Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Penguin Lessons – när verkligheten överträffar dikten

by

The Penguin Lessons
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Peter Cattaneo

När verkligheten överträffar dikten. The Penguin Lessons bygger på verkliga händelser och det är en otrolig och hjärtevarm berättelse som ger hopp om mänskligheten. En pingvin som räddats från oljespill öppnar människors hjärtan.

Handlingen utspelas under 1970-talet i Argentina där militärdiktaturen styrde och tiotusentals av dess medborgare försvann, greps av militären och många återfanns aldrig. Tom Michell (spelas av Steve Coogan) kom till Argentina för att undervisa i engelska på St George’s i Buenos Aires, en internatskola för välbärgade argentinska pojkar. Tom Mitchell var ganska butter och sur, han bar på ett tungt bagage av djup sorg. När han blir mottagen till skolan av rektor Buckle (spelas av duktiga Jonathan Pryce) får han rådet, eller snarare befallningen, att inte på något sätt blanda sig i landets politik och inte ha några synpunkter på militärdiktaturen.

Tillsammans med lärarkollegan finländaren Tapio (spelas av svenska Björn Gustafsson) åker han på en minisemester till Uruguay. Tapio och Tom går ut och dansar på kvällen raggar upp två väninnor. När Tom promenerar längs stranden med den ena kvinnan hittar de en pingvin som blivit indränkt i olja och kommer att dö om den inte räddas. Kvinnan uppmanar Tom att ta med pingvinen till hotellrummet och tvätta av oljan. Nästa morgon försöker Tom lämna pingvinen på stranden men den är envis och följer efter honom överallt.

Scenerna där Tom på olika sätt tvingas ta med sig pingvinen är ganska roliga fast också träffande beskrivningar av korrumperande diktaturer. Genom olika situationer där militärer eller andra uniformerande män med makt beordrar honom att behålla pingvinen får Tom med sig den ändå hem till internatskolan. Pingvinen vinner allas hjärtan. Tom har med den på lektionerna. De konflikter och den mobbning som fanns i klassen försvinner genom elevernas kärlek till den lilla pingvinen. Av och till är det en feelgood-berättelse utan like men samtidigt skramlar det i bakgrunden från militärernas diktatur och människor försvinner utan rättegång. Det är en turbulent och svårt tid för människorna i Argentina där de kan räcka att vara vän med någon som vill ha demokrati för att bli gripen och bortförd.

Berättelsen värmer hjärtat och det är underbart att den bygger på verkliga händelser. Filmen baseras på engelskläraren Tom Michells bok med samma namn om hans tillvaro i sjuttiotalets Argentina, utgiven på svenska som Pingvinlektionerna. Liksom i filmen undervisade Michell på internatskolan St George’s i Buenos Aires, och han döpte sin pingvin till Juan Salvador. Nio pingviner turades om att spela Juan Salvador i filmen, eftersom de alla hade egna färdigheter – någon av dem var bra på att äta fisk framför kameran, en kunde gå åt vänster och en annan åt höger. Jag hoppas de nio pingvinerna behandlades väl och inte for illa av att vara med på filminspelning. Men jag har inte hittat något som tyder på att djurrättsorganisationer reagerar negativt på inspelningen. Tvärtom visar filmen hur viktiga djur kan vara och hur de kan påverka människor till att bli bättre människor.

Teaterkritik: Effekten – Vasst, angeläget och varmhjärtat om kamp mot depression

by

Effekten
Effekten
Av Lucy Prebble
I översättning av Pamela Jaskoviak
Regi Melody Parker
Scenografi och kostym Agnes Östergren
Ljus Susanna Hedin
Medverkande Ann-Sofie Rase,Gerhard Hoberstorfer, Angelika Prick och Emil Hedayat.

Det är klart överraskande med en pjäs om psykisk ohälsa och nyttan av antidepressiv medicin. På förhand kan ämnet verka väl tungt för en teaterscen. Det finns även en uppenbar risk att trampa snett och såra de som drabbas av det förlamande mörker en depression är. Men Effekten, som har svensk urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern, hanterar ämnet på ett verkligt intresseväckande, upplysande och empatiskt vis.

Det är ett vasst, välskrivet drama som ställer angelägna frågor om mental hälsa, behovet av och riskerna med läkemedel som påverkar hjärnans kemi. Att som i reklamtexten kalla det en komedi är lite märkligt. Men det finns ett lager av drastisk svartkantad humor och visst skrattar publiken ibland. Främst är det dock ett uppmärksamt lyssnande i teatersalongen.

