• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Stolarna på Dramaten – änligen absurd teater på scen

12 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Stolarna
Av Eugène Ionesco
Regi Tobias Theorell
Översättning Sven Åke Heed
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Ljusdesign Torben Lendorph
Peruk och mask EvaMaria Holm
Premiär: 11 oktober 2018, Målarsalen, Dramaaten

Stolarna av Ionesco räknas till den absurda teatern. Det känns bra, starkt och befriande med en scenuppsättning av ett av dessa klassiska absurda draman. I regi av Tobias Theorell och med Johan Ulveson och Kicki Bramberg i rollerna är det en föreställning med oändligt många nivåer och möjligheter att tolka vad som händer, eller inte händer. De två äldre personerna, en man och en kvinna, som varit gifta i 75 år, säger de. Precis som allt som sägs kan vi fundera på hur realistiskt det är och vad det egentligen betyder. Gifta i 75 år? Då bör de vara drygt 85 år, kanske närmare 90 år.

Det realistiska har ingen betydelse i en bra absurd pjäs. Den handlar om annat än realism. Regissören Tobias Theorell säger om pjäsen: Pjäsen är ju helt skoningslös. När den skrevs 1952 var den ju också formmässigt radikal, idag slåss vi mer med att arbeta emot den formen. Som text är den helt illusionslös. den visar inte världen som den borde vra, utan som den i värsta fall är. Som vår värsta mardröm i våra svartaste stunder.

Som allt på scen och absurdism i synnerhet är detta öppet till tolkning. Jag ser den inte som en värsta mardröm. Jag ser den som en drift med mycket av det sociala spelet. Jag gillar absurd teater när den är så bra som Ionescos Stolarna, för den kan tala till mig med flera lager, flera nivåer.

Handlingen utspelar sig i ett rum med en äldre gubbe och gumma. De samtalar, både realistiskt och orealistiskt. Samma sak upprepas om och om igen. Det är egentligen inte så orealistiskt. Om vi sätter och och koncentrerar oss på att lyssna på hur människor pratar med varandra kan vi känna igen det som sägs på scen. Så absurd är den vanliga realistiska tillvaron om vi ser på den utan illusioner.

Gubben och gumman sitter och pratar. Efter en stund börjar det komma gäster. Gubben har nämligen bjudit in den ena framstående gäster efter den andra, han ska äntligen föra fram sitt budskap. Han har ett budskap till världen. Denna illusion är väl ännu mer aktuell i dagens värld: tror att vi har något budskap, ett uppdrag, att utföra i och för världen.

En pjäs som Stolarna kräver sina skådespelare. Den kräver sådana erfarna skådespelare som just Johan Ulveson och Kicki Bramberg, två skådespelare som har ett brett register och både kan spela komedi och tragedi, för det är vad Stolarna är för mig: en komisk tragedi eller tragisk komedi.

Är gästerna imaginära? Det är ett sätt att se pjäsen. Ett annat sätt är att se den som en skildring av hur upplevelserna av alla dessa möten går till, alla dessa ytliga samtal, alla dessa meningslösa utbyten av ord. Eller meningslösa? Meningslösa för vem? Hur farsartade är många sociala sammanhang egentligen?

Dramaten berättar på hemsidan om uppsättningen:
Ionesco själv kallade Stolarna för en tragisk fars. Det är en av efterkrigstidens verkliga klassiker och ett av de främsta exemplen på den absurda teatern. Den har satts upp på Dramaten tidigare, då i regi av Alf Sjöberg och Allan Edwall och Gertrud Fridh i rollerna som Gubben och Gumman. I all sin absurdism behandlar den djupt mänskliga teman som ensamhet, åldrande och livets slut. Regisserar gör Tobias Theorell, som senast satte upp Anna Karenina på Dramatens stora scen förra året. Tidigare har han bl.a. regisserat Figaros Bröllop och De stora vidderna på Dramaten.

