• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Scary Stories to Tell in the Dark

8 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Scary Stories to Tell in the Dark
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 augusti 2019
Originaltitel: Scary Stories to Tell in the Dark
Regi: André Øvredal
I rollerna: Zoe Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush, Austin Abrams, Dean Norris, Gil Bellows, Lorraine Toussaint, Austin Zajur, Natalie Ganzhorn

Lite lustigt är det att en bok för barn med skräckhistorier blir barnförbjuden film.
Jag är inte stort fan av skräckfilm. Många skräckfilmer är dramaturgiskt usla, helt omöjliga att tro på och om de har ett tema är det inte särskilt engagerande. Här har vi något så ovanligt som en skräckfilm som är både spännande och har en förhållandevis intelligent handling och karaktärer det går att sympatisera med och tro på som sannolika personer.

Filmskaparen Guillermo Del Toro som gjorde sådan succé med sina tidigare filmer ”The Shape of Water” och ”Pans labyrint” har producerat Scary Stories to Tell in the Dark, baserad på en klassisk bokserie av Alvin Schwartz. Norrmannen André Øvredal har regisserat den suggestiva historien om nedtecknade skräckberättelser som kommer till liv.

Handlingen utspelar sig i USA 1968 i skuggan av en presidentval i en tid då mängder av unga män tvångsrekryterades för att kriga i Vietnam. I småstaden är Mill Valley förbereder sig ungdomar för att fira Halloween och tre av ungdomarna har planer på att hämnas på Tommy, småstadens främste mobbare.

Bråket mellan ungdomarna gör att de hamnar i stadens spökhus, familjen Bellows ödehus i samhällets utkant, där den plågade, inlåsta unga Sarah många år tidigare nedtecknat kusliga berättelser om fruktansvärda människoöden.

Ungdomarna som hamnar i det spöklika huset hittar Sarah Bellows bok. De inser att deras egna namn finns i den, och att den som nämns i boken kommer att gå en plågsam död till mötes.

En jakt med tiden sätter igång. Ska de hinna rädda sig själva när skriften av blod berättar om deras öden?

Den är spännande och snyggt gjord. En del skräckscener var rätt roliga. Det är en sådan blandning av komedi, skräck och drama som de skräckfilmer har som jag gillar. Det är mer ett drama i skräckmiljö – och det finns en del paralleller till president Reagan, kanske är han den stora skräckmästaren som tvingade ut unga män i kriget.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Recension

Långväga stjärnor – Ystad Jazzfestival 2019

7 augusti, 2019 by Mats Hallberg

foto Markus Fägersten

90-årige(!) BENNY GOLSON var årets hedersgäst. Tenorsaxofonisten spelar, kanske med ålderns rätt, i soft Ben Webster-anda. På Ystad Teater blev den legendariske hitmakaren som aldrig varit omodern belönad med hjärtliga långa stående ovationer. Gentlemannen framträdde tillsammans med ärevördiga Norrbotten Big Band under ledning av Joakim Milder. Publiken tog emot hans sammetslena toner i ett, naturligt nog, begränsat register. NBB genom Milder styrde skutan och spädde på med några ösiga och suggestiva sekvenser. Inledningen må betecknas som lite klen, men sammantaget blev det en rörande, livsbejakande stund med en handfull bebop-klassiker såsom dröjande balladen I Remember Clifford , Killer Joe och Blues March. Antagligen av respekt var solisterna försiktiga med att överglänsa hedersgästen. Noterade remarkabla solon från trumslagare Calle Rasmusson, trumpetaren Danne Johansson och en av de unga i trumpetsektionen. Arrangemangen på samma gång fyndiga och konventionella, hela tiden välljudande! Golson gjorde succé i egenskap av humoristisk historieberättare om komponerande plus samvaron med Art Blakey och hanns Jazz Messengers på 50-talet. Satt i perfekt vinkel för att se hur förtjust tenorsaxofonisten blev över skarpa solon av Håkan Broström och Robert Nordmark i finalen. Rörande tillställning och fin musik!

