Scary Stories to Tell in the Dark
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 augusti 2019
Originaltitel: Scary Stories to Tell in the Dark
Regi: André Øvredal
I rollerna: Zoe Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush, Austin Abrams, Dean Norris, Gil Bellows, Lorraine Toussaint, Austin Zajur, Natalie Ganzhorn
Lite lustigt är det att en bok för barn med skräckhistorier blir barnförbjuden film.
Jag är inte stort fan av skräckfilm. Många skräckfilmer är dramaturgiskt usla, helt omöjliga att tro på och om de har ett tema är det inte särskilt engagerande. Här har vi något så ovanligt som en skräckfilm som är både spännande och har en förhållandevis intelligent handling och karaktärer det går att sympatisera med och tro på som sannolika personer.
Filmskaparen Guillermo Del Toro som gjorde sådan succé med sina tidigare filmer ”The Shape of Water” och ”Pans labyrint” har producerat Scary Stories to Tell in the Dark, baserad på en klassisk bokserie av Alvin Schwartz. Norrmannen André Øvredal har regisserat den suggestiva historien om nedtecknade skräckberättelser som kommer till liv.
Handlingen utspelar sig i USA 1968 i skuggan av en presidentval i en tid då mängder av unga män tvångsrekryterades för att kriga i Vietnam. I småstaden är Mill Valley förbereder sig ungdomar för att fira Halloween och tre av ungdomarna har planer på att hämnas på Tommy, småstadens främste mobbare.
Bråket mellan ungdomarna gör att de hamnar i stadens spökhus, familjen Bellows ödehus i samhällets utkant, där den plågade, inlåsta unga Sarah många år tidigare nedtecknat kusliga berättelser om fruktansvärda människoöden.
Ungdomarna som hamnar i det spöklika huset hittar Sarah Bellows bok. De inser att deras egna namn finns i den, och att den som nämns i boken kommer att gå en plågsam död till mötes.
En jakt med tiden sätter igång. Ska de hinna rädda sig själva när skriften av blod berättar om deras öden?
Den är spännande och snyggt gjord. En del skräckscener var rätt roliga. Det är en sådan blandning av komedi, skräck och drama som de skräckfilmer har som jag gillar. Det är mer ett drama i skräckmiljö – och det finns en del paralleller till president Reagan, kanske är han den stora skräckmästaren som tvingade ut unga män i kriget.