• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Danskritik: Monolit Polygon – Unika organiska formationer med valmöjligheter till strålande överlevnad

8 november, 2018 by Lotta Altner

Monolit Polygon
Koreografi Virpi Pahkinen
Koreografiassistent Pontus Sundset Granat
Ljusdesign Tobias Hallgren (Lumination of Sweden)
Musik Jonas Sjöblom
Kostym Virpi Pahkinen, Yin Ai Ping
Foto José Figueroa
Producent Birna Bolladóttir Wallin (Bohm Bohm Room)
Stockholm Stadsteatern, Klarascen
Urpremiär den 7 november 2018

I en värld där det mesta i konstnärlig form har någon typ av en början, en mitt och ett slut, kan modern dans ibland upplevas som en spännande gåta som man antingen utmanas av eller känner sig förbisedd av. För vad är det man ska hänga upp sina intryck på om handlingen spretar? Utan att rå för det letar jag således ännu en gång efter trådar (inte alltid röda) som kan fogas samman och skapa mening när inga ord utan enbart rörelser levereras. Jag rår inte för att jag oroar mig över att komplexiteten är så intensiv att jag kommer att missa någon, eftersom det är svårt att läsa mellan raderna.

Kvällens urpremiär ger i förväg inte mer förklaring om sig själv än namnet i sin titel d.v.s ”Monolit Polygon”. Tittar man då på varje ord för sig så kan man tolka det som ett större föremål i formen av en geometrisk månghörning. Med glädje ser jag också att många rörelsemönster under kvällen bjuder just på formationer som går att härleda till fasta geometriska figurer. Dessutom känns det som att koreografen blivit inspirerad av en av den moderna dansens pionjärer, Isadora Duncan.

Även om inte föreställningen medvetet vill utge sig för att ha en markant röd tråd genom föreställningen, så ger den mig känslan av att vilja påbjuda hur ett organistiskt samhälle är uppbyggt och vad som krävs för dess överlevnad. Jag upplever att det finns utvalda krafter med rätten att få välja livskvalitet, samtidigt som dessa måste slåss för att ligga på topp. De solodansare som erbjuds hela scenen för att uttrycka sin nödvändighet, får också förr eller senare dansa emot någon av de andra och ta sin livsviktiga position. Aldrig förr har jag skådat en sådan unikhet mellan solodansare än vad kvällen erbjöd. Ingen var den andra lik vare sig i teknik, uttryck, muskelstyrka eller utstrålning. I en levande organism kunde de lika gärna ha kunnat vara ett öra, en fot, munnens läppar och en tunntarm. Ingen av dem kunde därmed räknas bort om helheten skulle hålla ihop för organismens överlevnad.

Det fanns också en mörk symmetrisk massa av dansare. Oftast var de tillsammans i konstellationer med en gemensamt drivande kraft som dock skiftade dem i emellan. Vid ett tillfälle växte de samman i en knoppliknande näckros där kroppsdelar gick om varandra och där vems arm eller ben i sammanflätningen spelade mindre roll. Det var härligt nog det gemensamma resultatet som var det viktigaste i deras formationer. Deras individuella undergivenhet gav utrymme för att resultatet dem tillsammans kunde få lov att bli utomordentligt strålande och nervkittlande. Energin kunde gå från styrka, finmotorik och tydlig underkastelse.

Uppsättningens kläder/kostymer upplevdes uttrycksfulla och individuellt baserade. Varje färg, materiel och form hade ett syfte . För en gångs skull hade man också tagit hänsyn till både synintrycken och dansarens fysiologi. Att kombinera det tighta delarna, med de draperande och ojämna, gjorde att varje enskild rörelse hos samtliga dansare gav mer än enbart det självklara. Det krävs så mycket mer än långa ben för att kunna bära upp en kjol och behövs mer än spänd muskulatur för att återge styrka i polyester.

