Hard Truths
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 april 2025
Regi Mike Leigh
En tragikomisk skildring av en kvinna som bråkar med allt och alla. En film som känns ända in i hjärteroten och både gör ont och inte går att låta bli att skratta åt, då det är så makabert. Jag tror vi alla har mött sådana personer som alltid klagar, alltid är misstänksamma, alltid blir arga på allt och alla. Pansy är en kvinna i övre medelåldern som är missnöjd med allt i livet. Hon lyckas missförstå allt omgivningen säger. Hon har ständigt taggarna utåt. Hon bråkar med läkaren, tandläkaren, personalen då hon köper mat, hon gnäller på sin man och sin son Moses.
Hennes 22-årige son Moses är rejält överviktig och har inte något jobb och verkar mest ligga på sin säng och leka med ett flygplan. Moses har stora svårigheter i livet och det märks att hans mamma aldrig kan se utanför sig själv och aldrig har stått upp för Moses, aldrig offrat något för att ge honom självförtroende och eller försökt hjälpa honom, aldrig lyssnat på honom. Han har aldrig kunna berätta för sin mamma vad som gör ont i honom. De är därför svårt att sympatisera med Pansy.
Ofta när någon person är sur, arg, krånglig och jätte-besvärlig brukar folk i omgivningen med en axelryckning säga: ”Hen har sina problem. Det märks. Hen mår inte bra.” Ingen orkar förstås ta reda på mer och dessutom skulle det inte gå för den ilskne skulle svara med ännu mer elakheter.
Vad har gjort Pansy så besvärlig, så missnöjd, så arg? I filmen skissas på några eventuella orsaker. Barndomen där hon fått ta mycket ansvar och inte känt sig älskad av sin mamma, ett giftemål med en man hon inte upplever som rätt för henne. Men det går inte att se förbi att hon inte heller ger någon chansen att nå fram till henne. Det händer något i en scen efter drygt halva filmen där hennes syster ändå lyckas nå fram till henne. Det ger oss några aningar om vad som kan ligga i botten men samtidigt är det inte den slags film som ska hitta ett sagoslut.
Det är komiskt men mycket mörkt samtidigt. Marianne Jean-Baptiste belönades med en BIFA för Bästa skådespelerska för sin roll som Pansy. Det är hon väl värd. Både hon och övriga skådespelare gör bra roller och är trovärdiga, det känns som att jag är med där och upplever det som händer. Det känns som att jag är på plats. Samtidigt är det jobbigt att se och höra hennes ilska och hur hon medvetet missförstår allt för att skapa konflikt. Pansy är inte direkt en person jag vill vara i närheten av. Hard Truths är rolig, jag kan inte sluta skratta emellanåt, men samtidigt är berättelsen väldigt ledsam och svart.