Ellen Andrea Wang trio 26-27/10 2018
Folkets Hus, Trollhättan
Obs Samtliga foton tagna av Bitte Sjöholm
Festivalen som anordnas för tredje året, drogs igång av stadens kulturchef i samband med ett jubileum. I fjol skrev jag för både Kulturbloggen och Orkesterjournalen. Även denna gång har de sammanställt ett program man blir mäkta imponerad av. Tyvärr rumphuggen bevakning i år, eftersom jag hade förhinder under festivalens andra dygn. Varje akt varar i 45-50 minuter, med undantag för avslutande grupp vars framträdande fick lov att pågå lite längre. Begivenheterna alternerade mellan tre scener belägna nära varandra. Till ett anmärkningsvärt facilt pris kunde festivalpass inhandlas. Skapligt med folk första dagen. Under dag två utökades enligt uppgift publiken.
Först ut är kultbandet FRANSKA TRION i Caféet, glädjespridare under ledning av Matti Ollikainen med en helt egen stil. Har gjort nio plattor och oräkneliga spelningar, men aldrig tidigare varit i Trollhättan. Har sett dem flera gånger och kan därför jämföra. Snäll, ganska konturlös början. Blir dock våldsammare tongångar i påföljande låt, vilket klaviaturspelaren poängterar. Matti hanterar sitt elpiano likt en Jerry Lee , medan duktiga vapendragarna Viktor Turegård på ståbas och Thommy Larsson bakom trumsetet, ledigt hänger på utan några som helst besvär. Trion sysslar med andra projekt vid sidan om. När de sammanstrålar live är spelglädjen påtaglig, vilket märks. Om jag är rätt underrättad skriver Ollikainen all musik och text. Texterna är charmigt dråpliga, ibland lika sorgsna som musiken, oavbrutet gjorda med glimten i ögat. Låtskrivarens sång är sträv och svajig, vilket bara ökar underhållningsvärdet och lockar fram leenden. Franska Trions exakta driv, kompromisslöshet och skiftande stämningslägen utgör deras essens. Paradoxalt nog blir lyssnaren glad och uppfylld, trots att det ösiga varvas med tonvis av vemod och Kjell Höglund-vibbar. Thommy Larsson är som vanligt en underbart sprakande visuell trumslagare! Matti Ollikainen ensam på scen i en ruskigt sorglig visa sticker ut i ett väl genomfört program. Upplyftande tillställning utan att vara så sanslöst fräck som andra gånger jag sett dem.
Anna Lundqvist Quintet
I den överlägset bästa lokalen Hebeteatern hör jag ANNA LUNDQVIST QUINTET. Hon omger sig med eminenta musiker: Fabian Kallerdahl (piano), Björn Almgren (saxofoner), Jon-Erik Björänge (trummor), Mattias Grönroos (bas) samt Krister Jonsson (gitarr) som särskild gäst. Alla uppräknade har jag hört live ett antal gånger, möjligen med undantag för trumslagaren. Lundqvist´s sång mestadels svävande, ordlös och arrangemangen småtrixiga. Merparten av materialet hämtas från senaste lovordade skivan Mewee. Noterar att Lundqvist ser sin röst som ett av andra instrument, en röst som bara ibland stannar kvar hos mig och genererar fästytor. En höjdpunkt infaller när Kallerdahl briljerar återhållsamt, medan övriga snyggt tassar med. Mindjoy är en av alla original med profilerat uttryck, demonstrerar vilka utsökta instrumentalister bandledaren har tillgång till. Krister Jonsson, lärare när Anna gick på Skurup, fyrar av ett par fräscha solon, ges utrymme att dra på med effektpedal i exempelvis titelspåret från nämnda platta. Tycker om det raffinerade kompet och i Beauty And The Filth gifter sig tenoren från Björn Almgren (känd från Augustifamiljen) med stämman från kvinnan i centrum. Musiken är sval, med ett genomgående distanserat intryck. The Goodbye Song med männen på körsång, utvecklas till extatisk urladdning.
Knut Reiersrud Band
Kan märkligt nog ha varit första gången jag hör norrmannen som konkurrerar om titeln nordens blueskung. Reiersrud har en oerhört omfattande skivproduktion på sin meritlista, plus sitt subtila samarbete med Ale Möller och Erik Bibb (två favoritmusikanter hos mig). Som man kunnat förutse är det tungt komp i den stora salen, fast på hanterbar nivå. De följer frontmannens stegringar och nedsänkningar ytterst kompetent utan att framhäva sig själva. Låter lite stelt, fast de är omsorgsfulla med detaljer och samlat på sig stor rutin. Mest uppiggande komplement utgörs av David Wallumröd på orgel och andra klaviaturer. Hans groove tillför mycket, i en genre som annars lätt kan bli statisk. Gitarrspelet är distinkt utan excesser och med omväxlande volympåslag. Soundet är attraktivt sammanhållet och styrt av en auktoritet, överlag överraskande tillbakalutat och nyanserat. Mannen med hatten visar sig vara en god munspelare, förutom att ha en bärkraftig röst som sjunger engelskspråkiga texter. Fångar upp utmärkta alster som Borrowed Time och Sacred Mama. KNUT REIERSRUD BAND kännetecknas av ett frapperande attribut: Kombinationen ösiga högljudda låtar och dess totala motsats.