Om man enbart kan leva i nuet och glädjas av det som händer då, skulle jag rekommendera den inställningen till föreställningen. Det är rörelsescheman av enbart njutning för böjligheten, yogan och anatomin som kanske inte ens ska sättas ord på. Dans kräver kroppsmedvetenhet för att göra det koreografen säger. Men för att lyckas med det där lilla extra måste en koreograf få kroppar, som vågar tänja på alla orimliga gränser. Kvällens uppsättning gav sken av att ett fantastiskt samarbete, utöver det vanliga, måste ha skett mellan skaparen och materialet. Så glöm inte när du sitter där att bara njuta av det som erbjuds för njutningens skull.

Dansare Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Philip Sundset Granat, Tibault Monnier, HUI-HUI Hu Gustavsson

Studerande vid yrkesdansutbildningen vid Balettakademien Stockholm
Annika Alarotu, Jessica Bergström, Filippa Fahlin, Jenny Håltem Fongaard, Sigrid Jegleim, Fannie Johansson, Alicia Karhunen Larsson, Isabell Karlsson, Erna Landefjord, Filippa Lindman, Zofia Lundbäck, Linnea Malmström, Tuvalisa Nilsson, Minna Rieppo, Ella Maria Snellman, Simon Stenholm Söderlund, Alexandra Svensson, Serine Torp Drejer, Emma Wagenius, Ragnar Westerberg Martinez, Sabine Young Langeland

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Recension, Scenkonst. Danskritik

Mustig värmande kompott med mångsidig ”refrängsångare” – Ett ord till mina polare av Claes Janson

7 november, 2018 by Mats Hallberg

Stewen Quigley

Artist: Claes Janson

Titel: Ett ord till mina polare

Betyg: 4

Producent: Lasse Zackrisson

Mix och Mastring: Per Hallgren,  Konfonium Audio

Inspelad i Munsö, Uppsala och Vällingby

Skivbolag: Vax Records

62:06

Release 26/10 2018

 

Claes Janson är en mycket erfaren mångsysslare såväl inom musiken som inom andra gebit, något Jan Olsson rekapitulerar i den upplysande biografi som föregår albumets texthäfte. Good Morning Blues Band, enligt mig  årets konsert 2001, som han frontar har firat 50-års jubileum.  71-åringen har befunnit sig i tätposition som förmedlare av låtar, oftast med hemvist i jazz, blues eller kategorin visa. Som bekant är han inte någon Tommy Körberg-typ även om rösten kan ha klös i sig. Istället färglägger han sånger med personlig patina och föredömligt textande, i arrangemang som vanligtvis har något sofistikerat och ombonat i sig.

Senast i somras recenserade jag i lyriska ordalag  Jansons medverkan i Falkenbergs jazzdagar, ett evenemang han förärat med sin närvaro åtskilliga gånger. Därutöver har jag hört honom i Stockholm, Göteborg, på Visingsö  i Ljungskile och antagligen  fler ställen.  På sist nämnda ort blev det  både recension och ett gemytligt möte backstage. Fast jag äger hans Ray Charles-tribute, har han  för mig således mest varit en framstående liveartist.

Första intrycket cd:n ger upphov till är att det låter livsbejakande röjigt. I den mån man angående sättning kan tala om en grundstomme, består den av Thomas Arnesen på smakfullt kvidande gitarr  och Anders Hellqvist på hammondorgel, vars toner bäddar in soundet på många av plattans fjorton(!) låtar. Deras samspel firar allra störst triumfer i mycket varsamt framförda Golden Star. Vilken fröjd att få ta emot Arnesens subtila ackord! Kjell Gustavsson (trummor) och Björn Lundquist (bas) bildar antingen pådrivande eller tillbakahållet komp. Efter inledande rivig blues ändrar Ett ord till mina polare inriktning, det första av åtskilliga lappkast.  En finstämd visa om årstider tar vid, i arrangemang av Anders Neglin. Här hörs förutom dennes pianospel, stråkar och Leif Lindvalls flygelhorn. Och i tredje spåret, en nostalgisk ballad om filmhjältar, märks Anders Widmark känsliga piano. Han far Hasse, har återigen varit textleverantör åt sin kräsne uttolkare, ett samarbete som fungerat ypperligt under decennier.  Stilar och sättningar skiftar sålunda på ett förbluffande sätt. Skivbolaget har sannerligen inte sparat på krutet, verkar ha haft oanade resurser. Beroende på inställningen hos lyssnare, kan resultatet ses som rikt varierat eller som spretigt och svåröverblickat.

