• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Mid90s – Heartwarming, nostalgisk och minnesvärd

5 april, 2019 by Redaktionen

Mid90s
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 april 2019
Författare och regissör: Jonah Hill
I rollerna: Sunny Suljic, Katherine Waterston, Lucas Hedges, Na-Kel Smith, Olan Prenatt, Gio Galicia, Ryder McLaughlin

En riktig hjärtevärmande film, nostalgisk och minnesvärd – den dröjer sig kvar länge efteråt. Ceremonier och livet i skateboard-världen skidras med äkthet och skönhet i ”Mid90s”.  Jonah Hills debut som manusförfattande regissör är en livfull historia.

Handlingen kretsar kring Stevie, en trettonårig blyg pojke som ser ännu yngre ut, som bor med sin unga och distraherade mamma (Katherine Waterston) och sin artonåriga ensamma storebror Ian (Lucas Hedges). Hemmet är inte stabilt och Stevie söker sig därifrån och hittar en grupp skejtare i den lokala skatebutiken.

I gruppen finns Ray (Na-kel Smith), Olan Prenatt (Fuckshit), Ruben (Gio Galicia) och Fourth Grade (Ryder McLaughlin). Det är inte lätt, men Stevie lyckas bli accepterad av gruppen, och genom gruppen hittar Stevie sin plats i den stora, dåliga världen.

Denna vänskap leder honom till droger, sex, alkohol och våld, men han känner sig upprymd av denna fantastiska vänskap där han kan känna sig som en cool och viktig person.

Jonah Hills första egen-regisserade film tar oss med på en nostalgisk och anspråkslös resa för att minnas våra de varma relationer vi kunde ha under den tidsepok  tiden då internet inte fanns än. en tid då vi mötte varandra på gatorna.

De unga skådespelarna är helt enkelt fantastiska och historien är enkel utan något onödigt.

Intressant att veta att historien i filmen utspelar 1996 när Hill var 13 år också, precis som Stevie.

Citad från filmen:
Ray: Många gånger känner vi att våra liv är de värsta, vi är värst drabbade, men jag tror att om du tittade i någon annans skåp, skulle du inte byta din skit för någon annans skit. Låt oss gå.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skateboard

Filmrecension: Asterix: Den magiska drycken

5 april, 2019 by Rosemari Södergren

Asterix: Den magiska drycken
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 april 2019

Gillar du serieböckerna om Asterix och Obelix gillar du förmodligen den här filmen också, fast jag tycker inte riktigt om de dockliknande figurerna, jag föredrar serieböckernas animering. Men det är en smaksak.

Det här äventyret finns dock inte i någon av serieböckerna. Alexandre Astier har skrivit det här äventyret som är det första som inte är baserat på ett seriealbum. Tiden har förändrat mycket. Asterix och Obelix värld är en mansdominerad värld, till stor del. Det är bara männen som slåss och försvarar byn och det är bara män som får vara druid. Det märks att Alexandre Astier försökt förändra detta något. Det gör han snyggt utan pekpinnar och utan att det känns påklistrat.

Druiden Miraculix trillar från ett träd och då blir han rejält omskakad, hans bild av sig själv vänds upp och ner. Han inser att en dag kommer han inte att vara pigg längre och inte kunna blanda den magiska dryck som ger den galliska byns invånare mirakelkrafter, som de behöver då romarna försöker invadera och ta över byn.

Miraculix bestämmer att han måste ge sig iväg ut till alla galliska områden för att leta reda på en ung gallisk druid som kan bli upplärd av honom och få ta över. Med på resan följer, förstås Astérix och Obelix, och en liten påhittig flicka som heter Pektin.

Gallerna i byn är lite skeptiska till att Miraculix ska hämta någon utifrån. De litar inte riktigt på någon som inte är uppfödd i deras by. Det är lite lustigt att se hur en sådan inställning kan verka helt naturlig i det sammanhanget men om svenskar gav uttryck för sådant skulle det kallas rasistiskt. Kanske man inte ska analysera barnfilmer på det sättet?

Jag är en stor fan av Asterix och Obelix och jag tycker filmen är godkänd men inget mästerverk, inget som överraskade mig särskilt och inget som dröjer sig kvar efteråt. Men ok.

Versionen jag såg hade svenskt tal så filmen fungerar bra att ha med sig också barn som inte kan läsa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Filmrecension, Recension, Scen

Bokrecension: Allt jag fått lära mig av Tara Westover är utan tvekan värd alla hyllande omdömen och recensioner

4 april, 2019 by Rosemari Södergren

Allt jag fått lära mig
Författare Tara Westover
Utgiven 2019-03
Förlag Natur och Kultur
ISBN: 9789127150898

Tara Westovers självbiografi om sin uppväxt i en sträng mormonsekt i Idaho toppar många litteraturlistor i vår. Biografin låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och har översatts till 26 språk. Självbiografin är stark, berörande, välskriven och oerhört engagerande och känns ärlig.

