• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Monument på Turteatern – Härligt banbrytande föreställning med monumentala guider

24 mars, 2019 by Lotta Altner

Monument
Idé och regi Gunilla Heilborn
Text Gunilla Heilborn tillsammans med de medverkande
Rum, objekt och kläder ww Katarina Wiklund och Susanna Wiklund
Ljusdesign Susanna Hedin, Lumination of Sweden
Musik Hans Appelqvist
Premiär den 22 mars 2019
Turteatern Kärrtorp

Utan att förstöra din egen upplevelse av upplevelsen, som baserar sig på vissa överraskningsmetoder, måste jag berätta om kvällens premiär. När du sitter och väntar på att kvällens föreställning ska börja, kommer två guider från teatern in. Det är något fånigt turkost över dem som gör att man undrar hur någon tänkt. Men jag inordnar mig i ledet. Du förväntar dig att få klassisk information om försening, mobiltelefoner och var närmaste nödutgång finns. Det händer inte. Istället smyger sig starten av föreställningen på dig, sakta men säkert. Kläderna ska vara sådär kulturellt knasiga.

Övergången är så snygg och så självklar att du inte förrän 15 minuter senare inser att föreställningen började för länge sedan. Jag hade inte hunnit sätta mig till rätta med mitt anteckningsblock ens, utan småknaprade finsk lakrits i min egen lilla bubbla bara mig själv. Kände mig lite fånig, men 1-0 till dem som fintade teaterrecensenten som inte hängde med.

Våra guider slussar oss genom begreppet Monument. För vad är egentligen ett monument? Måste det vara av ett visst materiell? Måste det vara skapat av någon speciell? Vem får bestämma hur monument ska se ut? Det är en fallgrop, det är ett skämt och det är ytterst allvarligt. Eftervärlden ser på det vi skapat och lämnat efter oss. Det bedömer oss, mäter oss och kollar om vi egentligen var värda något. Den dagen jag sätter näsan i vädret kommer mina skrivande monument att finnas kvar och andra kommer att fatta beslut om mitt skapande egentligen var värt något. Internet kommer att rädda mig från att åtminstone stå kvar som ett namn i dess sfär oavsett vad.

Aktörerna på scenen tar sitt guidande på ytters stort allvar, eller så spelar de att de tar det på ytterst stort allvar. För mig blir det en kittlande tanke om de driver med oss, sig själva och våra behov att skapa monument oavsett om de behövs eller inte. En kvinna i publiken verkar så nervös och konfunderad att hon skrattar hysteriskt den första halvtimmen, åt allt. Någonstans kan jag förstå henne, även om det är ytterst enerverande. Jag blir istället helt lugn och inväntar mer vittnesmål eller övertramp för att förstå.

Det är den manliga skådespelaren som ”tappar” ansiktet en gång och nu ser man, att de spelar dessa pretentiösa torrtråkiga guider. Jag vet inte om jag blir lite besviken eller något lättad. Jag landar i alla fall på fötterna igen och uppskattar den mycket torra och enkla humorn i förklaringsmodellerna. Vi är till och med är med i en guidad lek som alla bara är med på.

I föreställningen beskriver guiderna ett spännande fenomen som jag åtminstone känner igen mig i. Hur lätt blir man inte besviken av ett ”monument” som en tavla, när du fått höra så mycket om det innan. Vi bygger upp fantasier kring hur fantastiskt det ska bli att se det, vilka känslor som borde flöda genom kroppen och hur lyckliga vi kommer att känna oss. Det är precis som en blind dejt som fått lite för mycket falsk marknadsföring. Hela livet är bara en enda alldeles för stor förhoppning som kommer att göra oss besvikna. Den ena guiden tog Mona Lisa som ett exempel. Hennes besvikelse var enorm p.g.a att den var så ynkligt liten, i all sin prakt. Det innebär att de monument vi bygger behöver grunda sig i oss själva och för stora förhoppningar kommer enbart att göra oss besvikna.

Det är alltid bra för en teaterpublik att ges nya ”teaterkakor” att bita i. Ännu en gång ger Turteatern något annorlunda, spännande och eftertänksamt. De går i sina egna spår och lämnar små monument av funderingar till oss att ta med in i framtiden.

På scen Lorenz Kabas, Kristiina Viiala och kören Röstjärn

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension, Turteatern

Djupverkande klezmer med smakfulla tillsatser – Origo av Kaja

23 mars, 2019 by Mats Hallberg

Omslag Sofia Sjögren / foton Nettan Kock

Kaja

Origo

4

Inspelad 2017-2018 i Östansjö, Östra Granhammar och Örebro kulturskola.

