• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Ad Astra – en yttre och en inre resa

17 september, 2019 by Hans Södergren

Ad Astra
Betyg 4
Regi James Gray
Svensk biopremiär 20 september 2019

En mäktig rymdfilm med Brad Pitt som får beröm av många internationella filmkritiker för sin roll som astronauten Roy McBride som far till solsystemets yttersta gräns för att söka efter sin far, Clifford McBride (spelas mycket bra av Tommy Lee Jones). Clifford McBride skickades ut på uppdrag att leta efter former av intelligent liv i universum men har varit försvunnen i tre årtionden.

Trots det storslagna perspektivet med rymdtemat är det en film som lika mycket handlar om nära relationer, det är en far-son-berättelse, som ibland blir lite för söt. Men att spegla universums storhet och de existentiella frågorna i en nära relation har sina poäng samtidigt.

Trots att Brad Pitt hyllas så för sin roll blir han emellanåt lite för mycket en Rambo i rymden, då han löser problem som uppstår lite för enkelt och lite för snabbt. Världen det utspelade sig i var tankeväckande men Brad Pitt var för mycket av actionhjälte för att det skulle bli riktigt medryckande.

Gillar du science fiction och rymdfilmer som berör frågorna kring existensen kommer du säkert att gilla den här även om den inte kommer upp till samma mästerliga nivå som Interstellar är det en sevärd film som sätter igång funderingar kring vad liv är och vad människor är.

I och för sig är filmen delvis spretig. Den är djupt filosofisk, den är fylld av action, den har vackra rymdbilder, fina närbilder (fotot av den hyllade svenske Hoyte Van Hoytema), den handlar om mänsklig psykologi och far-och-son-förhållandet. Å andra sidan gör det filmen bredare och djupare. Den hade förlorat på att bara vara action eller bara filosofisk. Nu skildrar den både en yttre och en inre resa.

Rymden är i extra fokus i år då det är femtio år sedan de amerikanska astronauterna, Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins, landade på månen med Apollo 11 som var den första bemannade rymdfärden som landade på månen, höjdpunkten i NASA:s Apolloprogram och en milstolpe i rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. Sedan dess har det skapats flera storfilmer som utspelas i rymden, flera som ligger mer åt äventyrsformatet. Med Ad Astra tar regissören James Gray plats bland de filmskapare som gjort mer än så, som skapat en rymdfilm som handlar om de existentiella frågorna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brad Pitt, Filmrecension, Recension, Rymdfilm, Scen, Tommy Lee Jones

Komplext sammansatta toner – Triple Amen av Ligthouse

17 september, 2019 by Mats Hallberg

foto Magnus Bergström

Lighthouse

Triple Amen

3

Inspelning: Spinroad Studios i Lindome 29-30/11 2018 av Pedro Ferreira

Mixad av Peter Danemo

Mastrad av David Carlsson

Kopasetic Productions (med stöd av Svenska Kulturrådet)

54:21

Releasedatum: 13/9 2019

En debutskiva från en kvartett välrenommerade musiker i olika generationer. Har träffat dem var för sig och på sistone lyssnat på dem live i olika intressanta sammanhang. Oftast verkligen gillat vad jag hört, varför jag blev nyfiken på den nybildade konstellationen. Beträffande Staffan Svensson i Göteborg och Peter Danemo från Stockholm, har jag känt till vad dessa jazzens trotjänare uträttat i cirka 30 år. Jag minns med glädje Entra, albumet Barban och en hel del annan örongodis. I vintras recenserade jag uppskattande prisbelönta Malin Wättrings tredje platta i eget namn.

Upprinnelsen till Lighthouse är att trumslagaren/ kompositören Danemo hade en önskan om samarbete med trumpetaren Svensson. Till projektet knöt trumslagaren till sig den betydligt yngre, men redan rutinerade saxofonisten/ komponisten Malin Wättring, medan hans medarbetare på Västkusten föreslog basisten Magnus Bergström. Och därmed hade en kvartett utan ackordinstrument bildats. Debutens elva spår är original signerade Danemo och Wättring ( var för sig eller tillsammans), med undantag av Kyrie IV (trad.). Den kreativa processen drevs fram genom att testa, prata och skratta. Vad som utmärker dem sägs vara ”öppen klang, tätt samspel och varm kommunikation.”

