• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Halloween – en riktig nagelbitare till skräckfilm

15 oktober, 2018 by Redaktionen

Halloween
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 oktober 2018
Regi David Gordon Green

Lagom till allhelgonahelgen och halloween-helgen (som ju är två olika helger) hör det till att en riktig skräckfilm dyker upp på biograferna. Årets skräckfilm, Halloween, är riktigt, riktigt bra. Den är läskig och skrämmande och uppfyllde mina förväntningar. En riktig nagelbitare. Jag kunde nästan inte koppla av och luta mig ner och slappna av i fåtöljen i biosalongen någon gång under hela filmen.

För skräckfilmsfantaster är det som en tidig julafton att få se Jamie Lee Curtis återvända till sin ikoniska roll som Laurie Strode. Du konfronteras hon än en gång med sin bror, den maskerade massmördaren Michael Myers, som hemsökt henne sedan hon med nöd och näppe undkom honom under Halloweennatten för fyra decennier sedan.

Filmens konstruktion och historia påminner oss om 1980-talsfilmerna precis som tidigare serier, som Screah och Fredag den trettonde men denna version av Halloween är fri från stereotyper. Filmen börjar verkligen starkt och den förlorar inte i styrka utan är spännande, läskig och överraskande ända till slutet. En av de bästa skräckfilmerna i år.

Det är ett säkert team bakom filmen: Skräckmästaren John Carpenter, som regisserade den första filmen från 1978, är tillbaka, nu som filmens verkställande producent och han var även kreativ konsult under inspelningen. Manusförfattarna David Gordon Green och Danny McBride har skapat en berättelse som tar avstamp i Carpenters klassiker och Green står även för regin.

I rollerna: Jamie Lee Curtis, Judy Greer, Will Patton, Virginia Gardner, Nick Castle, Andi Matichak, Omar J. Dorsey m fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräck

Filmrecension: Lyrro – Ut & invandrarna – lyfter aldrig riktigt

15 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Lyrro – Ut & invandrarna
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 oktober 2018
Regi och manus Peter Dalle

Att utvandra och invandra, alla leva i ett öppet samhälle och svenska värderingar – teman som tas upp i komedins form i en film som egentligen består av en lång rad enskilda sketcher som mest hålls samman av några övergripande teman med anknytning till immigration och emigration. Roligt? Tja ibland. Men oftast bara halvbra. 23 år efter premiären av ”Yrrol” är Peter Dalle tillbaka som regissör för en komedi som är en slags fristående uppföljning av ”Yrrol”.

Vi får följa Josef och Maria som vandrar tillsammans med en åsna. De är på väg till sina drömmars ort, Södertälje, till en plats där alla har lika värde, där män och kvinnor behandlas lika, där det bara är att gå till Arbetsförmedlingen för att få ett jobb och till Bostadsförmedlingen för att få någonstans att bo.

I rollerna ser vi Peter Dalle, Suzanne Reuter, Johan Ulveson, Claes Månsson, Henrik Dorsin, Nour El Refai, Björn Gustafsson och Sanna Sundqvist med flera – och alla har flera olika roller i olika sketcher, småscener. Några scener driver med de personer som vill bevara Sverige ursvenskt och som bygger och anlägger en mur mot Finland men råkar själva hamna på finska sidan. I andra sketcher får vi följa ett äldre par (Suzanne Reuter och Claes Månsson) som ser sig själva som unga för alltid och som går på den ena metoden efter den andra för att behålla sin ungdoms kropp. Visst, ibland är det rätt roligt. Den självfixering som vidhäftar mycket av mindfulness och liknande hälsotrender kan vara rolig att driva med.

Det är en lång rad av våra bästa komiker i de många rollerna. Henrik Dorsin är ofta väldigt bra, likaså Johan Ulveson och hela gänget som är med. Men ändå lyfter filmen aldrig riktigt. Det räcker inte att det är duktiga komediskådespelare.