Den kan handla om att ställa sig frågan om vad som är värt att leva för. Den kan handla om minnen av livet som varit. Den är både komisk, absurd, sorglig och berörande. Den rör vid flera nivåer av vårt medvetande och undermedvetna och övermedvetna.

På wikipedia om Ionesco: Ionesco utgår i sitt författarskap från att den mänskliga tillvaron är i grunden orimlig och att språket som meddelelsemedel också är absurt. Handlingen och dialogen i hans skådespel är nonsenspräglade, verklighetens orsakssammanhang och logikens lagar har upphävts. Bakom en grotesk komik finns ångest och dödsmedvetande.

Hans pjäser blandar ofta rent vardagliga situationer med overkliga, drömliknande inslag. Bland hans pjäser återfinns förutom Den skalliga primadonnan också Stolarna, Lektionen och Noshörningen.

Sedan den 16 februari 1957 har pjäserna Den skalliga primadonnan och Lektionen (La Leçon) spelats varje dag på teatern La Huchette i Paris.

I rollerna: Kicki Bramberg och Johan Ulveson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Absurdism, Dramaten, Ionesco, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: En Julius Caesar för Metoo-generationen

11 oktober, 2018 by Petter Stjernstedt

Foto: Jonas Jörneberg
Julius Caesar
Betyg 4
Regissör: Kristofer Steen
Ensemble: Elin Söderquist, Lola Zackow, Bianca Traum, Olle Jernberg, Arina Katchinskaia, Rasmus Johansson, André Nilsson samt 2 statister

Himlen är hotfullt blå. Vid palatset står en kvinna och blottar sin arma kropp mot en nattsvart, blixtrande sky. Ovan på palatsets slottsbalkong står Caesar, Roms envåldshärskare, och tar emot folkets jubel. Ikväll ska blod spillas. Ikväll slår hjärtat hos tyrannen sitt sista flämtande slag.

Orionteatern tar en feministisk vinkel på den klassiska historien om envåldshärskaren och hans sista strid. I Kristoffer Steens händer får Brutus en kvinnlig gestaltning och Caesar representerar den maktfullkomliga, mannen som styr Rom med järnhand. Rom är en gammal republik som med Caesar vid rodret mer och mer har utvecklats mot en diktatur. Det här ser Brutus. Hon genomskådat charaden och  tillsammans med sina allierade börjar hon att planerar för illdådet som ska få den allsmäktige Caesar, populisten som älskas av sitt folk, att tappa både tronen och anseendet.

Den Hamlet-liknande pjäsen har uppdaterats med nutida kopplingar till
såväl Trump som Metoo. ”Julius Caesar” är en mäktig känslofull teaterupplevelse. Kraftfullt är att få se kejsaren hissas upp i skyn till ljudet av mässande black metal och dark ambient. Den mörka och dystra miljön bidrar till stämningen. Spelplatsen är  en smutsig grå industrilokal med tjocka metallpelare som håller upp massivet. Långa kättingar hänger från taket och klingar hotfullt i mörkret. De fräna lukterna från kloaken känns ända ut i publiken. Dialogen är vacker och poetisk. Här finns många snygga liknelser som när Brutus talar om Caesar och beskriver honom som en orm som ännu inte lämnat sitt skal. Innan ägget kläcks måste ormen tämjas. Caesar ska inte få förtrycka sitt folk ytterligare. Han måste till varje pris stoppas.

Foto: Jonas Jörneberg

Regissör Kristofer Steen är känd som gitarrist i hardcorebandet Refused. Efter studier på Operahögskolan satt han upp   ”La Bohéme” på Norrlandsoperan 2012. Därefter regisserade han ”Rigoletto” på Norrlandsoperan och ”L’Orfeo” på Wermland Opera. Med Julius Caesar gör Steen en nyanserat, modern tolkning av den klassiska historien om maktkamp och misstro inom makteliten. I en intervju beskriver Steen pjäsen som en dödsmässa:

– Min idé för den här föreställningen går ut på att göra en vacker och brutal dödsmässa för en demokrati, men kanske också peka mot en ljusare väg framåt. Julius Caesar är som en energisk förstudie till Hamlet, en sjudande tryckkokare till thriller.

