• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Tysta i klassen på Teater Pero – Budskapet gick helt hem – vi borde inte jobba så hårt för att passa in

29 oktober, 2018 by Lotta Altner

Tysta i klassen
Idé och manus och medverkande Emma Kraft, Hanna Adolfsson
Föreställning den 27 oktober 2018
Teater Pero

Jag kan inte låta bli att tänka på Moliéres (franska klassicismens fader och levde under 1600-talet) karaktär Alceste i Misantropen när jag läser programmet till kvällens föreställning. I programmet står det ”…hur påverkas vi av det extroverta idealet…och behovet av att bara ha det totalt tyst ibland…”. Fransmannen lät sin karaktär fråga sig ”vad är det för en konstig värld vi lever i där vem som helst vill kalla vem som helst sin vän ?… Jag kallar sådant hyckleri och det är ingenting för mig”. För det är ju de sociala koderna, festerna och sammankomster går ut på, vi ska alla gå omkring och låtsas som att vi är vänner och gärna vill umgås med varandra konstant. Den som vill eller behöver dra sig undan verkar alltid lite bisarr och kanske till och med konstig. För skam den som vill gå på bio själv och vet skillnaden mellan att vara själv eller ensam.

Föreställningen börjar på en mörk scen med två vita lådor och in kommer två unga kvinnor i svart. Man blir lite lätt orolig, för hur sjutton ska två personer hålla igång ett glest publikantal och få oss att orka lyssna i 60 minuter. Men det tar enbart några sekunder och man förstår att manus och idé kommer att skifta så pass mycket i tempo att skådespelarna kommer att få tiden att rusa iväg. Dessutom känner man, att det kommer att vara värt varenda minut.

Uppbyggnaden av föreställningen är tematisk och skådespelarna angriper problemet, ”att vara introvert” ur skilda perspektiv och nyanser. Därmed finns det inte en naturlig början, mitt eller slut på föreställningen. Varje del står för sig själv och upplevs som sketcher i verkligheten. Ibland är självdistansen stor och ibland blir frågeställningarna närgångna av privat natur. Det är en laddad blandning som gör att budskapen når fram och inget blir någonsin tråkigt eller tungt, trots det allvarliga budskapet. Den röda tråden är kanske inte den tydligaste, men det spelar faktiskt inte någon roll.

”Tyst i klassen” förannonserar att budskapet handlar om det s.k. introverta beteenden. Temat för hela föreställningen är också att inte kunna, inte vilja och inte behöva vara där ute bland vem som helst och ständigt bjuda på sig själv i alla lägen. Men det kostar på att behöva säga nej. För vi ska vara social för att verka normala, men ofta orkar man inte helt enkelt. Så varför försvarar vi oss med undanflykter vid tillfällen då vi verkligen inte vill träffa andra. Mestadels gör vi det för att det inte socialt accepterat att vara introvert utan istället skyller vi på ”grejen med grejen” som hindrar oss från att deltag. Samtidigt kommer det dåliga samvetet bankande, för framgångsrika och betydelsefulla människor ska ju ha vackra social liv, eller?

Titeln på föreställningen förbryllar mig något. I mina tankemönster är det kanske något långsökt med namnet. Fast kanske är det meningen att det vanligaste extroverta skrikandet från en lärare eller elev ”tyst i klassen!” ska få lov att betyda just det som den introvert behöver i plugget, d.v.s. helt tyst i klassen. Problemet är dock att föreställningen inte riktigt handlar om hur den introverte har det i skolan, utan mestadels i alla andra miljöer och då främst på fester.

Det är med stor glädje och komik som jag ser tjejerna klä upp sig för fest. I peppande anda masar de sig in något glittrigt och tight för att se ut som partydrottningar. Jag ser deras möda och jag ler åt det faktum hur man själv ibland har ansträngt sig utöver det vanliga för att folk ska tycka att man är vackrare på utsidan än vad man känner att man har lust att bjuda på med insidan. Jag är inte ensam om att le åt det här faktumet och vi skrattar många i mjugg. Bilden blir också tydlig av musiken, ”High way to hell”.

