1-5/8 2018
Ystad Jazzfestival
Hög tid att redovisa resterande godbitar från fem intensiva dygn i Skåne, överväldigande dygn som skämde bort oss musikälskare. Varför inte börja med en återkommande helkvinnlig programpunkt? I år hette det europeiska projektet Elin Larsson ”Crossing Borders. Djärvt expressiva saxofonisten hade satt ihop en septett, enkom för detta exklusiva gig på Ystad Saltsjöbad. Musikerna som träffades för första gången när de repade dagen före konsert, kom från Sverige (Elin + pianisten Fanny Gunnarsson), Danmark, Tyskland, Frankrike och Portugal. Genomgående hade man skrivit kompositioner som blandade innerligt och svängigt med oborstade inslag. Spräck är inte precis min bag. Emellertid, helheten, spännvidden och faktiskt även stilbrotten uppskattades. Befriande när duktiga instrumentalister lät harmonibildning ta över och fördelas över öppna fält. Night of Stars , Imaginary Fool, Tracking och den lyriska finalen, var russinen jag plockade ur en välsmakande kaka. Ensemblespelet grandiost! Blev därtill mycket förtjust i basspelet från Ida Hvid, vars runda toner galant fyllde i och markerade takten.
På festival kan upptäckter göras. Ett av mina största fynd blev Phronesis, vars välutbildade medlemmar är Ivo Neame från England på flygel, danske Jasper Höiby på bas samt skandinaven Anton Eger bakom trummorna. De har i brittisk tidskrift betecknats som den mest fantasifulla pianotrio som kommit fram efter EST. Och de berömmande orden har fog för sig. Phronesis har existerat i tolv år, gett ut åtta album, fått prestigefyllda utmärkelser och turnerar flitigt. Suverän akustik med kraftfullt ljud, när de enligt uppgift, framför ett slumpmässigt urval av sina sextio låtar på konstmuseet. Trion som sömlöst och omvälvande väver eggande mönster, utan att tappa i melodisk styrka, kan emellanåt låta likt Chick Corea Acoustic Trio. De rivstartar genom explosioner från norskfödde batteristen, vars hyperaktiva polyrytmik stundtals tenderar att stjäla uppmärksamheten. På ett fenomenalt vis utvinns klanger och beats i varierande tempo. Anmärkningsvärda löpningar och pregnant bas är andra avgörande komponenter, när enastående kemi uppstår. Musiken har en undflyende, framåtriktad och integrerande karaktär, utan naturliga referenser. En glädjekick att få gå in i deras förföriska nyskapande universum.
Ytterligare en okänd akt för undertecknad var Trudy Kerr Quartet feat Jukka Perko. Vad som undfägnades: raffinerad vokaljazz ur en repertoar uteslutande förknippad med Paul Desmond, altsaxofonisten av det coola snittet som jag har några skivor med. Hans rena spelstil personifierades förträffligt av instrumentkollegan Perko. Australiensiska Kerr är bosatt i England, gift med kvartettens basist och har gjort ett antal skivor. Hon har en behaglig, sval röst och fraserar ypperligt, varje stavelse går fram. Musikerna tassar mycket följsamt med, alternativt trycker på i mer fartfyllda intrikata nummer. Lättsamt utan att det riskerade bli utslätat. Kerr berättar om sångernas tillkomst, framkommer att hon själv skrivit flera texter. Det är sofistikerat och mycket begåvat utfört, alldeles särskilt som det är premiär för materialet live. Man är härligt synkade. även när arren är kluriga. I tungvrickande Take Five hörs saxofon på högvarv och holländske trumslagen Sebastian de Krom släpper loss. Fäste mig också vid eminente pianisten Tom Cawley. Mrs. Robinson i jazztakt utvecklades till en fascinerande omtolkning.
