Recension

Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

4 juni, 2025 by Mats Hallberg

Göran Strandberg trio

HELLO

Inspelad och mixad 17-19/7 2024 på Bildhuggarvägen i Stockholm av Peter Danemo

Producent: Göran Strandberg

Resonansium Records

Releasedatum: 9/4 2025

Göran Strandbergs nya trio bildades 2019. Den består av honom själv vid flygeln, Peter Danemo bakom trummorna som ansvarat för inspelning och släppt plattan på eget bolag samt på kontrabasen Svante Söderqvist. Jag recenserade trions debut där musiken i likhet med denna gång nästan uteslutande skrivits av deras ledare. För kännedom ska sägas att föregångaren efter viss tvekan inkasserade en 4:a. Den cirka en halv generation äldre pianisten hade för övrigt en annan trio på 90-talet. Man överdriver inte om man utser nuvarande medlemmar till svensk jazzadel. I kortfattad presstext hävdas att deras sökande och utforskande av formatets möjligheter fortsätter. Apropå att förflytta sig med toner leks det med ord. Geografiska för somliga oumbärliga hjälpmedlet GPS, råkar ha samma initialer som pianotrions medlemmar.

Strandberg har gett ut fjorton album, fanns med i Red Mitchells Communication, ingått i Stockholm Jazz Orchestra sedan 1990 jämte gästat andra orkestrar/ storband, haft en Nonet och en duo med Sebastian Voegler, var 2018 composer in residence hos Norrbotten Big Band och spelat med åtskilliga internationella storheter. Träffade honom härom året under Stockholm Jazzfestival i samband med konsert med Tessan Milveden. Även Peter Danemo har varit composer-in-residence hos NBB och jag har ett antal gånger hört hans egna projekt live och på skiva och dessutom när han innehaft position som sideman hos andra. Också den tredje komponenten, kontrabasisten och cellisten Svante Söderqvist, är i högsta grad etablerad sedan ett par decennier tillbaka. Och dennes trio som huvudsakligen framför sin ledares musik, har jag haft förmånen att recensera live och på skiva x 2, vilket framgår av Söderqvists hemsida.

Läst att debuten berömdes av kritiker och att LIRA hyllat färska albumet. Jag är själv inte lika begeistrad. Uppföljaren kan beskrivas som en vidareutveckling av samma estetik. Skenbart(?) fria, delvis fladdrigt lättsamma infall kombineras med genomarbetat sväng. Det låter boppigt och lyriskt om vartannat. Musiken väcker halvvägs ens intresse. Interaktionen är luftigt superb, pianospelet fängslande och utbroderade teman förmår stundtals fånga mig. Hos dessa tre rutinerade herrar, vilka jag inte hört tillsammans live, vandrar som väntat fokus. Fast anser sammantaget att trions ledare fått en för dominant roll. Vidare är stötestenen att alldeles för få bärkraftiga kompositioner förekommer. Skulle kunna kunna nämna minst ett dussin inhemska pianotrios av samma dignitet, vilka kännetecknas av sina låtar på trollbindande nivå. Den substansen finns sällan här, tyvärr. Emellanåt blir det skissartat och därmed frapperande fragmentariskt. Kan det rent av vara en medveten strategi som urskiljer dem från andra jazziga pianotrios att förhållandevis intrikata och fritt svävande passager varieras med mer handfasta tongångar?

Titellåten placerad först söker sig fram med stimulerande behag i ett öppet sinnelag. Gillar lyhört samspel, dynamiken som uppstår här och var och roas av sekvenser med stegrad intensitet. Vad gäller sist nämnda ingrediens åsyftas exempelvis Danemos tillförsel på Efter hand jämte Söderqvists spel med stråke i Frisim 1. Frosten visar sig vara en härlig melodi som gärna hade fått veckla ut sig längre än två och en halv minut. En lätt bluesig Coda tillhör de definitiva höjdpunkterna. Man tar farväl av sina lyssnare via ett maffigt grepp. Punkt sätts nämligen i Segel genom att låta slutackordet klinga ut. Trots att speltiden är knappt 42 minuter innehåller albumet sexton stycken/ melodier, vilket ter sig anmärkningsvärt. Hade föredragit fler längre och samtidigt sammanhållna kompositioner.

Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

3 juni, 2025 by Rosemari Södergren

https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2025/06/eftersagolandet.jpg

Efter sagolandet
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Kirsi Nevanti

En briljant gripande skildring av Sverige som kanske till och med är smartare än filmskaparna inser. Vi får möta olika människor och öden i Sverige under under åren 2019-2022, tre år som varit omvälvande i Sverige. Mycket sägs under ytan, genom att vi själva minns, känner och tänker.

I dokumentärens början möter vi en dam från Sölvesborg som gnäller över att kommunens politiker inte köper in modern konst utan enbart satsar på etablerad äldre konst. Det skrämmer mig att någon kan ödsla energi och gnäll på något sådant när barn och ungdomar dör i gängvåld i Sverige. Kan vi få perspektiv och proportioner, tack. Men inledningen får ett tydligt svar, ett starkt genmäle, i avslutningen. För övrigt undrar jag vad det gör om en av Sveriges 290 kommuner inte köper inte konst av nutida konstnärer utan bara äldre, etablerad konst? Vad gör det i det stora hela? Är det inte positivt att se äldre konst också?

Vi möter människor mitt i pandemin, skolstrejkerna mot klimatförändringarna, Putins anfall mot Ukraina, svensk panikrusning till Nato. Det är en film som väcker upp en kavalkad av minnen. Filmen är långt ifrån objektiv, men med det starka slutet blir det en stark helhet. Denna minnenas resa genom tre år i Sverige bjuder på fantastiskt foto med isigt vatten, fiskelägen och både stad och landsbygd fast med en rejäl övervikt av lantliga och havsnära miljöer.

Kvinnan från Sölvesborg som är upprörd över hur konstinköpen går till får också stå oemotsagd i sin kritik av en del av restriktionerna kring covid, där hon kritiserar att kommunen inte vill ta emot invånare från Sölvesborg som smittats av covid på ett sjukhus på en annan orts sjukhus, vilket kan vara ett beslut för att skydda sköra äldre i Sölvesborg. Det är ett av många uttalanden av olika personer i filmen som får stå helt oemotsagda och utan någon fördjupande förklaring.

I en scen tas en nyhetsbevakning upp från ett storbråk i Linköping mellan högerextremister som bränner en koran och motdemonstranter. Det är lite bisarrt att koran-brännaren och dennes anhang kallas extremister medan motdemonstranterna som slåss och attackerar inte alls kallas extremister, fast de försvarar en ideologi där kvinnor inte har samma rättigheter som män, där kvinnor inte ens får gå in i moskéer genom samma dörr som män. Är inte båda sidor extremister? Båda sidor drivs av hat. Ja denna dokumentär sätter fingret på mycket som hänt och händer.

Under dessa år, 2019-2022, började Migrationsverket att strama åt och skära ned på uppehållstillstånd. En kvinna som är engagerad för att stödja asylsökande kritiserar Migrationsverkets hårdare, nya restriktivare linje. Det gör att dessa människor som nekas asyl söker vidare i land efter land i Europa. Det är konstigt eftersom det finns en överenskommelse mellan EU-länderna att alla som söker asyl ska göra det i det första landet de kommer till och inte ska kunna söka i land efter land. Det är flera sådana saker som inte tas upp ur olika aspekter. Jag kan sakna det. Men samtidigt gör det att alla som ser filmen tillsammans med någon eller några kan prata om de olika frågorna efteråt – och det är viktiga frågor som tas upp, mycket viktiga.

En berörande scen är mötet med en asylsökande mamman med dotter från Afghanistan som verkar fått nej till att stanna i Sverige. Det är jättekonstigt. Om det är några som förtrycks, som är helt ofria, är det kvinnor i Afghanistan. När en kvinnan lyckas fly därifrån förstår jag inte hur Migrationsverket kan säga nej. Denna dokumentär sätter igång många känslor och tankar. Jag tror ingen kan se denna film utan att ha mycket att diskutera efteråt.

