Guds olydiga revben
Urpremiär på Dramaten den 21 mars 2019
Av Gunilla Thorgren
Regi Tilde Björfors
Dramatisering Lærke Reddersen, Martina Montelius
Dramaturg Anna Kölén, Jacob Hirdwall
Scenografi Fridjon Rafnsson
Kostym Anna Heymowska
Cirkusinspicient Jesper Nikolajeff
Det är alltid spännande när ett så konkret exempel som ett revben plockas ur sitt bokstavliga sammanhang och blir grunden för en dramatisering och uppsättning. I skapelseberättelsen kommer kvinnan till från mannens revben. Olydighet är dessutom något som i sig skapar spänning och ger ett kittlande berättelse bara i sig. Jag tycker mycket om tanken att ett litet revben kan ställa till med så mycket bus. Att man härligt och anspråkslöst visar hur Adam känner sig ensam utan sin Eva och Gud skapar henne för hans skull, fungerar så länge man är medveten om att det inte är bokstavligt med dagens mått. Om man dessutom i uppsättningen plockar in s.k. nycirkus blir publiken öppen för kvinnohistoria, teologi, spänning och framtidsutsikter. Alla förutsättningar kändes möjliga, före kvällens urpremiär.
Föreställningen börjar dock med att lägga sig på en piskande hätsk och anklagande nivå, nästan omgående. Det blev ingen invaggning eller förspel här inte. I någon vrå har man tydligen funnit en gammal bibel med damm, och sedan början man skrapa fram enbart de värsta man kan finna, plockade ur sina sammanhang och utan utrymme för någon form av försvarstal. Tolkningarna är dessutom så pass skenheligt ytliga att en nykläckt konfirmand hade kunna tillrättavisa manuskriptet enda ner till grunderna. Föreställningen erbjöd ingen teologi från 2000-talet utan hade gärna gått tillbaka till de gamla grekerna om det hade varit möjligt. Jag syftar då inte ens på teodicéproblemet (finns Gud/finns Gud inte), som man inte behöver ta ställning till alls, tack och lov. Bittra sanningar flög dock som heliga floskler som inte gav hela perspektiv eller tidstypiska förklaringar eller nyanser. Var det inte alla karlars fel, så var det Guds fel eller hela kyrka som institution. En och annan ökänd påve eller gubbe får välförtjänta kängor, vilket de förtjänar, men låt oss inte slå på en man bara för att han inte är kvinna. Dock är grundkänslan genomgående att karlar är skit och vi kvinnor är enbart offer. Repliker plockas ihop från bibeln med varandra ur vilt skilda sammanhang, tillsammans med slanguttryck och populistiska manifest. ibland vill man dessutom skapa skrattsalvor där det mest känns osmakligt och snaskigt. Jag tycker det kändes väldigt svårt att ta uppsättningens strukturer och ordval på allvar, eller att känna sig välkommen/hemma som feminist i budskapet.
I första akten ger man sig grundligen på bibelns, framförallt gamla testamentets, olika böcker. Man går från Adam och Eva, fram till hur evangelisterna mfl tolkar hur människan ska leva och överleva i en ofullkomlig värld. I andra akten plockar man fram män och kvinnor som betytt eller betyder något för vår mänskliga utveckling. Jesus framstår som en fin kille (aldrig att han ses som Guds son), medan Martin Luthers sidor enbart får framstå som förtryckande. Att Martin grundat protestantismen genom att han protesterade mot exempelvis möjligheten att kunna köpa sig fri utan Guds nåd, nämns inte ens. Mer nyansering hade varit trevligare och mer trovärdigt upplever jag. Jag känner ingen befrielse i att män ska bära hela skulden och att kvinnor ska framstå som finare människor.
Huvudrollsinnehavaren Gunilla glider över scenen i en stor pösig kostym. Det ger mig intrycket av att hon ska upplevas som världsvan, bekväm och i en välbalanserad maktstruktur där hennes ord är lag eftersom hon sannerligen vet hur karlar ska hanteras. Hennes ord ska vara allrådande och kraftfulla på ett lite manhaftigt vis och vi ska visst känna respekt för henne. Dessvärre når inte karaktärens budskap fram i den monotona skådespelarrösten som skäller och morrar bittert. Jag ifrågasätter om rollkaraktären ens är nödvändig för handlingens gång. Hade inte en tydligare röd tråd i uppsättningens manus kunnat vara en naturligare väg att gå?
Cirkusnumren i uppsättning är enastående på många vis. Ett exempel var när rollkaraktärerna Jesus och Maria Magdalena hänger i linor bredvid varandra, klättrar över varandra i stödfunktioner och sedan vilar med/mot varandra. Känslor av vacker kärlek uppfyller en. Deras samhörighet blir så tydlig. Tilliten är bedårande och tekniken enastående i deras slingrande formationer. Ett annat exempel är när Jesus och hans mor Maria skapar kraftfulla symboler kring Jesu kors och lidande och hon som mor bär honom på skilda vis. Man känner moderns fulla kraft pulsera genom allas kroppar. Det är något väldigt livsbejakande i hela händelsen. Det fanns också andra scener där dans och cirkusnumren är fina och vackra. Fast tyvärr upplever jag det som att en del nummer är alldeles för långa, andra saknar helt legitimitet och är inte bärare av något budskap för handlingen. Dessutom avbryts handlingen och berättandet gång på gång av applåder som förstör helhetskänslan. Jag får inte skådespeleriet och nycirkusen att flätas samman i hela uppsättningen.
I en värld där allt för mycket enbart ska ses som svart eller vitt, sant eller falskt, eller `my way or the highway´ tycker jag att föreställningar behöver mer och djupare `åhh andra sidan´ av situationer. Uppsättningen berikade oss inte med försoning kring det manliga och kvinnliga i världen och det samarbete som behövs mellan människor för att ge en hoppfull framtid för oss all. Det hade jag hoppats på.
Medverkande på scen Cecilia Lindqvist (Gunilla), Sven Boräng (Adam, påve mfl), Ellen Jelinek (Eva, Karen L King mfl), Michael Jonsson (ormen, gamlingen mfl), Elin Klinga (Teologen, Lärjungen mfl), Methinee Wongtrakoon (Bihustru, Christine de Pizan), Marilyn Ribot Estelrich (Inanna, Jungfru Maria), Fouzia Rakez (Jungfru Maria, Abedissa), Hamadi Khemiri (Jesus, Enki mfl), Karoline Aamås (Maria Magdalena), Anna Lagerkvist (Guglielma, Beginernas taleskvinna)