ha varit lovande vad gäller sin visuella form förvandlas allt till en veritabel cirkus där alla inblandade tappar fattningen. Det resulterar i ett hopplöst patetiskt klimax som är mer krystat än avslutningen till The Life Of David Gale av Alan Parker. Så istället för att vara en laddad thriller blir det ett platt fall som lämnar tittaren mållös och dränerad i och med det fullkomliga misslyckandet att förstå potentialen.