Brittiska dramatikern Lucy Prebble har en imponerande förmåga att skriva lätt om svåra saker. Ett stort plus i Effekten är att det är en rapp, svängig dialog. Mörka och ljusa stråk ligger dessutom så nära att det uppstår en laddning. Att dramat inte är baserat på en uppmärksammad roman är ett utropstecken idag. Visst kan pjäser som bygger på en litterär förlaga bli jättebra. Men teatern måste slå vakt om sin egenart.

Välmeriterade regissören Melody Parker har fått fin kontur och skärpa på dramat och ensemblen känns sammansvetsad och på tå. Scenrummet visar som väntat en sjukhussal och oväntat ett stort snäckskal som kan roteras och bli en kärleksbädd.

Navet i berättelsen är två unga personer som frivilligt deltar i ett medicinskt experiment. Det är ett antidepressivt läkemedel med en ny verkande substans som ska testas. Frejdigt, närmast aningslöst, svarar de på läkarens frågor inför försöket. Ingen av dem säger sig ha känt av psykisk ohälsa innan. Även om Connie – väldigt fint spelad av Angela Prick – drar lite på svaret. Hon har ju känt sig ledsen ibland.

Det sistnämnda anknyter till debatten om att förskrivning av antidepressiva läkemedel till unga ibland inte är motiverad eftersom det unga kallar psykiska besvär ofta grundas i personliga motgångar och en värld i fritt fall.

Även retsamme och kaxige Tristan – spelad med yvigt kroppsspråk och häftiga ”moves” av Emil Hedayat – snuddar vid en viktig frågeställning. Varför anses det helt galet att delta i försök med läkemedel när människor oreflekterat stoppar i sig droger?

Villigt sväljer Connie och Tristan den medicindos som successivt ökas. Biverkningarna börjar snart märkas. Energipåslag, svettningar, aggressivitet, ryckningar i kroppen och störtblödning. En högst oanad effekt, som givetvis är till för att sätta färg på historien, är att duon blir förälskade. Frågan är om passionen beror på medicinen eller om det är en naturlig dragningskraft?

Den mest intressanta och komplexa karaktären i dramat är läkaren Dr Lorna som leder forskningsstudien. En, inledningsvis tycks det, kylig psykiatriker som utanför yrkesrollen visar sig lida av depression. Ann-Sofie Rase gestaltar denna kvinna på ett helt underbart vis. Nyanserat, klokt och berörande.

Så småningom inträder den kände psykiatrikern Dr Toby som initierat forskningsstudien i handlingen. Gerhard Hoberstorfer spelar honom pregnant och trovärdigt med precis rätt manér för en uppblåst karaktär alla som besökt läkarstämmor och symposium nog känner igen.

Dr Toby håller en blandning av lovtal och show om antidepressiv medicin och psykiatrin som högst felaktigt ses som medicinens askunge. ”Att försöka hitta ett botemedel mot hjärnans sjukdomar är minst lika viktigt som att ägna sig åt hjärtkirurgi”, säger han. Denna välbetalda föreläsning reser Dr Toby runt i världen med. Han skryter även i förbifarten om att han blivit ombedd att hålla ett TED talk och skriva en bok.

Det visar sig omsider att Dr Toby och Dr Lorna har ett förflutet ihop och att han som väntjänst sett till att hon får leda forskningsstudien. Dock har han inte avslöjat allt som ingår i testet. Den okända faktorn är början på en händelsekedja med mycket tragiska konsekvenser för en av deltagarna. Efterverkningarna av experimentet drabbar också Dr Lorna. Hon rasar samman helt och beslutar sig för att ta antidepressiv medicin. Något hon tidigare vägrat.

Dramats slut pekar på att det finns en väg mot ljusare horisonter både för henne och den svårt skadade försökspersonen. En resa mot öppet hav symboliserat av ett litet skepp vid scenens front.

Effekten är en välgjord,välspelad och angelägen berättelse som ställer viktiga frågor om vetenskap och mänskliga beteenden. Detta överraskande drama skrivet direkt för teatern har alla förutsättningar att bli en succé.

Filmrecension: Livet är stort – rolig, mänsklig och engagerande

by

Livet är stort
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 april 2025
Regi Kristina Dufková

Runt om i landet börjar påskloven, en del skolor har lov före påskhelgen, andra efter. Det märks på bioutbudet. Flera filmer, ofta animerade, med barn och familjer som målgrupp går upp på bio. Livet är stort är en animerad berättelse om en tolvårig pojke, Ben, som är överviktig och ett mobboffer men samtidigt har han massor av energi och är den drivande i ett band. Ben är en härlig figur, lätt att tycka om.