Filmrecension: Young Hearts – imponerande

3 juni, 2025 by Ulf Olsson

Young Hearts
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Anthony Schatteman
Rollerna Lou Goossens som Elias, Marius de Saeger som Alexander, Saar Rogiers som Valerie, Emilie De Roo som Elias mamma, Geert Van Rampelberg som Elias pappa och Dirk van Dijck som Elias morfar.

Elias som är 14 år bor på den belgiska landbyggden tillsammans med sin familj. En dag flyttar Alexander som är lika gammal in i huset mittemot. Det visar sig att de går i samma klass. De börjar umgås och deras vänskap blir starkare och starkare. När de under en cykeltur stannar till börjar Alexander berätta om sin första kärlek och säger att kärlek är världens bästa känsla. På Elias fråga vem hon var svarar Alexander att det var en han. Det får Elias att oroligt börja fundera över sina framväxande känslor för den nya vännen och jämföra de nya känslorna med sina känslor för Valerie som han ser som sin flickvän. Efter den första korta kyssen, som Alexander tar initiativ till, börjar Elias funder över vem han egentligen är och vad han ska göra med alla sina känslor som bara väller fram. Särskilt svårt blir det när den fest som han har planerat att gå till tillsammans med Valerie börjar närma sig. Nu vill han hellre gå med Alexander och klä ut sig tillsammans med honom.

Det han börjar känna för Alexander är något helt annat än vad han känner för Valerie. Är det världens bästa känsla, hans först riktiga kärlek. Det slutar trots allt med att han går på festen tillsammans med Valerie. Men Valerie märker mer och mer att Elias distanserar sig från henne och att det är något mellan Elias och Alexander.

Allt ställs på sin spets när han följer med till Alexanders släktingar i Bryssel och Alexander presenterar honom som sin pojkvän. Elias som blir både glad och rädd vågar inte visa kärleken till Alexander öppet för andra i byn. Alexander undrar om Elias skäms för honom och drar sig tillbaka. Även Valeria drar sig undan. Elias blir tystare och tystare och irriterad på allt och alla. Mamman försöker prata med honom men möts bara av tystnad. Efter ett bråk med familjen, särskilt med pappan, flyr Elias till sin morfar som bor på landet. Morfar märker också att det är något som inte är som de brukar vara. Särskilt som Elias säger att han helst vill försvinna och dö. Morfar föreslår att Elias ska bo några dagar hos honom och att de ska vandra i Ardennerna där morfadern brukade vandra med sin fru, Elias döda mormor. När Alexander frågar morfadern om han saknar sin fru svarar han, jag gör det varje dag. Samtalet gör att Elias försiktigt vågar börja berätta om sina känslor för Alexander och hur svårt det är för honom att känna så samtidigt som det är det enda han vill. Morfar säger att han inte skall tänka för mycket utan att han bara ska njuta av sina känslor, att han ska vara glad för att han kan känna så.

När de återvänder hem möter Elias mamma och bror dem vid tåget. Under bilfärden hem ber Elias plötsligt sin mamma att stanna bilen. Uppmuntrad av sin morfar berättar han om sina känslor för Alexander och att han inte kan låta bli att känna så trots att han försöker ändra på sig och intala sig själv att det är Valerie han älskar. Mamman sätter sig i baksätet tillsammans med Elias, kramar honom och säger, du ska inte ändra på dig, vi älskar dig, vi är stolta över dig.

Några dagar senare är det skördefest i byn. Med tvekan går Elias dit tillsammans med några vänner. Alexander verkar inte vara där, men efter en stund får Elia syn på honom och söker upp honom med tveksam beslutsamhet.
Det är en vacker film om dem första kärlekens i de tidiga tonåren. Det handlar om att söka sin identitet bortom skuld och skam och om hur man skall förhålla sig till andra. Den handlar om att möta sina egna fördomar snarare än andras.