Det är en skiva som utmanar, knepig att greppa då den har flera ansikten. Musiken slingrar sig, röjer väg framåt med vässad trumpet i framkant. Ljudet av instrumentet jämte flygelhorn, är skivans mest markanta. Inledningen vacker och försiktigt hållen. Expressive Staffan Svensson är enormt skicklig och solot i Ming så magnifikt att man blir alldeles till sig. Januari av Wättring är en utsökt komposition med utforskande sound på trumpet och dynamiskt interagerande komp. Tar ett tag innan saxofonen (övervägande tenor) blandar sig in i de musikaliska upptågen.

Flera gånger kommer jag på mig med att tycka att vad jag hör snarare är impro utifrån skisser än fullbordade låtar. Delvis väldigt fascinerande när kvartetten söker sig fram, men tyvärr för mycket av experimentverkstad och för få linjära starka melodier.

Lät kanske lite väl negativ. När jag blir som mest upphetsad av Triple Amen associerar jag till Art Ensemble of Chicago, Lester Bowie Brass Fantasy, Charlie Haden Liberation Orchestra och Mike Westbrook. I kvartettens lyckligaste stunder tillhör de liknande avantgardistiska domäner. Trummor och bas är mer än bara komp i denna tajta kvartett. Étude in Black – Preparing (Danemo) har kammarmusikaliskt stuk med klockspel och stråkdrag. Ett alster döpt till Väntan, låter som ett enda stort sakorosankt jubel, medan efterföljande komposition istället formas till en orgie i kontemplativ inåtvändhet.

foto Magnus Bergström

Andra halvan består till ganska stora portioner av skrynkligt tonspråk och introvert spel, vilket gör mig besviken trots att det inte var totalt oväntat. Även om jag live gått igång på aviga intensiva takter hos såväl Marius Neset som Orakel, blir utforskandet hos Lighthouse ofta alltför ansträngande för mina öron. Ibland befinner de sig ljusår från devisen hos legendariska Blue Note (”It must schwing”). Ett angenämt undantag hittas på Ming med storartade solon från de båda blåsarna och batteristen. Dialogen här mellan de mångåriga vännerna Svensson – Danemo är en snärtig fullträff. Efter alla urladdningar avrundar man soft genom att spela en tämligen rak, spröd melodi, en innerlig melodi som tar fasta på musikens potentiella skönhet. Fint outro!

Som framgått en synnerligen blandad kompott vars enskilda lyckade tilldragelser, inte är tillräckliga för att få med mig på hela resan. Dissonanserna och de spretiga utflykterna blir till tålamodsprövande ojämnheter. Vill foga in att lyssning i hörlurar är att föredra, gör det lättare att uppfatta detaljer. Då uppenbaras på ett bättre sätt det intelligenta samspel som understödjer blåset.

Arkiverad under: Recension, Scen, Skivrecensioner

Imponerande enmansförställning – Dr Jekyll och Mr Hyde på Teater Jaguar

16 september, 2019 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Av och med Torben Sigelius Kulin

Fritt efter Robert Louis Stevenson

Regi: Viktoria Folkesson

Scenografi & kostym: Thomas Pålsson

Musik: Emil Klingvall

Ljus: Thomas Pålsson & Torben Sigelius Kulin

Teknik: My Persson

Dramaturgi: Anna Berg

Spelas på Teater Jaguar Storgatan 3 i Göteborg

Premiär 14/9 2019

Spelas till och med 4/10

Åldersgräns: från 15 år

Konstigt nog mitt första besök hos en frigrupp inriktad på den unga publiken med övervägande dagföreställningar. Teatern vars motto är att ta ungas tankar på allvar har existerat sedan 1987. De håller till i kvarter i Vasastan nära Hagakyrkan, i lokaler som tidigare varit flickskola. En spartansk korridor utgör foajé. Inne i den lagom stora salongen sitter publiken på en fem raders läktare. Scenen är ganska trång, vilket per automatik gör det tacksamt att arbeta med intimt tilltal.

