Foto Ines Sebalj
Manus: Malin Lindroth
Regi: Josefin Andersson
Kompositör: Carita Jonsson
Sångtexter: August Strindberg , Urval och bearbetning av Carita Jonsson
Kostym & Scenografi: Ina Nyholm
Skådespelare: Lisbeth Johansson
Musiker: Carita Jonsson
Urpremiär 2/5 Göteborgs Stadsteater
Att använda motbilder är smart, rent av nödvändigt för att upprätthålla ett pluralistiskt samhälle. Synsättet var en ledstjärna under mina år som facklig redaktör. Hand i hand gick tankegången om korrekt representation avseende kön, då vi företrädde ungefär lika många kvinnor som män. Kunde lyckas för att policyn var uttalad. Genom historien är facit härvidlag uselt i exempelvis läroböcker och uppslagsverk, något pionjärerna Yvonne Hirdman och Ebba Witt Brattström skarpt kritiserat. Och Lydia i Den allvarsamma leken kunde äntligen träda fram i helfigur, först i verk av Gun-Britt Sundström på 70-talet.
När karismatiska kvinnors levnadsbana tecknas i skönlitteraturen, kvinnor som gör avtryck genom att ta plats, då slutar det nästan alltid illa. Tänk Carmen, Madame Bovary, fröken Julie och Madame Flod. I en underhållande bitsk text låter Malin Lindroth änkan på Hemsö få komma till tals, ge sin version i en komisk tidsresa. Uppsättningen, blandar en monolog med förhinder med sånger byggda på Agust Strindbergs lyrik. Den skrevs som en slags pendang till vårens storsatsning Hemsöborna på Göteborgs Stadsteater (recenserad i Kulturbloggen). Det är oerhört begåvat gjort , lustfyllt och tankeväckande.
De som ska ta åt sig äran är enbart kvinnor, vilket man kan undra om August skulle ha godkänt. Det konstnärliga gänget är inga duvungar, utan har åtskilliga decennier av professionellt arbete bakom sig, främst i Västsverige. Johansson & Jonsson driver ett produktionsbolag som drar iväg på turnéer. Senaste åren har de varit aktuella med Moa (manus och regi Maria Hörnelius), vars succéartade föreställning jag haft förmånen att se. Madame Flod – återkomsten har en av henne påkallad seans i kärlek som utgångspunkt, där råden baseras på bittra erfarenheter. Ett av dem lyder förresten ”följ ditt hjärta med måtta”. Lisbeth Johansson bollar med publiken (som inte vågar kommentera) och hennes påstridiga karaktär förutsätter att vi är förtrogna med Hemsöborna. Görs givetvis många anspelningar på Carlsson och Gusten, som ju vägrar gå i hennes ledband. Samma frihetliga hållning intas av gengångaren, som fyndigt uppenbarar sig borta vid elpianot. Den sturska, ”tindrande” upphovsmannen i Carita Jonssons imposanta skepnad, har tilldelats roliga repliker och munhuggning med sin egen protagonist. Kvickt och rappt konstruerat med kvinnliga förtecken.
Många leenden lockas fram, inte minst när nätdejting och Carlssons fysiska företräden avhandlas. Varken legendariske Allan Edwall eller Özz Nöjen betraktas som några sexobjekt. I manus utdelas några välriktade kängor till upphovsmannen själv, som en listig maktanalys. Strindberg och nutida kulturgiganter drabbas för att de har blivit fäder på äldre dar. Dragningen till yngre fagra kvinnor har de gemensamt med Carlsson och antagligen med en förkrossande majoritet män i övre medelåldern bland publiken.
Tonsättningar / texturval har gjorts med stor omsorg om så väl Strindbergs språkkonst som svensk folkvisa. Vad Lisbeth Johansson med säker stämma sjunger, har hämtats från både diktsamlingar och dramatik. När strofer ur Dödsdansen slungas emot oss kan en nivåhöjning skönjas, laddningen intensifieras. Sångens allvar varslar om att nu är det slut med lättsinne och skojerier. Skämten om att vinna bönder och prästvigda i teve, har en försmådd Madame lagt bakom sig. Frilansaren Lisbeth Johansson, som medverkat i ett flertal uppskattade teveserier, är en mångdimensionell skådespelare. Lika kapabel på att framstå som stursk som sårad, växlar obehindrat emellan att befinna sig i beskäftigt överläge och sorglig utsatthet. Hon gör sannerligen en flerskiktad roll rättvisa.
Scenografin har sparsmakad touch, med en fåtölj i centrum som ”Floden” undviker att sitta i. Kostymeringen är å andra sidan helgjuten på ett förväntat sätt. Nyanserad gestaltning, snitsig regi, skarpsinnigt och kul manus samt angenäm musikalisk dräkt som fångar upp och förtätar. Kontentan av dessa goda, samverkande ingredienser blir musikteater av bästa sort.
Ines Sebalj