Kärlek är helt enkelt kärlek, hur skulle det kunna vara något annat. Elias och Alexanders insatser som skådespelare är imponerande. I de trovärdiga rörelserna mot och från varandra, närhet och avstånd. Deras ansiktets minspel, känslouttryck och känslospel. En av filmens styrkor är det vackra fotot över det belgiska landskapet, det är nästan som om man som åskådare tycker att man är där.

Svängig Svante Thuresson-tribut inför entusiastisk krogpublik – En hip kväll med Werner Borgs Orkester

1 juni, 2025 by Mats Hallberg

29/5 2025

Utopia nedanför Stigbergstorget i Göteborg

Konstaterar till min förvåning att det är över ett år sedan bokning på Utopia resulterade i recension här. I höstas publicerades på Orkesterjournalens hemsida den text jag skrev efter konsert med Lars Jansson / Erik Söderlind kvartett. Några gånger har det blivit bild(er) och formuleringar direkt på facebook. Har inte frekventerat Utopia lika ofta senaste halvåret som tidigare. Dock, stämningen, utbudet avseende livemusik och meny, personalens bemötande och ägarens generositet gör det alltid mödan värt att ta sig hit.

Av de konserter jag lyssnat på i sin helhet eller haft möjlighet att höra ett set av under den perioden kan framhållas Jo Mi – tribut till Joni Mitchell av nuvarande eller forna elever på Skurups Folkhögskola, succéartad comeback för folkrockiga Den fule, Bäck Brothers Jazz Tivoli x 2 varav den ena hade Dizzy & Bird tema och den andra gästades av Johanna Hjort, Sam Vesterberg All Stars vilka också går under beteckningen Äntligen-bandet (syftar på platta av Nynningen), vitalt boppiga Erik Tengholm Quintet, lysande Vivian Buczek med utomordentlig pianotrio, trixigt spelande Kasper Agnas trio, Juke Jointers covers på Stones, Van The Man, r & b mm, Mauritz Gullbransson Quintet med ledaren på jazzgitarr featuring uttrycksfulle Karl-Martin Almqvist samt inte att förglömma 3-års jubiléet på vars event jag vann krogens vita fina t-shirt.

Svante Thuresson (1937-2021) behöver näppeligen presenteras. Han fick ett första genombrott redan 1963 genom att bli medlem i vokalgruppen Gals and Pals och tre år senare representerade han Sverige i Eurovision med Lill Lindfors. The rest is history passar in på en sångare som erhöll extra status efter skivan 1995 (äger cd:n), vars titel delvis fick sätta rubriken för programmet och som sina sista tio aktiva år fick något av en nytändning, Jag såg honom ett antal gånger på festivaler, på Liseberg samt i Falkenberg på deras Jazzdagar. Utdelade högsta betyg 2019 till det Beppe-tema (lästa och sjungna formuleringar) han turnerade med uppbackad av Claes Crona trio. Svensktoppsplaceringar och krogshower varvades med att fronta jazzkvartetter och storband. Det blev Grammis, Monica Z- och Cornelis stipendium för artisten, vars mångsidigheten speglades föredömligt av Werner Borgs orkester på Utopia. Rytmiken i fraserandet grundlade Thuresson i ungdomen genom att ha varit trumslagare.

Werner Borgs Orkester är ett samlingsnamn för olika projekt initierade av dess kapellmästare gitarristen Stefan Wernborg. Tonvikten för i år ligger på ”En hip kväll” vars premiär skedde på Utopia, med hela åtta personer som fick samsas om begränsade utrymmet på scen. Några av dem kände jag till väl medan andra var nya ansikten. Flera huserar i lokala storband (särskilt det hemmahörande i Mölnlycke) och coverband. Ingelssons stämma har hörts hos bland andra Mölnlycke Storband, kören Rabalder och Loud n Proud.

Upprinnelsen ska ha varit att Wernborg spånade för ett tag sedan med sångaren Patrick Ingelsten om att sätta samman ett projekt för att hylla en manlig jazzsångare, en svensk sådan. Idén körde fast tills Ingelsson föreslog vad som borde tett sig självklart från första början i processen. Man ville ha klassisk sättning inklusive blås plus duettpartner. Innan medlemmarna till nya konstellationen rekryterades återstod ett slitsamt arbete. Syftar på att kapellmästaren saknade tillgång till noter varför han på eget bevåg fixat fram arr. Av tjugotvå arr användes sjutton till den testballong som spelningen innebar, ett test som gav blodad tand. Enligt egen utsago är det sällan kapellmästaren investerat med liknande energi och möda.