Ellen Andrea Wang trio
Råkar vara tredje gången i år jag hör ELLEN ANDREA WANG, vilket jag fick chansen att meddela norskan efteråt. Recenserade i lyriska ordalag då de spelade i Ystad i somras. Trion består av Wang på kontrabas modell mindre, Erland Dahlen trummor/ slagverk och Andreas Ulvo på piano och synth. Ellen Andrea bemästrar konsten att sjunga och lira bas samtidigt, har skrivit all text och musik och införlivar hänförande improvisationer från sina kollegor i skrivandet. Blir som jag förmodat en ljuvlig konsert i idealiska Hebeteatern. I brist på bättre beteckning kan musiken beskrivas som nutida popjazz med elektroniska influenser. Polyrytmik, avigt sväng och raffinerade melodier naglar fast åhörarna. Mixen akustiskt – elektroniskt är betagande i en högklassig och nyskapande atmosfär. Wangs vokala insatser fungerar fint inom hennes rytmiska koncept, fokuserar på artikulation och tajming. Dahlen firar triumfer oavbrutet, något som manifesteras i ett fyndigt solo. Noterar de pregnanta basgångarna, vars sjungande ton påminner om Lars Danielssons adelsmärke. Inte undra på att hon jobbat med berömdheter som Manu Katché, Marilyn Mazur och Sting. I en repertoar utan svackor märks toppar som Fjord Ferry, Perfect Danger, Electric, Heartbeat, Follow Me samt A Change Of Heart.
KYLA BROX BAND blir tyvärr en rejäl missräkning, även om de för undertecknad var ett oskrivet kort. Förhandsreklam och smakprov utlovade stordåd. Visst har Kyla, uppväxt i engelsk musikerfamilj, en mörk fantastisk röst. Men sammantaget är det så pass jämntjockt och tråkigt att jag kliver ur den stora hallen, lyssnar på avstånd samtidigt som jag vilar öronen. Publiken får sig en överkörning av blues som tar i från tårna, inga halvhjärtade ansträngningar. Men en alldeles för högt mixad bastrumma störde avsevärt. Fram till finalnumret framförs endast egentillverkat material. Då sker fullständigt omslag i temperament. För tredje gången i år hör jag live en kvinna tolka Hallelujah (L. Cohen). Långt in i låten ackompanjeras Brox endast av gitarristen Paul Farr, en prestation som förtjänar hedersomnämnande.
Hawk On Flight
Göteborgsbaserade fusionsgruppen HAWK ON FLIGHT minns jag från första halvan av 80-talet, har kvar en vinylskiva från storhetstiden och kommer ihåg gig från ett regnigt Liseberg på 2000-talet. Deras ledare Matz Nilsson (elbas) hade plockat ihop en ny upplaga bestående av tidigare medlemmen Ove Ingmarsson på tenorsax och EWI (en slags elektrisk klarinett/sax), gitarristen Rolf Jardemark, trumslagaren Per Bokvist samt Per Johansson på klaviaturer. Inledningsvis registreras smeksamma slingor uppbyggda av långa stråk. Tar ett tag innan den nya konstellationen hittar sina roller.Varje instrument får efterhand sin stund i rampljuset när strukturer bryts upp. Inspirerade solon kreeras från i första hand Ove Ingmarsson jämte Per Johansson. Överst pumpar elegant elbasen som ett signifikativt raster. Allt sitter perfekt med fräna övergångar och samstämmiga slut. Ändå blir konserten en halv besvikelse. Är det tidens tand som gnagt på deras David Sanborn-aktiga låtar? Ibland åstadkoms fräcka beats och klanger, men lika ofta saknas nerv. Alla låtar har tyvärr inte tillräcklig lyster för att gripa tag i mig. Nytt och gammalt varvas om vartannat påpekar bandledaren. Vi serveras titlar som River Field (anspelar på Älvängen), Sång till Palle, While The City Sleeps, fina balladen Snowfall och deras hit Bermuda Triangle.
Under en innehållsrik lördag medverkade bland andra Lucy Woodward & Chris Gray and the Bluesband, Arild Andersen trio, Marius Neset Quintet, Louise Hoffsten och Peter Asplund Aspiration med Lars Jansson