Det är förstås väldigt svårt att driva med frågor om emigration och immigration utan att gå för långt och få en lång rad upprörda grupper på halsen. Men om det aldrig bränner till, aldrig blir så roligt så man storknar, när man aldrig skakar av skratt och aldrig blir riktigt berörd – då har filmen inte riktigt lyckats. Det flesta scenerna får mig att tänka och känna att jag sett det förut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Teaterkritik: Kreativt och oförutsägbart när vokalensemble VoNo på Folkoperan gestaltar H.C Andersens odödliga klassiker

14 oktober, 2018 by Petter Stjernstedt

Flickan med svavelstickorna (Gästspel)
Folkoperan
Ensemble: VoNo
Dirigent: Lone Larsen
Förlaga: Flickan med svavelstickorna av H.C Andersen
Musik baserad på: Bachs Matteuspassionen

Sagan har den magiska egenskapen att den oberoende av tid och rum kan säga något viktigt grundläggande, om  människan, vårt sätt att vara, agera och tänka. ”Flickan med svavelstickorna” är inget undantag. Sent en kulen nyårsnatt. En ung flicka på barfota ben tvingas ut i kylan för att sälja svavelstickor. Men ingen intresserar sig för henne. Ändå kämpar hon på. Flickan står inte ut med tanken att återvända hem tomhänt. Hennes pappa skulle slå henne gul och blå. Därför stannar hon kvar i kylan timme efter timme. Dagen därpå hittas flickan ihjälfrusen, med röda kinder och ett brett leende. Hennes tankar om ett bättre liv får henne att lämna jordelivet med ett stort smil. Det är i korthet H.C Andersens klassiska saga “Flickan med svavelstickorna”. Vokalensemblen VoNo gör sin egen tolkning av klassikern om mod, ensamhet och fördomar. I abstrakta bilder med koreograferad dans, sång och musik gestaltas flickan och hennes mödor. Ensemblen representerar de andra, familjerna som ser flickan men som inte unnar henne. Inte ens en ynka slant kan de bidra med. De är människorna som i goda vänners lag sitter i värmen och äter god mat, men som stänger dörren ute för en frusen fattigmansflicka som bara vill bli sedd.

Det finns ett utifrånperspektiv. Folket ser flickan, men väljer att skjuta ansvaret ifrån sig. Temat är bemötande. Hur speglar vi oss i andra? Föreställningen visar på folkets bristande förståelse för en annan individs utsatta position.

Vacker är stämsången som bjuder på oväntade infall. Musiken tar sin inspiration från amerikanska tonsättarens David Langs “The Little Match Girl Passion” som i sin tur har sin utgångspunkt från Bach “Matteuspassionen”. Man dras med i dramatiken. Även om jag inte alltid förstår alla skeenden så är det från början till slut medryckande. Många kreativa hjärnor har slagit sina kloka huvuden ihop. Resultatet är en egendomlig och stundtals spretig uppsättning som ofta står utanför konventionens ramar och de givna scenspråket. Dansen är mer naturlig och mindre traditionell. Att förutse förloppet är lönlöst. Visst kan vi historiens gång, men inte hur gestaltningen kommer att te sig. Det gör pjäsen spännande att iaktta. Med sång, dans och musik illustreras flickans frustration, lidande samt känslan av hopplöshet. I mörkret tänder den lilla flickan en svavelsticka och ser in i fönstren till de välbärgade familjernas hem. Ensemblen tänder sina ljus. De glöder i natten fram tills hoppet försakats och lågorna slocknar, en efter en. Det är snyggt genomfört att se hur mörkret en ljusprick i taget kommer allt närmare.

Som slutkläm har publiken fått svara på vilken som är deras favoritsaga och varför. Det är ett roligt men malplacerat inslag. Jag uppskattar gesten att bjuda in till interaktivitet hos publiken, men ifrågasätter på vilket sätt det görs. Sagor kan säga mycket och ikväll får ensemblen visa på denna – sagornas magi. Ensemblen sjunger utifrån publikens begäran i tre stämmor om sagofigurerna och deras budskap. Den fula ankungen möter Nils Karlsson Pyssling som möter de sju Rövarna från Alibaba. Det är en rolig avrundning. Som sista låt hör vi “Att se”, skriven av Martin Gribbe, om att våga se andra. Kvällens devis blir därmed än tydligare – Vi måste våga se varandra. För hur kan vi annars hjälpa och stötta var och varannan? VoNo visar med kreativitet och stor skicklighet odödligheten hos H.C Andersens klassiska verk “Flickan med svavelstickorna”.

