• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Girls of the sun – Mäktig kvinnoskildring från krigets Kurdistan

11 november, 2018 by Redaktionen

Girls of the sun
Betyg: 4
Regissör: Eva Husson
Visas på Stockholms filmfestival

I den franska filmen Girls of the sun (Les filles du soleil) skickas vi till ett Kurdistan i brinnande inferno. Tillsammans med den franska, enögda krigskorrespondenten Mathilde tas vi med på en helikopterfärd från Turkiet rakt in i Islamiska Statens helvete, där en kvinnlig bataljon bestående av tidigare IS-tillfångatagna håller ställningarna i periferin av en stadskärna nu kontrollerad av den mordiska terrorsekten.

Den katastrofsökande Mathilde anländer med samma helikopter som de sista journalisterna på plats använder för att ta sig därifrån, när hennes skjuts har lämnat igen är även luftvägen totalt avskuren. Hon är fast med de kvinnliga Peshmergakrigarna som vakar över aktiviteten i staden, ledda av den karismatiska Bahar (Golshifteh Farahani) – en tidigare advokat i trettioårsåldern som talar flytande franska efter att ha studerat i Frankrike. Det är med Bahar Mathilde kan kommunicera, hon frågar henne om hon saknar att arbeta som advokat. ”Det är inte det jag saknar”, svarar Bahar.

Hennes svar följs av en tillbakablick på sitt liv i staden nedanför henne med sin man och deras son. Samma stad hon nu riktar en Kalashnikov mot. Men den Bahar som nu visas på skärmen håller inte i något vapen; hon sitter i kavaj vid en stol och ler åt sonen som säger att han hellre vill läsa än att vara med sina vänner. I fina kläder går de på födelsedagskalas. På kvällarna sover de i sängen alla tre; hon, hennes man och sonen. Denna berättarteknik kommer sedan att användas i resten av filmen.

Varvat med nuets bilder av kvinnor i uniform och med vapen i händerna visas hur IS tar över staden, skjuter männen och fraktar kvinnorna i buss för att därefter bli sålda till diverse invånare i ”Kalifatet”, för att hållas som sexslavar. Historien berättas med kraft: och jag blir totalt slagen av det fullständigt paradoxala av kvinnor som i ena scenen är fullkomligt undergivna, förslavade och utlämnade åt dessa rentav djävulska mäns våld – för att i nästa med vapen i hand och till gälla krigstjut attackera sina demoner snarare än att ta sig långt därifrån.

Girls of the sun är en film som berör på djupet. Med ett fantastiskt foto visas de närmast oförståeliga fasorna från detta avlägsna krig, men också det mod och den styrka som föds mitt ibland dem. Det är kanske just detta som får den att beröra mig med sådan kraft, dessa paradoxer: förskräckelse och skönhet – förödelse och kraft som spirar upp ur askan. Golshifteh Farahani står för en enastående skådespelarinsats som den beundransvärda Bahar – som leder sin bataljon i frontlinjen för de kurdiska styrkorna mot samma terrorsekt som hon själv lyckades fly ifrån. Scenerna är rörande: kvinnor i kamouflerade uniformer med AK47or i händerna som dansar och sjunger, som flätar varandras hår om morgnarna och som springer rakt mot döden istället för vända åt motsatt håll.

Girls of the sun är en film som trots sin nominering till Guldpalmen på Cannes i somras, fullständigt har drunknat i mediebruset kring filmer som Birds of Passage, Cold War och Jesus på årets filmfestival i Stockholm. Och det finns visserligen brister, som när Bahar envisas med att avfyra sin Kalashnikov med vänsterhanden greppande om magasinet eller när Mathildes utläggande monolog i filmens slut blir för lång. Men allt detta förlåter man och det blir i slutändan ovidkommande när de sätts mot de starka känslor och den skönhet som Eva Husson lyckas frammana. Detta är en film som under dess lopp flera gånger snuddar på att bli en fullträff. Den förtjänar ett större erkännande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Filmrecension: Monsters and men

11 november, 2018 by Petter Stjernstedt

Monsters and men
4
Svensk biopreimär:
Regissör: Ronaldo Marcus Green
Medverkande: John David Washington, Anthony Ramos och Jasmine Cephas Jones

I Brooklyns brokiga kvarter patrullerar poliserna nattligen. Ett bråk uppstår där en av konstaplarna skjuter en svart man. Men det är högst oklart vad mannen gjort. Kanske fanns ingen anledning. Kanske hade han bara oturen att födas med fel hudfärg, en hudfärg som betyder glåpord, misstänksamhet och på daglig basis ständigt dömande blickar. På avstånd observerar ungdomen Manny händelsen. Via sin mobiltelefon fångar han hela förloppet. Frågan är – ska han publicera filmklippet eller ska han radera det?

