Erik Söderlind
Plays McCartney
4
Inspelad och mixad av Göran Pettersson
Mastrad av Claes Persson
Diesel Music
28:51
Releasedatum: 29/3 2019
I likhet med Göran Söllscher har jazzgitarristen Erik Söderlind släppt en skiva med låtar länkade till Beatles fabulösa karriär. Ett flertal titlar är identiska. Skillnaden är att den betydligt yngre stockholmaren fokuserat på melodier signerade Paul McCartney, denne sir som Erik utnämner till geni. I övrigt passar jämförelsen med klassiskt skolade giganten skapligt. En annan referens i sammanhanget är Julian Bream (sett live), vars förkärlek till spansk gitarrtradition, kan ha influerat 37-åringen.
På akustisk nylonsträngad gitarr för han oss varsamt in i ett välkänt universum. I pressutskick poängteras att det för artisten inte varit någon intention att våldföra sig på ursprungliga melodierna. Enda överraskningen bland tolv spår, heter Junk och kommer från McCartneys första soloskiva, fast den skrevs redan 1968. Att tolka så pass många titlar på begränsad speltid, innebär att somliga låtar kortats ner. Näst senaste gången jag hörde Söderlind på jazzkrogen Unity, spelade han på trio A Day In The Life, ett avancerat stycke han ratat här.
Måste avlägga en bekännelse. Vid första genomgången uppstod viss besvikelse. I denna tappning ansåg jag spontant att låtarna dränerats på temperament och rytmiska finesser, opolerade kanter och förskjutningar. Behövde justera lyssnandet för att hamna på rätt våglängd. Musiken omsluter likt ett harmoniskt lapptäcke. Renodlade teman återges med ömhet och en reflekterande, nedtonad attityd. Gitarristens goda teknik underordnas det enastående materialet.
Utslitna Yesterday låter fräsch medan Penny Lane riskerar att inte fastna, om man inte har öronen ordentligt påkopplade. Michelle blir en självlysande pärla, vars raka söta refräng bär upp hela konstruktionen. Samma sak händer i Eleanor Rigby där klang och rytm samverkar på ett storartat sätt och pulsen ökar ett par snäpp. Ackordspelet är förstås oklanderligt från början till slut, genomgående mycket vackert att höra på.
Ett par gånger tycker jag mig märka att Söderlind i varierande utsträckning lagt in egna utvikningar, till exempel i Golden Slumbers. När jag lyssnar ytterligare en gång i hörlurar noteras mer av dessa ”tilltag”. I Let It Be förhåller han sig relativt fritt till originalet, varvid association går till Ry Cooder och hans genomgripande soundtracks. Antar att dessa bearbetningar, oavsett om de är subtila eller obeslöjade, delvis handlar om att anpassa arrangemangen till det akustiska instrumentet. Refrängernas texter hör man naturligt nog i huvudet, konstigt vore annars.
Skivan framstår som kolossalt balanserad, med tolkningar samlade till ett likartat mönster. Majoriteten melodier härbärgerar en stor portion vemod. Två av åtskilliga favoriter som kvalificerar sig till denna kategori är Fool On The Hill jämte The Long And Winding Road. Svepande ballader som rymmer mycket livsvisdom. Erik Söderlind förmår elegant att ta essensen ur dessa odödliga konstverk.
Resonansen är ljuvlig, varför lyssning via hörlurar/ öronproppar rekommenderas. Vill lägga till att gitarristens utsökta fingerspel, i vad som ibland verkar vara flera stämmor, tillgodogör man sig bäst på detta sätt. Uppskattar verkligen nya sammanhållna albumet från en skicklig, stilsäker musiker som ackompanjerat såväl Lisa Nilsson som Louise Hoffsten.