Gunnar Eriksson & Rilkeensemblen tillsammans med Georg Riedel (bas), Jan Allan (trumpet) och Mats Eriksson (gitarr) genomförde programmet Människans dagar – Lars Gullin 90 i S:ta Maria Kyrka. Under sin alltför korta levnad hann Gullin samarbeta med Gunnar Eriksson, roades av att tonsätta för kör, gärna bibliska motiv. (Kan flika in att jag hört den världsberömde barytonsaxofonisten och kompositören live.) Blev en andaktsfull konsert med högkvalitativ kör, fina arrangemang och utmärkta instrumentalister. Men resulterade trots det i en halv besvikelse på grund av att sången saknade ”vingar”, inte svävade genom luften till min plats snett bakom predikstolen. En skuffelse var därtill att den planerade saxofonisten hade fått förhinder, någon vikarie hade inte kunnat uppbringas. Många ingredienser var förstås till belåtenhet. Klangen, rymden och fridfullheten ska framhävas; liksom den kärva och klara tonen. Andra förtjusande faktorer var excellent trumpetande av nestorn Jan Allan, jämte utsökta ackordföljder från Mats Eriksson – son till körledaren. Merparten av konserten skedde utan avbrott. Finstämda sakrala tongångar som fusionerades med kammarjazz.
Ett modernistiskt storband jag följt i decennier är fantastiska Bohuslän Big Band, vars samarbete med israeliske trumpetaren Avishai Cohen blev festivalens enda konsert i sitt slag. Osäker på om ortodoxa storbandsfans fick sitt lystmäte tillgodosett, då Cohen gärna ägnar sig åt utforskande tonspråk, kan liknas vid Mellanösterns svar på Gil Evans. Mannen med rykte som allvarsam natur, har en osedvanligt bärkraftig, innovativ ton i sitt spel. I sina kompositioner märks att han har något eget att tillföra BBB. En omständighet i och med Cohens omfattande solistutrymme, är att blåssektionerna långa stunder blir overksamma, vilket är synd när de ju har ett sådant otrolig unison tonträff. En fröjd att höra dem när de väl tillåts trycka på maximalt och några solistinsatser finns insprängda. De som överlag har mest aktiva roller är trumslagare Göran Kroon, pianisten Stefan Wingefors och basisten Yasuhito Mori på bas, en position de lyckas hantera på ett förnämligt vis. Alla arrangemang hade tillverkats av eminente Niclas Rydh. Musikernas professionalism applåderades av deras gäst som träffade storbandet först dagen före(!) konsert. Betagande, fabulöst spel över hela linjen. Kul att man stoppat in Goodbye Porkpie Hat bland en radda utmanande original.
Missade omkring en halvtimme av tillställningen vill ändå passa på att förmedla intryck av ännu en trevlig formation jag inte hade koll på. Trinity med Andreas Hellkvist, Karl Olandersson och Ali Djeridi bildades 2005, har nu fyra album i ryggsäcken. Konserten var liktydigt med release för ny skiva. Deras grej är att lira orgeljazz garnerad med glödhet trumpet och att elegant fläta ihop instrumenten. Repertoaren består av välkända melodier som förföriskt omvandlas, ges ny skepnad. Inte bara utlovade American Songbook används, utan också melankoliska vismelodier från Ted Gärdestad och Barbro Hörberg. Hellkvist sköter mellansnacket, definierar medlemmarnas positioner i termer av frälsaren på toppen, rytmiska fundamentet och den som fyller ut mellanrummen (han själv). Oreserverad glädje över detta synnerligen gedigna hantverk! Omöjligt att undgå notera Olanderssons otroliga skicklighet, skälet till att han så ofta anlitas. Karls svidande vackra trumpetspel håller ofattbart hög nivå. Efter läckert orgelgroove i The Preacher (H. Silver) , ger han sig hän och sprider distinkta höga toner nedanför scen bland saliga åhörare.