Monsters and Men avhandlar tungviktar-ämnena rasism och övervåld inom polisen. På amerikanska nyheter hör vi dagligen om våldsamheter. Det är krig. På gatorna i Brooklyn bataljerar poliser och rasifierade.  I filmen följer vi kommissarie Dennis. John David Washington, Hollywoods nya filxstjärna, såg vi i höstas som den våghalsige Ron i Spike Lees Black Klansman. I Monster and Men spelar han åter uniformklädd brottsbekämpare  ( Vi hoppas att det inte är ett dåligt omen om att John David redan blivit typecastad). Poliskomissarie Dennis Williams ställs in för ett dilemma –  ska han försvara sin kår eller ska han kritisera polisens agerande? Som svart man och bilförare blir han själv stoppad av polis. Detta mina damer, herrar och queers är vardagen hos många svarta personer i ett splittrat USA.

Monsters and Men skildrar fördomarna från båda håll. Det är svarta som drar alla poliser över en kam. Och det är den vita blåljuspersonalen som utan anledning stoppar  svarta ungdomar på gatan för visitering. Reinaldo Marcus Green är en skicklig filmregissör. Hans fragmentariska berättelser, det utsökta skådespelet, persongallerian och autenciteten gör Monsters and Men till en verklig filmupplevelse. Narrativt tar han en ovanlig väg. Precis som i Derek Cianfrances “ The place beyond the pines” kretsar Monsters and Men kring flera personer. Green går från den ena över till den andra. Förutom hudfärg har de föga gemensamt. Green synar händelsen ur olika synvinklar. Det breddar berättelsen. Monsters and men ger inga svar. Utan lyfter en viktig fråga in i biosalongen. Marcus Green är finlirets och de små detaljernas man. Utan moralkakor eller övertydlighet dokumenterar han en viktig slice of modern american history som tåls att återberättas. På årets Sundance filmfestival fick Green det prestigefyllda specialpriset. Vi på Kulturbloggen hoppas vågen av filmer om svarta personer och tematik kring rasism är mera än bara är en fluga och är här för att stanna.

Petter  Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Isbrytarna – Tanken att ironisera scenkonsten blev enbart dåliga plattityder

11 november, 2018 by Lotta Altner

Isbrytarna
Manus, Regi & Musik Alexander Charlamov
Produktion & Scenografi Ella Engström
Ljus Joakim Ahlström & Mattias Lidén
Scen Demon på Olympiateatern den 10 november 2018

För att få en publik att lyssna på ett budskap från scen är det viktigt att man respekterar besökarnas tid i rummet d.v.s. kommer folk att orka titta på det vi har att säga och hur länge? Man tar inte mer i anspråk än man kan fylla med vettigt budskap. Väldigt få riktigt skickliga skådespelare klarar av att i 3 timmar hålla publikens intresse, även med paus emellan. Kvällens föreställning skulle vara 3 timmar och 20 minuter enligt informationen. I pausen efter 90 minuter var jag tvungen att gå på grund av dålig luften i teaterlokalen och stolarnas enorma obekvämlighet. Dessutom var föreställningen en allt för stor besvikelse att jag helt enkelt inte kunde förmå mig själv att stanna kvar i 90 minuter till.

Föreställningen ger sken av att den vill vara nytänkande, provokativ och vill ge konstruktiv-, satirisk- och/eller ironisk kritik på skådespelare och teaterkonsten i stort. Man vill leverera en bild av teatervärlden som vi övriga inte riktigt ska känna till. För vad är det som händer innan en föreställning? Vilka processer måste genomgås för att skådespelare och ensemble ska överleva? Kan man överleva utan att sälja sig till sponsorer? Vilka är det som gör jobben och vad ska man ha en värdelös regissör till som enbart följer simpla manualer i regi? Dessutom vad blir det för stämning med skådespelare som bedrar varandra till höger och vänster?