Förutom Wernborg på gitarr och hans samarbetspartner i rollen som uttolkare av Svante Thuressons idiom utgör duktige trumslagaren Johan Almqvist och stabile Magnus Eliasson på elbas ryggraden. På ena ytterflanken vid flygeln skådas meriterade Stefan Wingefors (ingår i åtskilliga kvalificerade smågrupper och med ett förflutet i Bohuslän Big Band) medan blåsarna håller till i andra änden av scen. De är förste trumpetaren från Mölnlycke storband Stefan Kolmberger jämte Michael Högdahl som lirat med både Roffe Wikström och självaste Svante T. Till lycka för dem har rutinerade Johanna Hjort tid och lust att komplettera formationen. Duettpartnern som bland annat berömts av undertecknad för hur hon frontar Sweet Little Angels, berättar att hon i gymnasieåldern fått sjunga med hyllningsobjektet.

Av Ingelsson får vi reda på viktig info om Svante Thuressons karriär när låtar introduceras. Dock, på detta område finns potential till utveckling, i likhet med vad jazzarkeologen Samuel Olsson ägnar sig åt eller mer spontant David Bäck. För egen del roas jag av att göra research i efterhand. Räknar jag rätt är åtta låtar på repertoaren hämtade från dubbel-cd:n vars omslag syns ovan. Om det putsas lite här och var och kanske repas en vända till har projektet mycket goda förutsättningar framledes. Att det var premiär märktes ibland. Mycket satt som det skulle medan vissa sekvenser svajade. Noterar skapligt balanserat ljud även om vi berövades pianospelets fina nyanser när orkesterns öste på för öppna spjäll. Inte fel att säga att krogen vars sittplatser var upptagna när det var helgdag en torsdag omslöts av styrkan i ljudvågorna från scen.

Snyggt synkat sväng med fett blås inleder. Visar sig vara en ordlös variant på In The Mood, samma variant ska ha gjorts till orkester på krog i Masthugget för så där femtio år sedan av den som får sin tribut. Första avdelningen pågår i cirka fyrtio minuter. Under den tiden händer åtskilligt av stimulerande art. Beppe Wolgers geniala försvenkning av Take Five (P. Desmond/ I. Brubeck) avverkas omgående. Patricks riviga röst sätter stämningen i detta sugande, smittsamma groove omöjligt att inte falla för. (Melodin i femtakt blev för övrigt en oslagbar succé såväl kommersiellt som konstnärligt.) Vi bjuds på distinkt trumpetsolo och glänsande inpass på flygeln.

En annan varsamt anpassad standard är titellåten Du ser en man (This Guy´s In Love With You av Burt Bacharach) som blev populär på nytt när den tolkades av Anne-Lie Rydé. Här sträcker Johanna Hjort ut souligt passionerad. Hon briljerar också i en av alla de covers jag inte kände till att Svante Thuresson gett sig på. Tänker på lite udda Nära mig som i originalet från 1961 nära nog blev till en one-hit-wonder av Ben E. King och hans producenter och som fick en revival i och med filmen med samma namn från 80-talet. En ballad präglad av ikoniskt basgång och blåsets förträffliga fraserande och vars gospelkänsla Hjort gör rättvisa. Ljuvligt nedtonat outro! Apropå soundtrack idkas ”hårdkörning” direkt efter paus. Blir rafflande duett hämtad från berömd duett i The Wiz från 1978 mellan Michael Jackson & Diana Ross som ska ha fått svensk text av Pugh med titeln Jag vill komma som jag är. Svante gästade på platta med Lill Lindfors. Denna supersnabba snärtiga hit ges extra skjuts av Mikael Högdahls lödigt utbroderade tema. Vilken knock out-start efter paus. Märks att orkestern blivit varma i kläderna, avslappnade inför uppgiften.

