Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Juloratoriet – berörande om sorg och illusioner men förvånansvärt lite musik

by


Foto: Sören Vilks

Juloratoriet
Av Göran Tunström
Dramatisering Armin Kerber
Regi Linus Tunström
Scenografi Thilo Reuther
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Nathalie Pujol, Ann-Charlotte Reinhold
Ljus Linus Fellbom
Musik Bert Wrede
Drmaturt Armin Kerber, Jacob Hirdwall
Medverkade David Book, Erik Ehn, Johan Holmberg, Elin Klinga, Elisabeth Meyer, Jennifer Amaka Pettersson, Shanti Roney, Alexander de Sousa, César Sarachu, Sixten Josefsson och Fredrik Nilsson
Inspelad röst av Göran Tunström läser Juloratoriet i en inspelning för Sveriges Radio 1984 Ytterligare citat skapade av Linus Tunström
Premiär på Dramaten, Stora scenen den 22 mars 2025

En storslagen teaterföreställning med en mängd skådespelare och roller och en scenografi som ändras efter de olika scenernas behov och utnyttjar en stor scens många möjligheter. Denna nya uppsättning av Juloratoriet i regi av Linus Tunström utnyttjar till fullo att den sätts upp på en stor nationalscen. Berättelsen bygger på Göran Tunströms prisade roman Juloratoriet och handlar om sorg och om att hitta ljus och hitta någon väg att fortsätta leva men den skildrar också den som inte klarar att leva med sorgen. En berörande berättelse om fäder och sönder och om illusioner vi behöver och illusioner vi inte behöver.


Stark föreställning många duktiga skådespelare. Jag är imponerad av hur Johan Holmberg kunde byta kostym och snabbt ta på sig en ny roll. Han gestaltade sex olika karaktärer. Skickligt. Jag är tacksam att regissör med team valt att låta många karaktärer vara med gestaltade av skådespelare och inte som videoprojektioner som börjar bli ett allt vanligare grepp.

Jag tycker mycket Alexander de Sousas karaktär av Splendid var jordnära gestalt gav både humor, ljus och värme åt vännen Sidner och åt föreställningen. En vacker symbol av hur en enkel, ärlig och öppen människa som inte gör så stor affär av sig själv och som helt enkelt är lojal och accepterande kan förändra mycket för den som har ångest.

Två viktiga delar av föreställningen är den underbara scenografin som utnyttjar den stora scenens många möjligheter och de omfattande olika kostymerna. Imponerade. Jag hade dock väntat mig mer musik. I såväl både bok och film är musiken betydligt mer bärande. Musiken är ett språk som förmedlar känslor och insikter på flera nivåer som inte riktigt utnyttjades som jag hade förväntat mig. Musiken hade jag väntat mig skulle vara väldig och tala om det stora som Bachs Juloratorium vill förmedla. Det saknar jag och det är nog därför föreställningen haltar lite.

Filmen Juloratoriet i regi av Kjell-Åke Andersson kom 1996 och har en rollista med flera yngre versioner av svenska skådespelare som Tomas von Brömssen, Jonas Karlsson, Lena Endre, Peter Haber, Johan Widerberg, Tomas von Brömssen Krister Henriksson och också flera av de som nu gått ur tiden som Per Oscarsson, Viveka Seldahl, Sif Ruud – Selma Lagerlöf, Ingvar Hirdwall och Hans Mosesson.

Det har sina sidor att göra teater av litteratur eller film. När det gäller att föra över en roman till scenkonst finns alltid en risk att det blir för mycket litteratur av föreställning. Ibland tycker jag att denna uppsättning blev lite för litterär. Däremot fungerade det utmärkt med David Book som författaren som berättarröst. David Book är så naturlig på scen.

Jag tänker inte jämföra föreställningen med vare sig boken eller filmen. Varje bok, varje film, varje uppsättning och föreställning måste alltid stå för sig och kunna bedömas för sig. Givetvis går det inte att låta bli för den som läst boken och/eller sett filmen eller sett den tidigare uppsättningen av Juloratoriet att ändå göra jämförelser.