Just så känns det. Vi sitter där på första parkett till ceremonin och för var minut som går kommer vi allt närmare dödsögonblicket. Miljön lika som kostymen och make upen gör mycket därtill. Kostymdesignern Behnaz Aram är ett stort namn inom modevärlden. Med sina kollektioner lyckas hen fånga tidens rand, Roms flärd och gam, samtidigt som de mörka färgerna, sotet på kinderna och kajalen över ögonranden skapar obehag och kalla kårar längs ryggraden. Cassius ( En av Brutus medarbetare) i månskenet liknar en korp, en fågel phoenix som när makten fallit kommer med vidsträckta vingar att omfamna den nya ledaren -Brutus.

Orionteaterns Julius Caesar är dödsmässan som perfekt fångar vår tidsanda, om populism och maktmän som suger åt sig och tar av vad de kan. Det svulstiga, egenartade i Kristofer Steens uppsättning ger oss blodad tand och får mig att vilja dra fram dolken för att i sena timman få skålla besten som tuggar på sitt hjälplösa lik. Detta är vår tids melodi, broderad i sotsvarta färger, glödande kol och postindustriellt förfall.

Foto: Jonas Jörneberg

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Dog Days – suck, Hollywoodfilm när den är som sämst

10 oktober, 2018 by Rosemari Södergren


Dog Days
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 oktober 2018
Regi Ken Marino

Jag skulle gärna vilja ge dem här filmen högre betyg på grund av de söta och duktiga hundarna som är med. Men tyvärr förstår regissör och manusförfattare denna filmen totalt.

Den skildrar några människor som av olika skäl får hand om en hund eller har hund redan. Några av människorna har en stor sorg efter att ha förlorat någon av deras viktigaste familjemedlemmarna, någon lider av en svår separation. Ett par vill så gärna ha barn och adopterar en flicka och har höga förväntningar men allt blir så fel. Hundarna räddar dem alla och binder samman dem alla.

Det kunde blivit en bra film, med tanke på de duktiga hundarna. Men skådespelarna är usla och har fått usel regi och handlingen är mer än förutsägbar, den är klyschig och fylld av Hollywoods värsta klichéer.

I pressmeddelandet står:
Dog Days är en rolig och hjärtlig komedi som följer livet hos flera hundägare och deras älskade fluffiga vänner runt om i soliga Los Angeles. När dessa människor och hundars vägar börjar sammansvärjas förändras deras liv på sätt som de aldrig kunnat förvänta sig.

Suck. Det där fluffiga med Hollywood. Suck. Varför måste denna film fuskas bort på detta sätt? Jag älskar fina hundar. En bra hund kan vara en viktig familjemedlem och kan tillföra människor mycket och hjälpa människor ut ur isolering. Hundpromenad öppnar många dörrar och många blir vänner på hundrastgårdar. Det skulle kunna göras en så bra film med detta tema. Fast kanske den då först och främst ska placeras på en annan plats än Los Angeles. Det verkar som att den platsen sätter igång det allra sämsta med Hollywood.

Medverkande: Vanessa Hudgens, Eva Longoria, Nina Dobrev, Finn Wolfhard, Ron Cephas Jones, Lauren Lapkus, Adam Pally, Rob Corddry m.fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Djur, Filmrecension, Hollywood, Hundar, Recension, Scen

Filmrecension: First Man – en film som känns som om vi sitter med i raketen på väg mot månen

9 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

First Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 oktober 2018
Regi Damien Chazelle

En film som tar oss påtagligt nära mannen som tog mänsklighetens första steg på månen och människorna kring honom. En film som gör att det känns som om vi sitter med i raketen på väg mot månen. En skildring av att vara människa och bära en stor sorg, en film som gör Neil Armstrong mänsklig.