Petter Stjernstedt

Foto: Michaela Gillenberg

Arkiverad under: Opera, Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Bokrecension: Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri – räkna med en Augustprisnominering

14 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Pappaklausulen
Författare Jonas Hassen Khemiri
Utgivningsdatum 2018-08-16
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100176303

Ännu en enastående roman om mänskliga människor i nutidens Sverige av en av vår tids mest fascinerande och begåvade språk-lekare och författare, Jonas Hassen Khemiri. Få författare kan så utforska språket som han. Hans debutroman, Ett öga rött, går på djupet med språk och skapar nästan ett nytt språk. Den användes runt om i landet i skolor för att öppna ungdomarnas förståelse för vad som går att göra med språk och för att inspirera till att utforska språkets möjligheter.

I Pappaklausulen får vi följa framför allt en yngre man som är pappa till två småbarn, en fyraåring och en ettåring, vi får följa hans syster och hans pappa. Vi får också kortare inblickar i några människor omkring dem. Trots att vi aldrig får namnet på en enda av karaktärerna kommer de oss nära, kanske rent av närmare än i många romaner där vi har både namn och utförligare beskrivningar. Det är en berättelse om några liv idag, några liv som vi säkert kan känna igen oss i en hel del och vi känner med dem och lider med dem och skrattar med och åt dem.

Jonas Hassen Khemiri tar oss in i deras tankar, deras känslor, deras förhoppningar och deras livslögner. Vi kommer dem närmare än de är nära sig själva.

Dessa tre personer, pappan som är en son, pappan som är farfar och systern som blivit gravid men inte vill behålla barnet, har en rätt krånglig familjesituation. Den yngre mannen är perfektionist, han vill göra allt in i minsta detalj rätt och korrekt. Kanske är det för att han aldrig känt sig accepterade och älskad av sin pappa. Pappan som är en farfar är en riktig tjurskalle. Att han älskar dottern är uppenbart. Men missförstånd blir det ändå, både mellan honom och dottern och ännu mer mellan honom och sonen. Det är lätt att säga att det är en dysfunktionell familj. Men det är att inte se helheten, att blunda för hurdana vi människor är. De flesta har nog livslögner, precis som dessa, för att klara sig igenom livet.

Bokförlaget skriver om boken:
En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.

För mig är dessa korta rader inte alls den bästa sammanfattningen. Romanen kan läsas på flera nivåer och egentligen är det allt det som sägs mellan raderna som är det viktigaste. Jag tror att många reagerar på den äldre mannen i boken och bara ser honom som en tjurskalle. På samma sätt som alldeles för många missförstår romanen och filmen En man som heter Ove. Vad båda dessa två romaner skildrar helt mästerligt, helt enastående är en förälder som förlorat ett barn och vad det gör med föräldrar som förlorar ett barn.

Lite fakta om Jonas Hassen Khemiri:
År 2015 tilldelades han Augustpriset för romanen Allt jag inte minns. Khemiri är den första svenska författaren som har fått en novell publicerad i det amerikanska magasinet the New Yorker.
Jonas Hassen Khemiri, född 1978 i Stockholm, har skrivit romanerna Ett öga rött, Montecore, Jag ringer mina bröder och Allt jag inte minns, samt samlingsboken Invasion! med pjäser och noveller. Khemiri är översatt till fler än tjugofem språk och har bland annat tilldelats Borås Tidnings debutantpris, Sveriges Radios romanpris, Tidningen Vi:s litteraturpris och en Village Voice Obie Award.

Jag räknar med att det blir en nominering till Augustpriset för denna roman.