Kortromanen Dr Jekyll och My Hyde publicerades 1886. Den har som bekant gett upphov till åtskilliga filmatiseringar, teveserie och också musikal. Att som Torben Sigelius Kulin adaptera skräckberättelsen till sceniskt drama, verkar han vara tämligen ensam om. Lyckligtvis går han i land med sitt självpåtagna krävande uppdrag. Det blir underhållande, en smula läskigt, sedelärande och är framför allt en fullträff avseende skådespelarprestation. Utomordentlig assistans och input har regissören Viktoria Folkesson bidragit med. Hon har, förmodar jag, framgångsrikt ansat i och piffat upp kreatörens manus.

Troligen första gången jag ser Torben Sigelius Kulin agera. I samma utstyrsel – polisonger, väst och kläder i beige färgskala – tar han sig an samtliga roller. Han förlitar sig helt på att förmedla skiftande perspektiv genom kroppsspråk och tonfall. Han pendlar fiffigt mellan att vara berättaren, den besatte hunsade forskaren Dr Jekyll, bestialiske okontrollerbare Mr Hyde, betjänten, den hämmade Jekylls rasande chef samt en förslagen kommissarie från Scotland Yard. Ett vågat grepp som överlag fungerar förträffligt. Angående hörbarheten hade det varit önskvärt om mygga använts, eftersom somliga meningar på lägsta volym faller bort.

foto Lina Ikse

Scenografin utgörs främst av draperi upplyst i rött av spotlights. vertikalställda ljusramper med påmonterade griffeltavlor och en rektangel framställd av pulver. En käpp, en pistol och rökmaskin är effektfulla attribut som obevekligt driver handlingen under cirka 75 minuter. Adaptionen av Stevensons fiktion är ett tankeväckande, otäckt drama om ett vetenskapligt experiment som går överstyr, när studiet av ”sociala normer och avvikelser bland mikroorganismer” tas till oanade nivåer genom ”självmedicinering”. I periferin väcker den frågor om forskningsetik och om människans dubbla natur. I skrivande stund slår det mig att pjäsen med de skiktade perspektiven, aktualiserar behovet av att bli sedd och att ingå i ett socialt vettigt sammanhang. Tankarna går till dödsbringande terrordåd från ensamvargar, något som jag utgår från att lärare fångar upp i diskussioner med sina elever efter föreställningen.

Trots pjäsens ämne och tyngd ska inte bortses från komiken som uppstår mellan aktören på scen och teknikansvarige My Persson. Deras kommunikation tillhör föreställningens höjdpunkter. Klickade tekniken vid ett avgörande skede under premiären? Det utbroderade, målande språket är också en tillgång. Och lokomotivet Torben Sigelius Kulin har förstås mångårig vana av att fascinera en ung publik. Det är lika underhållande som skickligt att iaktta hur han växlar mellan över- och underordning, sprittande feststämning och vardagslunk, från figurer med dominant världsvant maner till att desperat skriva formler och vistas i trist omgivning.

. Och de många imponerande förvandlingsnumren hålls samman av berättaren som skjuter in kommentarer. Alltid berikande att träda in i ett nytt scenrum och där få betrakta stort skådespeleri.

foto Lina Ikse

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Bokrecension: Lyktsken av Michael Ondaatje – ett krig som är över, men egentligen inte

16 september, 2019 by Anastasia Bark

Lyktsken
Författare: Michael Ondaatje Översättning: Andreas Vesterlund
Förlag: Natur&Kultur
Utgivningsdatum:2019.03.30
ISBN: 978-91-27-15930-3

