Artist: Sabine Women
Titel: گربه
Betyg: 4
Skivrelease 6 september
”Wheels are turning. Paris is burning. Time after time”. Det är svårt att missa herr Jonatan Södergrens, aka Sabine Womens, passion för populärkulturen med filmiska referenser och skamlösa flörtar med band som The Cure och Ariel Pink. Familjen Södergrens hund Mishima är döpt efter Jonatans favoritförfattare Yukio Mishima, vars röst kan höras i den suggestiva Nightmare på skivan. Populärkulturen är hans fackla i mörkret, hans heliga gral.
Musiken är en cocktail av psykedelia och electro med The Cure-smakande och Orange Juice post-punkigt sound. Varje låt har sin egen karaktär även om det finns en röd tråd – 80- talet. Sedan start har Sabine Women, som först var en duo och som sen blev en soloakt, spelat på vår fetischism för decenniet som var fyllt av epokgörande stunder i populärkulturens tecken. 2018 släpper Sabine Women sin första singel. Buenos Aires är en tragisk kärlekshistoria baserad på verklighet där Jonatan lämnas av sin flickvän en solig eftermiddag i den argentinska metropolen. Samma år kommer The Thief And Her Week Of Wonders och Venus is Burning. I somras damp då Nightmare ner som likt en kronjuvel får kröna verket. Sabine Women har nåt eget. Samtidigt finns där kärleken till auteurerna, klassikerna, storverken. De bär hans musik högt över trädkronorna.
Skivan inleds med Nightmare. En slags duett med husguden Yukio Mishima, författaren som tog livet av sig efter en misslyckad statskupp på 70-talet. Hans röst hörs i förgrunden medans Jonatan sjunger om det postapokalyptiska samhälle som är nu. ” The truth is a poison. It kills you in the end”. Nightmare är en häftig men stundtals övermättad historia, en kakafonisk helvetesfärd ner till demonernas hålor. Vi hör trumpeterna ljuda och trummorna dåna. Jonatan har många spöken som hemsöker honom, mardrömmar svåra att tvätta bort. The Thief And The Week of Wonders är hoppet. En ljusare dunge att breda ut sin picknickfilt på. Den The Cure-inoljade popdängan glider fram på det lugnaste av vatten. ”Jesus stand with me when you’re disabled. Jesus stand with me when you’re unable” sjunger Jonatan och jag känner plötsligt hur en gnutta hopp tänds till liv. Men så kommer Buenos Aires där Jonatan slår på de stora trummorna. En cineastisk bit som med beslutsamhet breder ut sig likt ett stort, vidsträckt hav. Jonatan drunkar i sina egna smärtor. Och lukten av svenska Studio och 80-tal sitter kvar i kläderna långt efter första lyssningen.
I Venus is Burning har Södergren tagit starkt intryck av dokumentärfilmen Paris Is Burning. Direkt hör man hur ljudbilden präglas av tolvsträngad gitarr och tillbakalutad saxofonblås. Återigen ser vi hur Jonatan plockar russinen ur kakan från det bästa från musikhistorien. Den amerikanske avant-gardemusikern Ariel Pink är Sabine Womens följeslagare. Hans psykadelia och mystik återfinns i alla Jonatans fyra spår. Det går en rak linje mellan Frank Zappas psykofreni och Ariel Pinks nostalgiska men moderna 80-talssound. Sabines Womens första EP är en syratrip. En resa djupt ner i kaninhålet. Och Jonatans känsla för melodier och musikbyggen går inte att missta. Det är både storslaget och minimalistiskt. Mystiskt och främmande samtidigt familjärt. Hur han får den ekvationen att gå ihop är bortom min vetskap. Textraderna om mörkt begär, sömnlösa nätter och krossade drömmar sätter avtryck. Nyfikenheten, den utforskande ådran i hans musik, är Jonatans främsta styrka. Jag ser framemot fortsättningen. Albumet med stort A. Blir det ens hälften så bra som den här EP:n så är jag nöjdare än björnen Baloo.
Petter Stjernstedt