• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Dans: Våroffer i tolkning av Fredrik Benke Rydman – genialiskt

8 september, 2018 by Rosemari Södergren

Våroffer
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Komposition (Akt 1) Johan Liljedahl
Komposition (Akt 2) Igor Stravinskij
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Lehna Edwall
Ljus Palle Palmé
Ljud Simon Mårtensson och Kristian Oscarsson
Mask Maria Reis
Video Anders Granström och Andreas Skärberg
Premiär 7 september 2018 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, stora scenen

Fredrik Benke Rydman är helt enkelt ett koreografiskt geni. Hans tolkning av dansen till Igor Stravinskijs Våroffer är imponerande, enastående, elegant, överraskande, sensuell, fantastisk, ett helt underbart mästerverk där jag sitter som klistrad i salongen.

I första akten är Fredrik Benke Rydman själv på scen. Han möter en industrirobot och dansar med och mot den. Det är snyggt, förstås, oerhört suggestivt men det förmedlar en mängd tankar och känslor också.

För att få fram roboten har Benke Rydman samarbetat i ett längre projekt med utvecklare på ABB. Det har varit ett komplicerat och intensivt samarbete för att få teknik och kultur att hitta gemensamma sätt att uttrycka något på.

Andra akten ägs den stora danstruppen med mer än tjugo dansare. De framför berättelsen om vår, sommar, höst och vinter och mot slutet träder den unga flicka fram som i uruppförandet dansar sig till döds som ett offer till vårguden. Denna roll kommer att vandra mellan olika dansare. Varje föreställning tar en ny dansare rollen.

Detta fantastiska framförande av dansarna har jag inte ord att beskriva. Dessutom framfördes en stor del av andra akten på en scen med massor av vatten. Dansarna var genomdränkta och det måste ha krävt en en hel del av dansarna att röra sig på blött och plaskigt golv. Vattnet skapar spegeleffekter och förmedlar känslor av natur och klimat. Premiärpubliken var helt begeistrad. De reser sig snabbt upp när föreställningen var klar för kraftfulla stående ovationer.

Extra suggestivt och mäktigt blir det då en stor spegel rullas upp mot bakre fonden som speglar dansarna uppifrån och gör att vi ser dubbelt allt också från en annan synvinkel, uppifrån. Av och till flyter de två synvinklarna samman och det blir en förlängning av scenbilden. Så snyggt, så starkt.

Uruppförandet av Våroffer i Paris i maj 1913 var också unikt och orsakade rabalder. Framförandet bröt mot dåtidens konventioner på flera sätt: bland annat genom att dansarna tilläts trampa ned med hela foten, vilket då var helt otänkbart. Koreografin hade inåtvridna och ryckiga rörelsen och musik hade avancerade rytmer och toner som var disharmoniska. Det blev skandal och föreställningen lades ned efter sex föreställningar. Premiärpubliken blev så uppretad att det till och med blev så mycket bråk att polis fick gripa in.

Benke Rydmans version lär inte kräva några polisinsatser. Tiden har väl hunnit ikapp så det finns publik idag som uppskattar föreställningar som bryter ny mark. Scenbilderna och musik, ljud och ljus, är en stor upplevelse i sig, men tillsammans berättar de något också, de skapar många tankar och bilder inne i mig om naturens gång, om liv och död och om balansen på jorden och i första akten om människans förhållande till maskiner. Robotens rörelse mot och med Benke Rydman blir som en levande varelses rörelser. Som publik upplever jag det som att dansaren och roboten har ögonkontakt, att de förstår varandra, att de kommunicerar. Andra delar av första akten talar om olika sätt robotar och maskiner används, på gott och ont.

