Stewen Quigley
Artist: Claes Janson
Titel: Ett ord till mina polare
Betyg: 4
Producent: Lasse Zackrisson
Mix och Mastring: Per Hallgren, Konfonium Audio
Inspelad i Munsö, Uppsala och Vällingby
Skivbolag: Vax Records
62:06
Release 26/10 2018
Claes Janson är en mycket erfaren mångsysslare såväl inom musiken som inom andra gebit, något Jan Olsson rekapitulerar i den upplysande biografi som föregår albumets texthäfte. Good Morning Blues Band, enligt mig årets konsert 2001, som han frontar har firat 50-års jubileum. 71-åringen har befunnit sig i tätposition som förmedlare av låtar, oftast med hemvist i jazz, blues eller kategorin visa. Som bekant är han inte någon Tommy Körberg-typ även om rösten kan ha klös i sig. Istället färglägger han sånger med personlig patina och föredömligt textande, i arrangemang som vanligtvis har något sofistikerat och ombonat i sig.
Senast i somras recenserade jag i lyriska ordalag Jansons medverkan i Falkenbergs jazzdagar, ett evenemang han förärat med sin närvaro åtskilliga gånger. Därutöver har jag hört honom i Stockholm, Göteborg, på Visingsö i Ljungskile och antagligen fler ställen. På sist nämnda ort blev det både recension och ett gemytligt möte backstage. Fast jag äger hans Ray Charles-tribute, har han för mig således mest varit en framstående liveartist.
Första intrycket cd:n ger upphov till är att det låter livsbejakande röjigt. I den mån man angående sättning kan tala om en grundstomme, består den av Thomas Arnesen på smakfullt kvidande gitarr och Anders Hellqvist på hammondorgel, vars toner bäddar in soundet på många av plattans fjorton(!) låtar. Deras samspel firar allra störst triumfer i mycket varsamt framförda Golden Star. Vilken fröjd att få ta emot Arnesens subtila ackord! Kjell Gustavsson (trummor) och Björn Lundquist (bas) bildar antingen pådrivande eller tillbakahållet komp. Efter inledande rivig blues ändrar Ett ord till mina polare inriktning, det första av åtskilliga lappkast. En finstämd visa om årstider tar vid, i arrangemang av Anders Neglin. Här hörs förutom dennes pianospel, stråkar och Leif Lindvalls flygelhorn. Och i tredje spåret, en nostalgisk ballad om filmhjältar, märks Anders Widmark känsliga piano. Han far Hasse, har återigen varit textleverantör åt sin kräsne uttolkare, ett samarbete som fungerat ypperligt under decennier. Stilar och sättningar skiftar sålunda på ett förbluffande sätt. Skivbolaget har sannerligen inte sparat på krutet, verkar ha haft oanade resurser. Beroende på inställningen hos lyssnare, kan resultatet ses som rikt varierat eller som spretigt och svåröverblickat.
Merparten av materialet är nyskrivet. Flitigast av låtskrivarna har Jocke Jonsson och Thomas Arnesen varit, medan covers har hämtats från Ray Charles jämte Tony Joe White. Därtill har en skridande hymn, använd vid amerikanska inbördeskriget, införlivats för att berätta en sorglig historia om en rumlares bortgång. Stämningen av obönhörligt allvar fördjupas i nästa ballad betitlad Stjärnfall och bibehålls i utsökta, spröda Spela din sång. Den ruffiga fartfyllda euforin som dominerade inledningsvis, övergår alltså, förvånansvärt nog, i sin diametrala motsats. Stråket av melankoli fullbordas i titelspåret som obevekligt lunkar fram, ledsagad av Karin Hammars uttrycksfulla trombonspel.
Magnus KarlssonÖverlag låter det helgjutet och ett fång låtar förtjänar beteckningen femstjärnig. Arrangemang, texter och instrumentalister tillför ansenliga kvaliteter. Huvudpersonen själv, vokalt vid mycket god vigör, kan upprätthålla en avspänd förbindelse med musikerna eftersom alla involverade är i samklang. Vi tror oavkortat på sympatiske Claes och vad han förmedlar. Han bär fram varje textrad med beundransvärd intonation och inlevelse. Dock har jag haft avsevärda problem med att tillgodogöra mig ett par låtar mitt i, vars vibbar av glättig country och utslätade dansbandsharmonier gjort mig brydd. Först efter sju-åtta genomlyssningar upphör jag att studsa till, börjar vänja mig. Nicke Widén förekommer på pedal steel fyra låtar på raken, varav en blek vals och en Cash-doftande bagatell känns mest malplacerade. Det är istället fullträffar som En sång (skulle kunna bli efterfrågad på begravningar) ,vars text och musik skrivits av far och son Widmark, som gör interpreten Claes Jansson och hans kollegor rättvisa.