Av Laureen Gunderson
Regi: Gary Whitaker
”Set och costume design”: Ger Olde Monnikhof
Ljusdesign: Fredrik Glahns
Skådespelare: Anne O´Riordan och Daniel Davids
Spelas till och med 13/4 på Gothenburg English Studio Theatre, Chapmans Torg i Göteborg
Lauren Gunderson är en 80-talist inriktad på pjäser om kvinnors problematik. Hon är numera, vid sidan av Shakespeare, den mest spelade dramatikern i USA. För I and You erhöll hon 2014 ett prestigefyllt pris av amerikanska kritiker. När det engelskspråkiga teaterkompaniet GEST sätter upp pjäsen, har de i vanlig ordning hämtat skådespelarna från metropolen London. De som gestaltatar Caroline respektive Anthony har en imponerande meritlista trots sin ungdom. Regissören Gary Whitaker är en av grundarna av GEST, en man som internationellt rönt stor framgång i åtskilliga tv- och filmproduktioner.
Pjäsen handlar om en tonårstjej, hänvisad till hemmaaktiviteter på grund av allvarlig sjukdom . Intrång i hennes överskådligt organiserade tillvaro gör en svart yngling i samma klass, ett oanmält besök som får konsekvenser. Oklart varför har denne yngling mejlat henne om hjälp med diktanalys. Hon anser att ändamålet för att vistas i hennes mest privata värld – det vill säga att gemensamt jobba med Walt Whitmans klassiska diktrader – är befängt och gör därför vad hon kan inledningsvis för att negligera honom. Å andra sidan uppstår gradvis en sinnrik, ömsesidig nyfikenhet, när de berättar om sig själva och sina värderingar. Blev rörande när de tog fram favoritmusik för varandra, karaktäristiskt nog ikonisk ballad av Coltrane respektive vildsint viril Jerry Lee Lewis.
Caroline har skapat sig en ombonad tillvaro som hon så långt det är möjligt styr från sitt eget rum. Hon kommunicerar med omvärlden via laptop, sms, mobil och älskar att fota. Att collage blivit hennes grej har scenografin tagit fasta på. Och i manus dras en parallell till den store 1800 tals-poetens extroverta teknik. Hennes peppande ”motpart” visar sig vara jazzfantast, basketspelare och förtjust i extatiska strofer ur Leaves of Grass (har man som undertecknad läst engelska på universitetsnivå, är det omöjligt att undgå den skäggige mannen och hans vitalistiska fraser. Och pjäsen fick mig att läsa några sidor i översättning av Erik Lindegren). Ett överhängande dilemma i intrigen är att projektet ska lämnas in kommande dag.
Jag ser den fjärde föreställningen tillsammans med övervägande skolungdomar, vars närvaro antagligen motiveras av nyttig språkträning jämte underlag för diskussioner. Under korta ljudillustrationer i mörker som markerar scenövergångar, kan de inte avhålla sig från att klappa takten. Måste erkänna att några komiska repliker gick mig förbi, även om i synnerhet Daniel Davids var extra mån om att artikulera tydligt. Skådespelarna behärskar fullkomligt så väl sina repliker som det icke verbala samspelet. Någon enstaka gång borde regissören, låta dem ta in situationen mer innan de levererar blixtsnabb reaktion. Men överlag fungerar rytmen väl. Davids rollfigur förklarar i sansat tonläge, medan Riordan´s gestalt förblir impulsiv och oberäknelig.
Hade snappat upp att en egendomlig vändning skulle komma mot slutet. Av det skälet observerade jag noggrant möjliga varsel. Trodde en puss var ett sådant tecken eller en kuslig anekdot om en kollaps i baskethallen. Vore ju en spoiler att avslöja vad som händer. Men det är knepigt att förhålla sig till det drömlika, orealistiska slutet. Ändå går det inte att komma förbi, eftersom Gunderson planterat det som upplösning. Om inte annat, får den publiken att grunna på den ofattbara skillnaden mellan liv och död.
