Downton Abbey
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 september 2019
Regi Michael Engler
Manus Julian Fellowes
För alla som älskar tv-serien Downton Abbey är filmen efterlängtad. De blir inte besvikna, det är ett kärt återseende med alla våra älskade brittiska skådespelare som Maggie Smith, Michelle Dockery, Laura Carmichael, Hugh Bonneville, Jim Carter och alla andra i gänget som ikläder sig karaktärerna från herrskap och tjänstefolk i godset i Downton Abbey.
Handlingen kretsar kring herrskapet Crawleys besked att kungen och drottningen av England kommer för att avlägga ett besök på godset. Personalen såväl som herrskapet och invånarna i byn omkring blir upphetsade och entusiastiska. Romantik, intriger och frågan om Downton kan ha en framtid. Det blir dyrare och svårare att ha personal och utvecklingen i världen når ända till Downton Abbey.
Jag är en stor älskare av tv-serien. Att se filmen utan att känna till karaktärerna blir inte samma sak. En stor del av filmens värde ligger i igenkännandet, att möta karaktärerna igen. Filmen rör sig, ganska väntat, på en småputtrigt gullig nivå. Inget blir riktigt allvarligt, inget känns hotfullt på allvar. Och överklassens privilegier ifrågasätts aldrig på allvar, vilket jag skulle haft svårt att smälta i någon annan film. Klassklyftorna är gigantiska och livet är oerhört kringskuret för tjänstefolk.
Filmen liksom tv-serien utspelar sig på det fiktiva godset Downton Abbey i engelska North Riding of Yorkshire där tittarna får följa den aristokratiska familjen Crawley och dess tjänstefolk i början av 1900-talet. Det är en tid då mycket i världen förändrades och arbetarklassen börjar lyfta fram sina positioner. I tv-serien betonas konflikter och klassklyftor tydligare och är mer engagerande. I filmen blir det sött, gulligt och ingen konflikt känns på allvar. Jag misstänker att om jag inte hade tyckt så mycket om tv-serien och alla dess karaktärer hade jag kanske satt ett steg lägre betyg. Att återse alla dessa personligheter är en del av vad filmen går ut på. Fast jag hade uppskattat om det var lite mer sting i de små konflikter som trots allt puttrar under ytan. Om filmen hade haft mer av Tjechov i sig hade den blivit ett mästerverk.
Anton Tjechovs dramer skildrar också en överklass under liknande tidsepok, en rysk överklass som känner att tiden går ifrån den – samhället håller på att förändras och dessa personer vet inte hur de ska agera för att klara sig. Egentligen är det var Downton Abbey handlar om men det blir lite för gulligt i filmen. Det känns aldrig på allvar att denna form av liv med denna överklass och alla regler som var pådyvlade medborgare var på väg mot sin undergång. Kvinnors rättigheter, homosexuellas lika rättigheter, arbetarklassens frammarsch – allt detta nuddar filmen vid men bara mycket ytligt och lättsamt.
Givetvis är filmen påkostad. Den är snygg in i minsta detalj: miljöer, byggnader, kläder och förstås alla dessa duktiga skådespelare.
Serien är det mest framgångsrika kostymdramat sedan En förlorad värld från 1981, med fler än 10 miljoner tittare. Både första och andra säsongen nominerades och vann ett flertal priser och utmärkelser, bland annat vann första säsongen en Golden Globe för Bästa miniserie 2011.
Trots att jag har en del kritik är filmen underbar. Ändå. Filmen är ett bra sätt att säga adjö till denna speciella miljö.