Merparten av materialet är nyskrivet.  Flitigast av låtskrivarna har Jocke Jonsson och Thomas Arnesen varit, medan covers har hämtats från Ray Charles jämte Tony Joe White. Därtill har en  skridande hymn, använd vid amerikanska inbördeskriget, införlivats för att berätta en sorglig historia om en rumlares bortgång.  Stämningen av obönhörligt allvar fördjupas i nästa ballad betitlad Stjärnfall och bibehålls i utsökta, spröda Spela din sång. Den ruffiga fartfyllda euforin som dominerade inledningsvis, övergår alltså, förvånansvärt nog, i sin diametrala motsats. Stråket av melankoli fullbordas i titelspåret som obevekligt lunkar fram, ledsagad av Karin Hammars uttrycksfulla trombonspel.

Magnus Karlsson

Överlag låter det  helgjutet och ett fång låtar förtjänar beteckningen femstjärnig. Arrangemang, texter och instrumentalister tillför ansenliga kvaliteter.  Huvudpersonen själv, vokalt vid mycket god vigör, kan upprätthålla en avspänd förbindelse med musikerna eftersom alla involverade  är i samklang.  Vi tror oavkortat på sympatiske Claes och vad han förmedlar. Han bär fram varje textrad med beundransvärd intonation och inlevelse. Dock har jag haft avsevärda problem med att tillgodogöra mig ett par låtar mitt i, vars vibbar av glättig country och utslätade dansbandsharmonier gjort mig brydd.  Först efter sju-åtta genomlyssningar upphör jag att studsa till, börjar vänja mig. Nicke Widén förekommer på pedal steel fyra låtar på raken, varav en blek vals och en Cash-doftande bagatell  känns mest malplacerade.  Det är istället fullträffar  som En sång (skulle kunna bli efterfrågad på begravningar) ,vars text och musik  skrivits av far och son Widmark, som gör  interpreten Claes Jansson och hans kollegor rättvisa.

 

 

 

 

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Bokrecension: Människan är den vackraste staden av Sami Said – en av de starkaste av de romanerna som är nominerade till Augustpriset 2018

6 november, 2018 by Rosemari Södergren

Människan är den vackraste staden
Författare: Sami Said
Utgiven: 2018-08
ISBN: 9789127155022
Förlag: Natur Kultur

Sami Saids nya roman, Människan är den vackraste staden, är helt klart en av de starkaste av de romaner som är nominerade till Augustpriset 2018. Det är en berörande roman som jag har svårt att tänka mig att någon kan läsa opåverkad och Sami Said har ett språk rakt igenom som drar in mig som läsare otroligt nära huvudkaraktären. Det går inte att värja sig.

De första sidorna var röriga eftersom det är full fart direkt och det är inte traditionellt skrivet utan vi släpps in i huvudet på huvudkaraktären som heter San Francisco (ja han har namnet efter den berömda amerikanska staden) och hans tankevärld. När jag landat i hans språk och sättet att skriva njöt jag och bara lät mig själv följa med. Det är som de franska surrealisterna fast mer begripligt.

San Francisco är en självutnämnd upptäcksresande från Afrikas horn, tillfälligt strandsatt i norra Europa. Pengarna är slut och gränserna har stängts. Tillvaron i det nya landet går ut på att hitta ett sätt att ta sig vidare. Till skimret, till Amerika kanske.