Mix och samproduktion: Daniel Ögren

Mastering: Claes Persson , CRP Mastering

Producerad av Kaja

Kakafon Records

39:53

Releasedatum: 1/3 2019

Beroende på hur man räknar kan detta sägas vara femte fullängdaren från en grupp, vars egenartade och karismatiska sound tagit dem långt, faktiskt ända bort till Sydkorea. Jag har sett trion live minst tre gånger, senast med gäster i Göteborg en regnig lördag då de framförde merparten av materialet ur Origo. Fram tills för några år sedan hade de också sin bas i Göteborg. Musikaliskt har de sina rötter i klezmer och annan melankolisk folkmusik från Östeuropa. Korsbefruktningen av kammarmusik och instrumentala folkliga tongångar, har lett till att de kunnat uppfinna ett eget vidsträckt revir. På nya albumet har man införlivat gäster , vilket enligt pressutskick resulterat i att deras spektrum blivit än bredare, genom att fragment av pop, afro och electronica plockats in. Ska inte invända mot påståendet, istället kungöra hur otroligt diskret denna utvidgning skett.

Origo har storstilade anspråk som ändå har täckning.. Enligt uppgift är skivan en hyllning till livet och döden, resan och evigheten. Trion avlöser varandra i skrivandet och deras enormt genomarbetade kompositioner suger sig verkligen fast. Kaja som blivit tonåring, består av Livet Nord på Quinton ( =femsträngad violin), Daniel Wejdin på kontrabas samt dragspelaren Camilla Åström (även piano). Dessutom ägnar de sig åt handklapp.  Trion assisteras på fyra låtar av gäster. Spelas då bland annat på saxofon, kalimba, synth och percussion. Ansvariga för denna varsamma integration är jazziga Lisen Rylander Löve, Daniel Ögren och Lise-Lotte Norelius. 

Av trions medlemmar har jag mest hört Livet Nord (fenomenala New Tide Orquesta, Beches Brew mm). Hon är en driftig entreprenör som tillhör grundarna av Kakafon.Records med säte i Siljansnäs.  Wejdin har ingått i Räfven och El Perro, medan Åström  ackompanjerar visartister och ingår i världsmusikprojekt. I deras vidsynta mix mellan  tradition och förnyelse kan alltifrån tango till fransk vals och stillsam ambient höras. Det är så originellt och betagande att jag närapå beslöt mig för en fullpoängare.

Origo  börjar med pizzicatospel jämte utdragna molltoner på dragspel. Omgående skruvas tempot upp för att därpå sjunka in i en småjazzig fas. I denna fascinerande metamorfos hörs i förgrunden kalimba som Lisen Rylander trakterar. Vals till döden är ett mästerverk signerat Wejdin, ett stycke som skulle lämpa sig förträffligt på begravningar. I en kolossalt vacker melodi gnider stråken omsorgsfullt över strängarna. Denna imploderande vals ruskar om lyssnaren. Irrfärden kombinerar rytm och harmonik på ett förbluffande sätt. En magnifik låt som bär på påtaglig melankoli. Steget är inte långt till det berömda soundtracket från Zigenarnas tid. Diskant och bastoner flätas raffinerat samman. Inte det minsta förvånad över att den valts ut som singel.

Stains har ett tema som ständigt upprepas. Återigen uppstår filmiska associationer i ett pågående flöde. Bas-Daniel har fått till en utsökt melodi, vars kännetecken är drypande vemod parat med en känsla av smärtsam förlust.  Trion avrundar elegant med en tredelad svit, en svit vars intro har så mycket molltoner i sig som det överhuvudtaget går att uppbringa. Ödesmättat är sammantaget bara förnamnet på denna svängiga kammarmusik. Noterar  en aura av vördnad inför livets glädjeämnen och sorger.

Musikälskare som inte till vardags umgås med fiol och dragspel – grundbultarna i melodibygget, kan behöva en inslussningsperiod. När ni har vant er ”riskerar” ni att bli beroende. Det här är nämligen en lika delikat som suggestiv skiva från en ytterst samspelt, gränsöverskridande treenighet. Gästerna kompletterar utan att rubba balansen i kärnan.   