foto Markus Fägersten

Festivalens sista konsert genomförs i regi av 81-årige CHARLES LLOYD, vars eminenta band bestod av Eric Harland (trummor), Reuben Rogers (elbas) samt gitarristerna Julian Lage och Marvin Sewell. Hade inte tidigare hört nuvarande band, såg däremot Lloyd på 80-talet på Nef och äger tre av hans betydelsefulla skivor. En sökare i ultracool outfit meddelar sig denna gång enbart via sin musik. Publiken får under festivalens längsta spelning sig till livs snarare ett jambetonat flöde, än strukturerade låtar med teman. Saxofonisten och flöjtisten är fortfarande gränsöverskridande stilbildare med en andlig aura. Är tacksamt att sjunka in i kvintettens sound, fast de är bortom mainstream, med genomgående återhållsam attityd. En länge pågående komposition utvidgade sig i omgångar, vilket var maximalt sofistikerat. Rytmiska finesser vävdes under konserten samman med öppensinnade slingor. Kompet med skicklige Harland( en livefavorit) i framkant beter sig extremt inkännande, medan gitarristerna avlöste varandra med raffinerade riff. Lage är med rätta en omtyckt solist och Sewell spelade Delta-blues, vars kvidande ackord på slide storartat exponerade förtryck av svarta. Som slutkläm överraskande soft groove! Omsorg om detaljer utmärkte en upplevelse som infriade förväntningar.

foto Kenny Fransson

JOYCE MORENO från Brasilien besitter en osannolik kreativ ådra, har släppt närmare femtio plattor i eget namn. Låtskrivaren förvaltar föredömligt arvet från hemlandets samba- och bossa-tradition.. Medger kunskapslucka, hade inte koll på världsartisten, i vars umgängeskrets funnits portalfigurer som Elis Regina, Jobim och Joao Gilberto. Hon framträdde inför ett utsålt entusiastiskt Saltsjöbad (publiksiffra c:a 325 personer) med sin make Tutty bakom trumsetet samt danskarna Fredrik Damsgaard (kontrabas) och Steen Rasmussen (piano). Samspelet delikat oavsett tempo. Som kanske framgår av fotot ovan trakterar Joyce en gitarr med ytterst märkligt utseende, bredhalsad utan kropp vars resonans lät precis som en föreställer sig. Man sprider välbehag genom mjukt gungande, toner kroppen vill vagga takten till, musik i sofistikerad skrud med eleganta broderande från Rasmussen till sparsmakat komp. Uppfriskande när intensiteten ökar varvid Moreno introducerar en oväntat vild sida. Vokalt lika glimrande som förmodat när rösten sömlöst integreras med instrumenten, även om kvinnan i centrum genomgående har en sval framtoning. Ur repertoaren exempelvis Samba Strange, en hyllning till den afrikanska kvinnan och Mingus, Miles and Coltrane. Avsevärd kvalitet i utförandet, ändå drag av easy listening emellanåt. Oklanderligt ljud!

foto Markus Fägersten

JOEY DE FRANCESCO heter en amerikansk musiker vars huvudinstrument är hammondorgel. Han har samarbetat med såväl McLaughlin, Miles, Diana Krall, Van the Man som Hank Mobley och Ray Charles. Nio gånger har han vunnit kritikeromröstning i Down Beat. Sålunda ett cv som förpliktigar. Imposante Francesco omges av Troy Roberts på sax – som växlar på slutet till kontrabas – och en ersättare på trummor vid namn Khary Abdul Shaheed. Tyvärr artar sig den sena spelningen på Ystad Teater till en besvikelse, vilket var en missräkning. Tar för lång tid innan sväng och linjer planteras, något fattas jämfört med Lonnie Liston Smith och Cory Henry, instrumentkollegor jag gillat live. Fast materialet hämtas från relativt färska albumet In The Key Of The Universe, känns det ändå mest som ett ofokuserat jam. Kritikerfavoriten mixar rullande feta harmonier med toner i diskantregistret på keyboard, lirar dessutom i kortare intervaller både sax och trumpet. Trumpetandet i skenbart trevande utformning satt fint. I övrigt var vikarierande trumslagaren största behållningen, då han omgående struntade i att musicera måttligt, istället gav han sig hän totalt.