Foto: Pierre Björk
Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och om utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, Litteraturkritik, Sorg

Teaterkritik: Fordringsägare på Teater Galeasen – starkt om kärlekens mörka sidor

13 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: John Gripenholm

Fordringsägare
Av August Strindberg
Regi Johan Wahlström
Ljus Jonatan Winbo
Rum Joakim Bayoumi Karlsson
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofson
Rekvisita Yvonne Brax Kjellström
Musik Fabian Grytt
Premiär på Teater Galeasen, Stockholm, 12 oktober 2018

Ett starkt och snyggt framfört triangeldrama om två män och en kvinna skrivet av August Strindberg åren 1888–1889. Dramat visar med ohygglig träffsäkerhet hur både män och kvinnor blir offren i ett samhälle med ojämlikhet. Båda könen drabbas i ett samhälle där kvinnor inte är jämställda med män. Det riktigt kryper in under huden på mig och den är lika aktuell idag som då den skrevs.

Tekla är en sprallig kvinna som har bråkat med sin nuvarande make, konstnären Adolf, innan hon gav sig av på en resa på åtta dagar. Adolf går omkring i rummet på badorten de tagit in på och ältar deras bråk om och om igen. Medan frun, Tekla, är bortrest, har han lärt känna en något äldre man, Gustav. De två blir förtrogna och vänner, upplever Adolf det som. Adolf lättar sitt hjärta mer och mer för Gustav.

Adolf tycker att problemet med hans äktenskap är att det är frun, Tekla, som är den starkaste. Tekla är som en man ska vara i ett äktenskap, menar han. Han berättar om den man Tekla hade då hon träffade Adolf. Den mannen var en tyrann, enligt Adolf. Vi i publiken anar förstås ganska snart att Gustav är den mannen som Tekla övergav för Adolf.

Dramat skildrar kärlekens avigsida med svartsjuka, hämndbegär och ägandekomplex. Den skrevs för mer än hundra år sedan men har fortfarande mycket att säga dagens människor.

Regissören har valt att låta skådespelarna tala ett något ålderdomligt språk, exempelvis tilltalar makarna varandra inte med du. Trots det ålderdomliga språket känns pjäsen aktuell. Det blir bara starkare att känna förbindelsen bakåt i historien, att patriarkatets makt är uråldrig.

Scenografin, scenbilden, är en blandning av ett realistiskt uttryck och drömliknande. Framtill på scenen till höger ett gammaldags skrivbord och till vänster en ljus divan där Gustav slagit sig ner. En divan som får oss att associera till Freund och psykoanalys. Bakre delen av scenen är avskärmad av ljusa tygstycken som ger en fladdrig drömkänsla. Det fungerar mycket bra med att blanda dessa två uttryck.

Teater Galeasen skriver om pjäsen på hemsidan:
Gustav triggar Adolfs pyrande tvivel i syfte att splittra dem, vilket sätter igång en komplex spiral av kärlek, svartsjuka och hämndbegär. Det finns en tidlös relationsdramatik i Strindbergs text, en omedelbarhet liksom bortom de förgrovade genuskoderna och sin tragikomiska patriarkalism. Något dråpligt mänskligt lyser fram och säger också något intressant om dramatikerns komplexa förhållande till sina roller. Själv ansåg Strindberg att just ”Fordringsägare” var ett storslaget och djärvt sorgespel, han skrev stycket 1889 alldeles efter ”Fröken Julie”.
Fordringsägare är en pjäs för var och en som intresserar sig för relationer – för bekräftelsebehovens och stolthetens konster.

Pjäsen hade urpremiär den 9 mars 1889 på Dagmarteatern i Köpenhamn. Svensk premiär hade den 1 mars 1890 på Svenska teatern i Stockholm. Den har också filmatiserats. 1961 spelades den in som finländsk TV-teater i regi av Kerstin Nylander, och 1968 spelades den som TV-teater med Gertrud Fridh som Tekla och Keve Hjelm som både Gustav och Adolf. 1988 filmatiserades pjäsen med återigen Keve Hjelm som Gustav men med Tomas Bolme som Adolf och Bibi Andersson som Tekla. Bolme belönades med en Guldbagge för bästa skådespelare för sin rollprestation. 2008 gjordes en ny version av Fordringsägare för TV i regi av Thorsten Flinck, med regissören själv i rollen som Gustav, Henrik Schyffert som Adolf och Elin Klinga som Tekla.

Medverkande
Anders Berg, Carl Magnus Dellow, Lina Englund

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, relationer, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Sida 637
  • Sida 638
  • Sida 639
  • Sida 640
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in