• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Musikalrecension: Hugh och Nancys många världar lyfter inte riktigt

3 mars, 2019 by Ulrika Sandhill

Titel: Hugh och Nancys många världar.
Manus: Lars Rudolfsson, fritt efter en bok av Peter Byrne.
Regi: Lars Rudolfsson
Musik: Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander
Medverkande: Helen Sjöholm, Vanna Rosenberg, Magnus Roosmann
m fl.
Scen: Elverket, Dramaten, Stockholm

Hugh och Nancys många världar – mycket finns på plats, ändå lyfter den
inte riktigt

Alla de här misslyckade äktenskapen mellan amerikanska hemmafruar i
högklackat och dammvippa och överintellektuella män i hornbågade
glasögon är ett ämne som aldrig tycks upphöra att fascinera. Här
tolkas det på nytt i musikalen Hugh och Nancys många världar.
Musikalen handlar om matematikern och kvantfysikern Hugh Everett, som
tidigare än någon annan lanserade teorin om parallella universa, om
frun Nancy som trippar omkring i nylagt hår och torkar köksbord, och
om deras två barn, Mark och Liz.

I pjäsen får vi följa Hughs och Nancys äktenskap där Hugh ständigt är
försjunken i sina teorier medan Nancy drömmer om en annan, mer jämlik
värld där också hon får existera. Och så barnen, som pappa gravt
försummar. Genom hela pjäsen går temat om de parallella världarna som
en röd tråd, både universellt och konkret. Kan man någonsin mötas
människa mot människa? Det verkar omöjligt. Men vips hittar Nancy en
dubblett av sig själv i sitt eget hus (i Vanna Rosenbergs gestaltning)
och hon får en bundsförvant. Som en fond ligger det kalla kriget och
hotet från atombomben med en tydlig flirt till dr Strangelove.

Det är ett ambitiöst projekt, nästan tre timmar långt inklusive paus.
Skådespeleriet är suveränt, och även sången. Att Vanna Rosenberg är en
proffsig skådespelerska vet vi, men att hon även är en så fin
sångerska var en positiv överraskning i alla fall för mig. Och j—ar
vilken dynamit som Emma Broomé levererar i rollen som utagerande
tonårsdotter! Musiken är snygg och svalt jazzig. Scenografin är
genial: I en roterbar tredimensionell stålkub har olika interiörer
från familjens villa byggts upp i stilsäkert sjuttiotal och som byts
ut med en enkel vridning.

Ändå lyfter den inte riktigt. En anledning är musiken, som
fungerar fint som stämningsförmedlare men som blir mindre intressant i själva sångnumren. Men den största anledningen ligger i ett svagt manus.
Pjäsen är alldeles för lång och pratig och verkar inte heller riktigt
veta vad den vill ha sagt. Att det var synd om hemmafruarna i 50- och
70-talets USA visste vi redan och det förstod vi också av pjäsens
första scen. För att temat ska kännas relevant i Sverige 2019 måste
man nog dra ut tankespåren en bit till. Det hade man nog faktiskt
också kunnat göra genom att utveckla idéerna om de parallella
världarna på ett intressantare sätt. Och även genom att ta ut svängarna mer med både humorn och tragiken som ligger latent i föreställningen och bara tycks vänta på att få spricka ut.  

Så även om mycket som sagt finns på plats, får föreställningen i brist på bra manus och musikaliska höjdpunkter ändå ingen riktig toppnotering denna gång.

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Hjärtelandet- Komplext och rikt om arrangerat äktenskap i Jylland

2 mars, 2019 by Petter Stjernstedt

Hjärtelandet
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 10 maj 2019
Regi: Janus Metz, Sine Plambech
Land: Danmark, Nederländerna, Sverige
Längd: 91 min
Skådespelare: Sommai Molbæk, Nils Jørgen Molbæk, Saowolak Nielsen, John Nielsen, Praoset Navoram

Hjärtelandet är en rik komplex film som med all önskvärd tydlighet visar hur thailändska kvinnor lever sitt nya liv i Danmark. Hur de navigerar i en global värld fylld av rasism och sexism. Regissörerna Janus Metz och Sine Plambech porträtterar kvinnorna inte som offer utan som självständiga individer som tar egna beslut och styr sitt narrativ i den riktning de önskar se. Och de vita männen i varierade åldrar skildras med varm hand som vilsna och ensamma personer som bara önskar mera närhet i sitt liv.