Första set avrundas underhållande genom en kul dänga från 30-tals soundtrack signerat George Formby. När jag putsar fönster ingick med sitt shuffle-beat, om jag uppfattade rätt, i en musikal och kännetecknas av vispspel och tendenser till ragtime. En av höjdpunkterna vad beträffar duetter är ytterligare en standard Beppe Wolgers odödliggjort, nämligen Va e´de´där? (B. Timmons – O. Brown / B. Wolgers). En tungtvrickande text där betoningarna måste vara exakt inprickade, vilket fixas galant av firma Ingelsten & Hjort. Krängande kompositionen kännetecknas av stompigt röj där gitarristen hakar på, rockigt solo levereras. Stor variationsrikedom av stilar således!

Märker nu att det blir ogörligt att fördjupa sig alltför mycket i den repertoar kapellmästaren beslutade sig för. Konstaterar att det finns massvis av intressant material i Svantes katalog som han aldrig framförde live under 2000-talet. Ett par av dessa är samarbeten med Peter Le Marc, bland annat Lita aldrig på en man., klämmig bit man frestas kalla för schlager-rock där Wernborg ansluter i refrängen. Den Le Marc- komposition som liras efter paus, Pojken på vulkanen, känns däremot skör, lite ofärdig. Antar att den tillhör de knepigaste att tillägna sig.

Men för att återgå till den mästerlige Beppe förekommer han titt som tätt i denna tribut ( i förfjol hyllade ett antal av Svantes eminenta medarbetare honom i gala i Stockholm). Vi förunnas Jag har nära nog nästan allt vars original förknippas med Tony Bennett och inte minst Svante Thuresson (jag är hip) med intrikata taktbyten jämte inskjutna monologer och musik av C-A Dominique. En hit där det rimmas innovativt på cool och insprängda break accentuerar verserna. Denna publikfriande tolkning liksom Va e´de´där? tillhör konsertens krön.

Blåssektionen ska ha en stor eloge för vad de tillför. Mikael Högdahl är mer sysselsatt än Stefan Kolmberger, demonstrerar beundransvärd tajming och energigivande glöd. Tenorsaxofonist och trumpetare gör storartade insatser när melodin färgas i spralliga turer i schlager-duetten Nygammal vals, på Blåst, i en calypso på slutet och i soulindränkta Plocka ner en stjärna skriven av Dan Sundquist för att nämna fler exempel. Just Blåst, ett av få original från hyllningsobjektet, med sitt framåtlutade 70-tals beat riffas det läckert. En rytmisk friskt doftande pärla vars övergångar det bara är att åka med i. Rytmsektionen firar triumfer. Angenäm attack i text och melodi!

Stefan Wingefors kommer bäst till sin rätt när volymen tas ner. Då urskiljs hans svängiga löpningar och lyriska anlaget på pianot får fullt genomslag. En ömsint stund uppstår när musik av Gunnar Svensson spelas från klassiska Tage Danielsson-sagan Karl-Bertil Jonssons julafton. Hade inte hört den reflekterande text som Johanna rörande återger tidigare. Charmig bagatell med italiensk förlaga som toppade Svensktoppen 1971, där sång och komp frejdigt utövar call and response-teknik, utgör uppsluppen final på ett fylligt program. För att vara premiär går det inte att anse något annat än att en hip kväll i Svante Thuressons anda gav mersmak.

ps Ha överseende med den kanske onödiga researchen som delvis lade beslag på utrymme för (bedömning och beröm) av Werner Borgs orkester.

Filmrecension: The Phoenician Scheme – fantasilöst navelskådande

29 maj, 2025 by Elis Holmström

The Phoenician Scheme
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 maj 2025
Regi Wes Anderson

Då Wes Anderson fick frågan om vad han ansåg om Donald Trumps vansinnesidé att införa pennalistiska tullar på alla filmer som spelats in utanför USA, fick vi ett svar som mer eller mindre summerar Andersons filmskapande de senaste åren: flamsigt, fnissigt och förvirrat där hopen av journalister som samlats alla instämde med forcerade skratt.