foto Markus Fägersten

Vid sällsynta tillfällen inträffar precis vad en recensent önskar, nämligen upptäckter av ren lycka. Kubanen OMAR SOSA i teamwork med tyska NDR BIG BAND presterade en glödhet konsert, vars talspråkstermer skulle beteckna den som dynamit, kanon eller fett najs. Missade första kvarten, sögs sedan omedelbart in i en virvel av sprakande skärpa och densitet, en palett av stilar med botten i afro-kubanska rytmer, vilket skapar ett sjusärdeles ös. Klaviaturspelaren Sosa, med över tjugo skivor på meritlistan och många skiftande produktioner på flera kontinenter, var påtagligt inspirerad. Samma omdöme utgår till det nordtyska storbandet under ledning av Geir Lysne, ett enormt dynamiskt storband som samarbetat med åtskilliga stora namn. Solon och ensemblespel var på en sådan blixtrande synkad nivå, att tanken svävade iväg till lika röjiga Gil Evans & Monday Night Orchestra anno 1986. I Ystad hördes en härlig pendelrörelse från det lyriskt sköra till närmast brutala tendenser. Konserten speglade den mångfald av uttryck som återfinns på albumet Essensual. Kompositören hade med sig eget pådrivande elastiskt komp. Robuste landsmannen Ernesto Simpson bakom trummorna och en musiker från Mozambique(?) på elbas. Av flera starka solister i NDR Bigband ska särskilt trumpetaren Ingolf Burkhardt framhållas. Blev verkligen stormförtjust i denna kreativa brygd av skrynkliga synkoper och magnifika melodier.

foto Anna Rylander

ED MOTTA är en ryktbar sångare från Brasilien som trakterar fender rhodes, ett 70-tals doftande instrument han spelar på efter 3-4 låtar. I en konstig konsert utan antydan till sydamerikanskt sound flankeras han av Européer. På scen i Saltsjöbad – här fanns enligt honom det torra studioljud han är ute efter – syns han med holländske batteristen Yorân Vroom, Matti Klein på klaviaturer från Berlin (kapellmästare), fransmannen Laurent Salzard (elbas) samt finländaren Arto Mäkelä (gitarr). Det bjuds bland annat på habil souljazz, mjukt inbäddad av duktiga musiker. Ett par gånger bryts mönstret. Anförda av pådrivande trummis, gnistrande ackordföljder från gitarristen jämte funkorienterade basgångar; tar tuffare tongångar vid. Noterar också en raffinerad dialog mellan pianist och basist. Att man harmonimässigt påtagligt refererar till Steely Dan, beror på att 47-åringen från Rio enligt uppgift beundrar deras produktioner. Sången gör otvivelaktigt intryck, låter fyllig i omfång med runda kanter, snuddar vid att bli till manér emellanåt. Intonationen och engagemanget finns där i en röst som har tydliga drag av Stevie, Luther, Gregory P och Donald Fagan. Tyvärr vill Motta dessutom flera gånger experimentera med röstvirtuosen Booby McFerrin som förlaga, vilket inte tillför något. Vidare irrar den egensinnige godmodige mannen bort sig i flera mellansnack, vilket förvånar, liksom att han uppmärksammar ikoner som Lars Gullin, Lars Färnlöf och doldisen Staffan Abeleen. Inte mediokert, däremot en liveakt vars huvudperson var alltför splittrad.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Filmrecension: Smärta och ära – vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint

5 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Smärta och ära
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Antonio Banderas, Julieta Serrano, Raúl Arévalo, Federico Etxeandia

Antonio Banderas fick välförtjänt pris för bästa manliga skådespelare för sin insats i Pedro Almodóvars Smärta och ära vid filmfestivalen i Cannes i år. Mycket välförtjänst. Denna underbara film, färgstark, sensuell, förförande vacker återupprättar den spanske filmregissören
Pedro Almodóvar i mina ögon. Inte för att jag tror att en så internationell erkänd och hyllad regissör direkt bryr sig om min uppfattning.

