• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – färgsprakande, snygg helhetsföreställning men samhällskritiken bär inte

12 september, 2019 by Rosemari Södergren

Foto: Mats Bäcker

Tolvskillingsoperan
Musik: Kurt Weill
Text: Bertolt Brecht
Svensk text: Magnus Lindman
Musikalisk ledning: Jonas Nydesjö
Dirigenter: Jonas Nydesjö/Marit Strindlund
Regi: Mellika Melouani Melani
Scenografi & kostym: Alex Tarragüel Rubio
Ljusdesign: Joonas Tikkanen
Mask- & perukdesign: Johanna Ruben
Koreograf: Tine Matulessy
Dramaturger: Sofia Fredén, Magnus Lindman
Förlag: Nordiska förlaget
Premiär 11 september 2019 på Folkoperan, Stockholm

Tolvskillingsoperan i regi av Mellika Melouani Melani och som samarbete mellan Stockholms stadsteater och Folkoperan är en sprakande snygg och underhållande, rolig föreställning – men så mycket Brecht är det inte. Jo vissa av Brechts teaterteorier, speciellt den så kallade Verfremdungseffekten, används genomtänkt och fungerande. Men det viktigaste för Brecht med teater var att publiken skulle få en aha-upplevelse, se något ur en ny synvinkel och sedan gå hem fylld av lust att vara med och förändra samhället. Det tror jag inte gör. Däremot går publiken säkert hem med lätta steg efter att ha fått en tre timmar fantastisk underhållning.

Föreställningen är en helhetsupplevelse med både skådespelare, operasångare, burlesk-artister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé. Redan när vi anländer till Folkoperan möter vi skådespelare och burleskartister som minglar runt bland oss medan vi hänger in våra ytterkläder och vi får växla våra svenska kronor till tolvskillingar som vi får använda inne i salongen för att gå upp på scen och köpa något att dricka. Popcorn delas ut och vi får både äta och dricka där vi sitter i salongen under föreställningen. Det ger en känsla av närhet till det som händer på scen, vi blir som en del av det som händer.

Den 11 september är det premiär för Tolvskillingsoperan som är en samproduktion mellan Kulturhuset Stadsteatern och Folkoperan. Regisserar gör Folkoperans konstnärliga chef Mellika Melouani Melani och för den musikaliska ledningen står Jonas Nydesjö. I rollerna ser vi skådespelare, operasångare, burleskartister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé.

Handlingen utspelar sig i London, i kvarteren i Soho där de fattiga och utsatta och kriminella grupper vistas. I centrum står Mackie Kniven som är chef över de kriminella ligorna och Polly, dotter till tiggarkungen Pechum. Polly och Mackie Kniven gifter sig i smyg. Pollys föräldrar blir rosenrasande och bestämmer sig för att få Mackie Kniven gripen av polis och hängd. Han är trots allt både mördare och rånare. Det visar sig både vara lätt och svårt att få Mackie gripen. Hans tidigare älskarinna har inget emot att för pengar avslöja var han är så han kan gripas. Men Mackie är bästa vän med polischefen.

På Folkoperans hemsida står det om föreställningen:
Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht och Kurt Weill hade urpremiär i Berlin 1928, och har sedan dess tillhört musikteaterrepertoarens mest populära och spelade verk. Berättelsen kretsar kring kriminalitet och korruption, människans begär som ständig drivkraft, där alla profiterar på det man har; sin kropp, sin själ, sin moral – det samhällskritiska budskapet går ingen förbi. Detta är de fattigas opera.

Föreställningen är färgsprakande, men enastående vackra scenbilder, duktiga skådespelare, imponerande operasångare och duktiga burleskartister. Men jag håller inte med om att det samhällskritiska budskapet går fram. Det finns i sångtexter, ja det gör det. Men handlingen säger mer att ”alla är korrumperade” och jag är tveksam till att någon går hem efter föreställningen stärkt i sin vilja att förändra samhället. Det är underhållande och kittlande och en föreställning som friskt och lyckat leker med könsroller. Men någon djupare analys av vad som skapar utsattheten finns inte.

Några av verkets sånger har fått liv utanför teaterscenen, till exempel Mackie Knivens Moritat, som blivit stora hits av alltifrån Louis Armstrong och Lyle Lovett till Liberace och Westlife. Under sent 1980-tal fick Imperiet stort genomslag med sin rockversion av Kanonsången.

