Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Bambi – The Reckoning – inte så skrämmande trots allt

by

Bambi – The Reckoning
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 juli 2025
Regi Dan Allen

Skräckfilm? Bambi som blodtörstig hämnade. Njae. Inte särskilt skrämmande. Mest tycker jag filmen är en intelligent förvrängd godnattsaga. Jag gillar när de som ska vara skrämmande eller hemska är begripliga. Jag tror inte på alltigenom onda demoner. När det som ska vara hemskt har en begriplig förklaring och jag till och med kan hålla på dem emellanåt – då blir det en godkänd skräckblandad historia.

Tänk om naturen och djuren och skogen reste sig och gav igen mot människor. Det vore ganska rättvist. Människor har gjort så mycket fult och gjort djur och natur illa på många sätt alltsedan urminnes tider. Att det söta lilla rådsdjurkidet Bambi växt upp till ett stort, starkt djur som kan använda sina krafter och sina horn till att skada och döda känns till och med rättvist. Inte bara Bambi utan många söta djur kan hämnas på människor.

Bambi – The Reckoning är kanske tänkt att vara en skräckfilm men för mig fungerar den inte särskilt skrämmande. Det känns mest att det som händer är rätt åt de flesta människor, speciellt de människor som går runt med vapen och på annat sätt stör och förstör det naturliga och skogen.

Men tyvärr missar filmen en del rent filmtekniskt som gör att den av och till är en B-film. Till exempel att så redan innan något skrämmande eller hemskt ska hända kör ”skräckljudet” på för fullt. Ett bankande ljud som talar om att nu kommer det läskiga snart. Jag blir aldrig överraskad.

Huvudpersonen är en liten pojke, Benji, som tillsammans med sin mamma ska hälsa på sin pappa och hans släktingar, som bor långt ut i en stuga i skogen. Men pappan dyker inte upp så Benji och hans mamma får ta en taxi till farmor och övriga släktingar. Men taxin får problem då den ska ta sig fram på en liten väg i den hemsökta skogen där rådjurskidet Bambi blivit en stor, stark och fruktansvärd hämnare tillsammans med en hel del andra små gulliga djur som också är hämndlystna mot de elaka människorna.

Bambi – The Reckoning är filmad som om allt händer i mörkret, de flera scenerna är i svart och vitt men ibland lyser det till med gult från någon bil-lampa och ibland lite rött blod. Tja, det är varken bra eller dåligt. Tyvärr stör ljudet för mycket, då det får ta över för mycket och inte används mer sparsmakat, annars kunde filmen fått högra betyg. Filmen är inte så skrämmande, trots allt och Bambi får ändå mina sympatier då de flesta människor är för otäcka och omöjliga att tycka om.

Filmrecension: The Fantastic Four: First Steps – en lekfull, engagerande, perfekt agerad och kärleksfull film

by

The Fantastic Four: First Steps
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 juli 2025
Regi Matt Shakman

Det fanns bara ett sätt att en gång för alla sudda bort oron att Marvels mest kända kvartett inte kunde göra sig på film. Detta genom att fullkomligt briljera och blända likt en supernova. Med hjälp av regissören Matt Shakman samt fyra geniala skådespelare uppnås ett himmelskt resultat som tydliggör kraften och styrkan i att skapa gränslöst välgjord underhållning.

Historien om Fantastic Four på film är lika fascinerande som den är deprimerande. Att gå igenom antalet kalkoner och platta fall är en artikel i sig, kort och gott har Marvels så kallade första familj inte att haft det vidare lätt på vita duken.
Allt det där är numera förändrat, för det som sker här och nu är inte bara återupprättelse, det är en ny vågad väg som modigt och självsäkert inte önskar vara en actionfilm, utan ett svepande äventyr där de fyra huvudrollsinnehavarna glänser med närmast perfekt kemi och ett än bättre skådespel.