Hon berättar om sin familj, sin mamma och pappa och de sex syskonen. Pappan är övertygad om att världen går mot sitt slut, Jesus ska snart komma tillbak och den sista tiden kommer att vara mycket svår. Därför förbereder familjen sig med att göra konserver, lagra bensin och vapen. Pappan är övertygad om att det pågår en världsvid komplott som styrs av Illuminati och kommunister. Dessutom ser han ned på de flesta andra människor, också på de flesta mormoner. Bara en liten del av mormonerna är lika rättrogna som han själv, menar han.

De räknar sig till en speciell grupp inom mormonrörelsen. Tara och hennes syskon får inte ens gå i vanlig skola för pappan. Han vill inte att de ska bli påverkade och lurade av kommunister och Illuminati. Deras mamma lär dem läsa och de har en gammal naturkunskapsbok de får lära förutom Bibeln och mormonrörelsens böcker.

När Tara i tonåren ändå lyckas få börja i skola blir hon chockad i början. Hon möter namn som Martin Luther King, som hon aldrig hört talas om. Hon stöter på ordet ”förintelsen” som hon inte heller visste vad det var. Men hon är stark inom sig, trots det enorma motståndet hon möter från sina föräldrar och några av sina syskon när hon börjar sig resa in i den akademiska världen.

Det är inte lätt att tvingas bryta med sin familj. Tara beskriver detta så ärligt och starkt. En av biografins stora styrkor är att allt med familjen och den religiösa rörelsen inte målas fram nattsvart. Det finns känslomässiga bindningar inom familjen och pappan är inte enbart ond. Inte alls, han menar väl utifrån sin syn på världen. Jag känner att detta är viktigt att ta till sig. Det är så lätt att läsa berättelsen som att mormonrörelsen i sig ger barn en hemsk uppväxt. Så är det inte. Först och främst tillhör Tara Westovers familj en särskild och mer extrem del inom mormonrörelsen. Dessutom beror mycket av familjens problem på att pappan och en av bröderna helt klart har stora psykiska besvär eller rättare sagt obehandlade svåra psykiska sjukdomar.

Ingalill Mosander i Go’kväll har sagt om biografin:
”Det här är en fullständigt makalös, självbiografisk berättelse om en ung kvinna som visar en ofattbar styrka i möte med extrem fattigdom och fanatisk religiositet.”

Jag tycker att Mosander, liksom en del andra litteraturkritiker, inte helt tagit till sig berättelsen. Det är inte religionen i sig som gör problemen, det är pappans och ena broderns psykiska sjukdomar som verkar vara roten som sedan gödslas av det stränga patriarkala systemet.

Biografin är fascinerande, den går inte att lägga ifrån sig. Den är skrämmande men också positiv med skildringar av hur Tara Westover hittar sin inre styrka. Hon beskriver så rakt och ärligt hur svårt det är att ta sig ur familjens negativa grepp eftersom familjen inte bara är dålig, där finns omsorg också. För att förstå och ge stod måste vi förstå hur svårt det är för människor att ta sig ur familjer och omständigheter som är nedbrytande.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är utan tvekan värd alla de hyllande omdömen och recensioner den gått.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Biografi, Bok, Bokrecension, Recension, Religion, självbiografi

Filmrecension: Shazam

4 april, 2019 by Rosemari Södergren

Shazam
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 april 2019
Regi David F Sandberg
I rollerna: Zachary Levi, Asher Angel, Mark Strong, Jack Dylan Grazer, Grace Fulton, Ian Chen, Jovan Armand, Faithe Herman, Cooper Andrews, Marta Milans och Djimon Hounsou

Shazam är en charmig, lite barnslig men ändå rolig, färgglad superhjältefilm som väl i första hand vänder sig till en något yngre publik. Det är en snäll och varmhjärtad superhjälte-historia, skapad av den svenska långfilms-debuterande regissören David F Sandberg.

För fem år sedan släppte han kortfilmsskräckisen ”Lights out” på webben och den blev en sådan framgång att David F Sandberg fick en filmbudget på en miljard kronor i Hollywood. Hans första Hollywoodäventyr – superhjältefilmen ”Shazam” – är en lättsam superhjältefilm där vi slipper möta dessa svårmodiga vuxna män som blir superhjältar. Istället är det några barn som bor i ett fosterhem som är huvudrollerna.

Hur David F Sandberg genom sin kortfilm kom till Hollywood är som en saga i sig. I en intervju i Dagens Nyheter säger han:
– Det har verkligen gått bättre än jag hoppades på. Min plan var att göra några små kortfilmer att visa Svenska Filminstitutet och Film i Väst för att få pengar till en längre kortfilm. Sedan kanske få göra en svensk långfilm, för att sedan långt fram i tiden ta mig till Hollywood. I stället fick jag hoppa fjorton steg i förväg.

”Shazam” bygger på serietidningen om Billy Batson som är en föräldralös pojke som förvandlas till en superhjälte varje gång han uttalar ordet ”Shazam”. I filmen får vi följa honom i sin jakt efter att hitta sin mamma, som han tappade bort då han var mycket liten. Han hamnar på det ena fosterhemmet efter det andra, men han rymmer alltid. Men så hamnar han på ett ovanligt fosterhem med ganska udda barn och samtidigt råkar han ut för ett mystiskt möte med en trollkarl som ger honom superhjältekrafter. Det tar lite tid för honom att lära sig hantera sina krafter. Det är roligt och en härlig drift med de annars så allvarliga superhjältefilmerna.