Hjärtelandet (Heart Bound) har en kvinnlig blick. Sommai är rekryten, dokumentärfilmens motsvarighet till Bordellmamman i Call Girl med den “lilla” skillnaden att hon hjälper kvinnor i nöd som vill finna trygghet i Danmark. Som vill bort från sexismen och prostitutionen där hemma. Och som söker ekonomisk trygghet. Gifter hon sig med en dansk man har hon det säkrat för barnen där hemma många år framöver. Sommai som själv en gång flyttade från Thailand hit till Jylland parar ihop thailändskorna med danska män som desperat söker kärlek. Sexturismen där vita män åker till Thailand för att hitta en sex- eller livspartner är utbredd. Globalt sett är det en stor marknad och bara i Jylland bor det 900 thailändska kvinnor. Här målas den välkända historien upp med en liten annan pensel. Metz och Plambech visar på komplexiteten i frågan. Visst kan männen utnyttja kvinnorna men de kan också vara fina människor som inte lyckas hitta kärleken i hemlandet. Och thailändskorna får det relationsmässigt nödvändigtvis inte bättre i Danmark. I en scen berättar en av dem om hur hennes man brukade hälla kokande vatten över henne. Kanske är den danska verkligheten att föredra för många, även om kärleken inte alltid spirar. Sexismen tar sig olika uttryck beroende på land, kultur och tradition.

På plussidan hör det snygga foto- och klippningsarbetet och på minussidan finner vi filmens ibland röriga narrativ.

Hjärtelandet är en avancerad historia som visar på mångfalden av kvinnoöden. Det finns inte bara en berättelse, utan hundra- eller tusentals sådana. I en filmbransch där kvinnoperspektivet, trots Metoo, fortfarande är underrepresenterad är Hjärtelandet en viktig film som förtjänar stor uppmärksamhet.

Petter stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Min fantastiska väninna – skådespelarkonsterna gjorde livräddning, på den allt för långa föreställningen

2 mars, 2019 by Lotta Altner

Min fantastiska väninna
Baserat på Elena Ferrantes romansvit
Dramatisering April de Angles
Översättning Johanna Hedenberg
Regi Maria Sid
Regiassistent Emelie Smeds
Scenografi Zofi Laagerman Nilsson
Koreograf Catharina Allvin
Dramaturg Sara Israelsson
Premiär på Årsta Folkets hus teater i Stockholm stadsteaters regi
Fredagen den 1 mars 2019

Min räddning i kväll på premiären var att jag befann mig i en avslappnande neutralare zon av icke totalt vetande. I motsats till många andra som läst alla böckerna, nästan in i det sista, hade jag enbart läst om böckerna. Att veta mycket och brett om något, men inte vara expert på detaljerna blev min sinnesfrid i de tvära snabba kasten i föreställningen.

Det var inte lätt att hänga med i scenbytena. Någon hade helt klart tänkt sig att ge oss hela historien i rapid fart och ville trycka in så många karaktärer, händelser, familjerelationer och känsloyttringar som det bara var möjligt i en och samma uppsättning. Föreställningen varade i drygt fyra timmar med en paus på ca 20 minuter. Första akten varade i nästan två timmar. Den partiella förlamningen i sätesmuskeln var total.

