Sanne Storm
Artist: Anders Hagberg
Titel: TRUST
Betyg: 5
Producent: Anders Hagberg
Mixning: Åke Linton
Mastering: Johannes Lundberg
Inspelad på Artisten Göteborgs Högskola, Svenska Grammofonstudion samt Hagberg Musik i Göteborg 2009, 2016-2018.
Skivbolag: Prophone Records
50:53
Releasedatum: 21/9 2018
Flöjtisten och saxofonisten Anders Hagberg är en innovatör, lika hemma i lätt avkodade grooves som österländsk mystik. För närvarande gör han succé i Sydkorea. Hans nya platta är i princip ett soloprojekt vars beståndsdelar ursprungligen skapades för visuella konstformer som dans, bild, video och skulptur. Flera stycken, bland annat sviten The Red, uruppfördes på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. En utgångspunkt har varit hans senaste forskning som lektor i improvisation på Högskolan för scen & musik i Göteborg. Den är inriktad på musikaliska tillstånd, klang och tystnad. På fyra spår medverkar danska slagverkaren Lisbeth Diers, vilket förstås är en stor tillgång. För kännedom kan meddelas att jag har några av Hagbergs tidigare produktioner och har haft förmånen att höra honom live ett antal gånger.
Skivan är anspråksfull och genomarbetad, ett oavvisligt villkor för att ett album med blåsinstrument i nära nog ”splendid isolation” ska funka. Helt säkert är han medveten om att vi som inte mediterar, men ändå utrustats med stora öron, har lättare för soloskivor med instrument som klassisk gitarr och piano. Därför har 60-åringen jobbat mycket på att få till en extremt fyllig ljudbild, vilket garanteras av den makalöse Åke Linton. Vidare finns i en majoritet kompositioner ett uppbyggligt spänningsfält inlagt, närmare bestämt pendelrörelser mellan diskant och bas. Vad som hörs utöver nordiskt vemod är några medryckande grooves jämte ett universellt eteriskt tonspråk. Inslag av improvisatorisk karaktär har utgjort en fruktbar grund.
En gång i tiden fanns Winduo vars medlemmar hette just Anders Hagberg och Yasuhito Mori (kontrabas). På nya skivan är soundet snarlikt när Hagberg spelar kontrabasflöjt, låter som han ackompanjerar sig själv. Inledande True Detective på kontrabasflöjt är intensiv, enormt ekvilibristisk, där inandningar och väsningar inkluderats. En öppning som borde bli en hit. Flera stycken bärs fram av en mäktig magnifik tyngd, som välgörande kontrast till det karga och ödsliga, det sköra och stillsamma. Matusi Expressions låter andlöst vackert, som en stilla kosmisk betraktelse. På Violet ingår sopransaxen i en musikalisk väv. Inbäddad i rikhaltig omgivning tar den tag i melodin, skjuter den framför sig. Sviten The Red ger lyssnaren ett suggestivt ramverk, överraskande tillgängligt att vistas i. Inkännande och smakfullt utformad med rytmisk extravagans, så kan det mästerliga titelspåret beskrivas.
På ett förhållandevis omväxlande album finns fler sensationella alster. The Sea förtjänar stämpeln magiskt tack vare sin trolska stämning. Det var med vid invigningen av en utställning på Nordiska Akvarellmuseet och har i efterhand med besked, utvecklats till en fullödig komposition på egna ben. I dess kulminerande fas noteras påhittiga folkmusiktakter, minst sagt spännande att ta del av. En annan höjdpunkt är döpt till Requiem For Gaia, kan betecknas som idealisk fusion av diskant och bas. Ypperlig resonans, elektroniskt framkallat eko och läckert bidrag från Diers ger låten episka dimensioner. Min enda reservation i marginalen gäller Red Alone, vars spretiga kontur gör att den att tippa över kanten, får mig att tappa i uppmärksamhet.
Festen för framför allt flöjtfantaster och anhängare av konstnärlig instrumentalmusik (räknar mig till den kategorin), avrundas med ett kort, sammanbindande stycke, som knyter an till Hagbergs virtuositet. Han omsätter definitivt sina forskningsidéer i framgångsrik handling, gång på gång. Musikanten kan tryggt bocka av ännu en milstolpe i sitt cv. Förekommande instrument: Flöjt, basflöjt, kontrabasflöjt, sopransaxofon, Matusiflöjt, piano, övertonsflöjt, mungiga, klockspel, percussion, cymbaler, klockspel och elektronik.
Per Buhre