Några delar av samtalen ges på engelska. Jag har till en början inte helt klart för mig varför, men när klyschorna som ”you got to be the change” eller ”IF you choose happiness, happiness will choose you” känns det rimligt att samhällets inbyggda och tramsiga klyschor kanske måste levereras med en annan röst och i detta fallet ett annat språk. Jag vet inte hur föreställningen blir för den som inte förstår engelska, men dumheten kanske kräver en annat tonläge kort och gott.

Jag tycker inte att man måste uppleva sig själv eller definiera sig som introvert, för att känna igen sig i föreställningen. Min tolkning är nog att vi alla till mans verkligen inte orkar med det höga tempot av information och socialt nätverkande som ibland krävs av oss. Jag tror inte att jag som extrovert exempelvis är ensam om att planera in dagar då jag inte ska planera något. Budskapet i föreställningen är strålande. Vi måste våga säga nej till det som blir för mycket för oss och inte känna att vi behöver förklara varför vi gör det. De människor vi vill ha i våra liv får vi förlita oss på, vill ha oss som vi är och vågar också säga nej när de inte orkar

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst, Teater, Teater Pero, Teaterkritik, Teaterrecension

Trollhättan Jazz- och Bluesfestival – Ett eldorado för musikälskare

29 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Ellen Andrea Wang trio

26-27/10 2018

Folkets Hus, Trollhättan

Obs Samtliga foton tagna av Bitte Sjöholm

Festivalen som anordnas för tredje året, drogs igång av stadens kulturchef i samband med ett jubileum. I fjol skrev jag för både Kulturbloggen och Orkesterjournalen. Även denna gång har de sammanställt ett program  man blir mäkta imponerad av. Tyvärr rumphuggen bevakning  i år, eftersom jag hade förhinder under festivalens andra dygn. Varje akt varar i 45-50 minuter, med undantag för avslutande grupp vars framträdande fick lov att pågå lite längre. Begivenheterna alternerade mellan tre scener belägna nära varandra. Till ett anmärkningsvärt facilt pris kunde festivalpass inhandlas. Skapligt med folk första dagen. Under dag två utökades enligt uppgift publiken.

Först ut är kultbandet FRANSKA TRION i Caféet, glädjespridare under ledning av Matti Ollikainen  med en helt egen stil.  Har gjort nio plattor och oräkneliga spelningar, men aldrig tidigare varit i Trollhättan. Har sett dem flera gånger och kan därför jämföra.  Snäll, ganska konturlös början.  Blir dock våldsammare tongångar i påföljande låt, vilket klaviaturspelaren poängterar. Matti hanterar sitt elpiano likt en Jerry Lee , medan duktiga vapendragarna Viktor Turegård på ståbas och Thommy Larsson bakom trumsetet, ledigt hänger på utan några som helst besvär. Trion sysslar med andra projekt vid sidan om. När de sammanstrålar live är spelglädjen påtaglig, vilket märks. Om jag är rätt underrättad skriver Ollikainen all musik och text. Texterna är charmigt dråpliga, ibland lika sorgsna som musiken, oavbrutet gjorda med glimten i ögat.  Låtskrivarens sång är sträv och svajig, vilket bara ökar underhållningsvärdet och lockar fram leenden. Franska Trions exakta driv, kompromisslöshet och skiftande stämningslägen utgör deras essens. Paradoxalt nog blir lyssnaren glad och uppfylld, trots att det ösiga varvas med tonvis av vemod och Kjell Höglund-vibbar. Thommy Larsson är som vanligt en underbart sprakande visuell trumslagare!  Matti Ollikainen ensam på scen i en ruskigt sorglig visa sticker ut i ett väl genomfört program. Upplyftande tillställning utan att vara så sanslöst fräck som andra gånger jag sett dem.