Det finns alltid mycket stora förväntan på ett manus/dramatisering efter en belönade/kända författare. Elena Ferrantes är inget undantag på den fronten – hon är ett hemligt och spännande fenomen. Man vill naturligtbis inte göra den nöjda och hänförda litteraturläsaren besviken genom en platt och dålig föreställning. Därför tror jag att man ansträngde sig till det yttersta, på ett pretentiöst vis för att ingen skulle våga säga ”böckerna var bättre än föreställningen”. Men det är kanske när man inte försöker så hårt, att leva upp till det skrivna ordens rikare betydelser i fem böcker och vågar stryka både i – och mellan raderna som man kan ge grundtankarna rättvisa. Föreställningar kan enbart plocka ut de bästa essenserna och dramatiskt har man enbart möjligheten att återge det viktigaste. Att föreställningen är baserad på 5 böcker och inte har ett tydligt manus, signalerar att man varit allt för förälskad i böckerna och därmed inte kommit vidare till nästa sceniska nivå. Korvstoppningsmetoden gör en allt för mätt och lätt illamående. Det är heller aldrig försvarbart att hålla en publik 4 timmar.

Föreställningens scenografi med många trappor, avsatser och skjutbara kulisser gjorde det möjligt för skådespelarna att befinna sig i flera rum och tidsperioder samtidigt. Scenen blev dessutom i ett härligt livligt tempo som gav scenbytena energi och flöden. Däremot var scenen något för hög för blickfånget och gjorde det möjligt för publiken på de främre raderna att se in under kulisser, draperier och kjolar. Kanske hade det blivit en behagligare helhet och man hade backat spelplatserna något?

Relationen mellan Lenù (Maja Rung) och Lila (Ruth Vega Fernandez) gjorde mig ledsen, oss kvinnor emellan. De växer ihop så nära varandra, kämpa för att få utbilda sig, stödjer varandra, blir fantastiska väninnor och måste slåss för sina rättigheter. Trots det har de inga problem med att ljuga, bedra och smita undan gentemot varandra och andra kvinnor. Var tar solidariteten vägen? Varför spelar de på varandras planhalvor? ”Du vill inte att jag ska vara lycklig”. Hur kan de förbanna männen när de beter sig svinaktigt åt också, ”…tappar bort varandra”. Hur kan de offra varandras vänskap hur som helst för karriärer, sex med män och framgång? Men faktum kvarstår, kvinnor är människor och människor är både bra och dåliga, i samma person. ”Tänk att man kan vara så smart och ändå inte fatta någonting” och ”I sagorna gör man som man vill. I verkligheten överlever man”. Skådespelarna gjorde en mycket god insats i att visa hur förtrycka även kan bli förtryckare, och att även om man pratar om sin egen frihet, är det inte lika lätt att leva upp till den.

Översättningen förbryllade mig något – ibland kändes det nästa som syftningsfel. Italienare svär inte som vi, de förolämpar inte varandra som vi och de benar inte ut ord i en mening som svenskan gör. För mig kändes det som om någon helhet gick förlorad. Man kan inte översätta ord för ord av könsord och skällsord hur som helst. Man måste exempelvis välja om det är ”små kulor” man menar bokstavligen, eller om det är impotens, eller att mannen är feminin eller att han helt enkelt är en ruskigt dålig älskare. Dessutom är det så att vissa italienska ord (precis som på spanska) inte är menade som vulgära, men i svensk direkt översättning ord för ord blir det enbart vulgärt men utan någon finess i förolämpningen.

Kvällens koreografi var det som imponerade allra mest under kvällen. Sällan har jag skådat ett så klockrent tight skådespelarteam som med briljans backade upp och följde varandras rörelsemönster. I alla slagsmålsbenägna scener, rytmiska frustrationer, slowmotion fall, dödskamper och dansscener, så rörde sig och förflyttade sig skådespelarna unikt, intressant och exemplariskt. Det var smidigt, vackert, genomtänkt, snyggt och ibland skrämmande på samma gång. Det var som att se ett konstnärligt tåg rulla fram i balans och där varje del av skruv och bult fick sin fasta förutbestämda plats. Alla lika viktiga i maskineriet om än med skilda funktioner.