Jack Dylan Grazer som vi ser i rollen som Freddy, det vill säga pojken som blir superhjälten då han säger Shazam, lär vi se i fler filmer. Han har absolut potential att bli en stor internationell stjärna, liksom de andra underbara barnen i den ovanliga familjen. Mark Strong i rollen som den elaka skurken är som alltid bra. Han är alltid bra i skurkaktiga roller. Hans roll har ett litet budskap i sig. Föräldrar som inte ser sina barn och accepterar dem som de är riskerar ett hemskt öde.

Den är färgglad, barnsligt lekfull: när superskurken ska hålla sitt ödesmättade tal på slutet av filmen befinner han sig på så långt avstånd att ingen hör vad han säger. På många sätt är ”Shazam” en uppsluppen dekonstruktion av hela genren.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Superhjältar

Avskalade tolkningar bildar meditativt mönster – Erik Söderlind Plats McCartney

1 april, 2019 by Mats Hallberg

foto Per Kristiansen

Erik Söderlind

Plays McCartney

4

Inspelad och mixad av Göran Pettersson

Mastrad av Claes Persson

Diesel Music

28:51

Releasedatum: 29/3 2019

I likhet med Göran Söllscher har jazzgitarristen Erik Söderlind släppt en skiva med låtar länkade till Beatles fabulösa karriär. Ett flertal titlar är identiska. Skillnaden är att den betydligt yngre stockholmaren fokuserat på melodier signerade Paul McCartney, denne sir som Erik utnämner till geni. I övrigt passar jämförelsen med klassiskt skolade giganten skapligt. En annan referens i sammanhanget är Julian Bream (sett live), vars förkärlek till spansk gitarrtradition, kan ha influerat 37-åringen.

På akustisk nylonsträngad gitarr för han oss varsamt in i ett välkänt universum. I pressutskick poängteras att det för artisten inte varit någon intention att våldföra sig på ursprungliga melodierna. Enda överraskningen bland tolv spår, heter Junk och kommer från McCartneys första soloskiva, fast den skrevs redan 1968. Att tolka så pass många titlar på begränsad speltid, innebär att somliga låtar kortats ner. Näst senaste gången jag hörde Söderlind på jazzkrogen Unity, spelade han på trio A Day In The Life, ett avancerat stycke han ratat här.

Måste avlägga en bekännelse. Vid första genomgången uppstod viss besvikelse. I denna tappning ansåg jag spontant att låtarna dränerats på temperament och rytmiska finesser, opolerade kanter och förskjutningar. Behövde justera lyssnandet för att hamna på rätt våglängd. Musiken omsluter likt ett harmoniskt lapptäcke. Renodlade teman återges med ömhet och en reflekterande, nedtonad attityd. Gitarristens goda teknik underordnas det enastående materialet.

Utslitna Yesterday låter fräsch medan Penny Lane riskerar att inte fastna, om man inte har öronen ordentligt påkopplade. Michelle blir en självlysande pärla, vars raka söta refräng bär upp hela konstruktionen. Samma sak händer i Eleanor Rigby där klang och rytm samverkar på ett storartat sätt och pulsen ökar ett par snäpp. Ackordspelet är förstås oklanderligt från början till slut, genomgående mycket vackert att höra på.

Ett par gånger tycker jag mig märka att Söderlind i varierande utsträckning lagt in egna utvikningar, till exempel i Golden Slumbers. När jag lyssnar ytterligare en gång i hörlurar noteras mer av dessa ”tilltag”. I Let It Be förhåller han sig relativt fritt till originalet, varvid association går till Ry Cooder och hans genomgripande soundtracks. Antar att dessa bearbetningar, oavsett om de är subtila eller obeslöjade, delvis handlar om att anpassa arrangemangen till det akustiska instrumentet. Refrängernas texter hör man naturligt nog i huvudet, konstigt vore annars.

Skivan framstår som kolossalt balanserad, med tolkningar samlade till ett likartat mönster. Majoriteten melodier härbärgerar en stor portion vemod. Två av åtskilliga favoriter som kvalificerar sig till denna kategori är Fool On The Hill jämte The Long And Winding Road. Svepande ballader som rymmer mycket livsvisdom. Erik Söderlind förmår elegant att ta essensen ur dessa odödliga konstverk.

Resonansen är ljuvlig, varför lyssning via hörlurar/ öronproppar rekommenderas. Vill lägga till att gitarristens utsökta fingerspel, i vad som ibland verkar vara flera stämmor, tillgodogör man sig bäst på detta sätt. Uppskattar verkligen nya sammanhållna albumet från en skicklig, stilsäker musiker som ackompanjerat såväl Lisa Nilsson som Louise Hoffsten.

Arkiverad under: Musik, Scen, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 593
  • Sida 594
  • Sida 595
  • Sida 596
  • Sida 597
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in