 

 

 

Arkiverad under: Skivrecensioner

Teaterkritik: Livsbejakelse och konfrontation – I and You på GEST

22 mars, 2019 by Mats Hallberg

Foto Lina Ikse

Av Laureen Gunderson

Regi: Gary Whitaker

”Set och costume design”: Ger Olde Monnikhof

Ljusdesign: Fredrik Glahns

Skådespelare: Anne O´Riordan och Daniel Davids

Spelas till och med 13/4 på Gothenburg English Studio Theatre, Chapmans Torg i Göteborg

Lauren Gunderson är en 80-talist inriktad på pjäser om kvinnors problematik. Hon är numera, vid sidan av Shakespeare, den mest spelade dramatikern i USA. För I and You erhöll hon 2014 ett prestigefyllt pris av amerikanska kritiker. När det engelskspråkiga teaterkompaniet GEST sätter upp pjäsen, har de i vanlig ordning hämtat skådespelarna från metropolen London. De som gestaltatar Caroline respektive Anthony har en imponerande meritlista trots sin ungdom. Regissören Gary Whitaker är en av grundarna av GEST, en man som internationellt rönt stor framgång i åtskilliga tv- och filmproduktioner.

Pjäsen handlar om en tonårstjej, hänvisad till hemmaaktiviteter på grund av allvarlig sjukdom . Intrång i hennes överskådligt organiserade tillvaro gör en svart yngling i samma klass, ett oanmält besök som får konsekvenser. Oklart varför har denne yngling mejlat henne om hjälp med diktanalys. Hon anser att ändamålet för att vistas i hennes mest privata värld – det vill säga att gemensamt jobba med Walt Whitmans klassiska diktrader – är befängt och gör därför vad hon kan inledningsvis för att negligera honom. Å andra sidan uppstår gradvis en sinnrik, ömsesidig nyfikenhet, när de berättar om sig själva och sina värderingar. Blev rörande när de tog fram favoritmusik för varandra, karaktäristiskt nog ikonisk ballad av Coltrane respektive vildsint viril Jerry Lee Lewis.

Caroline har skapat sig en ombonad tillvaro som hon så långt det är möjligt styr från sitt eget rum. Hon kommunicerar med omvärlden via laptop, sms, mobil och älskar att fota. Att collage blivit hennes grej har scenografin tagit fasta på. Och i manus dras en parallell till den store 1800 tals-poetens extroverta teknik. Hennes peppande ”motpart” visar sig vara jazzfantast, basketspelare och förtjust i extatiska strofer ur Leaves of Grass (har man som undertecknad läst engelska på universitetsnivå, är det omöjligt att undgå den skäggige mannen och hans vitalistiska fraser. Och pjäsen fick mig att läsa några sidor i översättning av Erik Lindegren). Ett överhängande dilemma i intrigen är att projektet ska lämnas in kommande dag.

Jag ser den fjärde föreställningen tillsammans med övervägande skolungdomar, vars närvaro antagligen motiveras av nyttig språkträning jämte underlag för diskussioner. Under korta ljudillustrationer i mörker som markerar scenövergångar, kan de inte avhålla sig från att klappa takten. Måste erkänna att några komiska repliker gick mig förbi, även om i synnerhet Daniel Davids var extra mån om att artikulera tydligt. Skådespelarna behärskar fullkomligt så väl sina repliker som det icke verbala samspelet. Någon enstaka gång borde regissören, låta dem ta in situationen mer innan de levererar blixtsnabb reaktion. Men överlag fungerar rytmen väl. Davids rollfigur förklarar i sansat tonläge, medan Riordan´s gestalt förblir impulsiv och oberäknelig.

Hade snappat upp att en egendomlig vändning skulle komma mot slutet. Av det skälet observerade jag noggrant möjliga varsel. Trodde en puss var ett sådant tecken eller en kuslig anekdot om en kollaps i baskethallen. Vore ju en spoiler att avslöja vad som händer. Men det är knepigt att förhålla sig till det drömlika, orealistiska slutet. Ändå går det inte att komma förbi, eftersom Gunderson planterat det som upplösning. Om inte annat, får den publiken att grunna på den ofattbara skillnaden mellan liv och död.

foto Lina Ikse


Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Guds olydiga revben på Dramaten – Allt för mycket skuld på den andre och för lite gemensam handling

22 mars, 2019 by Lotta Altner

Guds olydiga revben

Urpremiär på Dramaten den 21 mars 2019
Av Gunilla Thorgren
Regi Tilde Björfors
Dramatisering Lærke Reddersen, Martina Montelius
Dramaturg Anna Kölén, Jacob Hirdwall
Scenografi Fridjon Rafnsson
Kostym Anna Heymowska
Cirkusinspicient Jesper Nikolajeff