Anna Lundqvist Quintet

I den överlägset bästa lokalen Hebeteatern hör jag ANNA LUNDQVIST QUINTET.  Hon omger sig med eminenta musiker: Fabian Kallerdahl (piano), Björn Almgren (saxofoner), Jon-Erik Björänge (trummor), Mattias Grönroos (bas) samt Krister Jonsson (gitarr) som särskild gäst. Alla uppräknade har jag hört live ett antal gånger, möjligen med undantag för trumslagaren. Lundqvist´s sång mestadels svävande, ordlös och arrangemangen småtrixiga. Merparten av materialet hämtas från senaste lovordade skivan Mewee. Noterar att Lundqvist ser  sin röst som ett av andra instrument, en röst som bara ibland stannar kvar hos mig och  genererar fästytor. En höjdpunkt infaller när Kallerdahl briljerar återhållsamt, medan övriga snyggt tassar med. Mindjoy är en av alla original med profilerat uttryck, demonstrerar vilka utsökta instrumentalister bandledaren har tillgång till. Krister Jonsson, lärare när Anna  gick på Skurup, fyrar av ett par fräscha solon, ges utrymme att dra på med effektpedal i exempelvis titelspåret från nämnda platta.  Tycker om det raffinerade kompet och i Beauty And The Filth gifter sig tenoren från Björn Almgren (känd från Augustifamiljen) med stämman från kvinnan i centrum. Musiken är sval, med ett genomgående distanserat intryck. The Goodbye Song med männen på körsång, utvecklas till  extatisk urladdning.

Knut Reiersrud Band

Kan  märkligt nog ha varit första gången jag hör norrmannen som konkurrerar om titeln nordens blueskung.  Reiersrud har en oerhört omfattande skivproduktion på sin meritlista, plus sitt subtila samarbete med Ale Möller och Erik Bibb (två favoritmusikanter hos mig). Som man kunnat förutse är det tungt komp i den stora salen, fast på hanterbar nivå. De följer frontmannens stegringar och nedsänkningar ytterst kompetent utan att framhäva sig själva. Låter lite stelt, fast de är omsorgsfulla med detaljer och samlat på sig stor rutin. Mest uppiggande komplement utgörs av David Wallumröd på orgel och andra klaviaturer. Hans groove tillför mycket, i en genre som annars lätt kan bli  statisk. Gitarrspelet är distinkt utan excesser och med omväxlande volympåslag. Soundet är attraktivt sammanhållet och styrt av en auktoritet,  överlag överraskande tillbakalutat och nyanserat. Mannen med hatten visar sig vara en god munspelare, förutom att ha en bärkraftig röst som sjunger engelskspråkiga texter. Fångar upp utmärkta alster som Borrowed Time och Sacred Mama.  KNUT REIERSRUD BAND kännetecknas av ett frapperande attribut: Kombinationen  ösiga högljudda låtar och dess  totala motsats.

Ellen Andrea Wang trio

Råkar vara tredje gången i år jag hör ELLEN ANDREA WANG, vilket jag fick chansen att meddela norskan efteråt. Recenserade i lyriska ordalag då de spelade i Ystad i somras. Trion består av Wang på kontrabas modell mindre, Erland Dahlen trummor/ slagverk och  Andreas Ulvo på piano och synth. Ellen Andrea bemästrar konsten att sjunga och lira bas samtidigt, har skrivit all text och musik och införlivar hänförande improvisationer från sina kollegor i skrivandet. Blir som jag förmodat en ljuvlig konsert i idealiska Hebeteatern. I brist på bättre beteckning kan musiken beskrivas som nutida popjazz med elektroniska influenser. Polyrytmik, avigt sväng och raffinerade melodier naglar fast åhörarna. Mixen akustiskt – elektroniskt är betagande i en  högklassig och nyskapande atmosfär. Wangs vokala insatser fungerar fint inom hennes rytmiska koncept, fokuserar på artikulation och tajming. Dahlen firar triumfer oavbrutet, något som manifesteras i ett fyndigt solo.  Noterar de pregnanta basgångarna, vars sjungande ton påminner om Lars Danielssons adelsmärke. Inte undra på att hon jobbat med berömdheter som Manu Katché, Marilyn Mazur och Sting.  I en repertoar utan svackor märks toppar som Fjord Ferry, Perfect Danger, Electric, Heartbeat, Follow Me samt  A Change Of Heart.