MEDVERKANDE
Herr Peachum: Sven Ahlström
Fru Peachum: Karolina Blixt
Polly, deras dotter: Maja Rung
Mackie Kniven: Fredrik Lycke
Jenny: Richard Hamrin
Tiger Brown, polischef: Lennart Jähkel
Lucy, hans dotter: Sanna Gibbs
Filch, tiggare/Pastor Kimball/Smith, polis: Peter Gardiner
Falskmyntarmattias: Angelika Prick
Tårpilswalter: Sofia Södergård
Fingerkroksjakob: Malin Ehlin
Robert med sågen: Lidia Bäck
Jimmie: Linn Oscarsson
Ede: Andreas Hammarström
Horor: Lidia Bäck, Malin Ehlin, Linn Oscarsson
Tiggare/poliser: Magnus Bergström, Johan Carlqvist
Flickan: Ella Dahl/Linnea Hård
Gästande körer och Folkoperans orkester.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Brecht, Folkoperan, Opera, Recension, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Downton Abbey

10 september, 2019 by Rosemari Södergren

Downton Abbey
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 september 2019
Regi Michael Engler
Manus Julian Fellowes

För alla som älskar tv-serien Downton Abbey är filmen efterlängtad. De blir inte besvikna, det är ett kärt återseende med alla våra älskade brittiska skådespelare som Maggie Smith, Michelle Dockery, Laura Carmichael, Hugh Bonneville, Jim Carter och alla andra i gänget som ikläder sig karaktärerna från herrskap och tjänstefolk i godset i Downton Abbey.

Handlingen kretsar kring herrskapet Crawleys besked att kungen och drottningen av England kommer för att avlägga ett besök på godset. Personalen såväl som herrskapet och invånarna i byn omkring blir upphetsade och entusiastiska. Romantik, intriger och frågan om Downton kan ha en framtid. Det blir dyrare och svårare att ha personal och utvecklingen i världen når ända till Downton Abbey.

Jag är en stor älskare av tv-serien. Att se filmen utan att känna till karaktärerna blir inte samma sak. En stor del av filmens värde ligger i igenkännandet, att möta karaktärerna igen. Filmen rör sig, ganska väntat, på en småputtrigt gullig nivå. Inget blir riktigt allvarligt, inget känns hotfullt på allvar. Och överklassens privilegier ifrågasätts aldrig på allvar, vilket jag skulle haft svårt att smälta i någon annan film. Klassklyftorna är gigantiska och livet är oerhört kringskuret för tjänstefolk.

Filmen liksom tv-serien utspelar sig på det fiktiva godset Downton Abbey i engelska North Riding of Yorkshire där tittarna får följa den aristokratiska familjen Crawley och dess tjänstefolk i början av 1900-talet. Det är en tid då mycket i världen förändrades och arbetarklassen börjar lyfta fram sina positioner. I tv-serien betonas konflikter och klassklyftor tydligare och är mer engagerande. I filmen blir det sött, gulligt  och ingen konflikt känns på allvar. Jag misstänker att om jag inte hade tyckt så mycket om tv-serien och alla dess karaktärer hade jag kanske satt ett steg lägre betyg. Att återse alla dessa personligheter är en del av vad filmen går ut på. Fast jag hade uppskattat om det var lite mer sting i de små konflikter som trots allt puttrar under ytan. Om filmen hade haft mer av Tjechov i sig hade den blivit ett mästerverk.

Anton Tjechovs dramer skildrar också en överklass under liknande tidsepok, en rysk överklass som känner att tiden går ifrån den – samhället håller på att förändras och dessa personer vet inte hur de ska agera för att klara sig. Egentligen är det var Downton Abbey handlar om men det blir lite för gulligt i filmen. Det känns aldrig på allvar att denna form av liv med denna överklass och alla regler som var pådyvlade medborgare var på väg mot sin undergång. Kvinnors rättigheter, homosexuellas lika rättigheter, arbetarklassens frammarsch – allt detta nuddar filmen vid men bara mycket ytligt och lättsamt.

Givetvis är filmen påkostad. Den är snygg in i minsta detalj: miljöer, byggnader, kläder och förstås alla dessa duktiga skådespelare.

Serien är det mest framgångsrika kostymdramat sedan En förlorad värld från 1981, med fler än 10 miljoner tittare. Både första och andra säsongen nominerades och vann ett flertal priser och utmärkelser, bland annat vann första säsongen en Golden Globe för Bästa miniserie 2011.

