29/5 2025
Utopia nedanför Stigbergstorget i Göteborg
Konstaterar till min förvåning att det är över ett år sedan bokning på Utopia resulterade i recension här. I höstas publicerades på Orkesterjournalens hemsida den text jag skrev efter konsert med Lars Jansson / Erik Söderlind kvartett. Några gånger har det blivit bild(er) och formuleringar direkt på facebook. Har inte frekventerat Utopia lika ofta senaste halvåret som tidigare. Dock, stämningen, utbudet avseende livemusik och meny, personalens bemötande och ägarens generositet gör det alltid mödan värt att ta sig hit.
Av de konserter jag lyssnat på i sin helhet eller haft möjlighet att höra ett set av under den perioden kan framhållas Jo Mi – tribut till Joni Mitchell av nuvarande eller forna elever på Skurups Folkhögskola, succéartad comeback för folkrockiga Den fule, Bäck Brothers Jazz Tivoli x 2 varav den ena hade Dizzy & Bird tema och den andra gästades av Johanna Hjort, Sam Vesterberg All Stars vilka också går under beteckningen Äntligen-bandet (syftar på platta av Nynningen), vitalt boppiga Erik Tengholm Quintet, lysande Vivian Buczek med utomordentlig pianotrio, trixigt spelande Kasper Agnas trio, Juke Jointers covers på Stones, Van The Man, r & b mm, Mauritz Gullbransson Quintet med ledaren på jazzgitarr featuring uttrycksfulle Karl-Martin Almqvist samt inte att förglömma 3-års jubiléet på vars event jag vann krogens vita fina t-shirt.
Svante Thuresson (1937-2021) behöver näppeligen presenteras. Han fick ett första genombrott redan 1963 genom att bli medlem i vokalgruppen Gals and Pals och tre år senare representerade han Sverige i Eurovision med Lill Lindfors. The rest is history passar in på en sångare som erhöll extra status efter skivan 1995 (äger cd:n), vars titel delvis fick sätta rubriken för programmet och som sina sista tio aktiva år fick något av en nytändning, Jag såg honom ett antal gånger på festivaler, på Liseberg samt i Falkenberg på deras Jazzdagar. Utdelade högsta betyg 2019 till det Beppe-tema (lästa och sjungna formuleringar) han turnerade med uppbackad av Claes Crona trio. Svensktoppsplaceringar och krogshower varvades med att fronta jazzkvartetter och storband. Det blev Grammis, Monica Z- och Cornelis stipendium för artisten, vars mångsidigheten speglades föredömligt av Werner Borgs orkester på Utopia. Rytmiken i fraserandet grundlade Thuresson i ungdomen genom att ha varit trumslagare.
Werner Borgs Orkester är ett samlingsnamn för olika projekt initierade av dess kapellmästare gitarristen Stefan Wernborg. Tonvikten för i år ligger på ”En hip kväll” vars premiär skedde på Utopia, med hela åtta personer som fick samsas om begränsade utrymmet på scen. Några av dem kände jag till väl medan andra var nya ansikten. Flera huserar i lokala storband (särskilt det hemmahörande i Mölnlycke) och coverband. Ingelssons stämma har hörts hos bland andra Mölnlycke Storband, kören Rabalder och Loud n Proud.
Upprinnelsen ska ha varit att Wernborg spånade för ett tag sedan med sångaren Patrick Ingelsten om att sätta samman ett projekt för att hylla en manlig jazzsångare, en svensk sådan. Idén körde fast tills Ingelsson föreslog vad som borde tett sig självklart från första början i processen. Man ville ha klassisk sättning inklusive blås plus duettpartner. Innan medlemmarna till nya konstellationen rekryterades återstod ett slitsamt arbete. Syftar på att kapellmästaren saknade tillgång till noter varför han på eget bevåg fixat fram arr. Av tjugotvå arr användes sjutton till den testballong som spelningen innebar, ett test som gav blodad tand. Enligt egen utsago är det sällan kapellmästaren investerat med liknande energi och möda.
Förutom Wernborg på gitarr och hans samarbetspartner i rollen som uttolkare av Svante Thuressons idiom utgör duktige trumslagaren Johan Almqvist och stabile Magnus Eliasson på elbas ryggraden. På ena ytterflanken vid flygeln skådas meriterade Stefan Wingefors (ingår i åtskilliga kvalificerade smågrupper och med ett förflutet i Bohuslän Big Band) medan blåsarna håller till i andra änden av scen. De är förste trumpetaren från Mölnlycke storband Stefan Kolmberger jämte Michael Högdahl som lirat med både Roffe Wikström och självaste Svante T. Till lycka för dem har rutinerade Johanna Hjort tid och lust att komplettera formationen. Duettpartnern som bland annat berömts av undertecknad för hur hon frontar Sweet Little Angels, berättar att hon i gymnasieåldern fått sjunga med hyllningsobjektet.
Av Ingelsson får vi reda på viktig info om Svante Thuressons karriär när låtar introduceras. Dock, på detta område finns potential till utveckling, i likhet med vad jazzarkeologen Samuel Olsson ägnar sig åt eller mer spontant David Bäck. För egen del roas jag av att göra research i efterhand. Räknar jag rätt är åtta låtar på repertoaren hämtade från dubbel-cd:n vars omslag syns ovan. Om det putsas lite här och var och kanske repas en vända till har projektet mycket goda förutsättningar framledes. Att det var premiär märktes ibland. Mycket satt som det skulle medan vissa sekvenser svajade. Noterar skapligt balanserat ljud även om vi berövades pianospelets fina nyanser när orkesterns öste på för öppna spjäll. Inte fel att säga att krogen vars sittplatser var upptagna när det var helgdag en torsdag omslöts av styrkan i ljudvågorna från scen.