KYLA BROX BAND blir tyvärr en rejäl missräkning, även om de för undertecknad var ett oskrivet kort. Förhandsreklam och smakprov utlovade stordåd. Visst har Kyla, uppväxt i engelsk musikerfamilj, en mörk fantastisk röst. Men sammantaget är det så pass jämntjockt och tråkigt att jag kliver ur den stora hallen, lyssnar på avstånd samtidigt som jag vilar öronen. Publiken får sig en överkörning av blues som tar i från tårna, inga halvhjärtade ansträngningar. Men en alldeles för högt mixad bastrumma störde avsevärt. Fram till finalnumret framförs endast egentillverkat material. Då sker fullständigt omslag i temperament. För tredje gången i år hör jag live en kvinna tolka Hallelujah (L. Cohen). Långt in i låten ackompanjeras Brox endast av gitarristen Paul Farr, en prestation som förtjänar  hedersomnämnande.

Hawk On Flight

Göteborgsbaserade fusionsgruppen HAWK ON FLIGHT minns jag från första halvan av 80-talet, har kvar en vinylskiva från  storhetstiden och kommer ihåg gig från ett regnigt Liseberg på 2000-talet. Deras ledare Matz Nilsson (elbas) hade plockat ihop en ny upplaga bestående av tidigare medlemmen Ove Ingmarsson på tenorsax och EWI (en slags elektrisk klarinett/sax), gitarristen Rolf Jardemark, trumslagaren Per Bokvist samt Per Johansson på klaviaturer. Inledningsvis registreras smeksamma slingor uppbyggda av långa stråk.  Tar ett tag innan den nya konstellationen hittar sina roller.Varje instrument får efterhand sin stund i rampljuset när strukturer bryts upp. Inspirerade solon kreeras från i första hand Ove Ingmarsson jämte Per Johansson.  Överst pumpar elegant elbasen som ett signifikativt raster. Allt sitter perfekt med fräna övergångar och samstämmiga slut. Ändå blir konserten en halv besvikelse. Är det tidens tand som gnagt på deras David Sanborn-aktiga låtar? Ibland åstadkoms fräcka beats och klanger, men lika ofta saknas nerv. Alla låtar har tyvärr inte tillräcklig lyster för att gripa tag i mig. Nytt och gammalt varvas om vartannat påpekar bandledaren. Vi serveras titlar som River Field (anspelar på Älvängen), Sång till Palle, While The City Sleeps, fina balladen Snowfall och deras hit Bermuda Triangle.

Under en innehållsrik lördag medverkade bland andra Lucy Woodward & Chris Gray and the Bluesband, Arild Andersen trio, Marius Neset Quintet, Louise Hoffsten och Peter Asplund Aspiration med Lars Jansson

Arkiverad under: Musik, Recension

Stockholm Jazzfestival del V – Mest om Rymden

28 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Eva Kubatzki

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

På gemytliga oansenliga Glenn Miller Café hör jag avslutande set av SASHA MARKO TRADITION, vars spel tillfredsställer åhörare med öppensinnad inställning. Visste inget om batteristen som jag en gång träffat då  båda hade recensionsuppdrag. Musiken rör sig ledigt i skärningspunkten mellan bop och swing, med softa, distinkta bågar på trumpet.  Marko omger sig med duktiga välkända musiker – Niklas Barnö (trumpet), John Holmström (piano) samt Elsa Bergman (bas) – som inte är främmande för friare former. Vi serveras fint sammanhållna original av bandledaren. Gillar det okomplicerade och avspända trumspelet, låtarnas konstruktion och pigga solon. Holmström från Mölndal dekorerar melodierna med vackra luftiga ackord. Mellansnacket som förklarar låttitlars innebörd blir en extra bonus.