Han söker efter det papper som betyder en väg in till frihetslandet och gemenskap. Under sitt sökande möter han andra som längtar som han. Var och en har sin strategi. Manni sdelar ut reklam och är beredd att utplåna sig själv i jakten på papper. Richard, före detta Hussein, tror att män i kostym är ute efter honom. Isol har med ett vapen i väskan. Madam sköter om parken på ön efter sin framlidna man.
Och Yei är en vän som San Francisco tappat någonstans på resan och återfinner igen.

San Francisco är utan bostad, han har inga pengar och ingen familj. Han ringer vänner och bekanta och ber om ett lån och sedan går han till Western union och hoppas att någon ska ha skickat pengar. Där, i väntrummen på Western union, möter han andra människor med sedan öden som alla ska skicka eller ta emot pengar från det ”första landet” (som alltså inte kallas ”hemlandet”). Denna del av berättelsen är som en egen roman i romanen med symbolik och samtidigt en skildring av en parallell, global ekonomi.

Fakta om Sami Said:
Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen på olika ställen, bland annat Göteborg. Said debuterade med Väldigt sällan fin (2012) och är nu tillbaka med den Augustpris-nominerade romanen Människan är den vackraste staden .

Ur Sydsvenskans recension:
Det är en glädje att läsa honom. Romanen har ett tätt språk att sätta bo i, jag som läsare vill flytta in för gott. Var och varannan mening bär på livsvisdomar och ordlekande humor och språket skiftar i tilltal: går från poesi, till drama och vidare till action.

Ur Göteborgs-Posten:
Till romanens många förtjänster hör att de allegoriska läsningarna aldrig helt tar överhanden. Om och om igen tränger sig en verklighet fylld av pengabrist, rasism och undantagstillstånd på. Men det som gör romanen verkligt bra är att Sami Said vägrar att ta ställning mellan det meningsskapande ekvilibristiska språket som allting silas genom och en mer ”realistisk” bilden av världen.

Ur Aftonbladet:
Att börja läsa Sami Saids nya roman är som att presenteras för en fantasifull, impressionistisk och rätt speedad person. I stället för bruksprosans banala och väl inrepeterade hälsningsfraser vaknar jag till som ur en lång dvala och inser att det är en livs levande människa jag har framför mig, som dessutom har ett livs levande språk. Och att det är dags att skärpa sina sinnen. Så har det varit sedan Sami Said debuterade 2012 med prisbelönta Väldigt sällan fin – och så är det fortfarande.

Ur Expressen:
Med sin nya roman närmar sig Sami Said storheten hos P O Enquist och Mare Kandre.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Toppnytt Taggad som: Asylfrågor, Augustpriset, Bok, Bokrecension, Litteraturkritik, migration, Papperslösa, Recension

Lysande musikteater förmedlar välbehövligt perspektiv – Madame Flod återkomsten i gästspel hos Teater Uno i Göteborg

5 november, 2018 by Mats Hallberg

Foto Ines Sebalj

Manus: Malin Lindroth

Regi: Josefin Andersson

Kompositör: Carita Jonsson

Sångtexter: August Strindberg , Urval och bearbetning av Carita Jonsson

Kostym & Scenografi: Ina Nyholm

Skådespelare: Lisbeth Johansson

Musiker: Carita Jonsson

Urpremiär 2/5 Göteborgs Stadsteater

 

Att använda motbilder är smart, rent av nödvändigt för att upprätthålla ett pluralistiskt samhälle.  Synsättet var en ledstjärna under mina år som facklig redaktör. Hand i hand gick tankegången om korrekt representation avseende kön, då vi företrädde ungefär lika många kvinnor som män. Kunde lyckas för att policyn var uttalad.  Genom historien är facit härvidlag uselt i exempelvis läroböcker och uppslagsverk, något  pionjärerna Yvonne Hirdman och Ebba Witt Brattström skarpt kritiserat. Och Lydia i Den allvarsamma leken kunde äntligen träda fram i helfigur, först i verk av Gun-Britt Sundström på 70-talet.