Tanken att binda sin tematik till familjeband och vänskap är lika gammalt som det är klyschigt, framförallt efter Vin Diesel och dennes Fast & Furious-filmer där ordet familj spottas fram i samma takt som valfritt vrålåk från samma filmer. Shakman och filmens manusförfattare behöver inte ens påminna publiken om tematiken, istället arbetar de efter en metod där handling har större kraft än ord. Det finns goda anledningar till att filmen börjar lågmält och närmast underdånigt, allt för att sätta ljuset på kemin mellan Vanessa Kirby och Pedro Pascal.

För även om Marvel Studios filmer alltid innehållit underskattat agerande och karaktäriseringar, har få av deras filmer innehållit såhär makalös kemi mellan skådespelarna, i alla fall inte utan att det har getts tillfällen att agera sina roller i ett antal projekt. Pascal och Kirby är fullkomligt magiska att bevittna, Pascal agerar med varsamhet men också en neuros som manifesterar sig i ett extremt logiskt och därmed känslokallt tankesätt som är minst lika problematiskt som filmens intergalaktiska hot. Kirby är å andra sidan varm, emotionell men oerhört stark, hennes Sue Storm är en fröjd att se, detta genom fantastiska nyanser och karisma. Ebon Moss-Bachrach i rollen som den alltid pålitlige Ben Grimm lyckas minst lika bra med en karaktär som är omöjlig att inte älska. Joseph Quinn är den enda av de fyra som inte tilldelats ett lika solitt manus, hans Johnny Storm känns ofta som ett femte hjul men Quinn lyckas ändå demonstrera en perfekt mix mellan arrogans och omtanke. Scenerna som är helt befriade från explosioner och världens undergång är – makalöst nog, mer fängslande än då filmen vill demonstrera sin råstyrka. De tysta men hjärtevärmande momenten – mellan gruppens medlemmar, är oförglömliga och kan vara bland de finaste vi kan se i på en bioduk denna sommar.

Men det vore inte en sann Marvel-film utan action, och givetvis är det inte bara tal om relationer. I och med att Marvel Studios nu nått osannolika 36 filmer har vissa trender och inslag återkommit. Vissa mindre omtyckta, som det ständiga digitala ursinnet som alltid tycks släppas lös i filmens klimax samt evighetslånga koreograferade slagsmål som kan vara gastkramande, men som numera blivit vardagsmat efter filmer som exempelvis John Wick. I och med den magiska Thunderbolts valde studion en annan väg vad gällde sitt klimax genom ett av de mer överraskande sätten nämligen där filmen helt och hållet lade emfas på det emotionella. Riktigt så långt går inte First Steps, men istället för slagsmål vill Matt Shakman få oss att engageras och förundras av vyer, detta genom att låta äventyret och det okända spela en central roll.

Och det är här det snillrika beslutet att låta filmen utspela sig i ett alternativt 1960-tal verkligen får luft under vingarna. Förutom att ge filmen en unik visuell identitet bygger Shakman mycket av filmens energi på den framtidstro och hoppfullhet som var 1960-talets fascination för rymdresor och människans gränslöshet vad gäller teknologi. Detta gör att en raketuppskjutning blir en nagelbitare, där eufori och hopp står i centrum. Detsamma kan sägas om sekvenserna då rymden utforskas och filmen hyllar Ridley Scotts Alien eller Stanley Kubricks År 2001: Ett Rymdäventyr. Visuellt lyckas det gryniga fotot faktiskt addera till att separera filmen visuellt från andra MCU-filmer, och den estetiska anakronism som drabbade Captain America: The First Avenger är det inte tal om här. Scenografi och rekvisita är också av första klass där flera prylar och pinaler känns som hämtade ur ett projekt av den brittiska animationsstudion Aardman. Bildkompositionen är också värd en grandios eloge, där andra filmskapare och fotografer vill imponera vad gäller ljussättning och färgschema, vill filmens fotograf Jess Hall istället fokusera på att återskapa vinklar direkt från serietidningarna. Detta bidrar till att filmen känns lekfull vilket förstärker känslan av äventyrlighet.