MAINLAND JAZZ COLLECTIVE är en skivaktuell sextett bestående av studenter vid Kungliga Musikhögskolan. Finklädda i svart håller talangerna (några har redan uppmärksammats med priser) en trevlig konsert på Plugged Records. De demonstrerar ypperligt sin förkärlek för Art Blakey & Jazzmessengers – förestående inspelning ska celebrera 100 års  minnet av Blakey´s födelse – jämte musik rotad i den traditionen.  Standards varvas fyndigt med egna kompositioner!  Vikarierar på piano gör den redan etablerade Anna Greta Sigurdsdottir, vars sofistikerade spel emellanåt påminner om Lars Jansson.  Öronen registrerar att Leonard Werme på altsax är ämnad för något stort, medan trumpetaren Erik Tengholm uppvisar osedvanlig säkerhet, bemästrar avancerade passager. Trummisen Oscar är son till Ulf Johansson Werre och kvalificerad nog att lira i Blakey´s anda, går inte på halvfart (bastrumman trängde under stundom igenom i mesta laget).  Den tajta och målmedvetna ensemblen siktar högt och når långt. Medlemmarna står väl rustade för en utstakad karriär som yrkesmusiker.  Efterhand kommer de kunna färga musicerandet med än mer personlighet. Ur en förnämlig repertoar ska särskilt framhållas Seven Steps To Heaven, Con Alma samt egna balladen Evening in Zagreb. 

RYMDEN i Berwaldhallen avslutade en lyckad festival. Premiär för undertecknad i denna exklusiva byggnad , bokstavligt talat förbunden med Sveriges radio. Ena halvan denna gång  avgränsad så att alla åhörare kan se musikerna framifrån eller snett ifrån  sidan. Trion Bugge Wesseltoft, Dan Berglund och Magnus Öström hade  fått mycket förhandsexponering, fullkomligt berättigat då ju Dan och Magnus  var kuggar i  E.S.T, en globalt hyllad företeelse inom vidsträckta kategorin kontemporär jazz Basisten och trumslagaren är beundransvärda, har hjältestatus hos många fans eftersom de inte förlamades av sorg när geniet Esbjörn Svensson omkom i en dykolycka för drygt tio år sedan. De grejade att gå vidare på egen hand och genomförde dessutom i fjol storstilade liveprojektet E.S.T Symphony. Rymden (namnet kanske valt för att uppmärksamma Esbjörns intresse för astronomi) bildades på initiativ av den norske klaviaturspelaren Wesseltoft, som jag hörde i solokonsert på festival i fjol. Gruppen har haft några konserter i Norge och är i färd med att producera ett album, ur vilket vi  fick ett antal  kompositioner under halvannan timme.  Presentatören påstår korrekt, att dessa innovativa artister varit med om att forma den europeiska jazzscenen. Konserten kan absolut komma att omgärdas av ett  skimmer, förutsättningarna finns. Att beskriva sällsynt magiska tillfällen  som musiklyssnare, finner jag lika besvärligt som att verbalisera  smärta och sorg, något jag berättade för personal från Jazzradion efteråt.

Blev just en sådan unik, svindlande  upplevelse av en pianotrio som excellerar i precisionsarbete. Deras teknik är fenomenal och resonansen i hallen  osannolikt bra. I ett synnerligen kreativt klimat  framställs  melodier och rytmer; vars klanger skapar extas hos publiken. Trion som står för något nytt och expanderande,  förlitar sig uteslutande på egna kompositioner  Deras talesperson Magnus Öström benämner vad de spelar som låtar, beteckningen stycken är lika gångbar. Allt är inte lättillgängligt när supertrion spejsar loss, utforskar sina instrument gemensamt eller var för sig, däremot konstant  fascinerande. Med assistans av ljudfantomen Åke Linton och smakfull elektronisk navigering, utvinns en arsenal av spännande ljud. Berglunds bas låter fett, för att använda ungdomars språk, utan att den dominerar.  Himmelskt vackra avsnitt kan överraskande övergå i fusionartade tongångar, eller till och med atonala, busiga utvikningar. Efterhand utkristalliseras referenser till experimentell progressiv rock, delvis tack vare Bugges fender rhodes. Ett tag sluter jag ögonen, dras oemotståndligt in i deras universum.  Kontraster verkar vara supertrions varumärke! Ett par stycken doftar  fulländad kammarmusik, har potential att bli hits i genren. Syftar till exempel på stillsamma The Youth OF Lucky Luke (om jag uppfattade titeln rätt). Bland flera uppseendeväckande solon, måste Öströms exceptionella  rytmfest lyftas fram särskilt. Inte konstigt att hans raffinerade stil golvade en valthornist ur Göteborgs Symfoniker i fjol, fast hon normalt sett inte är någon vän av trumsolon. Festivalens avslutning utvecklades till en extravagant tilldragelse som  gjorde ett outplånligt intryck.