Trots att jag har en del kritik är filmen underbar. Ändå. Filmen är ett bra sätt att säga adjö till denna speciella miljö.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Downton Abbey, Filmrecension, Recension, Scen

Skivrecension: Sabine Women – ‎گربه

8 september, 2019 by Petter Stjernstedt

Artist: Sabine Women ‎
Titel: گربه
Betyg: 4
Skivrelease 6 september

”Wheels are turning. Paris is burning. Time after time”. Det är svårt att missa herr Jonatan Södergrens, aka Sabine Womens, passion för populärkulturen med filmiska referenser och skamlösa flörtar med band som The Cure och Ariel Pink. Familjen Södergrens hund Mishima är döpt efter Jonatans favoritförfattare Yukio Mishima, vars röst kan höras i den suggestiva Nightmare på skivan. Populärkulturen är hans fackla i mörkret, hans heliga gral.

Musiken är en cocktail av psykedelia och electro med The Cure-smakande och Orange Juice post-punkigt sound. Varje låt har sin egen karaktär även om det finns en röd tråd – 80- talet. Sedan start har Sabine Women, som först var en duo och som sen blev en soloakt, spelat på vår fetischism för decenniet som var fyllt av epokgörande stunder i populärkulturens tecken. 2018 släpper Sabine Women sin första singel. Buenos Aires är en tragisk kärlekshistoria baserad på verklighet där Jonatan lämnas av sin flickvän en solig eftermiddag i den argentinska metropolen. Samma år kommer The Thief And Her Week Of Wonders och Venus is Burning. I somras damp då Nightmare ner som likt en kronjuvel får kröna verket. Sabine Women har nåt eget. Samtidigt finns där kärleken till auteurerna, klassikerna, storverken. De bär hans musik högt över trädkronorna.

Skivan inleds med Nightmare. En slags duett med husguden Yukio Mishima, författaren som tog livet av sig efter en misslyckad statskupp på 70-talet. Hans röst hörs i förgrunden medans Jonatan sjunger om det postapokalyptiska samhälle som är nu. ” The truth is a poison. It kills you in the end”. Nightmare är en häftig men stundtals övermättad historia, en kakafonisk helvetesfärd ner till demonernas hålor. Vi hör trumpeterna ljuda och trummorna dåna. Jonatan har många spöken som hemsöker honom, mardrömmar svåra att tvätta bort. The Thief And The Week of Wonders är hoppet. En ljusare dunge att breda ut sin picknickfilt på. Den The Cure-inoljade popdängan glider fram på det lugnaste av vatten. ”Jesus stand with me when you’re disabled. Jesus stand with me when you’re unable” sjunger Jonatan och jag känner plötsligt hur en gnutta hopp tänds till liv. Men så kommer Buenos Aires där Jonatan slår på de stora trummorna. En cineastisk bit som med beslutsamhet breder ut sig likt ett stort, vidsträckt hav. Jonatan drunkar i sina egna smärtor. Och lukten av svenska Studio och 80-tal sitter kvar i kläderna långt efter första lyssningen.

I Venus is Burning har Södergren tagit starkt intryck av dokumentärfilmen Paris Is Burning. Direkt hör man hur ljudbilden präglas av tolvsträngad gitarr och tillbakalutad saxofonblås. Återigen ser vi hur Jonatan plockar russinen ur kakan från det bästa från musikhistorien. Den amerikanske avant-gardemusikern Ariel Pink är Sabine Womens följeslagare. Hans psykadelia och mystik återfinns i alla Jonatans fyra spår. Det går en rak linje mellan Frank Zappas psykofreni och Ariel Pinks nostalgiska men moderna 80-talssound. Sabines Womens första EP är en syratrip. En resa djupt ner i kaninhålet. Och Jonatans känsla för melodier och musikbyggen går inte att missta. Det är både storslaget och minimalistiskt. Mystiskt och främmande samtidigt familjärt. Hur han får den ekvationen att gå ihop är bortom min vetskap. Textraderna om mörkt begär, sömnlösa nätter och krossade drömmar sätter avtryck. Nyfikenheten, den utforskande ådran i hans musik, är Jonatans främsta styrka. Jag ser framemot fortsättningen. Albumet med stort A. Blir det ens hälften så bra som den här EP:n så är jag nöjdare än björnen Baloo.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner

Flödande samspel i mångbottnad repertoar – Kiralina Salandy och Blues Transfusion i Lerum

7 september, 2019 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

Kiralina Salandy och Blues Transfusion

Live Shack på rest Torarica i Lerum

5/9 2019

Arrangören Musik I Lerum är utomordentligt duktiga på att få publik och artister att trivas. I år har man dragit igång en ny livescen i krogmiljö, vilket innebär att god buffé ingår i biljettpriset för sittande publik. Efter att de förväntansfulla matgästerna ätit, bjuds på konsert över två set. De som sätter samman programmet månar om variation i utbudet, lika mycket som en välkomnande atmosfär. När jag bevistade höstpremiären på krogen belägen 19 minuters tågresa från Göteborg, var nästan alla sittplatser bokade.