När karismatiska kvinnors levnadsbana tecknas i skönlitteraturen, kvinnor som gör avtryck genom att ta plats, då  slutar det nästan alltid illa. Tänk Carmen,  Madame Bovary, fröken Julie och Madame Flod. I en underhållande  bitsk text låter Malin Lindroth  änkan på Hemsö få komma till tals, ge sin version i en komisk tidsresa. Uppsättningen, blandar  en monolog med förhinder  med sånger byggda på Agust Strindbergs lyrik. Den skrevs som en slags pendang till vårens storsatsning Hemsöborna på Göteborgs Stadsteater (recenserad i Kulturbloggen). Det är oerhört begåvat gjort , lustfyllt och tankeväckande.

De som ska ta åt sig äran är enbart kvinnor, vilket  man kan undra om  August skulle ha godkänt. Det konstnärliga gänget är inga duvungar, utan har åtskilliga decennier av professionellt arbete bakom sig, främst i Västsverige. Johansson & Jonsson driver ett produktionsbolag som drar iväg på turnéer. Senaste åren har de varit aktuella med Moa (manus och regi Maria Hörnelius), vars succéartade föreställning jag haft förmånen att se. Madame Flod – återkomsten har  en av henne påkallad seans i kärlek som utgångspunkt, där råden baseras på bittra erfarenheter. Ett av dem lyder förresten ”följ ditt hjärta med måtta”. Lisbeth Johansson bollar med publiken (som inte vågar kommentera) och hennes påstridiga karaktär förutsätter att vi är förtrogna med Hemsöborna. Görs givetvis många anspelningar på Carlsson och Gusten,  som ju vägrar gå i hennes ledband.  Samma frihetliga hållning intas av gengångaren, som fyndigt uppenbarar sig borta vid elpianot.  Den sturska, ”tindrande” upphovsmannen i Carita Jonssons imposanta skepnad, har tilldelats roliga repliker och munhuggning med sin egen protagonist.  Kvickt och rappt konstruerat med kvinnliga förtecken.

Många leenden lockas fram, inte minst när nätdejting och Carlssons fysiska företräden avhandlas. Varken legendariske Allan Edwall eller Özz Nöjen betraktas som några sexobjekt. I manus utdelas några välriktade kängor till upphovsmannen själv, som en listig maktanalys.  Strindberg och nutida kulturgiganter drabbas för att de har blivit fäder på äldre dar. Dragningen till yngre fagra kvinnor har de gemensamt med Carlsson och antagligen med en förkrossande majoritet män i övre medelåldern bland publiken.

Tonsättningar / texturval  har gjorts med stor omsorg om så väl Strindbergs språkkonst som svensk folkvisa. Vad Lisbeth Johansson med säker stämma sjunger, har hämtats från både diktsamlingar och dramatik.  När strofer ur Dödsdansen slungas emot oss kan en nivåhöjning skönjas, laddningen intensifieras.  Sångens allvar varslar om att nu är det slut med lättsinne och skojerier. Skämten om att vinna bönder och prästvigda i teve, har en försmådd Madame lagt bakom sig. Frilansaren Lisbeth Johansson, som medverkat i ett flertal uppskattade teveserier, är en mångdimensionell skådespelare. Lika kapabel på att framstå som stursk som sårad, växlar  obehindrat emellan att befinna sig i beskäftigt överläge och sorglig utsatthet. Hon gör sannerligen en flerskiktad roll rättvisa.

Scenografin har sparsmakad touch, med  en fåtölj i centrum som ”Floden” undviker att sitta i. Kostymeringen är å andra sidan helgjuten på ett förväntat sätt.   Nyanserad gestaltning, snitsig regi, skarpsinnigt och kul manus samt  angenäm musikalisk dräkt som fångar upp och förtätar. Kontentan av dessa goda, samverkande ingredienser blir musikteater av bästa sort.