Snyggt synkat sväng med fett blås inleder. Visar sig vara en ordlös variant på In The Mood, samma variant ska ha gjorts till orkester på krog i Masthugget för så där femtio år sedan av den som får sin tribut. Första avdelningen pågår i cirka fyrtio minuter. Under den tiden händer åtskilligt av stimulerande art. Beppe Wolgers geniala försvenkning av Take Five (P. Desmond/ I. Brubeck) avverkas omgående. Patricks riviga röst sätter stämningen i detta sugande, smittsamma groove omöjligt att inte falla för. (Melodin i femtakt blev för övrigt en oslagbar succé såväl kommersiellt som konstnärligt.) Vi bjuds på distinkt trumpetsolo och glänsande inpass på flygeln.
En annan varsamt anpassad standard är titellåten Du ser en man (This Guy´s In Love With You av Burt Bacharach) som blev populär på nytt när den tolkades av Anne-Lie Rydé. Här sträcker Johanna Hjort ut souligt passionerad. Hon briljerar också i en av alla de covers jag inte kände till att Svante Thuresson gett sig på. Tänker på lite udda Nära mig som i originalet från 1961 nära nog blev till en one-hit-wonder av Ben E. King och hans producenter och som fick en revival i och med filmen med samma namn från 80-talet. En ballad präglad av ikoniskt basgång och blåsets förträffliga fraserande och vars gospelkänsla Hjort gör rättvisa. Ljuvligt nedtonat outro! Apropå soundtrack idkas ”hårdkörning” direkt efter paus. Blir rafflande duett hämtad från berömd duett i The Wiz från 1978 mellan Michael Jackson & Diana Ross som ska ha fått svensk text av Pugh med titeln Jag vill komma som jag är. Svante gästade på platta med Lill Lindfors. Denna supersnabba snärtiga hit ges extra skjuts av Mikael Högdahls lödigt utbroderade tema. Vilken knock out-start efter paus. Märks att orkestern blivit varma i kläderna, avslappnade inför uppgiften.
Första set avrundas underhållande genom en kul dänga från 30-tals soundtrack signerat George Formby. När jag putsar fönster ingick med sitt shuffle-beat, om jag uppfattade rätt, i en musikal och kännetecknas av vispspel och tendenser till ragtime. En av höjdpunkterna vad beträffar duetter är ytterligare en standard Beppe Wolgers odödliggjort, nämligen Va e´de´där? (B. Timmons – O. Brown / B. Wolgers). En tungtvrickande text där betoningarna måste vara exakt inprickade, vilket fixas galant av firma Ingelsten & Hjort. Krängande kompositionen kännetecknas av stompigt röj där gitarristen hakar på, rockigt solo levereras. Stor variationsrikedom av stilar således!
Märker nu att det blir ogörligt att fördjupa sig alltför mycket i den repertoar kapellmästaren beslutade sig för. Konstaterar att det finns massvis av intressant material i Svantes katalog som han aldrig framförde live under 2000-talet. Ett par av dessa är samarbeten med Peter Le Marc, bland annat Lita aldrig på en man., klämmig bit man frestas kalla för schlager-rock där Wernborg ansluter i refrängen. Den Le Marc- komposition som liras efter paus, Pojken på vulkanen, känns däremot skör, lite ofärdig. Antar att den tillhör de knepigaste att tillägna sig.
Men för att återgå till den mästerlige Beppe förekommer han titt som tätt i denna tribut ( i förfjol hyllade ett antal av Svantes eminenta medarbetare honom i gala i Stockholm). Vi förunnas Jag har nära nog nästan allt vars original förknippas med Tony Bennett och inte minst Svante Thuresson (jag är hip) med intrikata taktbyten jämte inskjutna monologer och musik av C-A Dominique. En hit där det rimmas innovativt på cool och insprängda break accentuerar verserna. Denna publikfriande tolkning liksom Va e´de´där? tillhör konsertens krön.
Blåssektionen ska ha en stor eloge för vad de tillför. Mikael Högdahl är mer sysselsatt än Stefan Kolmberger, demonstrerar beundransvärd tajming och energigivande glöd. Tenorsaxofonist och trumpetare gör storartade insatser när melodin färgas i spralliga turer i schlager-duetten Nygammal vals, på Blåst, i en calypso på slutet och i soulindränkta Plocka ner en stjärna skriven av Dan Sundquist för att nämna fler exempel. Just Blåst, ett av få original från hyllningsobjektet, med sitt framåtlutade 70-tals beat riffas det läckert. En rytmisk friskt doftande pärla vars övergångar det bara är att åka med i. Rytmsektionen firar triumfer. Angenäm attack i text och melodi!
Stefan Wingefors kommer bäst till sin rätt när volymen tas ner. Då urskiljs hans svängiga löpningar och lyriska anlaget på pianot får fullt genomslag. En ömsint stund uppstår när musik av Gunnar Svensson spelas från klassiska Tage Danielsson-sagan Karl-Bertil Jonssons julafton. Hade inte hört den reflekterande text som Johanna rörande återger tidigare. Charmig bagatell med italiensk förlaga som toppade Svensktoppen 1971, där sång och komp frejdigt utövar call and response-teknik, utgör uppsluppen final på ett fylligt program. För att vara premiär går det inte att anse något annat än att en hip kväll i Svante Thuressons anda gav mersmak.
ps Ha överseende med den kanske onödiga researchen som delvis lade beslag på utrymme för (bedömning och beröm) av Werner Borgs orkester.