OBS Hade bokat biljett till Carla Bley trio, eftersom jag inte hört henne live. Tyvärr tvingades hon ställa in av hälsoskäl.

Bugge Wesseltoft

Dan Berglund

Magnus Öström

Samtliga foton Eva Kubatzki

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Bohemian Rhapsody

27 oktober, 2018 by Redaktionen

Bohemian Rhapsody
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 oktober 2018

Bohemian Rhapsody är mer en hyllning till Queen och deras musik och framför allt en hyllning av bandets enastående sångare Freddie Mercury än en dramafilm, även om den är en dramafilm.

Freddie Mercury trotsade stereotyperna, rev upp konventionerna och blev en av världens mest älskade underhållare.

Filmen har fått sin titel av en av deras största hits. Ett träffande namn på en berättelse där vi för följa bandets explosionsartade uppgång genom deras ikoniska låtar och revolutionerande sound. För en älskare av Queen är film en högtidsstund där deras stora låtar radas upp.

Vi får följa hur när bandet nästan splittras på grund av Mercuys urspårade livsstil och vi får uppleva den triumfartade återföreningen under Live Aid då Mercury leder bandet i ett av de mäktigaste framträdandena i rockhistorien, samtidigt som han kämpar mot en livshotande sjukdom.

Filmen börjar mycket energiskt och glittrande och lyckas hålla både stämningen och spänningen till slutet.

Filmen fokuserar på sångaren Freddie Mercurys liv, fram till Queens Live Aid-framträdande på Wembley Stadium 1985. Bohemian Rhapsody bygger mer på händelserna än relationerna. Det är förstås kontroversiellt att gå igenom en superstjärnas privatliv.

Filmen visar Freddie Mercurys bisexualitet och hans besök och liv på klubbar för homosexuella vilket har gjort att en del kritiker kallar dessa sekvenser billiga och förnedrande. Det håller jag inte med dessa kritiker om. Däremot skulle jag gärna vilja se mer av Freddies relation till sin familj som hade parsi-indisk bakgrund.

Filmen granskar Freddie Mercurys två sidor på ett välgjort och dramatiskt sätt. Vi får se hur vågad han är på scen men utanför scenen är han bräcklig, naiv och ensam. Hans djupa känsla av ensamhet binder honom till sin förlovade Mary Austin på ett platoniskt sätt.

Filmen försöker berätta för Queens historia men är helt centrerad på Freddie Mercury. Rami Malek spelar Freddie Mercury och i första scenen känner jag som publik viss besvikelse då hans likhet byggts upp med falska tänder och hans ögon inte alls är lika stora som Mercurys. Men Malek är en skicklig skådespelare och kan verkligen spela de komplicerade inre känslor som härjade inne i denna rockstjärna och efter ett tag känns det som att Rami Malek är den enda som kan göra rollen som Freddie Mercury perfekt.

Filmen är ett fantastiskt minne om Queen band full av vackra låtar, fantastiska handlingar och många otaliga historier som lämnar publiken i tårar i slutet.

Filmen producerades av 20th Century Fox, New Regency, GK Films samt Queen Films. 20th Century Fox verkade även som filmens distributör. Filmen regisserades av Bryan Singer, och huvudrollerna spelas av bland annat Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy och Joseph Mazzello. Även Aidan Gillen, Tom Hollander, Allen Leech och Mike Myers medverkar i mindre roller.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Queen, Recension, Scen

Bokrecension: Slaget om Troja av Theodor Kallifatides – borde varit Augustprisnominerad

27 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Slaget om Troja
Författare:Theodor Kallifatides
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100173715
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 200

Att det här mästerverket inte blev Augustpris-nominerat i år är, faktiskt, en skandal. Theodor Kallifatides roman väver samman Homeros berättelse ur Iliaden om belägringen av Troja med några människor i en liten grekisk by som var ockuperad av Nazi-Tyskland under andra världskrigets sista år.