Det är alltid spännande när ett så konkret exempel som ett revben plockas ur sitt bokstavliga sammanhang och blir grunden för en dramatisering och uppsättning. I skapelseberättelsen kommer kvinnan till från mannens revben. Olydighet är dessutom något som i sig skapar spänning och ger ett kittlande berättelse bara i sig. Jag tycker mycket om tanken att ett litet revben kan ställa till med så mycket bus. Att man härligt och anspråkslöst visar hur Adam känner sig ensam utan sin Eva och Gud skapar henne för hans skull, fungerar så länge man är medveten om att det inte är bokstavligt med dagens mått. Om man dessutom i uppsättningen plockar in s.k. nycirkus blir publiken öppen för kvinnohistoria, teologi, spänning och framtidsutsikter. Alla förutsättningar kändes möjliga, före kvällens urpremiär.

Föreställningen börjar dock med att lägga sig på en piskande hätsk och anklagande nivå, nästan omgående. Det blev ingen invaggning eller förspel här inte. I någon vrå har man tydligen funnit en gammal bibel med damm, och sedan början man skrapa fram enbart de värsta man kan finna, plockade ur sina sammanhang och utan utrymme för någon form av försvarstal. Tolkningarna är dessutom så pass skenheligt ytliga att en nykläckt konfirmand hade kunna tillrättavisa manuskriptet enda ner till grunderna. Föreställningen erbjöd ingen teologi från 2000-talet utan hade gärna gått tillbaka till de gamla grekerna om det hade varit möjligt. Jag syftar då inte ens på teodicéproblemet (finns Gud/finns Gud inte), som man inte behöver ta ställning till alls, tack och lov. Bittra sanningar flög dock som heliga floskler som inte gav hela perspektiv eller tidstypiska förklaringar eller nyanser. Var det inte alla karlars fel, så var det Guds fel eller hela kyrka som institution. En och annan ökänd påve eller gubbe får välförtjänta kängor, vilket de förtjänar, men låt oss inte slå på en man bara för att han inte är kvinna. Dock är grundkänslan genomgående att karlar är skit och vi kvinnor är enbart offer. Repliker plockas ihop från bibeln med varandra ur vilt skilda sammanhang, tillsammans med slanguttryck och populistiska manifest. ibland vill man dessutom skapa skrattsalvor där det mest känns osmakligt och snaskigt. Jag tycker det kändes väldigt svårt att ta uppsättningens strukturer och ordval på allvar, eller att känna sig välkommen/hemma som feminist i budskapet.

I första akten ger man sig grundligen på bibelns, framförallt gamla testamentets, olika böcker. Man går från Adam och Eva, fram till hur evangelisterna mfl tolkar hur människan ska leva och överleva i en ofullkomlig värld. I andra akten plockar man fram män och kvinnor som betytt eller betyder något för vår mänskliga utveckling. Jesus framstår som en fin kille (aldrig att han ses som Guds son), medan Martin Luthers sidor enbart får framstå som förtryckande. Att Martin grundat protestantismen genom att han protesterade mot exempelvis möjligheten att kunna köpa sig fri utan Guds nåd, nämns inte ens. Mer nyansering hade varit trevligare och mer trovärdigt upplever jag. Jag känner ingen befrielse i att män ska bära hela skulden och att kvinnor ska framstå som finare människor.

Huvudrollsinnehavaren Gunilla glider över scenen i en stor pösig kostym. Det ger mig intrycket av att hon ska upplevas som världsvan, bekväm och i en välbalanserad maktstruktur där hennes ord är lag eftersom hon sannerligen vet hur karlar ska hanteras. Hennes ord ska vara allrådande och kraftfulla på ett lite manhaftigt vis och vi ska visst känna respekt för henne. Dessvärre når inte karaktärens budskap fram i den monotona skådespelarrösten som skäller och morrar bittert. Jag ifrågasätter om rollkaraktären ens är nödvändig för handlingens gång. Hade inte en tydligare röd tråd i uppsättningens manus kunnat vara en naturligare väg att gå?

