Kiralina Salandy och Blues Transfusion
Live Shack på rest Torarica i Lerum
5/9 2019
Arrangören Musik I Lerum är utomordentligt duktiga på att få publik och artister att trivas. I år har man dragit igång en ny livescen i krogmiljö, vilket innebär att god buffé ingår i biljettpriset för sittande publik. Efter att de förväntansfulla matgästerna ätit, bjuds på konsert över två set. De som sätter samman programmet månar om variation i utbudet, lika mycket som en välkomnande atmosfär. När jag bevistade höstpremiären på krogen belägen 19 minuters tågresa från Göteborg, var nästan alla sittplatser bokade.
På utsatt tid går musikerna på scen. Första två låtarna fungerar som uppvärmning inför vad som komma ska.. Den enormt allroundkunnige och aktade gitarristen Max Schultz står för presentationen, talar om vad som spelas och av vilka. Hans yngre spelkamrater heter Chris Montgomery bakom trummorna och Leo Lindberg (en av låtarna kommer från honom) på hammondorgel med behändig Leslie-pedal. Undrar ni vem som lirar bas kan meddelas att den framställas genom den sistnämndes vänsterhand. Dessa män tillhör yppersta eliten inom en bred jazzfåra med sidoförgreningar. Med framvällande orgeltoner som grund, hörs på samma gång utforskande och målmedvetet spel. Man spinner öppensinnat på teman i förhållandevis återhållen, stundtals närmast tassande anda.
Sedan kliver en färgsprakande dam upp på scen. Kiralina Salandy är Grammybelönad vokalist från Kanada, men sedan ett antal år tillbaka bosatt i Stocholm. Hon har sjungit för svenska kungafamiljen, i musikaler, haft gospelkonserter i kyrkor och uppträtt på jazzfestival. Såg fram emot kvällen, eftersom jag var med om hennes succé med trion K.O.M.P i Stockholm för några år sedan. I Lerum börjar hon med en långsam, avskalad version av People Get Ready (Curtis Mayfield). Omgående uppenbaras hennes fulländade vokala förmåga. I sticket skjuter Schultz in ett imponerande solo präglat av påtagligt känslosvall. Det förträffliga rena ljudet utan överdriven volym, borgar för att varje omsorgsfull detalj når våra öron.
En absolut höjdpunkt i första avdelningen är Precious Lord, en gospel som enligt uppgift var Martin Luther Kings favorit. Den omfångsrika stämman hos Salandy gör texten rättvisa. Rytm och melodi befinner sig i ett hälsosamt symbiotiskt förhållande. Sedan får vi en snyftare till ballad samt en emblematisk sång från Medborgarrättsrörelsens glansdagar, nämligen If I Had A Hammer (Pete Seegers paradlåt) som ju annars förknippas med vita artister. På begäran medverkar publiken med utrop och handklapp. I detta skede dyker Håkan Broström upp, efter att ha flugit från rep i i Luleå. Hans första insats blir till ett inspirerat inlägg på altsaxofon.
Repertoaren är bred, rent av besynnerlig vid några tillfällen. I Lover Come Back To Me, Pennies From Heaven och i framför allt Fly Me To The Moon försvinner det grepp hon och bandet i övrigt har om åhörarna. Beklagligt att intensiteten sipprar ut ibland, för jag vill hela tiden vistas i den bubbla av emotioner som de överlag svepa in oss i. Därför är det befogat att plocka fram en klyscha som ojämnt, det vill säga åtskilliga toppar varvat med somligt inte lika minnesvärt.
Samtliga musiker går loss i inspirerade solon inom uppgjorda ramar, även om Leo Lindbergs initiativ ett ögonblick överraskar den allsidige elgitarristen. Chris Montgomery får så mycket feeling, att han går igång en extra vända. Kul! Musikerna är på sådan nivå att de känns som om de förmedlar insikter, berättar om erfarenheter. Hörs att de är spelsugna när de levererar souljazz i King Curtis-stil av bästa snitt, i ett knippe instrumentala nummer. En höjdare bär den tidige John Coltranes signatur, varvid initiativet skiftar i sprittande up tempo.
Glädjespridaren Salandy har vissa likheter med LaGaylia Frazier – båda har exempelvis frontat grooviga Blacknuss. Denna regniga afton bestämmer sig kvinnan i röd dress, för att inte vara lika oförblommerat utlevande som sin kollega, vilket gagnar konserten. A Change Is Gonna Come (Sam Cooke) plus en rullande, blåfärgad spiritual, är två av flera alster som gynnas av ”ömtålig omvårdnad”. Passionen framgår ändå på ett övertygande sätt. I Cookes låt om rasistiskt förtryck förmedlas svärta i en robust version, vars solo på sopransax av Broström adderar innerlig skönhet.