90-årige(!) BENNY GOLSON var årets hedersgäst. Tenorsaxofonisten spelar, kanske med ålderns rätt, i soft Ben Webster-anda. På Ystad Teater blev den legendariske hitmakaren som aldrig varit omodern belönad med hjärtliga långa stående ovationer. Gentlemannen framträdde tillsammans med ärevördiga Norrbotten Big Band under ledning av Joakim Milder. Publiken tog emot hans sammetslena toner i ett, naturligt nog, begränsat register. NBB genom Milder styrde skutan och spädde på med några ösiga och suggestiva sekvenser. Inledningen må betecknas som lite klen, men sammantaget blev det en rörande, livsbejakande stund med en handfull bebop-klassiker såsom dröjande balladen I Remember Clifford , Killer Joe och Blues March. Antagligen av respekt var solisterna försiktiga med att överglänsa hedersgästen. Noterade remarkabla solon från trumslagare Calle Rasmusson, trumpetaren Danne Johansson och en av de unga i trumpetsektionen. Arrangemangen på samma gång fyndiga och konventionella, hela tiden välljudande! Golson gjorde succé i egenskap av humoristisk historieberättare om komponerande plus samvaron med Art Blakey och hanns Jazz Messengers på 50-talet. Satt i perfekt vinkel för att se hur förtjust tenorsaxofonisten blev över skarpa solon av Håkan Broström och Robert Nordmark i finalen. Rörande tillställning och fin musik!
Festivalens sista konsert genomförs i regi av 81-årige CHARLES LLOYD, vars eminenta band bestod av Eric Harland (trummor), Reuben Rogers (elbas) samt gitarristerna Julian Lage och Marvin Sewell. Hade inte tidigare hört nuvarande band, såg däremot Lloyd på 80-talet på Nef och äger tre av hans betydelsefulla skivor. En sökare i ultracool outfit meddelar sig denna gång enbart via sin musik. Publiken får under festivalens längsta spelning sig till livs snarare ett jambetonat flöde, än strukturerade låtar med teman. Saxofonisten och flöjtisten är fortfarande gränsöverskridande stilbildare med en andlig aura. Är tacksamt att sjunka in i kvintettens sound, fast de är bortom mainstream, med genomgående återhållsam attityd. En länge pågående komposition utvidgade sig i omgångar, vilket var maximalt sofistikerat. Rytmiska finesser vävdes under konserten samman med öppensinnade slingor. Kompet med skicklige Harland( en livefavorit) i framkant beter sig extremt inkännande, medan gitarristerna avlöste varandra med raffinerade riff. Lage är med rätta en omtyckt solist och Sewell spelade Delta-blues, vars kvidande ackord på slide storartat exponerade förtryck av svarta. Som slutkläm överraskande soft groove! Omsorg om detaljer utmärkte en upplevelse som infriade förväntningar.
JOYCE MORENO från Brasilien besitter en osannolik kreativ ådra, har släppt närmare femtio plattor i eget namn. Låtskrivaren förvaltar föredömligt arvet från hemlandets samba- och bossa-tradition.. Medger kunskapslucka, hade inte koll på världsartisten, i vars umgängeskrets funnits portalfigurer som Elis Regina, Jobim och Joao Gilberto. Hon framträdde inför ett utsålt entusiastiskt Saltsjöbad (publiksiffra c:a 325 personer) med sin make Tutty bakom trumsetet samt danskarna Fredrik Damsgaard (kontrabas) och Steen Rasmussen (piano). Samspelet delikat oavsett tempo. Som kanske framgår av fotot ovan trakterar Joyce en gitarr med ytterst märkligt utseende, bredhalsad utan kropp vars resonans lät precis som en föreställer sig. Man sprider välbehag genom mjukt gungande, toner kroppen vill vagga takten till, musik i sofistikerad skrud med eleganta broderande från Rasmussen till sparsmakat komp. Uppfriskande när intensiteten ökar varvid Moreno introducerar en oväntat vild sida. Vokalt lika glimrande som förmodat när rösten sömlöst integreras med instrumenten, även om kvinnan i centrum genomgående har en sval framtoning. Ur repertoaren exempelvis Samba Strange, en hyllning till den afrikanska kvinnan och Mingus, Miles and Coltrane. Avsevärd kvalitet i utförandet, ändå drag av easy listening emellanåt. Oklanderligt ljud!