Filmens final må inte vara lika imponerande eller kolossal som Marvel bästa stunder, istället är tanken att skapa en mer koncis och återhållsam ändpunkt och inte gå till överdrift vad gäller digitala specialeffekter och massförstörelse. Här är ambitionen mer imponerande än slutresultatet, för även om avslutet inte kan kategoriseras som misslyckat lovar filmen lite mer än det vi faktiskt får. Däremot lyckas Shakman bibehålla ett emotionellt grepp om publiken vilket gör att moment som kunde uppfattats som klichéer istället drabbar hårt på ett emotionellt plan, detta genom det helt utsökta skådespelet.

Detta snedsteg är dock irrelevant sett till övriga filmen som aldrig slutar bjuda på värme, makalös visuell komposition och skådespel i världsklass. Speltiden på två timmar flyger förbi och extrascenen som erbjuds i eftertexterna får det att vattnas i munnen. Fantastic Four First Steps är en lekfull, engagerande, perfekt agerad och kärleksfull film som tillsammans med James Gunns Superman visar varför sommarfilmer med superkrafter är oemotståndliga.

Spelrecension: Death Stranding 2 On the Beach

by

Death Stranding 2: On the Beach
Format Playstation 5
Skriven och producerad av Hideo Kojima
Betyg 5

Efter åratal av samarbete mellan Konami och den kultförklarade spelproducenten Hideo Kojima (Metal Gear Solid, Zone of the Enders) började det plötsligt knaka i fogarna mellan de två livslånga samarbetspartnerna och storföretaget skulle plötsligt plocka bort hans namn ur storspel, inte låta honom närvaro på spelgalor där han vunnit pris och lägga ned det skräckspel som först släpptes som en P.T – playable teaser – och sedan bekräftades vara ett nytt Silent Hill-spel som skulle ha skapats i samarbete med den legendariska filmregissören Guillermo del Toro men som avbröts innan det ens gick in i full produktion. Kort därefter bekräftade Konami att de stängt ner Kojima Studios helt och fullt och därmed avbrutit deras samarbete helt. Men Kojima sörjde inte, utan gick istället direkt till Sony och började istället sin egna studio under samma namn där och med hjälp av den Holländska spelstudion Guerilla Games (Killzone, Horizon) och den egenskapade grafikmotorn de av respekt för spelskaparen skänkte honom för att hjälpa till då han inte längre hade tillgång till sin egenskapade Fox Engine som var låst till Konami – Decima, en grafikmotor som drivit de båda Horizon-spelen till Playstation 4 och 5 och de båda Death Stranding-spelen till samma format. Motorn skapar inte bara vackra världar och karaktärer, utan närmar sig också i senare verk en haktappande fotorealism som närmar sig film mer än tv-spel. Och när vi introduceras till den mexikanska naturen i inledningen av detta nya spelet ser det ut som ett filmklipp, alldeles för vackert och naturtroget för att vara spelbart, men som snabbt visar sig vara det. Det är svårt, för att inte säga direkt omöjligt, att inte bli hänförd och bländad av tekniska nivån och vad de lyckats åstadkomma i denna uppföljaren till det kritikerrosade Death Stranding.

Som livslång älskare av såväl litteratur som film har Hideo här hämtat både titel och inspiration från den klassiska Stanley Kramer-filmen On the Beach från 1959 där australienare lever under faktum att världen har krossats under atomkrig och allt liv snart upphör. Det är alltså ingen slump att merparten av spelet utspelar sig i Australien, i en postapokalyptisk version där jordbävningar, översvämningar samt både sandstormar som snöstormar gör livet svårt för de som överlevt invasionen av de döda och kämpar för att återigen koppla samman mänskligheten i hopp om att kunna rädda den från undergång. Om originalet var en allegori över kärnvapenhot och klimatförändringar bygger denna uppföljare vidare på dessa teman med såväl smältande isar och brinnande omvärld, men också med introduktionen av hjälpande av djur som behöver räddas och forskas på för att kunna låta dem leva vidare jämte människan. Men där en springer runt i den stora öppna världen med tunn linje mellan levande och döda, där hotet från de senare till och från ger spelet en mer skräckinriktning i klass med Silent Hill utöver spelets actionäventyr, ställer spelet också frågan om det verkligen är i vårt bästa intresse att hålla oss sammankopplad – en idé som började växa inom Kojima under Covid-pandemin och den internationella lockdown som följde där mångas psyken blev lidande utöver kulturell och finansiell krasch. Spelet är således en produkt av sin samtid, samtidigt som det bygger vidare på första spelet men också introducerar flera vidareutvecklade inslag som gör det till otroligt mycket mer än bara en rak uppföljare.

