18/3 2025
Valand i Göteborg (arr Jazzföreningen Playhouse)
Tenor- och sopransaxofonisten Bill Evans kommer för evigt vara förknippad med de fyra år han i sin ungdom bidrog till ett innovativt sound hos Miles Davis, som rekryterade honom och några andra unga talanger för sin comeback. Sedan dess har Evans haft en framgångsrik solokarriär i över 30 år och släppt cirka 20 album i eget namn. På meritlistan finns samarbeten med åtskilliga andra jazzprofiler och dessutom i sammanhanget udda namn som Willie Nelson och Mick Jagger. Har förmodligen sett honom lira fusion på Nef.
2018 stod han på scen i Ystad Saltsjöbad på stadens imponerande festival i ett projekt samordnat av honom och vår egen Ulf Wakenius. Då hanterade Keith Carlock trumstockarna, vilket han också gör i All Star bandet som på sin turné gästade Göteborg. Carlock tillhör de mest eftersökta rytmläggarna för närvarande efter samarbeten med bland Steely Dan, Sting, Toto, Larry Carlton, James Taylor John Mayor och David Gilmour. Övriga stjärnor är Gary Husband på klaviaturer samt på elbas en vikarie från Chile vid namn Pablo Contreras Ignacio Martinez. Den sist nämnde rekommenderas för kvartettens ledare, när Felix Pastorius (son till Jaco) måste ersättas eftersom han brutit ena handleden. Pablo från Chile grejade förutsättningen, att lära sig hela repertoaren på ett dygn, en ruggigt tuff utmaning. Allsidige Husband är mest känd för sin tid i Mahavishnu Orchestra, Level 42 där han anlitades som trumslagare och Billy Cobham vars konsert på Ystad Jazzfestival i fjol gjorde mig hänryckt. Efter deras show kunde jag, överraskande nog, träffa honom på tu man hand, på väg till minnesvärt jam. Andra celebriteter han samarbetat med är bland andra Robben Ford, Alan Holdsworth och Jeff Beck. Fungerar dessutom som bandledare och haft egen trio. Dessa kolossalt meriterade musiker rör sig som synes lika hemtamt inom rockiga genrer som fusion och jazziga uttryck.
Den utsålda konserten börjar abrupt på exakt utsatt tid utan presentation från publikvärden, vilket kändes lite snopet. Vi får veta att repertoaren genomgående består av material från Evans senaste album Who I Am där han för övrigt själv spelar keyboards. En handfull av dem namnges och titlars bakgrund förklaras i trevliga mellansnack. Man inleder med ett attraktivt, funkigt sound i medium-tempo. Vi hör frontmannen först på sopransax. Låter kompakt, noterar på samma gång ett luftigt groove. Ska påpekas att vi förunnas ett fullgott ljud, även om basen är alltför märkbar nära scen när jag får plats mittemot vän i andra set. Då slog det mig med full kraft hur exklusiv tillställningen var med tre långbord och därmed en kapacitet på cirka 150-200 personer. På scen befinner sig musiker på en uthyrd nattklubb, vana vid att lira med världsartister och grupper som drar tiotusentals på arenakonserter och Evans Vansband har säkerligen framträtt på festivaler för tusentals fans.
Att fokus skiftar är precis vad hängiven publik räknat med, något som är standard för enormt samtrimmade enheter. Bill Evans håller skaplig nivå som kompositör utan att ha fått ur sig hits i nivå med mästaren Miles eller Weather Report. Nämner ett av mina favoritband alla kategorier därför att saxmannens stjärnbeströdda kvartett har samma sättning som den mest klassiska i WR sent 70-tal , även om Husbands keyboard och elpiano inte kan mäta sig med den arsenal Joe Zawinul hade till förfogande. Somliga sound har en anstrykning av just WR-light, Miles under dennes 80-tal och delvis Elements som Evans varit medlem av.