På utsatt tid går musikerna på scen. Första två låtarna fungerar som uppvärmning inför vad som komma ska.. Den enormt allroundkunnige och aktade gitarristen Max Schultz står för presentationen, talar om vad som spelas och av vilka. Hans yngre spelkamrater heter Chris Montgomery bakom trummorna och Leo Lindberg (en av låtarna kommer från honom) på hammondorgel med behändig Leslie-pedal. Undrar ni vem som lirar bas kan meddelas att den framställas genom den sistnämndes vänsterhand. Dessa män tillhör yppersta eliten inom en bred jazzfåra med sidoförgreningar. Med framvällande orgeltoner som grund, hörs på samma gång utforskande och målmedvetet spel. Man spinner öppensinnat på teman i förhållandevis återhållen, stundtals närmast tassande anda.

Sedan kliver en färgsprakande dam upp på scen. Kiralina Salandy är Grammybelönad vokalist från Kanada, men sedan ett antal år tillbaka bosatt i Stocholm. Hon har sjungit för svenska kungafamiljen, i musikaler, haft gospelkonserter i kyrkor och uppträtt på jazzfestival. Såg fram emot kvällen, eftersom jag var med om hennes succé med trion K.O.M.P i Stockholm för några år sedan. I Lerum börjar hon med en långsam, avskalad version av People Get Ready (Curtis Mayfield). Omgående uppenbaras hennes fulländade vokala förmåga. I sticket skjuter Schultz in ett imponerande solo präglat av påtagligt känslosvall. Det förträffliga rena ljudet utan överdriven volym, borgar för att varje omsorgsfull detalj når våra öron.

En absolut höjdpunkt i första avdelningen är Precious Lord, en gospel som enligt uppgift var Martin Luther Kings favorit. Den omfångsrika stämman hos Salandy gör texten rättvisa. Rytm och melodi befinner sig i ett hälsosamt symbiotiskt förhållande. Sedan får vi en snyftare till ballad samt en emblematisk sång från Medborgarrättsrörelsens glansdagar, nämligen If I Had A Hammer (Pete Seegers paradlåt) som ju annars förknippas med vita artister. På begäran medverkar publiken med utrop och handklapp. I detta skede dyker Håkan Broström upp, efter att ha flugit från rep i i Luleå. Hans första insats blir till ett inspirerat inlägg på altsaxofon.

Repertoaren är bred, rent av besynnerlig vid några tillfällen. I Lover Come Back To Me, Pennies From Heaven och i framför allt Fly Me To The Moon försvinner det grepp hon och bandet i övrigt har om åhörarna. Beklagligt att intensiteten sipprar ut ibland, för jag vill hela tiden vistas i den bubbla av emotioner som de överlag svepa in oss i. Därför är det befogat att plocka fram en klyscha som ojämnt, det vill säga åtskilliga toppar varvat med somligt inte lika minnesvärt.

Samtliga musiker går loss i inspirerade solon inom uppgjorda ramar, även om Leo Lindbergs initiativ ett ögonblick överraskar den allsidige elgitarristen. Chris Montgomery får så mycket feeling, att han går igång en extra vända. Kul! Musikerna är på sådan nivå att de känns som om de förmedlar insikter, berättar om erfarenheter. Hörs att de är spelsugna när de levererar souljazz i King Curtis-stil av bästa snitt, i ett knippe instrumentala nummer. En höjdare bär den tidige John Coltranes signatur, varvid initiativet skiftar i sprittande up tempo.

