Eva Kubatzki
Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018
På gemytliga oansenliga Glenn Miller Café hör jag avslutande set av SASHA MARKO TRADITION, vars spel tillfredsställer åhörare med öppensinnad inställning. Visste inget om batteristen som jag en gång träffat då båda hade recensionsuppdrag. Musiken rör sig ledigt i skärningspunkten mellan bop och swing, med softa, distinkta bågar på trumpet. Marko omger sig med duktiga välkända musiker – Niklas Barnö (trumpet), John Holmström (piano) samt Elsa Bergman (bas) – som inte är främmande för friare former. Vi serveras fint sammanhållna original av bandledaren. Gillar det okomplicerade och avspända trumspelet, låtarnas konstruktion och pigga solon. Holmström från Mölndal dekorerar melodierna med vackra luftiga ackord. Mellansnacket som förklarar låttitlars innebörd blir en extra bonus.
MAINLAND JAZZ COLLECTIVE är en skivaktuell sextett bestående av studenter vid Kungliga Musikhögskolan. Finklädda i svart håller talangerna (några har redan uppmärksammats med priser) en trevlig konsert på Plugged Records. De demonstrerar ypperligt sin förkärlek för Art Blakey & Jazzmessengers – förestående inspelning ska celebrera 100 års minnet av Blakey´s födelse – jämte musik rotad i den traditionen. Standards varvas fyndigt med egna kompositioner! Vikarierar på piano gör den redan etablerade Anna Greta Sigurdsdottir, vars sofistikerade spel emellanåt påminner om Lars Jansson. Öronen registrerar att Leonard Werme på altsax är ämnad för något stort, medan trumpetaren Erik Tengholm uppvisar osedvanlig säkerhet, bemästrar avancerade passager. Trummisen Oscar är son till Ulf Johansson Werre och kvalificerad nog att lira i Blakey´s anda, går inte på halvfart (bastrumman trängde under stundom igenom i mesta laget). Den tajta och målmedvetna ensemblen siktar högt och når långt. Medlemmarna står väl rustade för en utstakad karriär som yrkesmusiker. Efterhand kommer de kunna färga musicerandet med än mer personlighet. Ur en förnämlig repertoar ska särskilt framhållas Seven Steps To Heaven, Con Alma samt egna balladen Evening in Zagreb.
RYMDEN i Berwaldhallen avslutade en lyckad festival. Premiär för undertecknad i denna exklusiva byggnad , bokstavligt talat förbunden med Sveriges radio. Ena halvan denna gång avgränsad så att alla åhörare kan se musikerna framifrån eller snett ifrån sidan. Trion Bugge Wesseltoft, Dan Berglund och Magnus Öström hade fått mycket förhandsexponering, fullkomligt berättigat då ju Dan och Magnus var kuggar i E.S.T, en globalt hyllad företeelse inom vidsträckta kategorin kontemporär jazz Basisten och trumslagaren är beundransvärda, har hjältestatus hos många fans eftersom de inte förlamades av sorg när geniet Esbjörn Svensson omkom i en dykolycka för drygt tio år sedan. De grejade att gå vidare på egen hand och genomförde dessutom i fjol storstilade liveprojektet E.S.T Symphony. Rymden (namnet kanske valt för att uppmärksamma Esbjörns intresse för astronomi) bildades på initiativ av den norske klaviaturspelaren Wesseltoft, som jag hörde i solokonsert på festival i fjol. Gruppen har haft några konserter i Norge och är i färd med att producera ett album, ur vilket vi fick ett antal kompositioner under halvannan timme. Presentatören påstår korrekt, att dessa innovativa artister varit med om att forma den europeiska jazzscenen. Konserten kan absolut komma att omgärdas av ett skimmer, förutsättningarna finns. Att beskriva sällsynt magiska tillfällen som musiklyssnare, finner jag lika besvärligt som att verbalisera smärta och sorg, något jag berättade för personal från Jazzradion efteråt.
Blev just en sådan unik, svindlande upplevelse av en pianotrio som excellerar i precisionsarbete. Deras teknik är fenomenal och resonansen i hallen osannolikt bra. I ett synnerligen kreativt klimat framställs melodier och rytmer; vars klanger skapar extas hos publiken. Trion som står för något nytt och expanderande, förlitar sig uteslutande på egna kompositioner Deras talesperson Magnus Öström benämner vad de spelar som låtar, beteckningen stycken är lika gångbar. Allt är inte lättillgängligt när supertrion spejsar loss, utforskar sina instrument gemensamt eller var för sig, däremot konstant fascinerande. Med assistans av ljudfantomen Åke Linton och smakfull elektronisk navigering, utvinns en arsenal av spännande ljud. Berglunds bas låter fett, för att använda ungdomars språk, utan att den dominerar. Himmelskt vackra avsnitt kan överraskande övergå i fusionartade tongångar, eller till och med atonala, busiga utvikningar. Efterhand utkristalliseras referenser till experimentell progressiv rock, delvis tack vare Bugges fender rhodes. Ett tag sluter jag ögonen, dras oemotståndligt in i deras universum. Kontraster verkar vara supertrions varumärke! Ett par stycken doftar fulländad kammarmusik, har potential att bli hits i genren. Syftar till exempel på stillsamma The Youth OF Lucky Luke (om jag uppfattade titeln rätt). Bland flera uppseendeväckande solon, måste Öströms exceptionella rytmfest lyftas fram särskilt. Inte konstigt att hans raffinerade stil golvade en valthornist ur Göteborgs Symfoniker i fjol, fast hon normalt sett inte är någon vän av trumsolon. Festivalens avslutning utvecklades till en extravagant tilldragelse som gjorde ett outplånligt intryck.
OBS Hade bokat biljett till Carla Bley trio, eftersom jag inte hört henne live. Tyvärr tvingades hon ställa in av hälsoskäl.
Bugge Wesseltoft
Dan Berglund
Magnus Öström
Samtliga foton Eva Kubatzki