På Kulturhuset Stadsteaters hemsida står det om föreställningen:
Naturens kretslopp – våldsamt och vackert, något måste dö för att det nya ska kunna leva. Vårens pånyttfödelse, sommarens explosion av liv, höstens vemodiga farväl och slutligen förmultnandet. I Fredrik Benke Rydmans uppsättning av Våroffer är balansen mellan tekniken och naturen i fokus, om den rubbas kan inget leva. Moderniteten, urkrafterna i naturens element och människan som står mitt emellan.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dans, Kulturhuset stadsteater, Recension, Teaterkritik

Teaterkritik: Projekt Simone Weil – Ett intellektuellt försök att undanröja partipolitisk demokrati – men som gav något mer sugmärken än ordentliga bett

7 september, 2018 by Lotta Altner

Foto: Jac Carlsson

Projekt Simone Weil
Texter Zulmir Bečević, Mårten Björk, Johann Emanuelsson, Dmitri Plax, Anne-Marie Pålsson, Sharon Rider, Lucas Svensson och Simone Weil
Idé/koncept och dramaturgi Maria Ericson och Stella Larsson
Översättning Eva Alexanderson, Thomas Andersson, Gunnel Vallquist
Regi Natalie Ringler
Scenografi och kostym Martin Bergström
Premiär torsdagen den 6 september 2018
Teater Ö2 , Östgötagatan 2 på Södermalm

Att berätta, inspirera och motivera kring demokrati är ingen lätt match, men oerhört viktigt. Så här några dagar före valet känner man det ännu tydligare. Framförallt är det viktigt att inse att det inte bara är en rättighet, utan ännu mer en skyldighet om vi ska ha demokrati. Folkets rätt att styra/rösta är något som vi tar för givet så länge det är lätta beslut. Tyvärr tar vi friheten för självklar och en del kosta på sig att inte göra sin röst hörd. Det är farligt.

Föreställningen talar också om för- och nackdelar med demokratin, byråkratin, parlamentarismen och partipolitik. Fungerar det verkligen i vårt samhälle? Är det rätt att vara politisk? Borde vi inte bara stå på sanningens sida? Kan vi ens avgöra den? Dessutom slänger man in lite existentialism, historik och filosofi. Snabba kast och föreställningen är inget för den som inte vill spetsa öronen och vill tänka och känna efter. Det här är ingen sondmatning. Det här är att försöka tugga i sig berg av frågor.

Upplägget att inleda med det politikerförakt som USA och Europa har i dagsläget gav verkligen den rätta ingången till att kunna och våga ifrågasätta om politik verkligen är något att engagera sig i. Det föranleder att fråga sig vad vi skulle kunna ha istället och vad världen i stort egentligen behöver för att dess invånare ska kunna leva ett bra liv. Däremot kan jag inte dela tanken eller känslan att det som är ”provocerande är inspirerande”, så det får Weil står för själv. Däremot kändes det möjligt att kunna ”åtrå sanningen, men vara försiktig med tilliten”.

Avståndet mellan att vara sig själv och spela en roll i föreställningen är inte långt. Trots att skådespelarna inledningsvis pedagogiskt och med god didaktik förbereder oss på vilka personer vi kommer att möta, vilka influenser de ger och vilken tidsepok de berör, så känns det inte så viktigt. Det är mest blandade röster som i tur och ordning svarar på frågor som är uppskrivna på stora banderoller. Jag vet inte om tydligare roller och en rak historia hade fått mig att känna mer och engagera mig mer. Kvällens framträdande upplevdes mest som små kanapéer. Goda budskap, men självstyrande och inte helt mättande om man inte fick mer innehåll.

Ljuset i lokalen kändes all för platt och hårt för ögonen. Kanske var det meningen att allt det vita som skapades på scen skulle göra aktörernas svarta siden pyjamaser mer svarta? Men samtalen gav verkligen inte ett sken av att vara direkt svarta och vita. I mina ögon fanns inte det behovet i storyn. Kanske symboliserade det strävan efter att åsikter och levnadsmönster skulle vara mer de det ena eller det andra? I mina ögon blev ljuset tyvärr något kirurgiskt trist och ögonen orkade inte riktigt fokusera under de 90 minuterna. Koncentrationen föll och jag kunde inte heller hålla lyssnandet på topp eftersom jag var tvungen att blunda ibland.

Föreställningen utgick från filosofen Simone Weils (1909-1943) liv och livssituation som judinna fram till hennes död. Hennes exentriska liv, åsikter och tankar skulle i sig kunna skapa en hel föreställning och därför blev det lite svårt att förstå varför man måste beröra Immanuel Kant och andra stora författare, politiker och samhällsdebattörer. Jag tror att uppsättningen skulle ha tjänat på att renodlat just Weil vars tankar minst sagt kan stå för sig själv.