Filmen handlar om en åldrande filmskapare som dragit sig tillbaka och det är svårt att inte se att det delvis handlar om honom själv. Men som alla konstverk som skapas på personlig botten berättar den något som många kan känna igen sig i. Filmens huvudkaraktär, filmskaparen Salvador Mallo har en mängd fysiska krämpor och brottas med djup depression. Vilket som kom först: att han drog sig tillbaka eller blev psykiskt dålig är som hönan och ägget. Att en människa som är skapande, oavsett med vad, förmodligen drabbas av depression om hen inte längre har möjlighet att skapa borde vara något som omvärlden tog i beaktande, tog hänsyn till.

I filmen tackar Salvador Mallo nej till i stort sett alla erbjudanden om uppdrag men samtidigt gror en längtan inom honom. Jag tror en skapande person måste skapa, hen mår dåligt annars, det spelar ingen roll i vilken ålder hen kommit i. I filmen skyller Salvador Mallo hela tiden på att hans kropp rent fysiskt inte längre klarar filminspelningar. Det blir en ond cirkel, han blir både fysiskt och psykiskt sämre och äter mer och mer piller, både lagliga och han börjar också hitta droger på andra sätt.

Vi får följa Salvador Mallo både som åldrad men också som pojk. Den fantastiska Penélope Cruz strålar i rollen som hans mamma Jacinta. Vi får följa med på en resa genom hans uppväxt, han förhållande till sin mamma, till studier, till besvikelser mellan honom och hans mamma men också deras täta band av kärlek som är djupare än någon av dem förstår.

En av filmens stora styrkor är att den inte spelar på högsta volym, utan den flyter fram i en eftertänksam takt med små talande detaljer. Den är vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint. Och som alltid i Almódovars filmer med foton som är färgsprakande konstverk i sig.

Varför betyg 4 och inte betyg 5? Ärligt talat pendlar betyder där emellan. Att det inte blev 5 beror på en del av filmen skildrar personer som använder heroin utan att visa hur förstörda de blir. Jag tänker inte gå in på ämnet mer än så, men den som någonsin levt nära någon heroinmissbrukare blir nog lika upprörd som jag var en stund, en bit in i filmen. Det är filmens enda skönhetsfläck.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Antonio Banderas, Filmrecension, Pedro Almodovar, Recension, Scen

Filmrecenson: Poms – Dansa för livet!

1 augusti, 2019 by Redaktionen

Poms – Dans för livet!
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 augusti
Regissör Zara Hayes
Manusförfattaren Shane Atkinson
Medverkande Diane Keaton, Jacki Weaver, Celia Weston, Charlie Tahan, Rhea Perlman, Phyllis Somerville och Pam Grier.

Diane Keaton spelar rollen som Martha, en ensam, barnlös kvinna i 70-års åldern som flyttar från New York till ett pensionärssamhälle i Georgia. Hon bär på en allvarlig cancerdiagnos som hon bestämt sig för att ignorera, liksom en hemlig dröm hon burit på som ung om att få bli en framgångsrik cheerleader-dansare. Drömmen går snabbt i krass då hon tvingas att ta hand om sin sjuka mamma. Som äldre är hon lite blyg och är inte intresserad av att joina någon gruppaktivitet.

