Novocaine
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 mars 2025
Regi Dan Berk, Robert Olsen
Att filmer skapats endast med utgångspunkten att det finns en lövtunn idé som bär upp det hela är inget nytt. Men det har mestadels varit förpassat till en tid då varken
smarta telefoner eller kontantlösa betalningar existerade. Men Novocaine är en tidsresa, och inte den sorten som uppfyller tittaren med varm nostalgi, istället är det en otäck påminnelse att begreppet ”det var bättre förr” borde inkludera en jättelik brasklapp.
Då personer försöker göra sig lustiga kring specifika filmer brukar de ofta bryta ned och förenkla berättelsen till så pass små beståndsdelar att även den mest komplexa film kan framstå banal. Ingmar Bergmans Höstsonaten skulle elakt kunna beskrivas som mor och dotter grälar i trångt rum och Mad Mad Fury Road som en sandig biltur fram och tillbaka. Detta är onödigt cyniska och självgoda förenklingar som inte borde tas med något som helst allvar, men i fallet med Novocaine är denna typen av fåniga summeringar precis vad som presenteras i två helt olidligt monotona timmar.
Premissen där huvudrollsinnehavaren Jack Quaid inte har kapacitet att känna smärta kunde ha lett till svart humor, som med precision och finess blandade galghumor med oerhört våld. Och där kvoten för våld uppfylls förblir humorn fast i en annan dimension. Regissörsduon Dan Berk och Robert Olsen handlag är precis som Jack Quaids skådespel stelt, opersonligt och komplett ointressant. Ambitionen att skapa en karaktär som genom sitt oförstånd och ytterst ordinära attribut förvandlas till ofrivillig actionhjälte är ingen felaktig utgångspunkt men då utförandet är såhär pass fantasilöst spelar ambitioner eller förhoppningar ingen roll.
Alla försök till komik är både ansträngda och desperata för att inte säga tragiskt patetiska. Då filmen innehar en ensemble som bäst kan kategoriseras som medioker och som värst förkastlig, blir försöken att skapa någon form av värme eller inneboende charm lika misslyckade som pinsamma. Den närmast anorektiska grundidén tas också så pass långt och utan någon uppfinningsrikedom att det hela blir hopplöst förutsägbart. En film med ytterst tunt material kan dock kompensera för sina uppenbara brister genom stora mängder energi och driv, men Novocaine är märkligt sömnig och såsig. Trots en uppenbar vilja att vältra sig i hjärnsubstans och oerhört brutalt våld är filmen tam och fantastiskt tråkig vad gäller allt annat. Se bara till romansen mellan Quaid och Amber Midthunder som verkar framställd av en AI modell, ja, om denne ombads att skapa den mest håglösa och osexiga relation som skådats på film.
Inte ens då hela eländet tycks vara på väg att vara slut kan Berk och Olsen ha den goda smaken att avsluta åbäket. Istället följer en utdragen och totalt spänningslös final som är lika hjärndöd som tråkig, två ord som summerar hela filmen.