För det har sannerligen inte varit någon dans på rosor för den bejublade regissören från Texas. Sedan den hyllade The Grand Budapest Hotel, som fyller otroliga elva år 2025, har Anderson bjudit på en hop tafatta och rent menlösa projekt som mer och mer börjar avslöja hans oerhörda brister som regissör. Ordet auteur är något som gärna används frekvent då profilerade regissörer gör entré på anrika filmfestivaler eller prisceremonier. Det är också en kontroversiell term då filmskapande – tillskillnad mot måleri, är ett arbete som innefattar flertalet personer som vässat och förfinat sitt hantverk. Det är exempelvis svårt att föreställa sig George Lucas framgångar utan kompositören John Williams, den lika geniala konceptdesignern Ralph McQuarrie samt ljuddesignern Ben Burtt.

Anderson är en av de moderna filmmakare som associeras med denna prestigefyllda stämpel. Att han besitter en unik visuell stil har det inte rått någon tvekan om sedan The Royal Tenenbaums. Hans komposition och scenografi är fortfarande närmast unik och det råder ingen tvekan om vem som står bakom filmer som The Life Aquatic eller Fantastic Mr. Fox.

Men vid sidan av den patenterande estetiken har Andersons filmer också manus och personregi som är i det närmaste plågsamma. Det är smattrande nonsensdialog, karaktärer som beter sig bisarrt utan anledning och en överhängande känsla av självgodhet.
Andra regissörer med en mycket säregen stil brukar dock regissera och producera sina verk med en behaglig självsäkerhet, där de olika signumen kan presenteras utan ansträngning. Vår egen Roy Andersson eller Terrence Malick har båda återkommande element i sina verk men dessa presenteras utan minsta pretention.

Wes Anderson har istället blivit besatt av sin egen självbild och regisserar inte längre med självkänsla. Istället känns allting som ren desperation där Anderson febrilt försöker pricka av de självklara ingredienserna som måste vara med för att hans film ska kunna stämplas som ett verk han kan sätta sitt namn på.

Detta leder till att hela The Phoenician Scheme känns löjligt tuktad, stel och framförallt livlös. Det finns ingen som helst inspiration eller entusiasm, allt är gjort efter en mall där målet är att uppfylla ett fåtal krav så att projektet kan utmärka sig som en typisk Wes Anderson-produktion. Alla scener ter sig därmed som rent industriella och helt befriade från någon som helst genuin kreativitet. Det är som att se ett utslitet gammalt rockband som river av gamla hits med död blick och vars nya material bara är transportsträckor till låtar som skapades i en bättre och mer vital period.

Till och med det visuella känns sömnigt och inte det minsta inspirerat. Det liknar istället ett lapptäcke där Anderson saxat valfria segment ur tidigare – och bättre, filmer och nu återanvänder dem. Och där andra regissörer försöker utveckla sitt filmskapande är Wes Anderson totalt ovillig att göra några som helst förändringar, han är istället fast besluten om att några som helst innovationer – eller ens försök till dem, är lika farligt som att inhalera klorgas. Detta gör att filmen känns repetitiv och feg, allting följer menlöst tjatiga mallar och Anderson är totalt likgiltig inför att försöka attrahera eller entusiasmera en ny publik, detta är en predikan till en redan hängiven kör, alla andra ombes bryskt lämna salongen.

Inte ens den magiska ensemblen kan bidra med något vidare ljus, Benicio Del Toro och Mia Threapleton kraxar och utbyter fåniga repliker. Rupert Friend sitter ned på en stol och Bill Murray dyker upp med lösskägg hämtat från någon övergiven julkalender. Och då har vi inte ens diskuterat filmens manus och berättelse som är en gränslös soppa som saknar all form av disciplin och vision, något som gör det hela urbota tråkigt.

The Phoenician Scheme är ett skandalöst och fantasilöst navelskådande som är mer angelägen om att framstå märkvärdig än att faktiskt vara en dräglig filmupplevelse. Detta är mer eller mindre allting.

Recension

Footer

Om oss