När skolan börjar efter lovet dyker en ny tjej upp: Claire. Ben blir förälskad. Samtidigt har han det jobbigt för skolans mobbare är elaka och gör allt för att trycka ned honom. Ovanpå det får han order av skolsköterskan att göra något åt sin vikt. Han är rejält överviktig. Skolsköterskan kontaktar till och med hans föräldrar för att de ska hjälpa Ben att gå ner i vikt. Det är viktigt att föräldrarna förstår allvaret, menar skolsköterskan. Det blir en utmaning för Ben. Han älskar sötsaker och han tycker om mat. Han tycker mycket om mat och han är bra på att laga mat också och äter gärna, både under måltiderna och stora mellanmål.

Ben bestämmer sig för att gå på diet. Han får energin till det genom sin förälskelse. Men det är en svår utmaning. Farmor tycker inte att han ska gå på någon diet, så han har inte stöd överallt. Han tycker inte det är roligt att äta grönsaker heller. Dessutom har han inte riktigt energi att repetera med bandet och tillbringa tid med sina vänner i bandet. Mycket blir snurrigt och fel.

Berättelsen är mänsklig och engagerande, det är mycket som går att känna igen på olika sätt, både för ung som gammal. Det är en film som hela familjen kan ha glädje av att se tillsammans eller som morfar eller farmor kan se tillsammans med barnbarn. Den är rolig och varm och samtidigt realistisk.

Den släpps på bio med svenska röster och det fungerar bra. Bens röst görs av skådespelaren Sigge Dorsin.

Filmen vann Juryns pris vid Annecys internationella festival för animerad film 2024.

Filmrecension: Semitjov: Drömmen om en bättre värld – ofokuserad regi och en värdelös presentation

by

Semitjov: Drömmen om en bättre värld
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 april 2025
Regi Micke Engström

Personen Eugene Semitjov må vara närmast helgonförklarad hos svenska science-fiction och serietidningsentusiaster. Förutom Semitjovs litterära gärning var han även en mycket ansedd och uppskattad populärvetenskaplig journalist och reporter, något som ledde till att han 1972 tilldelades stora journalistpriset.

Bortom de stora framgångarna som författare och journalist bar Semitjov också på en fascinerande och innehållsrik familjehistorik som knöt honom till ett antal av den moderna historiens mest avgörande stunder, däribland den ryska revolutionen. Därmed går det inte att undkomma att en dokumentär om dennes liv och familj kunde resultera i något episkt, fascinerande men framförallt engagerande. Men vad som borde vara fantastisk blir istället en fullkomlig soppa till dokumentär som saknar övertygelse, struktur och vision.

Dokumentärfilmen kan göras som en ren journalistisk produkt som ter sig mer som ett långt nyhetsinslag, andra väljer att stilisera och dramatisera sina projekt genom klippning och musik som vill anamma dramaturgi som för genren närmare traditionell spelfilm. Det bästa exemplet på detta är regissören Asif Kapadias film om Ayrton Senna som i sina bästa stunder kändes dramatiserad och inte alls som en deskriptiv biografi.

Regissören Micke Engström har dock ambitionen att blanda dessa två former och röra sig mellan att dramatisera sitt material samtidigt som han klipper in traditionella intervjuer med diverse subjekt. Balansgången är dock en smärre katastrof och hela Semitjov: Drömmen Om En Bättre Värld känns från första början fullkomligt vettlös. Filmen kastar sig mellan högläsning av brev som visualiseras genom märkligt dramatiserade bakgrundsklipp, detta leder till att filmen många gånger känns onödigt överdådig och bombastisk. Sedan tillkommer rena tramssekvenser där Stina Ekblad läser högt ur en av Eugene Semitjovs romaner, där vi istället få se prov på omåttligt usla digitala specialeffekter och en regi som är både överspänd och märkligt bombastisk.

Om filmen ändå hållit sig till denna bullriga form hade den i alla fall varit någorlunda konsekvent. Men då allt verkar cementerat får Engström kalla fötter, från ingenstans ändrar filmen skepnad och rör sig ifrån de dova högläsningarna, helt plötsligt kastas det in en uppsjö av olika intervjuer med personer som mött Semitjov.

Detta gör att filmen snabbt blir identitetslös. Eftersom alltför mycket tid ägnas åt en uppenbar oro kring filmens form och funktion, förloras också möjligheterna att djupdyka i de intressanta ämnen som filmens subjekt innehar. Familjen Semitjov var sannerligen inte befriade från spänning eller dramatik, men Engström gör ett osedvanligt slarvigt jobb att presentera livsödena som istället för att vara episka och fantastiska blir konstigt avslagna.

