Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Djurrätt

Filmrecension: The Penguin Lessons – när verkligheten överträffar dikten

by

The Penguin Lessons
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Peter Cattaneo

När verkligheten överträffar dikten. The Penguin Lessons bygger på verkliga händelser och det är en otrolig och hjärtevarm berättelse som ger hopp om mänskligheten. En pingvin som räddats från oljespill öppnar människors hjärtan.

Handlingen utspelas under 1970-talet i Argentina där militärdiktaturen styrde och tiotusentals av dess medborgare försvann, greps av militären och många återfanns aldrig. Tom Michell (spelas av Steve Coogan) kom till Argentina för att undervisa i engelska på St George’s i Buenos Aires, en internatskola för välbärgade argentinska pojkar. Tom Mitchell var ganska butter och sur, han bar på ett tungt bagage av djup sorg. När han blir mottagen till skolan av rektor Buckle (spelas av duktiga Jonathan Pryce) får han rådet, eller snarare befallningen, att inte på något sätt blanda sig i landets politik och inte ha några synpunkter på militärdiktaturen.

Tillsammans med lärarkollegan finländaren Tapio (spelas av svenska Björn Gustafsson) åker han på en minisemester till Uruguay. Tapio och Tom går ut och dansar på kvällen raggar upp två väninnor. När Tom promenerar längs stranden med den ena kvinnan hittar de en pingvin som blivit indränkt i olja och kommer att dö om den inte räddas. Kvinnan uppmanar Tom att ta med pingvinen till hotellrummet och tvätta av oljan. Nästa morgon försöker Tom lämna pingvinen på stranden men den är envis och följer efter honom överallt.

Scenerna där Tom på olika sätt tvingas ta med sig pingvinen är ganska roliga fast också träffande beskrivningar av korrumperande diktaturer. Genom olika situationer där militärer eller andra uniformerande män med makt beordrar honom att behålla pingvinen får Tom med sig den ändå hem till internatskolan. Pingvinen vinner allas hjärtan. Tom har med den på lektionerna. De konflikter och den mobbning som fanns i klassen försvinner genom elevernas kärlek till den lilla pingvinen. Av och till är det en feelgood-berättelse utan like men samtidigt skramlar det i bakgrunden från militärernas diktatur och människor försvinner utan rättegång. Det är en turbulent och svårt tid för människorna i Argentina där de kan räcka att vara vän med någon som vill ha demokrati för att bli gripen och bortförd.

Berättelsen värmer hjärtat och det är underbart att den bygger på verkliga händelser. Filmen baseras på engelskläraren Tom Michells bok med samma namn om hans tillvaro i sjuttiotalets Argentina, utgiven på svenska som Pingvinlektionerna. Liksom i filmen undervisade Michell på internatskolan St George’s i Buenos Aires, och han döpte sin pingvin till Juan Salvador. Nio pingviner turades om att spela Juan Salvador i filmen, eftersom de alla hade egna färdigheter – någon av dem var bra på att äta fisk framför kameran, en kunde gå åt vänster och en annan åt höger. Jag hoppas de nio pingvinerna behandlades väl och inte for illa av att vara med på filminspelning. Men jag har inte hittat något som tyder på att djurrättsorganisationer reagerar negativt på inspelningen. Tvärtom visar filmen hur viktiga djur kan vara och hur de kan påverka människor till att bli bättre människor.

Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

by

Just Animals
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Saila Kivelä och Vesa Kuosmanen

Hur påverkas en människa av att möta så mycket lidande som en djurrättsaktivist gör? Det är en av frågorna som denna gripande dokumentär ställer och funderar kring. Djurrättsaktivisten Saila Kivelä gör en ärlig dokumentär om sitt liv som aktivist.

Jag erkänner att jag var nervös inför att se denna dokumentär då jag misstänkte att den innehåller scener där vi får se hur fruktansvärt illa behandlade djur är inom mat- och pälsindustrin. Det finns sådana scener men de är inte fler än att jag klarade av att se det mesta utan att blunda. Fokus är på själva kampen för djurens rätt och vi får följa hur aktivisterna tänker och känner, vad som motiverar dem till att fortsätta kämpa.

Saila och hennes syster Mai är båda djupt engagerade för djurens rätt till värdiga liv. Men de har valt olika sätt att jobba för en värld där djuren inte utsätts för detta vidriga lidande. Saila och Mai Kivelä är två finska systrar, födda på 1980talet. De är båda aktivister för djurens rätt men efter ett tag väljer Mai, den äldre systern, att arbeta inom systemet, först som anställd på Greenpeace och sedan som politiker.

Saila, som för övrigt står kameran och medverkat både för manus och regi, väljer att fortsätta som aktivist. Tillsammans med Kristo Muurimaa tar hon sig in till djur på nätterna och filmar deras vedervärdiga villkor. Djur som knappt kan röra sig för att de står så trångt. Grismammor som har det så trångt med sina kultingar att hon lägger sig på dem så de dör. Höns och kycklingar som har det så trångt och smutsigt att de hackar bort sina fjädrar. Kor som lider under långsam avlivning. Det är helt sjukt, helt vansinnigt hur djuren behandlas.