Rollista Maja Rung, Ruth Vega Fernandez, Sylvia Rauan, Matilda Ragnerstam, Angelika Prick, Sandra Medina, Per Sandberg, Pablo Leila Wenger, Henrik Norlén, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Peter Gardiner, Astrid Assefa.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Årsta Teater, Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Teatekritik, Teater, Teaterrecension

Teaterkritik: Andante – Norén för in oss i åldrandets Aniara

2 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Andante
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi Lars Norén, Dick Sandin
Ljusdesign Egil B Hansen
Kostym Lars Norén, Åsa Jonsson
Peruk och mask Mimmi Lindell, Kjell Gustavsson
Urpremiär: 1 mars 2019, Lilla scenen
Speltid: 2 timmar och 50 minuter, med paus

Sex äldre människor är sammanfösta i ett rum, som kan vara ett äldreboende. De har inte själva valt att vara där tillsammans, åldern och de förändringar som åldrandet gjort med deras kroppar och själar har placerat dem där. Delvis realistiskt men också symboliskt och givetvis både ångestfyllt och mörkt – Andante är en av den svenska dramatikern Lars Norén nyskrivna draman om åldrande och minnet.

Var och en som någon gång varit på ett äldreboende kan känna igen karaktärerna och samtalen – men samtidigt är det ett utklipp och en tolkning av tillvaron av Lars Norén. Jag känner att denna klaustrofobiska tillvaro också kan ses som en bild för mänskligheten. Vi är alla fast i tid och rum, fast i åldrandet. Också tjugoåringar åldras varje dag.

Lars Norén har fokuserat på att framför allt lyfta fram sex äldre människor men där finns också två besökare i medelåldern, en dotter och en svärson, som också är fast i sin tillvaro, i kraven på att besöka sina åldrade anförvanter och i sin bitterhet på vad som varit och brustna förhoppningar om vad livet skulle kunna varit. Det är som att Lars Norén skildrat en slags Aniara-färd som vi alla färdas, liksom Harry Martinson i sitt epos om Aniara skildrar människan som är fast i sin färd genom rymden på jorden. På samma sätt upplever jag att de åldrade karaktärerna beter sig precis som människor som inte åldrats lika mycket ännu.

Lars Norén är i mina ögon en av de största svenska dramatikerna, ja en av världens främsta nutida. Hans draman talar till mig och berör mig, de handlar alltid om något jag kan relatera till, oavsett vilken av hans epokers verk jag upplever. Han har ju haft flera olika epoker från mer politiska samhällstillvända pjäser till metafysiska. Han laborerar ofta med teaterns form, som när han 2017 satte upp Stilla liv på Dramaten som framfördes helt utan repliker.

Andante bryter mot traditionell teaterform. Handlingen är inte uppbyggd som i de flesta pjäser med ett skeende som får en slags avgörande klimax mot slutet. Det finns ingen stor drivande huvudhandling utan en mängd små händelser som inte mynnar ut i någon gemensam sluthandling. Det är stämningarna som är dramats fokus. Lars Norén skildrar stämningar i Andante. I programmet till föreställningen säger han i en intervju som görs av Irena Kraus:
– För länge sedan tröttnade jag på pjäser med en handling. Jag bryr mig mer om stämningar nu och det är likadant när jag regisserar. Jag förbereder mig aldrig och vill inte veta vad som skall hända, utan försöker skapa en stämning där det uppstår.

Andante är den första pjäsen i ett nyskriven trilogi, men som ofta med Norén har uppsättningarna inte gjorts efter traditionell mall. Både den andra och den tredje pjäsen har redan satts upp. Den andra, Vintermusik, sattes upp i regi av Sofia Jupither på Stadsteatern i Stockholm 2017 och den tredje delen, Pussière (Stoft) i Paris 2018.

Lars Norén har satt sin tydliga prägel på föreställning. Han har skrivit manus, han regisserar och har haft del i både scenografi och kostym. Föreställningen är helgjuten, den är sparsmakad i scenografi och kostym och det talar både till känsla och förnuft. Det är både realistiskt men symboliskt. Skådespelarna är valda med omsorg och är alla så bra, så rätt i sina karaktärer. Vissa scener avslutas med koreografi där skådespelarna rör sig rituellt. Det är starkt och om jag fick önska skulle det förekomma lite oftare än då.