Linus Tunström satte upp sin fars roman Juloratoriet som drama på Orionteatern 1996. Nu, trettio år senare, återvänder han till denna släkthistoria i en ny bearbetning.
Linus Tunström kommenterar detta på Dramatens hemsida:
– Jag är nyfiken på vad denna rika familjeberättelse kan locka fram ur mig nu, själv pappa, i en annan tid, i ett helt annat sammanhang.

Fakta om romanen och oratoriet:
Juloratoriet anses vara ett av författaren Göran Tunströms viktigaste verk. Den belönades bland annat med Nordiska Rådets litteraturpris 1984 och filmatiserades 1996.

Juloratoriet (Weihnachtsoratorium BWV 248) är ett oratorium av Johann Sebastian Bach skrivet för sångsolister (SATB), blandad kör och orkester. Oratoriet är uppdelat i sex kantater ämnade att sjungas på de tre första dagarna i jul, nyårsdagen, söndagen efter nyår och trettondedagen.

Förväntad fusionfest i världsklass – Bill Evans Vansband All Stars på Playhouse Valand

by

18/3 2025

Valand i Göteborg (arr Jazzföreningen Playhouse)

Tenor- och sopransaxofonisten Bill Evans kommer för evigt vara förknippad med de fyra år han i sin ungdom bidrog till ett innovativt sound hos Miles Davis, som rekryterade honom och några andra unga talanger för sin comeback. Sedan dess har Evans haft en framgångsrik solokarriär i över 30 år och släppt cirka 20 album i eget namn. På meritlistan finns samarbeten med åtskilliga andra jazzprofiler och dessutom i sammanhanget udda namn som Willie Nelson och Mick Jagger. Har förmodligen sett honom lira fusion på Nef.

2018 stod han på scen i Ystad Saltsjöbad på stadens imponerande festival i ett projekt samordnat av honom och vår egen Ulf Wakenius. Då hanterade Keith Carlock trumstockarna, vilket han också gör i All Star bandet som på sin turné gästade Göteborg. Carlock tillhör de mest eftersökta rytmläggarna för närvarande efter samarbeten med bland Steely Dan, Sting, Toto, Larry Carlton, James Taylor John Mayor och David Gilmour. Övriga stjärnor är Gary Husband på klaviaturer samt på elbas en vikarie från Chile vid namn Pablo Contreras Ignacio Martinez. Den sist nämnde rekommenderas för kvartettens ledare, när Felix Pastorius (son till Jaco) måste ersättas eftersom han brutit ena handleden. Pablo från Chile grejade förutsättningen, att lära sig hela repertoaren på ett dygn, en ruggigt tuff utmaning. Allsidige Husband är mest känd för sin tid i Mahavishnu Orchestra, Level 42 där han anlitades som trumslagare och Billy Cobham vars konsert på Ystad Jazzfestival i fjol gjorde mig hänryckt. Efter deras show kunde jag, överraskande nog, träffa honom på tu man hand, på väg till minnesvärt jam. Andra celebriteter han samarbetat med är bland andra Robben Ford, Alan Holdsworth och Jeff Beck. Fungerar dessutom som bandledare och haft egen trio. Dessa kolossalt meriterade musiker rör sig som synes lika hemtamt inom rockiga genrer som fusion och jazziga uttryck.