Berättarmässigt är Kojima i högform, och nyttjar skådespelare som Norman Reedus (som precis som originalet spelar Sam – den karaktär du spelar som) Léa Seydoux och Troy Baker men också nya karaktärer som Elle Fannings Tomorrow – en karaktär som gör en väldig personlig resa och utvecklas både emotionellt och som människa på sätt som känns väldigt kreativt och oförutsägbart – men också regissörerna Del Toro och Nicolas Winding Refn (samt hans fru i en specialroll) och nu även George Miller (vars Mad Max-filmer kan kännas igen i DS-spelen) som alla gör unika och personliga rolltolkningar precis som på film. Även musiken kan precis som i originalet sägas spela en nyckelroll i den emotionella resan som görs både psykiskt och fysiskt. Den trallvänliga B.J Thomas-låten Randrops Keep Falling on my Head intar en speciell plats I spelet och kopplas samman till såväl spelvärlden och personers utveckling.

Trots att spelet är väldigt allvarligt i såväl tema som presentation är den också varm av karaktärers personliga kemi och alldagliga upptinade nördhumor som tar udden av allt allvar och låter spelaren koppla av lite. Sin vana trogen låter Kojima också sin satiriska sida glänsa igenom när han river den så kallade fjärde väggen där en kultledare tittar ut mot spelaren när han pratar om hur onödigt det vore med ytterligare en bossfight, som han låter göra upp med traditionell speldesign som ofta förlitar sig på oinspirerade bossfighter. Dock faller det lite på sig självt eftersom spelet både före och efter gör det själv. Men även där delar av spelet påminner om tidigare delar av första spelet är det aldrig oinspirerat upprepande utan drivs hela tiden till sin spets och aldrig låter spelaren känna sig säker i vad som ska ske där näst. Så även om moment kan kännas igen handlar det aldrig om trött återupprepning utan snarare om perfektion av moment och teman auteuren vill utforska och samtala kring. Så även om bossfight följer är det i situationer och i haktappande briljerande miljöer som får ens hjärna att börja brinna något. Och att göra upp med gitarrspelande är lika humoristiskt som designmässigt perfektionistiskt. Och det är smått omöjligt att veta vart allt leder till och vad som faktiskt upplevs och vad som bara är representation av det mänskliga psyket, lidande och kännande. Men det är också en del av upplevelsen, att inte vara så säker på vad som faktiskt händer. Precis som riktiga livet kan kännas som ibland.

Filmrecension: Superman – hoppfull, godhjärtad och oväntat känslosam upplevelse

by

Superman
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 juli 2025
Regi James Gunn

Det finns en anledning till att det första numret där Superman/Stålmannen förekommer har sålts för mer än fyrtio miljoner svenska kronor. Karaktären går bortom simpel fanatism som framträder på mässor eller diskussionstrådar på sociala medier. Det är en figur vars historiska betydelse går bortom det mesta och det finns skäl till att karaktären till och med figurerar i kurslitteratur inom amerikansk historia.

Trots detta legendariska arv har karaktären under lång tid haft en oerhört svår och snårig resa på filmduken. För efter den historiska framgången 1978 då karaktären gjorde sin stora debut på biograferna regisserad av Richard Donner med Christopher Reeve i huvudrollen har uppföljarna samt försök till omstarter resulterat i ekonomiska samt kritiska missar – ibland fiaskon. Regissören James Gunn har inte direkt demonstrerat övermänsklig ödmjukhet då han diskuterat och sålt in sin version av den kanske mest kända superhjälten som någonsin existerat. Efter att ha sagt adjö till Marvel Studios med den tredje Guardians Of The Galaxy har Gunn nu blivit chef över DC Studios som avser skapa samma framgångar och kulturella signifikans som konkurrenten. Gunn har i intervju efter intervju blåst upp sitt projekt som nyskapande, genomarbetat och oerhört viktigt. Många gånger har det känts som bombastisk hybris där Gunn försöker sälja in en hysterisk dröm.