Bandets idiom är antingen utsträckta linjer och melodier i böljande svep eller sekvenser av uppbrutna rytmer och komplexa övergångar med utmanande byten av tonarter och takter. På så vis undviks att låta slickade med ett jämntjockt sound, ett omdöme jag fällde över stor del av konsert med Yellow Jackets för ett par år sedan. Även denna långlivade grupp har samma sättning. Genremässigt kan jag dock ibland sakna en gitarrist. Tilltalande dynamik uppstod på ett annat sätt när Evans frontade med Wakenius i Ystad.
Första set varar i ungefär femtio minuter. Vad stack ut? Första minnesvärda solot är signerat den makalöse vikarien från Chile. Fäster mig vid en ballad fint utbroderad i vepande linjer. En av titlarna som introduceras, Bex In Motion, vecklar ut sig i det kännetecknande charmerande sound, som gjort Evans uppskattad globalt på jazzscenen i mer än tre decennier. Kustremsa i Brasilien influerar en låt, vars klanger och införlivande av dynamik attraherar. Suggestiva kompositionen bör rankas som en av höjdpunkterna. Den tillförs romantisk touch i introt av på pall halvsittande elbasist. Minst sagt avancerade tongångar hänför i intervaller. Skickligt undviks att slå knut på harmoniken. Man landar perfekt efter varje utflykt.
Andra set blir som framskymtat annorlunda för egen del då jag får möjlighet att sitta alldeles nedanför scen. Med öronproppar funkar det, fast basen går in i kroppen. Undrar om det berodde på mixen, min placering eller på mannen med den enastående tekniken bakom sitt Gretsch-kit, att tunga och snabba ”slagserier” från honom ibland tog över ljudbilden.
Upptakten låter exceptionellt cool. Suggestivt avspänt, alla detaljer underbart sammanfogade. Livemusikens skönhet sänder ilningar av välbehag.. Att befinna sig alldeles intill när ett grandiost kollektivt verk återskapas får tanken att svindla. Noterar läckra fraser från Husband och Evans. En stund senare duellerar duon. Kul! Fusionfesten når kokpunkten då frontande blåsare plötsligt brister ut i otroligt snabbfotade piruetter varvid övriga hänger på. Carlock står för aftonens första furiösa uppvisning, som övergår i lika delikat basfeature.
Mica Moon tillägnad en av Evans katter visar sig, föga förvånande, vara en yster ballad vars glada språng i olika riktningar gör mig förtjust. Husbands fördjupning av temat på elpiano var antagligen konsertens vackraste sekvens. Minst en komposition från tidigare utgivning introduceras, nämligen Hearts of Havanna från skiva inspelad strax före pandemin då Evans var mentor för extremt talangfulla ungdomar på Kuba. En melodi insvept i romantik med antydan till latin-vibe.
Vid ett tillfälle på sluttampen viks en stund åt ett intensivt solo av Keith Carlock. Hisnande snabbhet och synkronisering demonstreras, fast jag saknade välgörande kontraster. Ett klassiskt solo som genremässigt främst hörde hemma i en rocktradition och påminnande om vad lika virtuosa kollegor gjort hos Jazzföreningen i samma hus ( Sonny Emory, JT Thomas, Anton Fig, Dave Weckl med flera) Kan som upplysning meddela att jag samtalade före och efter med två vänner vilka är verksamma som trumslagare/ slagverkare. Njuter stort av ”obligatoriskt” extranummer hämtat från Evans omistliga Miles-era.. Vi förunnades en koncentrerad version av Jean-Pierre med dess oemotståndliga hook. Broderas elegant i denna sugande melodi där sopransaxofon anför, har Miles Davis ikoniska roll. Evans gör det till en öppen fråga vem som egentligen kom på det karaktäristiska temat. Skulle du mot förmodan inte vara bekanta med originalet finns det i normallång och dubbelt så lång variant på Grammy-belönade dubbeln We Want Miles från 1982. Märktes att utövare och mottagare var på mycket gott humör, vilket de hade anledning till.