Claire Martin och hennes svensk/ danska grupp gav mitt på dagen konsert på temat ”celebrating the music of Wes Montgomery”. Jim Mullen var i programmet angiven som gitarrsolist. När han påannonserades äntrade överraskande Erik Söderlind scenen, då Mullen blivit sjuk efter att de båda spelat ihop i London. Påverkade inte alls standarden eftersom Söderlind har djupa insikter i musiken som emanerar från inflytelserike Montgomery (1923-1968). Det smidiga kompet med Kristian Leth (trummor) som ankare var danskt, medan melodierna exekverades av nämnde Söderlind i par med förnämlige pianisten Magnus Hjorth. En mycket l trivsam utomhuskonsert med en konstellation som inte tidigare spelat ihop! Med den omständigheten i åtanke, måste utfallet ses som sensationellt lyckosamt. Meriterade, chosefria Martin berättar om kompositören. Sjunger gör hon med sträv, lätt beslöjad röst. Utan att ha remarkabelt omfång bottnar hon fullkomligt – genom nyanser, knivskarp diktion och föredömlig tonträff. Flera av hennes vänner stod för texterna. I perfekt akustik utkristalliseras varje instrument, musikernas sofistikerade teknik uppenbaras. Skiftade hälsosamt mellan världens drag och lugna tongångar. I ett program utan svackor högst på betygstoppen: Leila, Bumpin´ On Sunset samt Full House.
John Venkiah trio var en trevlig pianotrio, vars existens jag varit ovetande om. De består förutom sin engelske ledare – som jobbat mycket i Sverige – av Simon Pettersson på bas och Kristoffer Rostedt på trummor. Rostedt är en fascinerande sensitiv batterist, som jag hört med Mimi Terris. Man koncentrerar sig på titlar från senaste skiva Elevation. Utan att det låter inställsamt serveras vi ljuva klanger, av tre jämbördiga parter i tillfredsställande ljud utomhus. Var oförberedd på att Venkiah vokalt spetsar flera alster, trots tämligen begränsad kapacitet som crooner. En av få standards trion tolkar är signerad Dave Brubeck. Efter en dryg timme avrundas med en udda version av What A Difference A Day Makes. Mitt samlade intryck splittrat, vilket har att göra med ojämn kvalitet på materialet. När de får komponenterna att stämma märks begåvningen och det lyhörda samspelet, njutbara sekvenser som avslöjar Brad Mehldau som en inspirationskälla. Topprestationer hördes i sorgset präglade Condolence jämte fartfyllda Recreation. Före konserten fick Venkiah ta emot Treklangstipendiet.
Arrangörerna hade satt samman en sprakande finalgala i Ystad Arena, givetvis regisserad av Jan Lundgren och hans kompanjon Nils Landgren. Man gav några smakprov från kommande platta. Värdparets omgivning bestod av stråkensemblen Musica Vitae (arr Martin Berggren), Lundgrens ordinarie trio och Landgrens Funk Unit. Som om det inte vore nog förgylldes föreställningen ett snäpp till, av gästerna Paulo Fresu, Wolfgang Haffner och Jukka Perko. Den ystra, MYCKET varierade galan pågick i över två och halv timme nonstop. Innan värmlänningen känd för sin vinröda trombon, hade fått publiken på fötter, kändes funksnubbarna rejält malplacerade som aftonens clou. Lyckligtvis funkade i slutändan konceptet att låta dem köra tunggung, direkt efter stillsam avdelning i Some Other Time (Bernstein) och Jan Johansson. Festen gick i mål med alla medverkande på scen featuring tre totalsynkade trumslagare. De enda icke optimala momenten var Landgren i rollen som balladvokalist. I övrigt ett pärlband av höjdpunkter! Magnifikt handlag med Steinway-flygeln från Lundgren, Haffner verkställde hejdundrande bravader, slog gnistor om trumpetspelet från Fresu, Monteverdi tolkades gudomligt på duo, delikata inpass från Perko, ödmjuk varsamhet från pianotrion (Lundgren – Mattias Svensson – Zoltan Csörsz) med mera. Lägg därtill ypperligt ljud när yta och djup, lättsinne och seriositet, renderade i önskvärda kontraster.
p.s Ellen Andersson Quartet övertygade som vanligt, om än inte lika drabbande som tidigare gånger jag sett dem. Då jag recenserat dem i fjol sätter jag punkt här för min rapportering.