Superman (2025) är knappast något nyskapande mästerverk som skriver om genren och dess konventioner, men en solid, stark och oväntat emotionell resa som inger hopp i mörka tider. Efter att den evige klanten Zack Snyder stöpt om DC’s karaktärer i kolsvart tjära, pretentioner och sitt hopplöst monotona bildspråk vill James Gunn hitta liv, energi och entusiasm. Detta görs genom att helt hoppa över den välkända sagan om planeten Kryptons undergång och gå rakt in i något som känns som berättelsens andra akt, där allting redan är i rörelse och publiken tvingas följa med och acceptera Gunns diverse tolkningar. Beslutet att börja i stormens öga har fördelar men också nackdelar, tempot är så pass högt att det många gånger känns ansträngt och påskyndat, samtidigt skänker det filmen en energi och laddning som var helt frånvarande i Snyders glåmiga och livlösa filmer. Att Gunn vill hinna med mycket och därför skär bort segment vi sett förut gör dock att många av karaktärerna inte får den tid de förtjänar. Rachel Brosnahan i rollen som Lois Lane drabbas tyvärr hårdast av detta. Trots en lysande insats från en – fortfarande, underskattad skådespelare, delegeras Brosnahan till scener som inte har någon större potens, snarare utfyllnad där hon tvingas dela scener med än mindre relevanta karaktärer som i bästa fall kan kategoriseras som fogmassa. Majoriteten av strålkastarljuset fallet istället på David Corenswet i huvudrollen samt Nicholas Hoult som denna gång fått äran – eller missnöjet, att raka av sitt hår och axla rollen som Lex Luthor. Corenswet gör en välmenande, stark men också djupt osäker Superman, faktorer som gör karaktären aningen mer mänsklig än då han endast får vara felfri. Corenswet har dock inte alltid den charm och karisma som krävs vilket gör ett par scener – framförallt i filmens final, aningen predikande. Hoult fortsätter att – som många andra, porträttera antagonister i samma mall som verkliga storskurkar såsom Elon Musk eller Jeff Bezos, där ego, avund och ynklighet är drivkraften bakom det illvilliga. Hoult gör en bra insats men materialet han tilldelats kunde i många fall varit mer bearbetat. Tyvärr måste den begåvade Isabela Merced som briljerat i The Last Of Us klassas som ett fiasko då James Gunn valt att förse karaktären med ett horribelt skri som får det hela att tangera en ren parodi.

Gunn har under den senare delen av marknadsföringen talat om viljan att göra filmen aningen politisk – i alla fall kommentera aktuella händelser. Vad som gett karaktärer som Superman men även andra världskända hjältar en sådan potens i modern tid är kapaciteten att skapa allegoriska och djupt insiktsfulla berättelser som belyser och kritiserar samhällsproblem. I kombination med den oändliga eskapism som uppstår då berättelsen besitter karaktärer med extraordinära förmågor kan stordåd uträttas. Och här finns stunder då parallellerna till vår egna mörka samtid skapar en både komisk och obehaglig igenkänningsfaktor, bland annat vad gäller att förvränga sanningen samt konsten att skapa rent vulgär projektion. Andra scener saknar tyvärr modet att verkligen dyka ned i aktuella problem, något som gör att filmen saknar ett konsekvent och behövligt mod.