Den utsålda konserten börjar abrupt på exakt utsatt tid utan presentation från publikvärden, vilket kändes lite snopet. Vi får veta att repertoaren genomgående består av material från Evans senaste album Who I Am där han för övrigt själv spelar keyboards. En handfull av dem namnges och titlars bakgrund förklaras i trevliga mellansnack. Man inleder med ett attraktivt, funkigt sound i medium-tempo. Vi hör frontmannen först på sopransax. Låter kompakt, noterar på samma gång ett luftigt groove. Ska påpekas att vi förunnas ett fullgott ljud, även om basen är alltför märkbar nära scen när jag får plats mittemot vän i andra set. Då slog det mig med full kraft hur exklusiv tillställningen var med tre långbord och därmed en kapacitet på cirka 150-200 personer. På scen befinner sig musiker på en uthyrd nattklubb, vana vid att lira med världsartister och grupper som drar tiotusentals på arenakonserter och Evans Vansband har säkerligen framträtt på festivaler för tusentals fans.

Att fokus skiftar är precis vad hängiven publik räknat med, något som är standard för enormt samtrimmade enheter. Bill Evans håller skaplig nivå som kompositör utan att ha fått ur sig hits i nivå med mästaren Miles eller Weather Report. Nämner ett av mina favoritband alla kategorier därför att saxmannens stjärnbeströdda kvartett har samma sättning som den mest klassiska i WR sent 70-tal , även om Husbands keyboard och elpiano inte kan mäta sig med den arsenal Joe Zawinul hade till förfogande. Somliga sound har en anstrykning av just WR-light, Miles under dennes 80-tal och delvis Elements som Evans varit medlem av.

Bandets idiom är antingen utsträckta linjer och melodier i böljande svep eller sekvenser av uppbrutna rytmer och komplexa övergångar med utmanande byten av tonarter och takter. På så vis undviks att låta slickade med ett jämntjockt sound, ett omdöme jag fällde över stor del av konsert med Yellow Jackets för ett par år sedan. Även denna långlivade grupp har samma sättning. Genremässigt kan jag dock ibland sakna en gitarrist. Tilltalande dynamik uppstod på ett annat sätt när Evans frontade med Wakenius i Ystad.

Första set varar i ungefär femtio minuter. Vad stack ut? Första minnesvärda solot är signerat den makalöse vikarien från Chile. Fäster mig vid en ballad fint utbroderad i vepande linjer. En av titlarna som introduceras, Bex In Motion, vecklar ut sig i det kännetecknande charmerande sound, som gjort Evans uppskattad globalt på jazzscenen i mer än tre decennier. Kustremsa i Brasilien influerar en låt, vars klanger och införlivande av dynamik attraherar. Suggestiva kompositionen bör rankas som en av höjdpunkterna. Den tillförs romantisk touch i introt av på pall halvsittande elbasist. Minst sagt avancerade tongångar hänför i intervaller. Skickligt undviks att slå knut på harmoniken. Man landar perfekt efter varje utflykt.

Andra set blir som framskymtat annorlunda för egen del då jag får möjlighet att sitta alldeles nedanför scen. Med öronproppar funkar det, fast basen går in i kroppen. Undrar om det berodde på mixen, min placering eller på mannen med den enastående tekniken bakom sitt Gretsch-kit, att tunga och snabba ”slagserier” från honom ibland tog över ljudbilden.

Upptakten låter exceptionellt cool. Suggestivt avspänt, alla detaljer underbart sammanfogade. Livemusikens skönhet sänder ilningar av välbehag.. Att befinna sig alldeles intill när ett grandiost kollektivt verk återskapas får tanken att svindla. Noterar läckra fraser från Husband och Evans. En stund senare duellerar duon. Kul! Fusionfesten når kokpunkten då frontande blåsare plötsligt brister ut i otroligt snabbfotade piruetter varvid övriga hänger på. Carlock står för aftonens första furiösa uppvisning, som övergår i lika delikat basfeature.

Mica Moon tillägnad en av Evans katter visar sig, föga förvånande, vara en yster ballad vars glada språng i olika riktningar gör mig förtjust. Husbands fördjupning av temat på elpiano var antagligen konsertens vackraste sekvens. Minst en komposition från tidigare utgivning introduceras, nämligen Hearts of Havanna från skiva inspelad strax före pandemin då Evans var mentor för extremt talangfulla ungdomar på Kuba. En melodi insvept i romantik med antydan till latin-vibe.