Inte blir det bättre av att filmen är ofokuserad och stirrig, genom att oscillera mellan att bara studera Eugene Semitjov och dennes arbete och att studera de olika familjemedlemmarna, känns filmen rörig och osammanhängande. Ett antal intressanta segment som rör Semitjovs journalistiska arbete blir bara små parenteser som får göra plats åt helt irrelevanta berättelser om brodern Volodja Semitjov. Och med tanke på att Semitov också är ansvarig för skapandet av den svenska seriehjälten Allan Kämpe förkommer förvånansvärt lite diskussioner och funderingar kring influenser, båda vad gäller Semitjovs inspirationskällor men också betydelsen av hans arbete inom både serietidningskonsten och mer traditionell litteratur.

Slutligen måste filmens allmänna presentation diskuteras, eller rättare sagt fördömas. Dokumentärfilmer är sällan beroende av att framstå attraktiva vad gäller det visuella, men Semitjov:Drömmen Om En Bättre Värld når så pass låga nivåer att det skapar huvudbry. Grafik, fonter och andra visuella element är av så pass låg kvalitet att det liknar ett projekt från mellanstadiet. Trots att filmen rekryterat en rad duktiga skådespelare till att läsa diverse texter presenteras allting med sådan amatörmässighet att det liknar en hafsverk.

Personen Eugene Semitjov är ett fantastisk fascinerande ämne, vars arbete blivit aningen förbisett. Därför är det närmast skandalöst att möjligheten till att belysa livsgärningen fallerar genom ofokuserad regi och en värdelös presentation.

Filmrecension: Hard Truths – känns ända in i hjärteroten

by

Hard Truths
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 april 2025
Regi Mike Leigh

En tragikomisk skildring av en kvinna som bråkar med allt och alla. En film som känns ända in i hjärteroten och både gör ont och inte går att låta bli att skratta åt, då det är så makabert. Jag tror vi alla har mött sådana personer som alltid klagar, alltid är misstänksamma, alltid blir arga på allt och alla. Pansy är en kvinna i övre medelåldern som är missnöjd med allt i livet. Hon lyckas missförstå allt omgivningen säger. Hon har ständigt taggarna utåt. Hon bråkar med läkaren, tandläkaren, personalen då hon köper mat, hon gnäller på sin man och sin son Moses.

Hennes 22-årige son Moses är rejält överviktig och har inte något jobb och verkar mest ligga på sin säng och leka med ett flygplan. Moses har stora svårigheter i livet och det märks att hans mamma aldrig kan se utanför sig själv och aldrig har stått upp för Moses, aldrig offrat något för att ge honom självförtroende och eller försökt hjälpa honom, aldrig lyssnat på honom. Han har aldrig kunna berätta för sin mamma vad som gör ont i honom. De är därför svårt att sympatisera med Pansy.

Ofta när någon person är sur, arg, krånglig och jätte-besvärlig brukar folk i omgivningen med en axelryckning säga: ”Hen har sina problem. Det märks. Hen mår inte bra.” Ingen orkar förstås ta reda på mer och dessutom skulle det inte gå för den ilskne skulle svara med ännu mer elakheter.

Vad har gjort Pansy så besvärlig, så missnöjd, så arg? I filmen skissas på några eventuella orsaker. Barndomen där hon fått ta mycket ansvar och inte känt sig älskad av sin mamma, ett giftemål med en man hon inte upplever som rätt för henne. Men det går inte att se förbi att hon inte heller ger någon chansen att nå fram till henne. Det händer något i en scen efter drygt halva filmen där hennes syster ändå lyckas nå fram till henne. Det ger oss några aningar om vad som kan ligga i botten men samtidigt är det inte den slags film som ska hitta ett sagoslut.

Det är komiskt men mycket mörkt samtidigt. Marianne Jean-Baptiste belönades med en BIFA för Bästa skådespelerska för sin roll som Pansy. Det är hon väl värd. Både hon och övriga skådespelare gör bra roller och är trovärdiga, det känns som att jag är med där och upplever det som händer. Det känns som att jag är på plats. Samtidigt är det jobbigt att se och höra hennes ilska och hur hon medvetet missförstår allt för att skapa konflikt. Pansy är inte direkt en person jag vill vara i närheten av. Hard Truths är rolig, jag kan inte sluta skratta emellanåt, men samtidigt är berättelsen väldigt ledsam och svart.