Andra grandiosa löften som att filmens visuella attribut skulle vara helt unika och inte kunna jämföras med något annat i genren känns som rent tjafs från Gunns håll. Det är kompetent vad gäller specialeffekter och foto men knappast något som kan skrivas in i filmhistorien. Detsamma gäller actionscenerna som också kan beskrivas som ytterst beprövade, fungerande men inte makalösa. I mångt och mycket är filmen en sorts förädlad version – både visuellt och stämningsmässigt, av Superman Returns som ville bibehålla essensen från Richard Donners film fast iscensätta allt med modern filmteknik. Men mer än något annat är det i hoppfullheten och den helt uppriktiga naiviteten som filmen hittar en makalös emotionell kraft. För trots fel och brister vad gäller berättartekniken och att flera skådespelare och karaktärer inte får tillräckligt med utrymme är detta en i omgångar förödande stark upplevelse. Ögonen tåras i de scenerna då hopp, tro och genuin omtanke belyses och inte fördöms som svaghet, ackompanjerat av John Williams perfekta ledmotiv från 1978. I de ögonblicken hittar James Gunn en kärna där mänskliga och objektivt goda värderingar står ovan pengar, makt och egoism. Just då, när musiken dundrar fram, David Corensweat flinar och flyger så snabbt att han bryter ljudvallen är detta en upplevelse som berör djupt.

Superman må inte vara fullt så perfekt, genialisk och nyskapande som James Gunn lovat, istället är det en hoppfull, godhjärtad och oväntat känslosam upplevelse som ger respit från hopplösheten i vår egen värld som mer än något annat behöver en räddare utan agendor.

Filmrecension: A Samurai in Time – en film som har allt: spänning, värme, romantik och oväntade vändningar

by

A Samurai in Time
Betyg 5
Svensk biopremiär 11 juli 2025
Regi Junichi Yauda

Ibland dyker det upp en film som har allt: spänning, komedi, värme, romantik och som tar upp existentiella frågor, moralfrågor och vänskap och sätter igång tankar kring film och realism och vad berättelser är och gör med oss. En film som kretsar kring frågan om vad kultur betyder för våra liv. A Samurai in Time är en film som överraskar och har oväntade vändningar och är långt ifrån förutsägbar. A Samurai in Time vann pris som bästa film på Japanese Acacemy Awards 2025 (Japans Oscarsgala) och av mig får den stående ovationer. Det är en sådan film som både värmer hjärtat och får mig att skratta och som har full fart och spänning och eftertänksamma scener i en mästerlig kombination.

Under Edo-perioden i Japan stred samurajer på liv död – en del var trogna shogun, andra ville ha en annan ledare för landet. Under en kamp på liv och död under Edo-perioden träffas en samuraj av en blixt och slungas genom tiden och vaknar upp på en modern filminspelning av en samuraj-TV–serie. Samurajen är förvirrad, förstås. Saker ser inte riktigt ut som det brukar göra men ändå ser han människor som liknar samurajer.

Efter några snurriga situationer får samurajen jobb som stuntman vid inspelningar av samuraj-filmer. Han inser att han förts till en tid mer än hundra efter sin egen egentliga livstid. Sakta börjar han förstå hur livet ser ut i den tid han vaknat upp till. Men han avslöjar inte för någon att han är en äkta samuraj som förflyttats i tid.

Yuko är en ung, pigg och ambitiös regiassistent som drömmer om att bli regissör. Hon tar sig an samurajen och hjälper honom att navigera genom filminspelningar och i nutiden.

Denna berättelse är helt fantastisk, fylld av välgjorda spännande actionscener med samurajsvärd och fint skådespel men också många många scener om människors relationer. Allt är så välspelat av en lång duktiga skådespelare.

Filmen ger många tankar och är som det står i filmens pressmeddelande: En unik pärla.

A Samurai in Time skapades till minne av Seizo Fukumoto, Japans främsta kirareyaku, en stuntman vars jobb är att dö spektakulärt på film, som dog över 50.000 gånger framför kameran och spelade den tyste samurajen i Last Samurai (2003).

Det var inte helt väntat att filmen skulle ta hem priset för bästa film i Japan. Den hade premiär i augusti 2024, först med en liten release endast i Tokyo, men den blev snabbt så populär att den fick bred distribution över hela Japan. Nu har filmen haft över 700.000 biobesökare i Japan. Den har också vunnit ett flertal publikpriser på olika internationella filmfestivaler. Och den har definitivt vunnit mitt hjärta, Jag kommer att se den flera gånger. Och jag kommer att hålla utkik efter regissören Junichi Yauda. Jag förväntar mig att det kommer fler mästerverk av denna regissör.