JOEY DE FRANCESCO heter en amerikansk musiker vars huvudinstrument är hammondorgel. Han har samarbetat med såväl McLaughlin, Miles, Diana Krall, Van the Man som Hank Mobley och Ray Charles. Nio gånger har han vunnit kritikeromröstning i Down Beat. Sålunda ett cv som förpliktigar. Imposante Francesco omges av Troy Roberts på sax – som växlar på slutet till kontrabas – och en ersättare på trummor vid namn Khary Abdul Shaheed. Tyvärr artar sig den sena spelningen på Ystad Teater till en besvikelse, vilket var en missräkning. Tar för lång tid innan sväng och linjer planteras, något fattas jämfört med Lonnie Liston Smith och Cory Henry, instrumentkollegor jag gillat live. Fast materialet hämtas från relativt färska albumet In The Key Of The Universe, känns det ändå mest som ett ofokuserat jam. Kritikerfavoriten mixar rullande feta harmonier med toner i diskantregistret på keyboard, lirar dessutom i kortare intervaller både sax och trumpet. Trumpetandet i skenbart trevande utformning satt fint. I övrigt var vikarierande trumslagaren största behållningen, då han omgående struntade i att musicera måttligt, istället gav han sig hän totalt.
Vid sällsynta tillfällen inträffar precis vad en recensent önskar, nämligen upptäckter av ren lycka. Kubanen OMAR SOSA i teamwork med tyska NDR BIG BAND presterade en glödhet konsert, vars talspråkstermer skulle beteckna den som dynamit, kanon eller fett najs. Missade första kvarten, sögs sedan omedelbart in i en virvel av sprakande skärpa och densitet, en palett av stilar med botten i afro-kubanska rytmer, vilket skapar ett sjusärdeles ös. Klaviaturspelaren Sosa, med över tjugo skivor på meritlistan och många skiftande produktioner på flera kontinenter, var påtagligt inspirerad. Samma omdöme utgår till det nordtyska storbandet under ledning av Geir Lysne, ett enormt dynamiskt storband som samarbetat med åtskilliga stora namn. Solon och ensemblespel var på en sådan blixtrande synkad nivå, att tanken svävade iväg till lika röjiga Gil Evans & Monday Night Orchestra anno 1986. I Ystad hördes en härlig pendelrörelse från det lyriskt sköra till närmast brutala tendenser. Konserten speglade den mångfald av uttryck som återfinns på albumet Essensual. Kompositören hade med sig eget pådrivande elastiskt komp. Robuste landsmannen Ernesto Simpson bakom trummorna och en musiker från Mozambique(?) på elbas. Av flera starka solister i NDR Bigband ska särskilt trumpetaren Ingolf Burkhardt framhållas. Blev verkligen stormförtjust i denna kreativa brygd av skrynkliga synkoper och magnifika melodier.
ED MOTTA är en ryktbar sångare från Brasilien som trakterar fender rhodes, ett 70-tals doftande instrument han spelar på efter 3-4 låtar. I en konstig konsert utan antydan till sydamerikanskt sound flankeras han av Européer. På scen i Saltsjöbad – här fanns enligt honom det torra studioljud han är ute efter – syns han med holländske batteristen Yorân Vroom, Matti Klein på klaviaturer från Berlin (kapellmästare), fransmannen Laurent Salzard (elbas) samt finländaren Arto Mäkelä (gitarr). Det bjuds bland annat på habil souljazz, mjukt inbäddad av duktiga musiker. Ett par gånger bryts mönstret. Anförda av pådrivande trummis, gnistrande ackordföljder från gitarristen jämte funkorienterade basgångar; tar tuffare tongångar vid. Noterar också en raffinerad dialog mellan pianist och basist. Att man harmonimässigt påtagligt refererar till Steely Dan, beror på att 47-åringen från Rio enligt uppgift beundrar deras produktioner. Sången gör otvivelaktigt intryck, låter fyllig i omfång med runda kanter, snuddar vid att bli till manér emellanåt. Intonationen och engagemanget finns där i en röst som har tydliga drag av Stevie, Luther, Gregory P och Donald Fagan. Tyvärr vill Motta dessutom flera gånger experimentera med röstvirtuosen Booby McFerrin som förlaga, vilket inte tillför något. Vidare irrar den egensinnige godmodige mannen bort sig i flera mellansnack, vilket förvånar, liksom att han uppmärksammar ikoner som Lars Gullin, Lars Färnlöf och doldisen Staffan Abeleen. Inte mediokert, däremot en liveakt vars huvudperson var alltför splittrad.