Det är stora och viktiga frågor som ställs i föreställningen och som man borde ha kunnat ge svar. Annars borde man inte ta sig an uppgiften. Jag tror dessutom att publiken/många verkligen skulle vilja veta mer om hur teaterverksamheter blir till och styrs (inte bara vi i branschen). Tyvärr får vi enbart nidiskt ytliga klichéer till förklaringar under kvällen. Rollkaraktärerna upplevs på inget vis som färdigbearbetade och man undrar vilken regi aktörerna fått eller hur tänkte man när man skrev manuset. Det blir tråkigt nog enbart platta schabloner som med jämna mellan rum slänger sig med könsord, ”typ liksom” eller svär. Jag vet inte om de ska chocka oss, skapa skratt eller om man bara inte vet hur man ska agera i sin roll på scen. En känsla av studentikos fars kommer smygande allt för ofta även om agerandena inte är tillräckligt överdrivna eller ens roliga för att leva upp till den changern.

Massor av självklarheter, upprepningar och sidospår av de skilda karaktärerna är igång samtidigt under första halvan av kvällen. Någon har gjort slut med sin flickvän, den andra är hemligt förälskad i någon, det hintas om strypsex, andra sitter hemma på sin balkong och undrar vad brevbäraren tänker om honom samtidigt som han bajsar på toaletten. Man får ingen uppfattning om att dessa har något syfte eller kommer att leda till någon form av slutsats. Jag önskar att jag åtminstone hade kunnat tycka att det var roligt eller att någon ”isbrytning” hade gett kraftiga skratt. Det blir tyvärr bara ord som fyllde ut en massa tid utan mening. Jag vill inget annat än gå därifrån.

Kvällens största behållning (fram till pausen) var gräskostymen som var mycket fyndigt gjord. Med sina stora strån och glansigt gröna tyg så satt den klockrent komiskt. Att en person får lov att spela något så trivialt som det gröna gräset i en scen, på scen på en teater ger en ett härligt leende på läpparna. Det är ju alltid de små detaljerna som kan få lov att göra skillnaderna. Jag tänker att uppsättningen hade behövt mer av den typen av komiska detaljer från den s.k. teatervärlden för att kunna visa att teaterkonst inte är en dans på rosor. Det är inte något som vem som helst är skapad för.

Scenografiskt var det också intressant hur man hade valt att göra all lös rekvisita helt vit. Med den svarta bakgrunden kan man därmed ana att det svartvita i föreställningen eventuellt hade någon djupare betydelse. Svart på vit brukar står för att tydliga bevis för något finns att finna. Därmed känns det mest rimligt att uppsättningen står för att det mesta i livet nog är ganska öppet för skilda tolkningar.

Medverkande på scen Emelie Karlsson, Lars Qvanström, Margareta Hallqvist, Arvid von Heland, Niklas Ejnar, Sofia Bekken, Lennart B. Sandelin och Johan L. Heinstedt

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Teaterkritik

Litteraturkritik: Augustprisnominerade En shtetl i Stockholm

10 november, 2018 by Rosemari Södergren

En shtetl i Stockholm
Författare: Kenneth Hermele
Utgiven: 2018-01
ISBN: 9789176811054
Förlag: Weyler Förlag

En shtetl är ett judiskt ord för en judisk by, eller en grupp av människor med judisk bakgrund som lever nära varandra i en storstad. Kenneth Hermele berättar i den självbiografiska romanen En shtetl i Stockholm om sin uppväxt i en Stockholm. Båda hans föräldrar kunde komma till Sverige och Stockholm och under andra världskriget och överleva Hitlers Nazi-Tysklands utrotning av det judiska folket, men de hade båda släkt och vänner som inte klarade sig lika bra. Kenneths föräldrar hann fly från polska Suwalki respektive Berlin strax före katastrofen tillsammans med mor- och farföräldrarna. Kenneth och hans bror lever med judar omkring sig och går i en judisk skola, där många av barnen har psykiska åkommor efter vad deras familj och släkt får genomleva.

Berättelsen är stark och jag lär mig mycket om att växa upp som judiskt barn i Sverige efter andra världskriget. Kenneth Hermele berättar, som jag upplever det, både ärligt och med stor värme. Han kan se både det positiva och negativa med sina föräldrar. Han lämnar ut många talande detaljer men ändå känner jag omtanken och kärleken mellan honom och hans föräldrar.

Kenneth och hans bror och föräldrar bor i en fastighet som kallas judehuset. Familjen umgås ed hans judiska släkt och föräldrar träffas på den ortodoxa synagogan på S:t Paulsgatan. Pojkarna går i den judiska skolan. Familjen lever helt enkelt i en judisk shtetl, ett samhälle mitt i samhället.