Uppsättningen smartaste och bästa val, var inläggen av dans, musik och sånger i föreställningen. För att en publik ska kunna ta till sig det svåra budskapet var det klockrent att lägga in lättsamma sånger, satirisk komik, långsam dans och rytmik. Det lättade inte enbart upp stämningen av den tuffa filosofiska andan, utan gav oss utrymme att se all vår bräcklighet. Inget piggar upp så mycket som att vi kan skratta åt oss själva och vår egen dödlighet i en värld vi gjort så komplicerad.

På Scen Hanna Edh, Maria Ericson, Vincent Grahl och Mattias Redbo

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Mile 22

4 september, 2018 by Hans Södergren

Mile 22
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 september 2018

Ett riktigt actionäventyr med full fart och spänning från start till slut i stort sett. Gillade du actionfilmerna Patriots Day och Deepwater horizon då lär det här vara en film för dig. Det är samma team bakom filmen, det vill säga Peter Berg (manus och regi) och Mark Wahlberg.

Mark Wahlberg har sedan han slog igenom internationellt som skådespelare blivit en symbol för amerikansk action. Han har en karriär som musiker före filmkarriären. Under sin musikkarriär var han känd som Marky Mark och han var rappare och låtskrivare.

Mark Wahlberg har viss anknytning til Sverige. han är av svenskt, fransk-kanadensiskt och irländskt ursprung. Hans far var halvsvensk.

Handlingen i Mile 22 kretsar kring ett elitförband med amerikanska underrättelseoffierer får hjälp av en hemlig taktisk specialstyrka i ett försök att smuggla en ljuskygg och hemlig polis som sitter på väldigt känslig information som kan skada rikets säkerhet.

Filmen går att se med olika ögon. Den som inte gillar filmen tolkar den som macho och att den är snårig. Men som action är den välgjord och det snåriga gör ju att den inte är förutsägbar. Men visst, det är mycket pangade och explosioner, det är en äkta amerikansk actionprodukt.

Mark Wahlberg gör en av huvudrollerna, som James Silva. En annan stor skådespelare som sällan gör dåligt ifrån sig är John Malkovich som här spelar Bishop.

I rollerna:
Mark Whalberg, John Malkovich, Lauren Cohan. Iko Uwais och Ronda Rousey.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Action, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Unga Astrid

4 september, 2018 by Petter Stjernstedt

Unga Astrid
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 september
Skådespelare: Alba August, Henrik Rafaelsen, Magnus Krepper, Maria Bonnevie och Björn Gustafsson
Manus: Kim Fupz Aakeson, Pernille Fischer Christensen
Regi: Pernille Fischer Christensen


Den folkkära Astrid Lindgren som så tragiskt lämnade oss i början av 200o-talet får en fin biografi tillägnad sig där barnens röst leder väg och tar oss på en smärtsam resa i spåren av unga Astrid 16 år gammal, gravid men stark som en oxe och lekfull som ett nyfött barn.

Regissören Pernille Fischer Christensen, är en Danmarks verkligt stora med filmer som En såpa och En familj bakom sig. Den förstnämnda belönades med FIPRESCI-priset för bästa debutfilm i Venedig och den sistnämnda tilldelades Silverbjörnen på Berlins filmfestival. Som ni hör är det här en regissör att räkna med.

”Unga Astrid” utgår ifrån Astrid Lindgrens unga år. Som 16-åring får hon jobb på Vimmerbys lokala tidning. Astrid passion för skrivande väcks till liv och på löpande band textar hon artikel efter artikel. Med tiden faller hon för den karismatiske Reinhold Blomberg, redaktör för Vimmerby tidning. De två inleder en relation. Men Reinhold är redan gift och har flera barn.

”Unga Astrid” visar hur livet kunde te sig som kvinna under 1920-talets Sverige – då oäktenskaplig kärlek var en styggelse och barn utanför giftermål var största tabu. Filmen beskriver väl den del av Astrids liv som länge varit hemligstämplad. Vi förstår varför sorgen och döden fungerat som röda trådar i Astrids berättande. Hennes dotterdotter har kritiserat filmen hårt för att den visar ett kapitel ur författarens leverne som Astrid själv inte velat dela med sig av. Ur en moraliskt synvinkel kan man ifrågasätta huruvida det som regissör är ok att ta sig sådana friheter. Men filmen lyckas på ett respektfullt vis visa på de svåra turer som Astrid fått genomlida. Hon är en stark kvinna som oavsett motstånd står på sig. Kapitlet är en viktig pusselbit för att lösa pusslet som är Astrid Lindgren.  