Vid ett tillfälle på sluttampen viks en stund åt ett intensivt solo av Keith Carlock. Hisnande snabbhet och synkronisering demonstreras, fast jag saknade välgörande kontraster. Ett klassiskt solo som genremässigt främst hörde hemma i en rocktradition och påminnande om vad lika virtuosa kollegor gjort hos Jazzföreningen i samma hus ( Sonny Emory, JT Thomas, Anton Fig, Dave Weckl med flera) Kan som upplysning meddela att jag samtalade före och efter med två vänner vilka är verksamma som trumslagare/ slagverkare. Njuter stort av ”obligatoriskt” extranummer hämtat från Evans omistliga Miles-era.. Vi förunnades en koncentrerad version av Jean-Pierre med dess oemotståndliga hook. Broderas elegant i denna sugande melodi där sopransaxofon anför, har Miles Davis ikoniska roll. Evans gör det till en öppen fråga vem som egentligen kom på det karaktäristiska temat. Skulle du mot förmodan inte vara bekanta med originalet finns det i normallång och dubbelt så lång variant på Grammy-belönade dubbeln We Want Miles från 1982. Märktes att utövare och mottagare var på mycket gott humör, vilket de hade anledning till.

Filmrecension: Novocaine – tragiskt patetisk

by

Novocaine
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 mars 2025
Regi Dan Berk, Robert Olsen

Att filmer skapats endast med utgångspunkten att det finns en lövtunn idé som bär upp det hela är inget nytt. Men det har mestadels varit förpassat till en tid då varken
smarta telefoner eller kontantlösa betalningar existerade. Men Novocaine är en tidsresa, och inte den sorten som uppfyller tittaren med varm nostalgi, istället är det en otäck påminnelse att begreppet ”det var bättre förr” borde inkludera en jättelik brasklapp.

Då personer försöker göra sig lustiga kring specifika filmer brukar de ofta bryta ned och förenkla berättelsen till så pass små beståndsdelar att även den mest komplexa film kan framstå banal. Ingmar Bergmans Höstsonaten skulle elakt kunna beskrivas som mor och dotter grälar i trångt rum och Mad Mad Fury Road som en sandig biltur fram och tillbaka. Detta är onödigt cyniska och självgoda förenklingar som inte borde tas med något som helst allvar, men i fallet med Novocaine är denna typen av fåniga summeringar precis vad som presenteras i två helt olidligt monotona timmar.

Premissen där huvudrollsinnehavaren Jack Quaid inte har kapacitet att känna smärta kunde ha lett till svart humor, som med precision och finess blandade galghumor med oerhört våld. Och där kvoten för våld uppfylls förblir humorn fast i en annan dimension. Regissörsduon Dan Berk och Robert Olsen handlag är precis som Jack Quaids skådespel stelt, opersonligt och komplett ointressant. Ambitionen att skapa en karaktär som genom sitt oförstånd och ytterst ordinära attribut förvandlas till ofrivillig actionhjälte är ingen felaktig utgångspunkt men då utförandet är såhär pass fantasilöst spelar ambitioner eller förhoppningar ingen roll.

Alla försök till komik är både ansträngda och desperata för att inte säga tragiskt patetiska. Då filmen innehar en ensemble som bäst kan kategoriseras som medioker och som värst förkastlig, blir försöken att skapa någon form av värme eller inneboende charm lika misslyckade som pinsamma. Den närmast anorektiska grundidén tas också så pass långt och utan någon uppfinningsrikedom att det hela blir hopplöst förutsägbart. En film med ytterst tunt material kan dock kompensera för sina uppenbara brister genom stora mängder energi och driv, men Novocaine är märkligt sömnig och såsig. Trots en uppenbar vilja att vältra sig i hjärnsubstans och oerhört brutalt våld är filmen tam och fantastiskt tråkig vad gäller allt annat. Se bara till romansen mellan Quaid och Amber Midthunder som verkar framställd av en AI modell, ja, om denne ombads att skapa den mest håglösa och osexiga relation som skådats på film.