När bomberna viner tar byns skolfröken undan barnen och berättar för dem om när Hektor och de andra trojanerna försvarade sin stad mot Agamemnon, Akilles och Menelaos som ville inta staden och hämnas att Menelaos hustru, den vackra Helena, rymt till Troja med sin älskare Paris. Striderna är blodiga och den som inte hatar krig efter att ha hört denna berättelse har ett hjärta av sten.

Kallifatides skriver så skickligt. Språket flyter fram, bubblar fram, utan hinder av pretentiösa tillkrånglade ordvändningar. När något flyter på så, till synes utan ansträngning: då kan vi vara säkra på att det ligger en mästare bakom. Det är som när en skicklig höjdhoppare flyger över ribban – det är som om han eller hon gör det utan ansträngning. Då ligger det mycket träning och skicklighet bakom.

Låt dig dock inte luras av att berättelsen flyter på enkelt och okomplicerat. Den har en djup, på flera niåver. Det är mycket som sägs mellan raderna. En stark skildring, av många, är när en tysk officer blir dödad av tre motståndskämpar varav en kunde fly. För att tvinga den grekiska befolkningen att ange vem den motståndskämpe är som flydde ska de tyska ockupanterna döda tre slumpvis utvalda män av grekerna varje dag tills motståndskämpen fångats in. Så grymt är krig, trots att de inblandade grekerna och tyskarna lever så nära varandra i vardagen.

Den grekiska byns invånare tvingas leva så nära inpå de tyska soldaterna. Borgmästaren sitter till och med på samma cafe som tyskarnas chef. Så kan vardagen fortgå trots att dessa människor är i krig med varandra.

Romanen är, precis som Homeros Iliaden, en skildring av krigets och dödandets vansinne men den handlar också om kärlek och passion och om patriarkatet. Det patriarkala samhällssystemet bär ansvar för krig och strider. Den sköna Helena var gift med Menelaos med blev förälskad i Paris. Ett helt folk, akajerna, kunde gå i krig för mannens rätt att äga sin hustru.

Berättarjaget i romanen är en tonårspojke, snart sexton år, som observerar vad som händer och reflekterar. Varje dag går han till skolan tillsammans med Dimitra, den flicka han känt sedan barnsben och som omgivningen förväntar sig att han ska gifta sig med. Men nu har han blivit förälskad i skolfröken. Han förstår att den kärleken en omöjlig och han förstår och ser att skolfröken också är förälskad men inte i honom och i något ännu mer förbjudet. Romanen har så mycket som inte sägs rent ut men som berättas på ett enastående sätt mellan raderna.

Romanen har ytterligare minst ett spår, som handlar om författande, om poesi och litteratur – hur viktiga dessa är, hur de kan få oss att överleva under de mest vidriga former.

Denna roman är bara på 200 sidor men oj vad mycket den rymmer. Den borde blivit årets Augustpris-vinnare.

Fakta om författaren:
Theodor Kallifatides föddes i Grekland 1938 och flyttade till Sverige 1964. Efter diverse arbeten blev han lärare i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet mellan 1969 och 1972. Därefter var han chefredaktör för Bonniers Litterära Magasin fram till 1976. Sedan dess har han vid sidan av sitt författarskap medarbetat i tidningar och tidskrifter samt översatt författare som August Strindberg, Ingmar Bergman och Lars Norén till grekiska och Giannis Ritsos och Mikis Theodorakis till svenska. Sina egna böcker har han skrivit om på grekiska.

Han har utgivit ett trettiotal skönlitterära verk. Flertalet av dem är översatta till främmande språk, bland annat engelska, franska och tyska.
Genom åren har Theodor Kallifatides tilldelats ett stort antal priser, bland annat Stora romanpriset 1982, Carl Eldh-priset 1987, Stockholm stads hedersstipendium 1988, Karin Boye-priset 2000, Stina Aronssons pris 2002 och Signe Ekblad-Eldhs pris 2008.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Böcker, Bok, Litteraturkritik, Recension, Skönlitteratur

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 631
  • Sida 632
  • Sida 633
  • Sida 634
  • Sida 635
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in