Cirkusnumren i uppsättning är enastående på många vis. Ett exempel var när rollkaraktärerna Jesus och Maria Magdalena hänger i linor bredvid varandra, klättrar över varandra i stödfunktioner och sedan vilar med/mot varandra. Känslor av vacker kärlek uppfyller en. Deras samhörighet blir så tydlig. Tilliten är bedårande och tekniken enastående i deras slingrande formationer. Ett annat exempel är när Jesus och hans mor Maria skapar kraftfulla symboler kring Jesu kors och lidande och hon som mor bär honom på skilda vis. Man känner moderns fulla kraft pulsera genom allas kroppar. Det är något väldigt livsbejakande i hela händelsen. Det fanns också andra scener där dans och cirkusnumren är fina och vackra. Fast tyvärr upplever jag det som att en del nummer är alldeles för långa, andra saknar helt legitimitet och är inte bärare av något budskap för handlingen. Dessutom avbryts handlingen och berättandet gång på gång av applåder som förstör helhetskänslan. Jag får inte skådespeleriet och nycirkusen att flätas samman i hela uppsättningen.

I en värld där allt för mycket enbart ska ses som svart eller vitt, sant eller falskt, eller `my way or the highway´ tycker jag att föreställningar behöver mer och djupare `åhh andra sidan´ av situationer.  Uppsättningen berikade oss inte med försoning kring det manliga och kvinnliga i världen och det samarbete som behövs mellan människor för att ge en hoppfull framtid för oss all. Det hade jag hoppats på. 

Medverkande på scen Cecilia Lindqvist (Gunilla), Sven Boräng (Adam, påve mfl), Ellen Jelinek (Eva, Karen L King mfl), Michael Jonsson (ormen, gamlingen mfl), Elin Klinga (Teologen, Lärjungen mfl), Methinee Wongtrakoon (Bihustru, Christine de Pizan), Marilyn Ribot Estelrich (Inanna, Jungfru Maria), Fouzia Rakez (Jungfru Maria, Abedissa), Hamadi Khemiri (Jesus, Enki mfl), Karoline Aamås (Maria Magdalena), Anna Lagerkvist (Guglielma, Beginernas taleskvinna)

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Helan & Halvan – hjärtevärmande

22 mars, 2019 by Birgitta Komaki

Helan & Halvan
Betyg 4
Premiär 22 mars 2019
Regi Jon S. Baird

Helan och Halvan, två roliga och lite löjliga figurer som alltid gör bort sig. Några att skratta åt men också känna igen sig i. De är ett begrepp i många länder om än under olika namn. Deras filmer och skämt har roat många i flera generationer och de uppträdde länge.

Men om figurerna är välkända så är det väl få som vet vilka personerna bakom rollerna var. Här får vi möta Oliver Hardy (Helan) och Stan Laurel ( Halvan) i en spelfilm om deras liv och deras karriär. Två herrar som förutom helt olika kroppsform har helt olika kynnen. Ändå är de bästa vänner och arbetskamrater. Beroende av varandra för sina föreställningar och filmer. Med olika inställning till livet kompletterar de varandra. Medan Stan Laurel är ambitiös och hela tiden arbetar med utveckling av dialog och scener tar Oliver Hardy den bredare vägen.

Att de har en genuin vänskap och respekt för varandra visas genom hela filmen trots att de har en väldigt lång karriär tillsammans. En karriär som egentligen borde ha avslutats tidigare? Det är egentligen bara när deras partners dyker upp som det blir slitningar. Med en karriär som går upp och ner under så lång tid och producenter som tjänar mer pengar än de gör är det inte alltid lätt att fortsätta. Filmen visar verkligen deras beroende av varandra. När andra motspelare kommer in saknas kemin och komiken.

En styrka hos filmen är att den koncentrerar sig helt på Oliver och Stan. Att vi får lära känna dem och deras relation gör att filmen blir varm och intressant. Trots att historien är rak och utan sidohistorier räcker den väl för att hålla intresset filmen igenom. Med fantastiskt duktiga skådespelare Steve Coogan som Stan och John C. Reilly som Oliver blir filmen genuint äkta. Steve Coogan är den brittiska artige gentlemannen personifierad och John. C Reilly den bullrige godmodige amerikanen. När porträtten kompletteras av Johns lilla ettriga fru Lucille (Shirley Henderson) och Stans osannolika partner Nina Arianda (Ida Kitaeva Laurel) ges ytterligare en dimension till porträtten.

En väl berättad och noggrant redigerad film. En hjärtevärmande film om manlig vänskap och livet på och bakom scenen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Komedi, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 596
  • Sida 597
  • Sida 598
  • Sida 599
  • Sida 600
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in