Superman
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 juli 2025
Regi James Gunn
Det finns en anledning till att det första numret där Superman/Stålmannen förekommer har sålts för mer än fyrtio miljoner svenska kronor. Karaktären går bortom simpel fanatism som framträder på mässor eller diskussionstrådar på sociala medier. Det är en figur vars historiska betydelse går bortom det mesta och det finns skäl till att karaktären till och med figurerar i kurslitteratur inom amerikansk historia.
Trots detta legendariska arv har karaktären under lång tid haft en oerhört svår och snårig resa på filmduken. För efter den historiska framgången 1978 då karaktären gjorde sin stora debut på biograferna regisserad av Richard Donner med Christopher Reeve i huvudrollen har uppföljarna samt försök till omstarter resulterat i ekonomiska samt kritiska missar – ibland fiaskon. Regissören James Gunn har inte direkt demonstrerat övermänsklig ödmjukhet då han diskuterat och sålt in sin version av den kanske mest kända superhjälten som någonsin existerat. Efter att ha sagt adjö till Marvel Studios med den tredje Guardians Of The Galaxy har Gunn nu blivit chef över DC Studios som avser skapa samma framgångar och kulturella signifikans som konkurrenten. Gunn har i intervju efter intervju blåst upp sitt projekt som nyskapande, genomarbetat och oerhört viktigt. Många gånger har det känts som bombastisk hybris där Gunn försöker sälja in en hysterisk dröm.
Superman (2025) är knappast något nyskapande mästerverk som skriver om genren och dess konventioner, men en solid, stark och oväntat emotionell resa som inger hopp i mörka tider. Efter att den evige klanten Zack Snyder stöpt om DC’s karaktärer i kolsvart tjära, pretentioner och sitt hopplöst monotona bildspråk vill James Gunn hitta liv, energi och entusiasm. Detta görs genom att helt hoppa över den välkända sagan om planeten Kryptons undergång och gå rakt in i något som känns som berättelsens andra akt, där allting redan är i rörelse och publiken tvingas följa med och acceptera Gunns diverse tolkningar. Beslutet att börja i stormens öga har fördelar men också nackdelar, tempot är så pass högt att det många gånger känns ansträngt och påskyndat, samtidigt skänker det filmen en energi och laddning som var helt frånvarande i Snyders glåmiga och livlösa filmer. Att Gunn vill hinna med mycket och därför skär bort segment vi sett förut gör dock att många av karaktärerna inte får den tid de förtjänar. Rachel Brosnahan i rollen som Lois Lane drabbas tyvärr hårdast av detta. Trots en lysande insats från en – fortfarande, underskattad skådespelare, delegeras Brosnahan till scener som inte har någon större potens, snarare utfyllnad där hon tvingas dela scener med än mindre relevanta karaktärer som i bästa fall kan kategoriseras som fogmassa. Majoriteten av strålkastarljuset fallet istället på David Corenswet i huvudrollen samt Nicholas Hoult som denna gång fått äran – eller missnöjet, att raka av sitt hår och axla rollen som Lex Luthor. Corenswet gör en välmenande, stark men också djupt osäker Superman, faktorer som gör karaktären aningen mer mänsklig än då han endast får vara felfri. Corenswet har dock inte alltid den charm och karisma som krävs vilket gör ett par scener – framförallt i filmens final, aningen predikande. Hoult fortsätter att – som många andra, porträttera antagonister i samma mall som verkliga storskurkar såsom Elon Musk eller Jeff Bezos, där ego, avund och ynklighet är drivkraften bakom det illvilliga. Hoult gör en bra insats men materialet han tilldelats kunde i många fall varit mer bearbetat. Tyvärr måste den begåvade Isabela Merced som briljerat i The Last Of Us klassas som ett fiasko då James Gunn valt att förse karaktären med ett horribelt skri som får det hela att tangera en ren parodi.
Gunn har under den senare delen av marknadsföringen talat om viljan att göra filmen aningen politisk – i alla fall kommentera aktuella händelser. Vad som gett karaktärer som Superman men även andra världskända hjältar en sådan potens i modern tid är kapaciteten att skapa allegoriska och djupt insiktsfulla berättelser som belyser och kritiserar samhällsproblem. I kombination med den oändliga eskapism som uppstår då berättelsen besitter karaktärer med extraordinära förmågor kan stordåd uträttas. Och här finns stunder då parallellerna till vår egna mörka samtid skapar en både komisk och obehaglig igenkänningsfaktor, bland annat vad gäller att förvränga sanningen samt konsten att skapa rent vulgär projektion. Andra scener saknar tyvärr modet att verkligen dyka ned i aktuella problem, något som gör att filmen saknar ett konsekvent och behövligt mod.
Andra grandiosa löften som att filmens visuella attribut skulle vara helt unika och inte kunna jämföras med något annat i genren känns som rent tjafs från Gunns håll. Det är kompetent vad gäller specialeffekter och foto men knappast något som kan skrivas in i filmhistorien. Detsamma gäller actionscenerna som också kan beskrivas som ytterst beprövade, fungerande men inte makalösa. I mångt och mycket är filmen en sorts förädlad version – både visuellt och stämningsmässigt, av Superman Returns som ville bibehålla essensen från Richard Donners film fast iscensätta allt med modern filmteknik. Men mer än något annat är det i hoppfullheten och den helt uppriktiga naiviteten som filmen hittar en makalös emotionell kraft. För trots fel och brister vad gäller berättartekniken och att flera skådespelare och karaktärer inte får tillräckligt med utrymme är detta en i omgångar förödande stark upplevelse. Ögonen tåras i de scenerna då hopp, tro och genuin omtanke belyses och inte fördöms som svaghet, ackompanjerat av John Williams perfekta ledmotiv från 1978. I de ögonblicken hittar James Gunn en kärna där mänskliga och objektivt goda värderingar står ovan pengar, makt och egoism. Just då, när musiken dundrar fram, David Corensweat flinar och flyger så snabbt att han bryter ljudvallen är detta en upplevelse som berör djupt.
Superman må inte vara fullt så perfekt, genialisk och nyskapande som James Gunn lovat, istället är det en hoppfull, godhjärtad och oväntat känslosam upplevelse som ger respit från hopplösheten i vår egen värld som mer än något annat behöver en räddare utan agendor.