Titel: Hugh och Nancys många världar.
Manus: Lars Rudolfsson, fritt efter en bok av Peter Byrne.
Regi: Lars Rudolfsson
Musik: Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander
Medverkande: Helen Sjöholm, Vanna Rosenberg, Magnus Roosmann
m fl.
Scen: Elverket, Dramaten, Stockholm
Hugh och Nancys många världar – mycket finns på plats, ändå lyfter den
inte riktigt
Alla de här misslyckade äktenskapen mellan amerikanska hemmafruar i
högklackat och dammvippa och överintellektuella män i hornbågade
glasögon är ett ämne som aldrig tycks upphöra att fascinera. Här
tolkas det på nytt i musikalen Hugh och Nancys många världar.
Musikalen handlar om matematikern och kvantfysikern Hugh Everett, som
tidigare än någon annan lanserade teorin om parallella universa, om
frun Nancy som trippar omkring i nylagt hår och torkar köksbord, och
om deras två barn, Mark och Liz.
I pjäsen får vi följa Hughs och Nancys äktenskap där Hugh ständigt är
försjunken i sina teorier medan Nancy drömmer om en annan, mer jämlik
värld där också hon får existera. Och så barnen, som pappa gravt
försummar. Genom hela pjäsen går temat om de parallella världarna som
en röd tråd, både universellt och konkret. Kan man någonsin mötas
människa mot människa? Det verkar omöjligt. Men vips hittar Nancy en
dubblett av sig själv i sitt eget hus (i Vanna Rosenbergs gestaltning)
och hon får en bundsförvant. Som en fond ligger det kalla kriget och
hotet från atombomben med en tydlig flirt till dr Strangelove.
Det är ett ambitiöst projekt, nästan tre timmar långt inklusive paus.
Skådespeleriet är suveränt, och även sången. Att Vanna Rosenberg är en
proffsig skådespelerska vet vi, men att hon även är en så fin
sångerska var en positiv överraskning i alla fall för mig. Och j—ar
vilken dynamit som Emma Broomé levererar i rollen som utagerande
tonårsdotter! Musiken är snygg och svalt jazzig. Scenografin är
genial: I en roterbar tredimensionell stålkub har olika interiörer
från familjens villa byggts upp i stilsäkert sjuttiotal och som byts
ut med en enkel vridning.
Ändå lyfter den inte riktigt. En anledning är musiken, som
fungerar fint som stämningsförmedlare men som blir mindre intressant i själva sångnumren. Men den största anledningen ligger i ett svagt manus.
Pjäsen är alldeles för lång och pratig och verkar inte heller riktigt
veta vad den vill ha sagt. Att det var synd om hemmafruarna i 50- och
70-talets USA visste vi redan och det förstod vi också av pjäsens
första scen. För att temat ska kännas relevant i Sverige 2019 måste
man nog dra ut tankespåren en bit till. Det hade man nog faktiskt
också kunnat göra genom att utveckla idéerna om de parallella
världarna på ett intressantare sätt. Och även genom att ta ut svängarna mer med både humorn och tragiken som ligger latent i föreställningen och bara tycks vänta på att få spricka ut.
Så även om mycket som sagt finns på plats, får föreställningen i brist på bra manus och musikaliska höjdpunkter ändå ingen riktig toppnotering denna gång.