Berättarmässigt är det en klassisk biopic som kronologiskt berättar hur de unga åren av hennes liv har format vår mest folkkära barnboksförfattare. Det känns klockrent att barnens röster får berätta historien. I filmen klipps mellan dåtid och modern tid. Astrid på sin ålders höst lyssnar via sin bandspelare på barnens många och kluriga frågor om döden och livet. Men i resten av filmen saknas den här naiva sidan, barnet och fantasins drottning Astrid. Vart är hon?

Hur kom hennes berättelser till och hur blev denna ungdom en världskänd författarinna? Detta får vi aldrig några svar på. Nej, Pernilles prioriteringar ser annorlunda ut. Istället är fokus kvinnokamp och sorg under en av de tuffare perioderna av Sveriges historia. ”Unga Astrid” är ett smärtsamt porträtt av en stark kvinna som vågade gå emot samhällets konventioner. Alba August som Astrid är förträfflig och likaså är Henrik Rafaelsen som Reinhold Blomberg. Men det slår inga gnistor dem emellan. Det gör kärleksrelationen mindre  trovärdig.

”Unga Astrid” är inte utan kryphål. Men med sådana skådespelare och en sådan stark historia att berätta kan jag inte annat än le stort och öppna alla tårkanaler. Filmen visar på vikten av att som medmänniska alltid stå upp för den du är. Eller som Astrid uttrycker det: – “ ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Trädgårdsfesten

3 september, 2018 by Rosemari Södergren

Trädgårdsfesten
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 september 2018
Regi Agnès Jaoui

Ännu en av dessa franska filmer där handlingen utspelar under några få timmar fast dessa tilltrasslade timmar skildrar så mycket mer. Typ känslan av att ett liv skildras varje minut.

Regissören Agnès Jaoui kallas ofta för Frankrikes komedidrottning. Hon är nu tillbaka med en rolig komedi om en kaosartat fest en sommardag i en trädgård utanför Paris. Vi får följa flera olika gäster och deras trassliga relationer och förhoppningar inför festen och om livet och karriärerna.

Festen hålls i en trädgård till ett stort slott inköpt av en kvinnlig producent. En av gästerna är Castro, en avdankad tv-stjärna som numer försörjer sig på att vara programledare för ett radioprogram. På festen finns Castros exfru och deras dotter som nyligen kommit ut med en bok där hon avslöjar en hel del om föräldrarnas misslyckade äktenskap och hur usla föräldrar de är och varit.

På festen vimlar av karaktärer. Där finns youtube-fenomen och en servitris som jagar selfies och hoppas på att bli upptäckt och känd.

Mitt i alltihop får producenten besked om att radioprogrammet hon producerar åt Castro ska läggas ned. Vågar hon berätta det för Castro? Vågar hon berätta att han är slut som kändis?

Filmen är rolig. Men den guppar lätt på ytan. Det bränner aldrig riktigt till och berör inte. Det är mest bara underhållande, lättsamt. Regissören Agnès Jaoui har varit aktiv som skådespelare sedan tidigt 1980-tal. Den första filmen hon regisserade var I andras ögon från år 2000, i vilken hon också spelade en av rollerna. Också i Trädgårdsfesten står hon både bakom och framför kameran då hon har en av rollerna i filmen.

Agnès Jaoui räknas bland de nya franska regissörer som arbetar i den tradition som går att härleda bakåt till vissa av franska nya vågens filmer, bland annat Éric Rohmers 1960- och 1970-talsberättelser om mänskliga relationer bland ”vanligt folk”. Jag tycker inte att Trädgårdsfesten riktigt passar in där. Det är inte så mycket vanligt folk som skildras den här gången utan mer kändisfolk. Det är roligt på sitt sätt även om det aldrig riktigt känns berörande. Lättsamt? Ja. Unnderhållande? Ja. Något jag kommer ihåg länge efteråt? Nej.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 645
  • Sida 646
  • Sida 647
  • Sida 648
  • Sida 649
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in