Inte ens då hela eländet tycks vara på väg att vara slut kan Berk och Olsen ha den goda smaken att avsluta åbäket. Istället följer en utdragen och totalt spänningslös final som är lika hjärndöd som tråkig, två ord som summerar hela filmen.

Filmrecension: Snövit – trist manus och fegt

by

Snövit
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 mars 2025
Regi Marc Webb

I grund och botten borde Disneys nyversion av Snövit vara en bagatell. En enkel barnsaga om medkänsla och värdet av sympati kontra egoism och fåfänga. Men i ett högerpolitiskt klimat, som ser rött för det mesta, har Snövit blivit till ytterligare ett offer för det våldsamma och hopplöst menlösa orangea kulturkrig som utkämpas i det stora landet i väst och som alltmer börjar få fotfäste i Europa. Detta tröttsamma ståhej visar sig dock vara lika opåkallat som idiotiskt då Snövit – precis som majoriteten av Disneys nyversioner vi fått se de senaste åren, visar sig vara både harmlös, traditionell men framförallt ointressant.

Disney är sedan länge experter på att skapa mallar och traditioner som ogärna bryts. Det gäller såväl kvalitet som metodik och utförande. Oavsett om det varit Askungen eller Den Lilla Sjöjungfrun som görs om till spelfilm har mönstret varit lika tydligt som förutsägbart. Det är en astronomisk budget, en progressiv och inkluderande ensemble samt ett antal tillägg vad gäller berättelsen. Resultatet har ofta varit splittrat med filmer som inte klarar av balansgången mellan nostalgi och att förtydliga sitt existensberättigande.

Detsamma gäller Snövit fast här framträder en rad andra problem. I huvudsak beror dessa på regissören Marc Webb vars fortsatta aktivitet som regissör är genuint överraskande med tanke på det kolossalt ointressanta dravel denne stått bakom. Det faktum att Webb är ansvarig för att ha torpederat Spider-Man till den graden att Sony behövde krypa till korset och göra upp ett komplext filmrättighets-avtal med Disney säger det mesta.

Och Webb har inte lärt sig sin läxa efter att ha fått se sin karriär förvandlas till en ren parentes. Precis som med sina hopplösa Spider-Man filmer har Webb en obehaglig kyla som regissör vilket gör även de mest uppriktiga scener stela och mekaniska.

Där andra regissörer, filmmakare och skådespelare har en närmast religös kärlek till det klassiska Disney hanterar Webb detta som ett jobb bland alla andra. Det finns ingen som helst inspiration eller spjuveraktig uppfinningsrikedom vad gäller att överföra Disneys kanske mest klassiska animerade klassiker till att nu bli spelfilm. Allting sker efter en redan utstakad mall där Disney – med sina ohyggliga ekonomiska tillgångar, kan anställa några av de bästa hantverkarna och artisterna på planeten. Detta gör att Snövit många gånger om innehåller makalösa element.

Se bara till den legendariska kostymdesignern Sandy Powell som står bakom filmens kostymer, oavsett om det är färggranna prinsessklänningar eller hotfulla munkkåpor finns en häpnadsväckande känsla för detaljer. Detsamma gäller scenografin som känns minutiöst välarbetad och klassisk. Problemet är att Webb inte har en aning hur han skall foga ihop de olika pusselbitarna. För även om enskilda komponenter är förstklassiga blir den slutgiltiga produkten en röra där ingenting vill gå samman utan stor ansträngning. Det faktum att filmen använder ett foto med en skärpa så vass att det kan misstas för en skalpell gör att de makalösa kostymerna och vackra miljöerna ter sig rent syntetiska och i värsta fall plastiga. Det påminner snarare om en turistvideo från Disneyland än en suggestiv och medryckande äventyrsfilm. Denna visuella schizofreni slår också hårt mot alla de karaktärer som är beroende av digitala specialeffekter, de legendariska sju dvärgarna framkallar kalla kårar och horribla associationer med den fasansfulla Robert Zemeckis filmen Polarexpressen, där publiken tvingades gå igenom den kusliga dalen med karaktärer som liknade rena skräckfigurer. Att Webb inte har förstånd nog att förstå de visuella behoven är bara början på den skakiga resan.