Föreställningen är nästan tre timmar med en paus, men tiden går väldigt snabbt. Det är både absurt, roligt, komiskt, allvarlig och realistiskt. Däremot kan jag känna att det här är Lars Noréns bild av åldrande och minnen. Den berör och sammanfaller med en del av vad jag upplever och upplevt men skiljer sig också från mina erfarenheter. För min del har jag också mött många som åldrats med visdom. Allt är inte mörker med åldrandet. Och det är väl också precis vad som är meningen med kultur och drama. Vi berör varandra men funderar och reflekterar själva vidare, vi håller med och vi håller int emed.

I rollerna:
Carl Magnus Dellow
Erik Ehn
Nina Fex
Marika Lindström
Per Mattsson
Sten Ljunggren
Monica Stenbeck
Statister: Camilla Rensgård / Siw-Marie Andersson / Nils Eklund
Barnstatister: Alexandra Sahlman / Ella Odenholm

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Åldrandet, Dramaten, Lars Norén, Recension, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: En dag till att leva – nog det bästa du kan se på bio just nu

1 mars, 2019 by Redaktionen

En dag till att leva
Betyg 5
Svensk biopremiär 8 mars 2019

”En dag till att leva” en spännande och hela tiden underhållande multinationell europeisk samproduktion, i huvudsak mellan Spanien och Polen, men också Tyskland, Belgien och Ungern.

Den spansk-polska regissörsduon och tillika manusmedförfattarna Raúl de la Fuente & Damian Nenow har i huvudsak gjort en animerad långfilm med dokumentära inslag. Det är deras imponerande debut som långfilmsmakare. Polacken Damian Nenow är tidigare mest känd för den animerade kortfilmen ”Paths of Hate”.  Spanjoren Raúl de Fuente är dessutom en av filmens två fotografer samt filmens redigerare. Det är alltså fråga om mångsidigt begåvade filmskapare och som förmodligen har gjort en av de allra bästa debutfilmerna någonsin.

Animationerna är eller verkar vara gjorda på spelfilmupptagningar och är därför lättare att leva sig in i än i vanliga animationer. Animationerna är tekniskt och konstnärligt mycket välgjorda och stundtals virtuosa.

Manuset är välstrukturerat och dramatiken stegras samtidigt som man lätt förstår handlingen och karaktärerna samt den historiska bakgrunden.

Filmen bygger på polske journalisten och författaren Ryszard  Kapuscinskis (1932-2007) självbiografiska bok med samma namn. Kapuscinski nämndes ofta i samband med Nobelprisen.  Kapuscinski var Polens enda journalist i Afrika och han följde den dramatiska händelseutvecklingen i Angola 1975, som inom ett antal dagar ska utropa sin självständighet, från att tidigare ha varit en Portugisisk koloni. Inbördeskrig bryter ut i Angola mellan två grupper, på vänster och högersidan. Snart blir det en internationell konflikt i Kalla krigets spel. 

Dessutom lägger sig Cuba i, utan Sovjets godkännande, av etniska skäl, då hälften av Cubanerna härstammar från Angola.

Kapuscinski, får vi veta i en återblick, upplevde som barn den traumatiska invasionen av sitt hemland Polen 1939 av Hitler-Tyskland. Detta kan vara fröet till hans  journalistiska sanningsökande med risk för sitt liv.   Kapuscinski tar sig ut till den allt livsfarligare fronten i Angola.

Hans inre huvudkonflikt blir  valet mellan att göra sitt livs scoop, och då också påverka Angolas frigörelse eller att vara frigörelsen trogen och rapportera selektivt och därmed undvika scoopet.

Filmen har redan hunnit erövra ett antal välförtjänta priser, bl a som bästa europeiska animation på EFA-festivalen, nyligen. Man kan också skönja en ny filmvåg i Europa, den polska som börjar knappa in på den pågående ungerska filmvågen. 

En femma i betyg blir det! Kort och gott, en mycket originell, underhållande och dessutom tänkvärd  film. Gå och se den, gärna med hela familjen, för den kan vara den bästa på repertoaren just nu!

Lars László Schüszler, filmare

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 603
  • Sida 604
  • Sida 605
  • Sida 606
  • Sida 607
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in