Glädjespridaren Salandy har vissa likheter med LaGaylia Frazier – båda har exempelvis frontat grooviga Blacknuss. Denna regniga afton bestämmer sig kvinnan i röd dress, för att inte vara lika oförblommerat utlevande som sin kollega, vilket gagnar konserten. A Change Is Gonna Come (Sam Cooke) plus en rullande, blåfärgad spiritual, är två av flera alster som gynnas av ”ömtålig omvårdnad”. Passionen framgår ändå på ett övertygande sätt. I Cookes låt om rasistiskt förtryck förmedlas svärta i en robust version, vars solo på sopransax av Broström adderar innerlig skönhet.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Teaterkritik: Dövheten – gripande, rolig, vacker och berörande

6 september, 2019 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Dövheten
Text Niklas Rådström
Regi Peter Langdal
Musikalisk ledning: Maria Lindal
Scenografi Magdalena Åberg
Ljus Torben Lendorph
Mask Sofia Ranow
Drottningsholmsteater i samarbete med Dramaten
Premiär på Drottningholms slottsteater 4 september 2019
Medverkande Johan Rabaeus, Andreas T Olsson, Per Svensson, Grynet Molvig

Fyra av Sveriges mest erfarna, duktiga och rutinerade skådespelare på scen i den anrika Drottningholms slottsteater är redan det ett starkt skäl att se denna föreställning. Allt ljus i hela salongen sker med stearinljus, stämningen ger känslor från tider mer än hundra år tillbaka. Det är en enastående estetisk upplevelse att vara där, känna atmosfären och se denna stilistiskt fulländade föreställning. Föreställningen är nära tre timmar lång, men tiden flyger iväg, trots att sittplatserna inte tillhör de mest bekväma.

Pjäsen är skriven av Niklas Rådström och innehåller fem akter. Som allt Rådström skriver är det poetiskt, mångbottnat, vackert och berörande.

Titeln anger vad berättelsen kretsar kring: Ludwig van Beethoven, en av världens största kompositörer hade hörselproblem och blev döv, men kunde ändå komponera odödlig musik. Vi får uppleva hur han, liksom alla de människor som levt tidigare och som satt avtryck i historien, också är människor av kött och blod, med känslor och reaktioner och inte alltid några goda föredömen. Beethoven, spelad så starkt av Johan Rabaeus att det känns som att Beethoven är där framför oss. Trots att spelstilen på denna scen kräver mycket tydligt spel med röster och gester som hörs och syns, ett spel som är långt från den naturalistiska realismen men ändå är så trovärdigt.

Salongen har förstås sina begränsningar. När skådespelarna rör sig utanför scenområdet kan det vara svårt att uppfatta allt av alla i den långsmala publikdelen, trots de rutinerade skådespelarnas röster.

Handlingen i pjäsen startar på kvällen den 23 maj 1824. Beethovens ”Nionde symfonin” har precis framförts offentligt för andra gången för en halvfull salong. Beethoven är rosenrasande och anser det vara en stor skandal och ett fiasko, trots att premiären några veckor tidigare hade varit en succé. Hans brorson Karl däremot menar att det var väntat att salongen inte skulle fyllas, den förväntade publiken har åkt från Wien till sina sommarställen.

Föreställningen handlar både om Beethoven och hans dövhet, hur han lider av att dövheten inte betyder tystnad utan innehåller tinnitus, brus, en mängd skräpljud och hans enda sätt att kommunicera med omgivningen är att han måste läsa vad de andra skriver på lappar eller griffeltavlor. Samtidigt är han oerhört musikalisk och kan höra musiken inom sig och därför kan han komponera musik. Men att han har musikaliskt gehör gör inte att han har känslomässigt eller socialt gehör. Han har hand om sin brorson Karl. Beethoven är starkt fäst vid Karl men hans kärlek visar sig i att han försöker styra och ställa över Karl, tvinga honom att leva det liv Beethoven vill.

Det är svårt att inte engagera sig i karaktärerna. Jag förstår dem och lider med dem och vill gå upp och på scen och styra och ställa saker till rätta. Det är väl vad som kan kallas en engagerande berättelse.

Föreställningen är rolig emellanåt också, men detta balanseras väl och det blir inte tramsigt. I första akten kände jag emellanåt att spelet var lite överdrivet, för tydligt. Det lämnades inte så mycket kvar åt mig själv att lista ut eller förstå. Jag förstod att Beethoven led och att han var grinig och svår att ha att göra med.

Dövheten är en gripande och rolig pjäs om absolut gehör, känslomässig dövhet och skapande i samspel med både levande och döda. De finaste delarna för mig var tankarna kring skapande och musik. Och skådespelarnas insats där alla fyra var lysande.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Drottningsholms slottsteater, Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 566
  • Sida 567
  • Sida 568
  • Sida 569
  • Sida 570
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in