 

Ines Sebalj

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Lyrikrecension: Skalornas förråd av Ulf Eriksson – vardagen möter det högstämda

4 november, 2018 by Rosemari Södergren

Skalornas förråd
Författare: Ulf Eriksson
Utgiven: 2018-02
ISBN: 9789100171261
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 140

En vardagsvandring som rör sig med små steg men samtidigt med stora steg mellan att sätta på te-vatten och släppa in de existentiella frågorna. Ulf Eriksson lyrik i Skalornas förråd rör sig i storstadens miljöer, speglad i nutiden och samtidigt de eviga frågorna. Hans första lyriksamling på sju år har nominerats till Augustpriset i år, 2018, i kategorin skönlitteratur

Foto: Sofia Runarsdotter
Efter sju år är Ulf Eriksson tillbaka med en ny diktsamling, Skalornas förråd.

Diktsamlingen beskrivs att förlaget: Enkelt, osökt och med liksom utspridd uppmärksamhet rör sig poeten genom mestadels urbana miljöer där samtidens paradoxer och spegelsalar gäckar eller bjuder motstånd.

Det vardagliga, urbana och till och med namngivna pendeltågsstationer som Karlberg möter oväntade metaforer som bakgrundsknaster av fästingar som dog och månljus utkavlat till skriksnö. och i varje stjärntyst lystring en slägga mot hjärn-städer: här! här! här!

Jag sugs in i en del av dikterna, med dessa spännande möten mellan alldagliga ting och de stora frågorna. Att öppna en vattenkran i köket är att få kontakt med det väldiga mörker som lagras uppe i vattentornen. Diktsamlingen har fått titeln ”Skalornas förråd” och skalor är ett nyckelord för dikterna. Ulf Eriksson strör skalförskjutningar omkring sig i denna vardagliga resa ut i det existentiella. Det är en dynamik mellan tid och rum, mellan det vi ser omkring oss dagligen och evigheten och det metafysiska.

Dock har jag märkt att samlingen dikter inte talar till alla. En recensent sammanfattar det som att Ulf Erikssons poesi pendlar mellan stilla klarhet och högstämt dunkel ( Ann Lingebrandt i Sydsvenskan. Jens Liljestrand i Expressen däremot sågar samlingen helt. Han skriver: Ulf Eriksson skriver en poesi som påminner om forna tiders idylldiktning och han utnämner Skalornas förråd till den tråkigaste diktsamling han läst.

Fakta om Ulf Eriksson:

Ulf Eriksson är född 1958 i Stockholm. Sedan debuten 1982 med diktsamlingen Varelser av gräs har han utgivit verk i genrerna lyrik, roman- och novellprosa samt essäistik och kritik. Han är kritiker i Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet där han specialiserat sig på spanskspråkig litteratur. Inom detta språkområde är han också verksam som översättare, senast av den omtalade romanen Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló och den spanske poeten Antonio Gamonedas diktsamling Förlusterna glöder. Ulf Eriksson är också handledare vid Göteborgs universitets författarutbildning Litterär gestaltning, och leder det omtalade internordiska essä- och kritikseminariet Fria Seminariet i Litterär kritik, se www.kritikerseminariet.nu

Ulf Erikssons författargärning har belönats med bland andra följande utmärkelser: på åttio- och nittiotalen bland annat Stig Carlssonpriset för lyrik; De Nios pris; Svenska PEN:s Bernspris och Obstfelderpriset (i Norge), Doblougska priset (fr Svenska Akademien). På senare tid Göteborgs-Postens Litteraturpris (2002); Gerhard Bonniers lyrikpris (2003), Svenska Akademiens pris till Signe Ekblad-Eldhs minne (2005), Lubbe Nordström-priset (2005), samt De nios pris (2006).

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Augustpriset, Litteraturkritik, Lyrik, Recension, Skönlitteratur

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 629
  • Sida 630
  • Sida 631
  • Sida 632
  • Sida 633
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in