Trots de högljudda ropen från rabiata internetprovokatörer visar sig Snövits faktiska berättelse och tematiska innehåll vara lika politiskt som en busstidtabell. Detta gör att mycket av den banala naiviteten från originalet återstår, något som gör att flera aktörer inte ges någon möjlighet att visa på den bredd de faktiskt besitter. Huvudrollsinnehavaren Rachel Zegler, som fått utstå kopiösa mängder motbjudande nätangrepp och kränkningar, har kvar sin makalösa sångröst och pondus som gör att sekvenserna då filmen förvandlas till en renodlad musikal inte framstår fånigt svulstiga eller melodramatiska. Men då det inte sjungs är Zegler sadlad med en karaktär som är lika spännande som tapetklister. Även om Snövit denna gång har aningen mer agens i berättelsen har det inte gjorts tillräckligt många revideringar för att göra karaktären särskilt intressant, än mindre relevant för år 2025. Därefter har vi Gal Gadot, här lyckas Webb – för en stund, använda Gadots stela och – överlag, ruttna skådespel till sin fördel, han gör sekvenserna med Gadot till en form av syrlig komik där karaktärens diaboliska attribut skruvas upp till komiska proportioner. Tyvärr kan detta inte tyglas länge nog och då Gadot brister ut i sång eller några som helst försök att agera mer seriöst är det som att se Hindenburg krascha. Och de fåtal tillägg som gjorts i berättelsen tjänar bara till att dra ut på filmen och få den att tappa sitt tempo, något som gör den sista tredjedelen ovanligt sömnig.

Snövit må ha komponenter värdiga att åka förstaklass till filmhimlen, men de är sadlade med en talanglös regissör, ett trist manus och en allmän feghet vad gäller att verkligen förnya och skaka om berättelsen.

Teaterkritik: Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein – scenmagi på Dramaten

by


Foto: Sören Vilks

Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein
Av Marty Martin
Översättning Lotta Olsson
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi Ernst Billgren
Kostymdesighner Camilla Thulin
Mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anna Kölén
Ljusdesign Patrik Angestav
Premiär på Dramatens stora scen 18 mars 2025

Scenmagi, scenmagi, scenmagi – siffran tre är magisk i Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein på Dramaten. Denna uppsättning är ett ”måste ses” för alla konstintresserade, för alla litteraturintresserade och för den delen alla som har intresse av kultur och språk och hur vi kan kommunicera med vårt inre. Med Johan Rabaeus som Gertrude Stein i denna två timmars monolog rinner tiden undan. Jag satt som naglad med fullt fokus på scenen. Johan Rabaeus visar än en gång vilken enastående skådespelare han är. Trots att han är den ende människan på scen får han liv i allt han talar om och jag ser framför mig de olika karaktärerna han pratar om eller pratar med.

Gertrude Stein sitter i sin lägenhet i Paris och hon vet att hon borde börja packa eftersom flyttlasset ska gå i morgon. Hon och hennes livspartner Alice B Toklas har blivit uppsagda för att husägaren vill ge lägenheten till sin son. Men hur det än är börjar Gertrude Stein istället tänka tillbaka på sin livet och hur hon, en amerikansk judinna, hamnade i Paris. Tillsammans med sin bror Leon samlade hon sin tids mest spännande blivande världsnamn inom konst och litteratur. Picasso, Matisse, Cézanne, Renoir – är alla konstnärer som Gertrude och hennes bror upptäckte och gjorde kända. En del var också nära vänner med Gertrude Stein. Det är spännande att höra henne berätta om hur hon upptäcke deras konst och hur de var som personer, hon samlade dem både kring matbordet och på väggarna (konsten på väggarna förstås). En mycket spännande och tankeväckande del i hennes berättelse är hur hon försökte skapa litteratur som också följde kubismens form och idéer. Gertrude och hennes bror var viktiga för det som då kallades modern konst under första halvan av 1900-talet.