Att bli iväg-skjuten i en rymdraket är ruggigt skakigt. Det krävs god fysik och starkt psyke för att klara det. First Man utspelas under åren 1961-1969 och skildrar livet för astronauten Neil Armstrong som blev den första människan som steg ut på månen. Jag minns när jag kom hem från skolan och mamma hade på tv:n där vi såg raketen som for iväg och sedan också månlandningen. Hur skakigt det är att sitta inpackad i raketen då det far iväg gick inte riktigt fram i tv-sändningarna då. Nu, i filmen, upplever vi det oerhört påtagligt. Det är så det känns i kroppen där jag sitter i biosalongen.

Filmen tar oss nära honom och hans familj och människorna som jobbade med projektet att få en amerikansk astronaut till månen före de värsta konkurrenterna Sovjetunionen. Det är fascinerande att se hans liv och hur de tekniker och astronauter som utvecklade projektet arbetade. Det fanns kritik mot rymdkapplöpningen, demonstrationer som hördes och där kostnaderna för att utveckla rymdtekniken ifrågasattes eftersom många människor samtidigt var så fattiga i USA att de inte hade råd med sjukvård när de behövde. En annan aspekt som inte hördes så mycket i samband med månlandningen var att flera astronauter dog under testprojekten.

Filmen är välgjord med foton och klipp som gör att det känns som att vi är där, med i handlingen. Vi kommer också Neil Armstrong och hans familj när. Hans dotter Karen dog som liten och den sorgen bar han med sig hela livet. En av filmens styrkor är att allt inte berättas övertydligt, vi går känna med och dra egna slutsatser.

En lång rad duktiga skådespelare är med på rollistan. Ryan Gosling som Neil Armstrong och som hans fru Janet Armstrong ser vi Claire Foy (som slog igen internationellt med stor framgång i rollen som Queen Elizabeth II i hyllade tv-serien The Crown).

Pressmeddelandet om filmen:

Efter den sexfaldigt Oscarbelönade kritiker- och publiksuccén La La Land, samarbetar regissören Damien Chazelle och Ryan Gosling återigen med FIRST MAN som är den spännande historien om hur NASA landsatte en man på månen. Filmen utspelas under åren 1961-1969 med fokus på astronauten Neil Armstrong – den första människan som gick på månen. FIRST MAN är baserad på boken med samma titel av James R. Hansen. Vi får komma nära Armstrong och de uppoffringar han gjorde för att kunna utföra ett av historiens farligaste uppdrag. Filmens manus är skrivet av Oscarbelönade Josh Singer (Spotlight). FIRST MAN hade världspremiär vid filmfestivalen i Venedig.

I rollerna: Ryan Gosling, Jason Clarke, Claire Foy, Kyle Chandler, Corey Stoll, Ciaran Hinds, Christopher Abbott, Patrick Fugit, Lukas Haas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Rogivande och djärva klanger . TRUST av Anders Hagberg

8 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Sanne Storm

Artist: Anders Hagberg

Titel: TRUST

Betyg: 5

Producent: Anders Hagberg

Mixning: Åke Linton

Mastering: Johannes Lundberg

Inspelad på Artisten Göteborgs Högskola, Svenska Grammofonstudion samt Hagberg Musik i Göteborg 2009, 2016-2018.

