Effekten
Effekten
Av Lucy Prebble
I översättning av Pamela Jaskoviak
Regi Melody Parker
Scenografi och kostym Agnes Östergren
Ljus Susanna Hedin
Medverkande Ann-Sofie Rase,Gerhard Hoberstorfer, Angelika Prick och Emil Hedayat.
Det är klart överraskande med en pjäs om psykisk ohälsa och nyttan av antidepressiv medicin. På förhand kan ämnet verka väl tungt för en teaterscen. Det finns även en uppenbar risk att trampa snett och såra de som drabbas av det förlamande mörker en depression är. Men Effekten, som har svensk urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern, hanterar ämnet på ett verkligt intresseväckande, upplysande och empatiskt vis.
Det är ett vasst, välskrivet drama som ställer angelägna frågor om mental hälsa, behovet av och riskerna med läkemedel som påverkar hjärnans kemi. Att som i reklamtexten kalla det en komedi är lite märkligt. Men det finns ett lager av drastisk svartkantad humor och visst skrattar publiken ibland. Främst är det dock ett uppmärksamt lyssnande i teatersalongen.
Brittiska dramatikern Lucy Prebble har en imponerande förmåga att skriva lätt om svåra saker. Ett stort plus i Effekten är att det är en rapp, svängig dialog. Mörka och ljusa stråk ligger dessutom så nära att det uppstår en laddning. Att dramat inte är baserat på en uppmärksammad roman är ett utropstecken idag. Visst kan pjäser som bygger på en litterär förlaga bli jättebra. Men teatern måste slå vakt om sin egenart.
Välmeriterade regissören Melody Parker har fått fin kontur och skärpa på dramat och ensemblen känns sammansvetsad och på tå. Scenrummet visar som väntat en sjukhussal och oväntat ett stort snäckskal som kan roteras och bli en kärleksbädd.
Navet i berättelsen är två unga personer som frivilligt deltar i ett medicinskt experiment. Det är ett antidepressivt läkemedel med en ny verkande substans som ska testas. Frejdigt, närmast aningslöst, svarar de på läkarens frågor inför försöket. Ingen av dem säger sig ha känt av psykisk ohälsa innan. Även om Connie – väldigt fint spelad av Angela Prick – drar lite på svaret. Hon har ju känt sig ledsen ibland.
Det sistnämnda anknyter till debatten om att förskrivning av antidepressiva läkemedel till unga ibland inte är motiverad eftersom det unga kallar psykiska besvär ofta grundas i personliga motgångar och en värld i fritt fall.
Även retsamme och kaxige Tristan – spelad med yvigt kroppsspråk och häftiga ”moves” av Emil Hedayat – snuddar vid en viktig frågeställning. Varför anses det helt galet att delta i försök med läkemedel när människor oreflekterat stoppar i sig droger?
Villigt sväljer Connie och Tristan den medicindos som successivt ökas. Biverkningarna börjar snart märkas. Energipåslag, svettningar, aggressivitet, ryckningar i kroppen och störtblödning. En högst oanad effekt, som givetvis är till för att sätta färg på historien, är att duon blir förälskade. Frågan är om passionen beror på medicinen eller om det är en naturlig dragningskraft?
Den mest intressanta och komplexa karaktären i dramat är läkaren Dr Lorna som leder forskningsstudien. En, inledningsvis tycks det, kylig psykiatriker som utanför yrkesrollen visar sig lida av depression. Ann-Sofie Rase gestaltar denna kvinna på ett helt underbart vis. Nyanserat, klokt och berörande.
Så småningom inträder den kände psykiatrikern Dr Toby som initierat forskningsstudien i handlingen. Gerhard Hoberstorfer spelar honom pregnant och trovärdigt med precis rätt manér för en uppblåst karaktär alla som besökt läkarstämmor och symposium nog känner igen.
Dr Toby håller en blandning av lovtal och show om antidepressiv medicin och psykiatrin som högst felaktigt ses som medicinens askunge. ”Att försöka hitta ett botemedel mot hjärnans sjukdomar är minst lika viktigt som att ägna sig åt hjärtkirurgi”, säger han. Denna välbetalda föreläsning reser Dr Toby runt i världen med. Han skryter även i förbifarten om att han blivit ombedd att hålla ett TED talk och skriva en bok.
Det visar sig omsider att Dr Toby och Dr Lorna har ett förflutet ihop och att han som väntjänst sett till att hon får leda forskningsstudien. Dock har han inte avslöjat allt som ingår i testet. Den okända faktorn är början på en händelsekedja med mycket tragiska konsekvenser för en av deltagarna. Efterverkningarna av experimentet drabbar också Dr Lorna. Hon rasar samman helt och beslutar sig för att ta antidepressiv medicin. Något hon tidigare vägrat.
Dramats slut pekar på att det finns en väg mot ljusare horisonter både för henne och den svårt skadade försökspersonen. En resa mot öppet hav symboliserat av ett litet skepp vid scenens front.
Effekten är en välgjord,välspelad och angelägen berättelse som ställer viktiga frågor om vetenskap och mänskliga beteenden. Detta överraskande drama skrivet direkt för teatern har alla förutsättningar att bli en succé.