Johan Rabaeus strålar på scenen. Han är ensam men fyller scenupplevelsen med en mängd olika karaktärer då han gestaltar Gertrude. Monologen är drygt två timmar med en paus, men jag tänkte inte på tiden och jag skulle kunna sitta där och suga in allt Rabaeus/Gertrude pratar om i ett par timmar till. Marty Martin som skrivit monologen har lyckats göra så den känns som om det var Gertrude Stein själv som skrivit och som pratar – och Johan Rabaeus förvaltar detta mästerligt. Gertrude Stein var nyfiken och öppen för den nya konsten och hon var öppen med vem hon var och vad hon stod för. Hon var frispråkig och säkert rätt envis att ha att göra med. Hon stiger fram som en levande trovärdig personlighet i Johan Rabaeus framförande. Det är fascinerande hur tankar och idéer om konst och litteratur kan förmedlas tillsammans med en skildring av en människa, som delar av samma helhet.

Ett stort plus också för scenografin, skapad av konstnären Ernst Billgren. Möbler, bokhylla, tavlor står runt om på scenen, som en lägenhet vars invånare är på väg att flytta men inte orkat packa klart. Tidstrogna möbler och tavlor som signalerar tiden och deras liv. På scenväggen finns en långsmal glipa där olika stillbilder projiceras med video. Varje bild hänger kvar rätt länge, det är skönt med videoprojektioner som ger oss tid att ta in dem.

Ofta kan jag inte engagera mig i kultur som handlar om människor som är ordentligt välbeställda och inte behöver oroa sig för sin försörjning, som inte behöver sköta ett arbete för att få mat och bostad. Gertrude Stein borde därför inte locka fram mitt engagemang eller intresse. Hon levde ekonomiskt tryggt. Men hon var en banbrytare och stod upp för sig själv och vem hon var på ett imponerade sätt och denna skildring av henne ger mycket att förstå och tänka på.

Regissören Carl Johan Karlson har tidigare på Dramaten bland mycket annat satt upp publik- och kritikersuccén Arv. Carl Johan Karlson om varför pjäsen är viktig idag:
För att den handlar om att sätta konsten främst. Förutom det extravaganta karaktärsporträttet så för Stein fram en mission, hon presenterar ideal som tyvärr vår samtid råder en chockerande brist på. Ideal som handlar om integritet, att rakryggat stå för något och stöta sina idéer mot andras. Möta och utmana den andre med en intellektuell hederlighet. Ideal som handlar om konsten, att konsten kan förändra världen och kan få människan att få en fördjupad förståelse om sig själv.

Johan Rabaeus är i stort ensam på scen hela föreställningen, fast med ett uppskattat undantag: i andra delens inledning har han sällskap av en helt underbar vacker och duktig vit pudel som fick motta välförtjänta applåder.

Mycket bra och talande musik också. Här är låtlistan:
”Undertow” (Per Störby Jutbring),
”Gnossienne No.1” (Erik Satie)
”Picassopiano” (Johan Adling)
”Four saints in three acts / Intermezzo” (Virgil Thomson)
”A kiss to build a dream on” (Louis Armstrong)
”Bolero” (Ravel)
”Susuwatari” (Per Störby Jutbring / New Tide Orquesta)
”Leaving home” (Johan Adling)

Johan Rabaeus och Ernst Billgren om Gertrude Stein: