• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Happytime Murders – jodå

22 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

The Happytime Murders
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2018

En komedi saltat och pepprad med lite action som utspelar sig i Los Angeles i en fantasivärld där dockor lever tillsammans med människor. Av och till är den riktigt rolig men under en del scener gäspar jag till. Jag har lite svårt för att tycka det är roligt med sperma som sprutar som värsta grädden.

Tänk dig en värld, eller som i den här filmen är det staden Los Angeles, där dockor är levande och lever sida vid sida med människor. De går inte helt friktionsfritt. Dockorna diskrimineras i många fall och många människor föraktar dem. I denna stad lever den bittre privatdetektiven Phil som är en blåfärgad tyg-docka. Han var stadens första dockpolis men då han och hans människopartner hamnade i en livshotande situation slutade det inte helt lyckligt och staden införde ett förbud för dockor att vara polis.

Phil har en bror som varit skådespelare i en tv-serie, The happytime gang, som har många fans, för övrigt den första serien där dockor och människor kunde spela tillsammans och det uppskattades. Plötsligt blir den ena efter den andra av huvudkaraktärerna mördade. Phil återförenas med sin forna partner, detektiv Connie Edwards (Melissa McCarthy) för att hitta mördaren. Det är bara det att Phil råkar befinna sig vid mordplatsen vid vartenda mord. Inte konstigt att han blir misstänkt och jagad av FBI.

Idén att låta dockor leva tillsammans med människor är ett upplägg som sätter igång rätt många tankar. Nu får vi inte svar på hur dockorna kommer till. I tv-serien Westworld där robotar som ser ut som människor inte har samma värde som människor vet vi att robotarna skapas av människor. I Westworld granskas de existentiella frågorna om människovärde eller livets värde, om liv och död, om gud och skapare. Inte för att The Happytime Murders skulle behöva gå i samma spår som Westworld – men grundförutsättningarna i filmen, att dockor behandlas illa av många människor skulle kunna utvecklas mer. Filmskaparna väljer att gå på ytan och skapa en farsartad komedi. Det är underhållning, jodå, av och till skrattade både jag och flera andra i publiken, men det kunde gjorts mer av grundidén.

I rollerna:
Detective Phil – BIll Baretta
Detective Connie Edwards – Melissa McCarthy
Jenny – Elisabeth Banks
Sandra – Dorien Davies

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Komedi, Recension, Scen

Filmrecension: Superhjältarna 2

22 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Superhjältarna 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 augusti 2018

Superhjältarna 2 är som väntat mycket snyggt gjord, med välgjorda animeringar och med komedi, spänning och drama och en del oväntade scener. Och ett stort plus: den som är filmens bov är inte född alltigenom ond utan det går att begripa personen, utan att vi för den delen håller med eller sympatiserar med vad hen gör.

Ok, filmer om superhjältar måste ha mycket action i sig och de måste ha en lång rad av slagsmåls-scener. Det hör till genren, men jag kan bli lite trött på att konflikter mellan de goda och de onda alltid i Disneys/Pixars actionfilmer (nästan alltid i alla fall) måste lösas genom att den goda sidan slåss bättre. Är det vad som rankas som bäst underhållning för hela familjen och barn i synnerhet?

För den som fastnade för den första Superhjälte-filmen är uppföljaren en kär och välkommen återkomst. Superhjältarna kom 2004 och var regisserad av Brad Bird som regisserat också denna uppföljare.

Handlingen utspelar sig tre månader efter att superhjältarna besegrade skurken Syndrome. Vi får återse superhjälte-familjen Parr i full action när de försöker ingripa mot den nya skurken Undergrävaren som lyckats råna stadens bank. Ingripandet från superhjältarna går inte helt perfekt men med hjälp av sin vän Fryzo lyckas de i alla fall rädda stadshuset från att förstöras av Undergrävarens skenande borr.

Men landets styrande politiker är trötta på alla skador efter att superhjältarna varit i farten och omplacerings-programmet för superhjältarna stängs och de är totalt förbjudna att vara superhjältar. De måste söka vanliga jobb för att försörja sig. Det är ett dråpslag för pappa Bob, känd som Mr Incredible. Det strider mot hela hans inre. Då dyker en räddare upp, Winston Deaver, en stenrik ägare av telekommunikationsföretaget DevTech och hängiven beundrare av superhjältar. Han har en idé.

Superhjältarna ska få kameror inplacerade på sig. När de ingriper mot skurkar kan människor via tv-kanaler och streaming-tjänster se vad de ser och då kan de förstå hur viktiga superhjältarna är och de kan se att det är skurkarna som står för förödelsen. Tillsammans med sin syster, en framstående forskar, har Winston Deaver beslutat att först ut att rädda världen med en kamera på sig blir Elastaflickan, alltså mamman i superhjälte-familjen.

Familjens roligaste del är när mamma superhjälte är sysselsatt med att bli superhjälte-idol och pappa superhjälte ska ta hand om hushåll och barn. Tonårsdottern Violet gör uppror. Att vara superhjälte visar sig kunna förstöra hennes chanser hon den kille hon blivit förälskad i. Sonen Dash läxor, i synnerhet matte-läxorna, är inte världens lättaste uppdrag visar det sig. Ovanpå detta får pappa superhjälte inte många timmar sömn då lillkillen Jack-Jack vaknar stup i kvarten och måste få en ny godnattssaga. Mitt i all denna röra upptäcker pappan att också babyn har superkrafter och inte lite heller.

Som bra Disneyfilmer kan den ses av hela familjen. En hel del av skämten tror jag går barnen förbi men de vuxna kan skratta. Filmen går upp på biograferna i två versioner: en med svenskt tal och en med engelskt tal och svenska undertexter. Så jag förmodar att det här är höstens första familjefilm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Animerat, Disney, Filmrecension, Pixar, Recension, Scen

Filmrecension: The Spy Who Dumped Me

22 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

The Spy Who Dumped Me
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 augusti 2018
Regi och manus Susanna Fogel

En film som går i högsta hastighet mesta tiden och är knasig på ett roligt sätt men har lite för många missar för att bli riktigt bra. Det knasiga blir för överdrivet på ett sätt som inte riktigt för mig att skratta.

Audrey (spelas av Mila Kunis) fyller år och firar det med några vänner på en slags krog. Hon är ledsen för att hennes pojkvän nyligen gjort slut: via sms dessutom. Väl hemma i lägenheten dyker ex-pojkvännen upp (spelas av Justin Theroux från tv-serien Leftovers där han spelar Kevin Garvey) och det visar sig att han är en spion som jagas av terrororganisationer och andra spioner. Han lämnar ett viktigt uppdrag till Audrey innan han blir dödad.

Audrey och hennes väninna Morgan (spelas av Kate McKinnon) är långt ifrån hjältetyper. Audrey har dåligt självförtroende och Morgan babblar bara för mycket. Upplägget har vi sett förut. Två personer som är så långt från hjältar man kan tänka sig tvingas in i situationer där de utvecklas och blir stentuffa.

Visst det skulle kunna bli en bra film, men nu har den för många missar för att jag riktigt ska orka med den. Ett exempel: en rysk lönnmördare som är en karikatyr av alla ryska lönnmördare står på ett tak för att mörda Audrey och Morgan. Allt hon vet är att hon ska mörda två fjantiga amerikanskor. Vad får hon se genom kikaren? Hur många fjantiga amerikanskor som helst. En bit in i filmen visar det sig att hennes uppdrag var att fånga in dem, inte att döda dem. Ändå säger uppdragsgivarna tydligt till henne att hon ska döda dem. De är rejäla missar då filmen klipps ihop när sådana fel är med.

För att göra filmen ännu mer misslyckad dyker Gillian Anderson upp, en favoritskådespelare för många av oss sedan Arkiv X. Men nu i en roll som inte ens Gillian Anderson kan göra något vettigt av.

I rollerna
Mila Kunis, Kate McKinnon, Sam Heughan, Justin Theroux, Gillian Anderson m fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension: Thirty Seconds to Mars på Gröna Lund

22 augusti, 2018 by Redaktionen

Foto: Desiree Woltze

Thirty Seconds to Mars
Gröna Lund, 21 augusti 2018
Betyg 2

I måndag den 20 augusti var det Stockholms tur igen. Jared Leto och hans Thirty Seconds to Mars intog Gröna Lunds stora scen i Stockholm. Detta är andra gången hans band är på besök i år. Tidigare i vår bjöd de på mycket show på Annexet där de spelade sina nya låtar från albumet America som släpptes i vintras.

Precis då som nu så innehåller konserten mycket och det blir mera show än konsert. Han bjuder upp folk på scenen, gör det hela till ett stort spektakel. Låterna håller fortfarande hög kvalite, men upplevelsen uteblir och framträdandet faller platt. Även tidigare hits som Up in the Air och framför allt The Kill är sönderspelade och framförs som nyare versioner. Nuvarande uppsättning i bandet är bara Jared och hans bror Shannon Leto. Gitarristen Tomo Milicevic lämnade bandet officielt i Juni 2018 pågrund utav personliga problem.

Jared Leto är inte bara frontman i bandet utan även en kritiker hyllad skådespelare. Under de senaste åren har han spelat jokern i Sucide Squad, Blade Runner 2049 och vunnit en Oscar för sin prestation i Dallas Buyers Club.

Här finns bilder från konserten.
Och här finns ännu fler bilder från konserten.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Gröna Lund, Konserter, Recension

Ystad Sweden Jazzfestival – Jazzigt av ädlaste valör

22 augusti, 2018 by Mats Hallberg

1-5/8 2018

Ystad Jazzfestival

Markus Fägersten

Hög tid att redovisa resterande godbitar från fem intensiva dygn i Skåne, överväldigande dygn som skämde bort oss musikälskare. Varför inte börja med en återkommande helkvinnlig programpunkt? I år hette det europeiska projektet Elin Larsson ”Crossing Borders. Djärvt expressiva saxofonisten hade satt ihop en  septett, enkom för detta exklusiva gig på Ystad Saltsjöbad. Musikerna som träffades  för första gången när de repade dagen före konsert, kom från Sverige (Elin + pianisten Fanny Gunnarsson), Danmark, Tyskland, Frankrike och Portugal.   Genomgående hade man skrivit kompositioner som blandade innerligt och  svängigt med oborstade inslag. Spräck är inte precis  min bag. Emellertid,  helheten, spännvidden och faktiskt även stilbrotten uppskattades. Befriande när duktiga instrumentalister lät harmonibildning ta över och  fördelas  över öppna fält.   Night of Stars , Imaginary Fool,  Tracking och den lyriska finalen, var russinen jag plockade ur  en välsmakande kaka. Ensemblespelet  grandiost! Blev därtill mycket förtjust i basspelet från Ida Hvid, vars runda toner galant fyllde i och markerade takten.

Harri Paavolainen

På festival kan upptäckter göras. Ett av mina största fynd blev Phronesis, vars välutbildade medlemmar är Ivo Neame från England på flygel, danske Jasper Höiby på bas  samt skandinaven Anton Eger bakom trummorna. De har i brittisk tidskrift betecknats som den mest fantasifulla pianotrio som kommit fram efter EST. Och de berömmande orden har fog för sig. Phronesis har existerat i tolv år,  gett ut åtta  album, fått prestigefyllda utmärkelser och turnerar flitigt. Suverän akustik med kraftfullt ljud, när de enligt uppgift, framför ett slumpmässigt urval av sina sextio låtar på konstmuseet. Trion som sömlöst och omvälvande väver  eggande mönster, utan att tappa i  melodisk styrka, kan emellanåt låta likt Chick Corea Acoustic Trio. De rivstartar genom explosioner från norskfödde  batteristen, vars hyperaktiva polyrytmik stundtals tenderar att stjäla uppmärksamheten. På ett fenomenalt vis utvinns klanger och beats i varierande tempo. Anmärkningsvärda löpningar och pregnant bas är andra avgörande komponenter, när enastående kemi uppstår. Musiken har en undflyende, framåtriktad och integrerande karaktär, utan  naturliga referenser. En glädjekick att få gå in i deras förföriska nyskapande universum.

Markus Fägersten

Ytterligare en okänd akt för undertecknad var Trudy Kerr Quartet feat Jukka Perko. Vad som undfägnades: raffinerad vokaljazz ur en repertoar uteslutande förknippad med Paul Desmond,  altsaxofonisten av det coola snittet som jag har några skivor med. Hans rena spelstil personifierades förträffligt av instrumentkollegan Perko. Australiensiska Kerr är bosatt i England, gift med kvartettens basist och har gjort ett antal skivor.  Hon har en behaglig, sval röst och fraserar ypperligt, varje stavelse går fram. Musikerna tassar mycket följsamt med, alternativt trycker på i mer fartfyllda intrikata nummer.  Lättsamt utan att det riskerade bli utslätat. Kerr berättar om sångernas tillkomst, framkommer att hon själv skrivit flera texter.  Det är sofistikerat och mycket begåvat utfört, alldeles särskilt som det är premiär för materialet live. Man är härligt synkade. även när arren är kluriga.  I tungvrickande Take Five hörs saxofon på högvarv och holländske trumslagen Sebastian de Krom släpper loss. Fäste mig också vid eminente pianisten Tom Cawley. Mrs. Robinson i jazztakt utvecklades till en fascinerande omtolkning.

Harri Paavolainen

Gunnar Eriksson & Rilkeensemblen tillsammans med Georg Riedel (bas), Jan Allan (trumpet) och Mats Eriksson (gitarr) genomförde programmet Människans dagar – Lars Gullin 90 i S:ta Maria Kyrka.  Under sin alltför korta levnad hann Gullin samarbeta med Gunnar Eriksson, roades av att tonsätta för kör,  gärna bibliska motiv. (Kan flika in  att jag  hört den världsberömde barytonsaxofonisten och kompositören live.) Blev en andaktsfull konsert med  högkvalitativ  kör, fina arrangemang och utmärkta instrumentalister. Men resulterade trots det i en halv besvikelse på grund av att sången saknade ”vingar”,  inte  svävade genom luften till min plats snett bakom predikstolen.  En skuffelse var därtill att den planerade saxofonisten hade fått förhinder,  någon vikarie hade inte kunnat uppbringas. Många ingredienser var förstås till belåtenhet. Klangen, rymden och fridfullheten ska framhävas; liksom den  kärva och klara tonen. Andra förtjusande faktorer var excellent trumpetande av nestorn Jan Allan, jämte utsökta ackordföljder från Mats Eriksson – son till körledaren.  Merparten av konserten skedde utan avbrott. Finstämda sakrala tongångar som fusionerades med kammarjazz.

Kenny Fransson

Ett modernistiskt storband jag följt i decennier är fantastiska Bohuslän Big Band, vars samarbete med israeliske trumpetaren Avishai Cohen blev festivalens enda konsert i sitt slag. Osäker på om ortodoxa storbandsfans fick sitt lystmäte tillgodosett, då Cohen gärna ägnar sig åt utforskande tonspråk, kan liknas vid Mellanösterns svar på Gil Evans. Mannen med rykte som allvarsam natur, har en osedvanligt bärkraftig, innovativ ton i sitt spel. I sina  kompositioner märks att han har något eget att tillföra BBB. En omständighet i och med Cohens omfattande solistutrymme, är att blåssektionerna långa stunder blir overksamma, vilket är synd när de ju har ett sådant otrolig unison tonträff. En fröjd att höra dem när de väl tillåts trycka på maximalt och några solistinsatser finns insprängda.  De som överlag har mest aktiva roller är trumslagare Göran Kroon, pianisten Stefan Wingefors och basisten Yasuhito Mori på bas, en position de lyckas hantera på ett förnämligt vis. Alla arrangemang hade tillverkats av eminente Niclas Rydh. Musikernas professionalism applåderades av deras gäst som träffade storbandet först dagen före(!) konsert.  Betagande, fabulöst spel över hela linjen.  Kul att man stoppat in Goodbye Porkpie Hat bland en radda utmanande original.

Harri Paavolainen

Missade omkring en halvtimme av tillställningen vill ändå passa på att förmedla intryck av ännu en trevlig formation jag inte hade koll på.  Trinity med Andreas Hellkvist, Karl Olandersson och Ali Djeridi bildades 2005, har nu fyra album i ryggsäcken. Konserten var liktydigt med release för ny skiva. Deras grej är att lira orgeljazz garnerad med glödhet trumpet och att elegant fläta ihop instrumenten. Repertoaren består av välkända melodier som förföriskt omvandlas, ges ny skepnad. Inte bara utlovade American Songbook används, utan också melankoliska vismelodier från Ted Gärdestad och Barbro Hörberg. Hellkvist sköter mellansnacket, definierar medlemmarnas positioner i termer av frälsaren på toppen, rytmiska fundamentet och den som fyller ut mellanrummen (han själv).  Oreserverad glädje över detta synnerligen gedigna hantverk! Omöjligt att undgå notera Olanderssons otroliga skicklighet, skälet till att han så ofta anlitas. Karls svidande vackra trumpetspel håller ofattbart hög nivå. Efter läckert orgelgroove i The Preacher (H. Silver) , ger han sig hän och sprider distinkta höga toner nedanför scen bland saliga åhörare.

   Harri Paavolainen

Claire Martin och hennes svensk/ danska grupp gav mitt på dagen konsert på temat ”celebrating the music of Wes Montgomery”.  Jim Mullen var i programmet angiven som gitarrsolist. När han påannonserades äntrade överraskande  Erik Söderlind scenen, då Mullen blivit sjuk efter att de båda  spelat ihop i London. Påverkade inte alls standarden eftersom Söderlind har djupa insikter i musiken som emanerar från inflytelserike Montgomery (1923-1968). Det smidiga kompet med Kristian Leth (trummor) som ankare var danskt, medan melodierna exekverades av nämnde Söderlind i par med förnämlige pianisten Magnus Hjorth.  En mycket l trivsam utomhuskonsert med en konstellation som inte tidigare spelat ihop! Med den omständigheten i åtanke, måste utfallet ses som sensationellt lyckosamt.  Meriterade, chosefria Martin  berättar  om kompositören. Sjunger gör hon med sträv, lätt beslöjad röst. Utan att ha remarkabelt omfång bottnar hon fullkomligt –  genom nyanser, knivskarp diktion och föredömlig tonträff. Flera av hennes vänner stod för texterna.  I perfekt akustik utkristalliseras varje instrument, musikernas sofistikerade teknik uppenbaras. Skiftade hälsosamt mellan världens drag och lugna tongångar. I ett program utan svackor högst på betygstoppen: Leila, Bumpin´ On Sunset samt Full House.

Markus Fägersten

John Venkiah trio var en trevlig pianotrio, vars existens jag varit ovetande om.  De består förutom sin engelske ledare – som jobbat mycket i Sverige – av Simon Pettersson på bas och Kristoffer Rostedt på trummor.  Rostedt är en fascinerande sensitiv batterist, som jag hört med Mimi Terris. Man koncentrerar sig på titlar från senaste skiva Elevation. Utan att det låter inställsamt serveras vi  ljuva klanger, av tre jämbördiga parter i  tillfredsställande ljud utomhus. Var oförberedd på att Venkiah vokalt spetsar flera alster, trots tämligen begränsad kapacitet som crooner. En av få standards trion tolkar är signerad Dave Brubeck. Efter en dryg timme avrundas med en udda version av What A Difference A Day Makes. Mitt samlade intryck splittrat, vilket har att göra med ojämn kvalitet på materialet. När de får komponenterna att stämma märks begåvningen och det lyhörda samspelet, njutbara sekvenser som avslöjar  Brad Mehldau som en inspirationskälla.   Topprestationer hördes i sorgset präglade Condolence jämte fartfyllda Recreation. Före konserten fick Venkiah ta emot Treklangstipendiet.

Markus Fägersten

Arrangörerna hade satt samman en sprakande finalgala i Ystad Arena, givetvis regisserad av Jan Lundgren och hans kompanjon Nils Landgren. Man gav några smakprov från kommande platta.   Värdparets omgivning bestod av stråkensemblen Musica Vitae (arr Martin Berggren), Lundgrens ordinarie trio och Landgrens Funk Unit. Som om det inte vore nog förgylldes föreställningen ett snäpp till, av gästerna Paulo Fresu, Wolfgang Haffner och Jukka Perko.  Den ystra, MYCKET varierade galan   pågick i över två och halv timme nonstop. Innan värmlänningen känd för sin vinröda trombon, hade fått publiken på fötter, kändes funksnubbarna rejält malplacerade som aftonens clou.  Lyckligtvis funkade i slutändan konceptet att låta dem köra tunggung, direkt efter stillsam avdelning i Some Other Time (Bernstein) och Jan Johansson.  Festen gick i mål med alla medverkande på scen featuring tre  totalsynkade trumslagare. De enda icke optimala momenten  var Landgren i rollen som balladvokalist. I övrigt ett pärlband av höjdpunkter!  Magnifikt handlag med Steinway-flygeln från Lundgren, Haffner verkställde  hejdundrande bravader, slog gnistor om trumpetspelet från Fresu, Monteverdi tolkades gudomligt på duo, delikata inpass från Perko, ödmjuk varsamhet från pianotrion (Lundgren – Mattias Svensson – Zoltan Csörsz) med mera.  Lägg därtill ypperligt ljud när yta och djup, lättsinne och seriositet, renderade i önskvärda kontraster.

p.s Ellen Andersson Quartet övertygade som vanligt, om än inte lika drabbande som tidigare gånger jag sett dem. Då jag recenserat dem i fjol sätter jag punkt här för min rapportering.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 649
  • Sida 650
  • Sida 651
  • Sida 652
  • Sida 653
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in