Skivbolag: Prophone Records

50:53

Releasedatum: 21/9 2018

Flöjtisten och saxofonisten Anders Hagberg är en  innovatör, lika hemma i lätt avkodade grooves som österländsk mystik. För närvarande gör han succé i Sydkorea. Hans nya platta är i princip ett soloprojekt vars beståndsdelar ursprungligen skapades för visuella konstformer som dans, bild, video och skulptur. Flera stycken, bland annat sviten The Red, uruppfördes på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. En  utgångspunkt  har varit hans senaste forskning som lektor i improvisation på Högskolan för scen & musik i Göteborg. Den är inriktad på musikaliska tillstånd, klang och tystnad. På fyra spår medverkar danska slagverkaren Lisbeth Diers, vilket förstås är en stor tillgång. För kännedom kan meddelas att jag har några av Hagbergs tidigare produktioner och har haft förmånen att höra honom live ett antal gånger.

Skivan är anspråksfull och genomarbetad, ett oavvisligt villkor för att ett album med blåsinstrument i nära nog ”splendid isolation” ska funka. Helt säkert är han medveten om att vi som inte mediterar, men ändå utrustats med stora öron, har lättare för soloskivor med instrument som klassisk gitarr och piano.  Därför har 60-åringen jobbat mycket på att få till en extremt fyllig ljudbild, vilket garanteras av den makalöse Åke Linton. Vidare finns i en majoritet kompositioner ett uppbyggligt spänningsfält inlagt, närmare bestämt pendelrörelser mellan diskant och bas. Vad som hörs utöver nordiskt vemod är några medryckande grooves jämte ett universellt eteriskt tonspråk.  Inslag av improvisatorisk karaktär har utgjort en fruktbar grund.

En gång i tiden fanns Winduo vars medlemmar hette just Anders Hagberg och Yasuhito Mori (kontrabas). På nya skivan är  soundet snarlikt när Hagberg spelar kontrabasflöjt, låter som han ackompanjerar sig själv.  Inledande True Detective på kontrabasflöjt är intensiv, enormt ekvilibristisk, där inandningar och väsningar inkluderats. En öppning som borde bli en hit. Flera stycken bärs fram av en mäktig magnifik tyngd, som välgörande kontrast till det karga och ödsliga, det sköra och stillsamma. Matusi Expressions låter andlöst vackert, som en stilla kosmisk betraktelse. På Violet ingår sopransaxen i en musikalisk väv. Inbäddad i rikhaltig omgivning tar den tag i melodin, skjuter den framför sig. Sviten The Red ger lyssnaren ett suggestivt ramverk, överraskande tillgängligt att vistas i. Inkännande och smakfullt utformad med rytmisk extravagans, så kan det mästerliga titelspåret beskrivas.

På ett förhållandevis omväxlande album finns fler sensationella alster.  The Sea förtjänar stämpeln magiskt tack vare sin trolska stämning. Det var med vid invigningen av en utställning på Nordiska Akvarellmuseet och har i efterhand med besked, utvecklats till en fullödig komposition på egna ben. I dess kulminerande fas noteras påhittiga folkmusiktakter, minst sagt spännande att ta del av. En annan höjdpunkt är döpt till Requiem For Gaia,  kan betecknas som idealisk fusion av diskant och bas. Ypperlig resonans,  elektroniskt framkallat eko och läckert bidrag från Diers ger låten episka dimensioner.  Min enda reservation i marginalen gäller Red Alone, vars spretiga kontur gör att den att tippa över kanten, får mig att tappa i uppmärksamhet.

Festen för framför allt flöjtfantaster och anhängare av konstnärlig instrumentalmusik (räknar mig till den kategorin),  avrundas med ett kort, sammanbindande stycke, som knyter an till Hagbergs virtuositet. Han  omsätter definitivt sina forskningsidéer i framgångsrik handling, gång på gång. Musikanten kan tryggt bocka av ännu en milstolpe i sitt cv. Förekommande instrument: Flöjt, basflöjt, kontrabasflöjt, sopransaxofon, Matusiflöjt, piano, övertonsflöjt, mungiga, klockspel, percussion, cymbaler, klockspel och elektronik.

Per Buhre

 

 

 

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 637
  • Sida 638
  • Sida 639
  • Sida 640
  • Sida 641
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in