Boken har ingen kapitelindelning och är i stället indelad i tre delar, en om hans mamma, en om hans pappa och en om honom själv. Föräldrarna är väldigt olika. Mamman är en judisk ortodox kvinna som håller hårt på traditionen. Pappan är en betydligt mer sekulär judisk entreprenör som kämpar hårt och lyckas skapa en god ekonomi åt familjen. Kenneth är splittrad mellan föräldrarna. Som barn står han nära sin mamma men det judiska är för honom med ritualerna än någon genomträngande gudstro. Pappan hamnar lite utanför familjen som aldrig riktigt förstår hur stort det är att ha ekonomisk trygghet, tack vara pappans hårda arbete.

Det är intressant uppväxtskildring, både för att jag får en insyn i hur det var att växa upp i en judisk familj under 1950- och 1960-talet men också som en uppväxtskildring överlag. Kenneth Hermele har en starkt öga för detaljer. Det är nästan för mycket emellanåt. Dramaturgin, berättelsen, förlorar i fart och engagemang något för att han är alltför generös med detaljer.

Kenneth Hermele är ekonom och författare med ett tjugotal skrifter om utvecklingsfrågor bakom sig. Han bor och verkar i Göteborg. Detta är hans debut som berättare, och det är väl det som märks, att boken är mycket självbiografisk men inte lika skönlitterär.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Augustpriset, Böcker, Bok, Bokrecension, Litteraturkritik, Recension

Filmrecension: Birds of Passage

10 november, 2018 by Redaktionen

Birds of Passage
Betyg: 4
Regissörer: Ciro Guerra och Cristina Gallego
Visas på Stockholms Filmfestival

Birds of Passage (Pájaros de verano) är Colombias officiella Oscarsbidrag inför 2019 års gala och nästa film av Ciro Guerra, sedan hans El abrazo de la serpiente nominerades i den icke-engelskspråkiga kategorin 2016. Likt den förra filmen koncentrerar sig även denna på den sydamerikanska ursprungsbefolkningen.

Colombia, i början på sextiotalet.
I filmens öppningsscen befinner vi oss hos Wayuufolket i norra delen av landet; i en liten samling hyddor i ett ökenlandskap förbereds en stor fest för att byns överhuvud och schamankvinnas (Úrsula) dotter har blivit kvinna. Den vackra Zaida är klädd i röda skynken och är målad i ansiktet, hon är i de yngre tonåren och folk har kommit långa vägar för att delta i festen. En av dem är Rapayet, en ung man med stora ambitioner. I en speciell ritual där vinden blåser och den unga kvinnans kläder fladdrar som en fågel dansar han med Zaida och efter att ha gjort imponerande ifrån sig viskar han till henne: ”Du är min kvinna nu”.

Så är händelseutvecklingen igång och för att få ihop den enorma hemgift som krävs för att få be om brudens hand tvingas Rapayet använda sin uppfinningsrikedom. Tillsammans med sin vän och affärspartner Moíses investerar han i marijuana som han sedan säljer till amerikaner som är i landet med sina Peace Corps. Denna gröna guldgruva odlas av Rapayets släkting och efter att ha levererat till amerikanerna som utlovat kommer nya beställningar. Snart har Rapayet gift sig med Zaida och är tillsammans med sin odlande släkting mycket rik, Wayuufolket har det bättre än någonsin men i takt med den växande rikedomen följer girigheten.

Birds of Passage är en vacker film med fantastiskt foto. Hela storyn är i sig mycket intressant, här får vi följa den groende marijuanahysterin med fokus på ursprungsbefolkningen, vilket senare fullständigt exkluderas i den romantiserade bilden av Pablo Escobars Colombia Vice. Majoriteten av filmen är på Wayuuspråket och inte på spanska, berättelsen är fängslande och filmen är på förhand extremt hajpad – inte minst för att en bild från den valts till omslaget för hela festivalen.

Birds of Passage påminner för mig om en antik grekisk tragedi. I utsökt skönhet känner man snart på sig att allting inte kan gå någon annan väg än rakt ned i Hades. Snart spelar valen individerna tar inte någon som helst roll, det är som att en okänd kraft styr allting åt helt fel håll och om misstagen som görs kunde förhindras skulle andra göras i deras ställen. Den gröna planta som bidrar till plötsligt välstånd visar sig snart vara som Kung Midas förbannelse och leder tillsammans med girigheten som ständigt kretsar kring den till att slå en urgammal kultur – vilken lyckats stå emot både holländare, engelsmän och spanjorer – i spillror.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 628
  • Sida 629
  • Sida 630
  • Sida 631
  • Sida 632
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in