Saila ställs inför rätta tillsammans med Kristo för att de brutit sig in på böndernas och uppfödarnas områden. Rättegången uppmärksammas stort. Många upprörs av de bilder och filmer på djurens lidande som Kristo och Saila filmat och det gör att frågan uppmärksammas. Men de enda som får skulden för djurens lidanden är bönderna, inte matindustrin eller politikerna som ansvarar för de lagar som finns kring djurens behandling.

Mai får uppleva vissa framsteg i lagstiftningen kring hur djuren behandlas. Men det är små steg och varje framsteg kräver motprestationer åt producenterna och de som äger matindustrin.

Saila är väldigt berörd, vilket hon också visar med många tårfyllda närbilder. På ett sätt känns det övertydligt men det är samtidigt ärligt – och om en aktivist inte påverkades av de hemska förhållanden han eller hon möter skulle de vara okänsliga. Frågan är om någon kan se den här filmen och fortsätta äta kött. Det är en skarp film men berättad på ett ömsint sätt.

Filmrecension: Varghunden – helt underbar film som går rakt in i hjärtat

by

Varghunden
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regi Alexandre Espigares
Svenska röster: Johan Hedenberg, Björn Bengtsson, Marie Robertson, Claes Ljungmark m fl.

Varghunden är en helt underbar film som går rakt in i hjärtat. Det är en snyggt animerad film som bygger på Jack Londons starka berättelse om hunden Vittand (i en del översättningar har varghunden namnet Vitkäft), en liten vargunge som blir adopterad, omhändertagen och uppfostrad av en hund i vildmarken i 1890-talet i Alaska. I boken är hunden en blandning av varg och hund.

Vittand råkar ut för många äventyr och får uppleva människans usla, grymma sidor såväl som de bättre. Han får leva som draghund i en indianstam och han blir slagen och utnyttjad av en vidrig man som tjänar pengar på att låta hundar slåss.

Jack Londons roman Varghunden (originaltitel: White Fang) gavs ut 1906 av Jack London. Jag minns den sommaren när jag elvaåring slukade allt jag kunde hitta i biblioteket som Jack London skrivit. Jag kan fortfarande känna hur starkt denna berättelse grep mig då. Att åter möta Vittand, nu i en animerad version blev en berörande återförening. Den känns lika viktig nu som då och lika berörande.

Djur, natur och människor och hur den som har makt ofta missbrukar den för att trycka ned andra var viktiga frågor på Jack Londons tid och är fortfarande.

John Griffith ”Jack” London, ursprungligen Chaney, föddes 12 januari 1876 i San Francisco, Kalifornien, och dog som 40-åring, den 22 november 1916. Jack London prövade i sin ungdom på ett flertal yrken, bland annat tidningspojke, hamnarbetare, cowboy och guldgrävare. Under rysk-japanska kriget 1904–1905 var han korrespondent för Hearstpressen. Han vandrade på sin fritid runt i USA och Kanada och vistades också mycket på Hawaii.

Han var en samhällsengagerad författare och han skildrar orättvisor i samhället i sina romaner. Många av hans böcker utspelar sig i vildmarken eller på havet. Hans mest kända roman är Skriet från vildmarken (The Call of the Wild, 1903), som handlar om en hund som mot sin vilja blir tagen från det soliga Santa Clara Valley i Kalifornien och blir draghund i ett hundspann i Klondike.

Hans samhällsengagemang och kamp mot orättvisor uppskattades inte av Nazityskland där tre av hans romaner,
Martin Eden, Tvångströjan och Järnhälen, brändes under bokbålen 1933.

För alla som har en hund, eller ett djur, är filmen väldigt om möjligt ännu mer berörande. Själv har jag en hund, en urhund som därför har mycket av vargens karaktär i sig och jag kan känna igenom min hund i Vittand.

Animationen är gjord på ett sätt som känns lite ålderdomligt, vilket passar perfekt till den här berättelsen som utspelar sig i karg vildmark och i en tid då vi inte hade vare sig mobiltelefoner, Internet eller tv-spel.

Den går upp på svenska biografer dubbad med svenska röster. Det är förstås bra för barnfamiljer med barn som inte kan läsa eller inte kan läsa tillräckligt snabbt för att hinna med svenska texter. Men jag hade föredragit att ursprungsrösterna hördes även om de svenska rösterna fungerar bra. På animerade filmer blir det inte lika störande med dubbning. Fast eftersom filmen har sitt ursprung i Frankrike och Luxemburg misstänker jag att dess originalspråk är franska, vilket inte lika många kan i Sverige som engelska.

Filmdistributören skriver om filmen:
Berättelsen är gripande om överlevnad och vänskap. Filmens fyrbente hjälte och dess mänskliga karaktärer är intressanta och älskvärda. Filmen förvaltar Jack Londons arv med värdighet och historien är lika hänförande idag som den berättades för över hundra år sedan.

Och det är bara att hålla med. Den är helt underbar och berörande.