Men när hennes granne Sheryl (Jackie Weaver) hittar Marthas gamla cheerleader-dräkt bestämmer de sig för att starta en egen cheerleading-grupp för äldre där de utmanar ungdomarna i dans. Poms bjuder på en spännande resa hos en ny utblommad cheerleader-drotting. Har du aldrig sett en film förut kommer du fortfarande att lätt förstå åt vilket håll ”Poms” är på väg. Att du enkelt kan följa med beror på hur filmen sätter rampljuset på varje enskild individ och hens personliga utveckling. Berättelsen är väl tunn. Vi får i stort veta noll om Marthas bakgrund. Hur kom sig att hon fick sin stickiga personlighet och hur blev hennes mamma så sjuk? Svaren är luddiga. En bristande personbeskrivning gör att det blir svårt att följa Marthas känslomässiga utveckling. Och vi – publiken- tycker mest om henne för att hon spelas av Diane Keaton. Å andra sidan är Poms stor filmunderhållning. Keaton och de övriga rolltolkar alla härliga och trovärdiga filmaraktärer. Likaså hamnar filmens budskap på filmens pluskonto. Det handlar om viken av att oavsett motstånd alltid våga sikta mot sina drömmars mål. Poms är en mörk komedi som även låter flera okända skådespelare få ta större plats i rampljuset. Zara Hayes är regissören och producenten som främst är känd för att ha filmat Dian Fossey: Secrets in the Mist. Dian Fossey är en forskare som Zara fått följa. Sedan länge har hon kämpat för att skydda den rödlistade afrikanska bergsgorillan. Poms är Hayes debutfilm inom det icke-dokumentära berättandet och en himla underhållande sådan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Bokrecension: Mörk och helig natt av Michael Connelly – tja inte årets bästa deckare precis

1 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Mörk och helig natt
Författare: Michael Connelly
Serie Harry Bosch (del 23)
Utgivningsdatum 2019-04-10
Förlag Norstedts
Översättare Patrik Hammarsten
Originaltitel Dark Sacred Night

Det här är bok nummer 23 i serien om polismannen Harry Bosch men det är samtidigt bok nummer 2 i Connellys nya serie om poliskvinnan Renée Ballard. Nu väljer han att låta dessa två mötas och börja jobba ihop. Jag undrar om det var planerat från början då han startade Ballard-serien eller om det varit så många läsare som frågat efter Bosch?
Jag är inte helt säker på att det blev så lyckat att förena dessa två. Det blev spretigt med två huvudkaraktärer och spänningsmässigt när den inte upp till några högre nivåer. Däremot är den en hyllning till det sega polisarbetet med att leta och leta och leta i gamla dokument. Det är tydligt att Michael Connelly vet mycket om polisarbetet i USA och i Hollywood-området i synnerhet.

Renée Ballard jobbar fortfarande nattskiftet och en natt när hon sitter på stationen i Hollywood hittar hon en främling som går igenom skåpen med gamla mappar. Inkräktaren är den pensionerade inspektören Harry Bosch, som jobbar med ett olöst fall som har krupit in under huden på honom. Ballard sparkar ut honom, men kollar sedan upp fallet själv, vilket får en våg av känslor och ilska att välla fram. Femtonåriga Daisy Clayton rymde hemifrån och hittades sedan brutalt mördad och dumpad i en sopcontainer. Ballard bestämmer sig för att gå samman med Bosch för att ta fast Daisys mördare.

Det är en bok där vi får lära känna en mjukare Bosch än vanligt och vi kommer honom lite närmare inpå livet, det är som en slags återhämtningspaus, en mellanbok där Ballards och Boschs samarbete börjar. Så för den som vill läsa allt av Connelly eller allt om Bosch är boken givetvis ett måste. Men som deckare, som kriminalroman, tillhör den inte de mest enastående. Det spretar åt väldigt många håll, det är flera brott som inte alltid hör ihop. Det är mer en roman om polisarbetets vardag. Inte dåligt. Connelly skriver rappt, lättläst och kan sitt ämne. Men inte årets mest spännande deckare. Det är inte mycket som är spännande och inte så mycket där vi lär oss något om samhället eller om vad som gör brottslingar och våldsmän till kriminella. Om vi hade satt betyg på böcker här i Kulturbloggen skulle den nog få betyg 2, möjligen betyg 3 minus.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bosch, Deckare, Harry Bosch Michael Connelly, Kriminalroman

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 574
  • Sida 575
  • Sida 576
  • Sida 577
  • Sida 578
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in