En magisk upplevelse i barndomen kan lätt uppfattas annorlunda i fall man kommer i kontakt med den vid ett senare skede i livet. Det behöver inte innebära att objektet för ens fascination från barndomen försämras, men ofta får man som äldre en annan sorts insyn när det gäller vissa upplevelser. Att se om en film eller att läsa en bok som man läst i barndomen kan uppfattas mycket annorlunda, ibland förstår man kanske nya skämt som man inte kunde förstå när man var liten, eller så uppfattas ett visst objekt som mer platt, mer svartvitt, utan en gråzon. Mycket under barndomen uppfattas starkt och påverkar vår livssyn senare i livet. Detta kan nog gälla det mesta. Filmer, böcker, människor, föräldrar… Särskilt föräldrar när det gäller ”Lyktsken”.

Om det är någonting som Michael Ondaatje lyckas suveränt med så är det att skapa en kontrast mellan det som är upplevt under barndomen och ens uppfattning av den upplevelsen senare en livet. En sorts insyn, en personlig analys av en upplevelse man påverkats starkt av; och läsaren är hela tiden med i denna resa. Samtidigt tappar Ondaatje inte balansen mellan barndomens magi och de mer analyserande återupplevelserna. På sätt och vis är det nästan som att återuppleva sin egen barndom som vuxen. Känslan är i alla fall densamma.

För huvudkaraktären (Nathaniel) i ”Lyktsken” handlar dessa återupplevelser mycket om att försöka förstå det som helt enkelt inte gick att förstå i barndomen, en process där huvudkaraktären hanterar sina tankar och sina känslor till sin omgivning, och särskilt till sina föräldrar som lämnar London efter kriget för att åka till Singapore. De lämnar Nathaniel och hans syster Rachel i lägenheten tillsammans med en man som Nathaniel och hans syster börjar kalla för Nattfjärilen. Snart dyker det upp flera andra underliga karaktärer i Nathaniel och Rachels omgivning, och det är dessa karaktärer tillsammans med Nathaniels föräldrars ovanliga yrken som lämnar många frågor i Nathaniels huvud. Denna process – att försöka förstå sig själv, sin omgivning och sitt arv – får Nathaniel att framstå som en väldigt realistisk karaktär, lätt att känna igen sig i.

Förutom den uppenbara kontrasten mellan Nathaniels magiska barndom och de tankar han senare får i livet finns det även en stark kontrast mellan det lugna och det stormiga i romanen. Å ena sidan finns det inte mycket tydlig spänning på ytan, men djupt nere någonstans stormar det; för trots att kriget är över är det ändå inte över, i alla fall inte för många av oss. På det sättet har boken flera skikten och ju djupare man kommer ner desto mer stormigt blir det, för trots att striden är över har processen att komma över denna strid bara börjat. Detta gäller inte bara människor som hanterar individuella problem men också länder som hanterar nationella problem. Michael Ondaatje har i flera böcker varit suverän på att balansera mellan magi och realism men när det kommer till ”Lyktsken” är det just denna mänskliga bräcklighet, denna behandling av efterkrigets sår som får boken att stå ut.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Litteraturkritik, Recension

Teaterkritik: Häxjakten på Dramaten – så stark, jag sitter som på nålar, fast jag vet hur det ska gå

15 september, 2019 by Rosemari Södergren

Häxjakten
Av Arthur Miller
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Jenny Ljungberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Musik Andreas Utnem
Mask och peruk Susanne von Platen, Peter Westerberg
Premiär 14 september 2019 på Elverket, Dramaten
Föreställning som recenseras: 15 september 2019

Tre gastkramande timmar som skakar om mig. Regissören Alexander Mørk-Eidem har ännu en gång håller i rodret för en stark, enastående, berörande uppsättning som lär locka både en ung och en äldre publik och fylla salongen på Elverket. Föreställningen av Häxjakten är tre timmar, men tiden går svindlande fort och jag sitter som på nålar, fast jag vet hur det ska gå.

Häxjakten av Arthur Miller handlar om några unga flickor i Salem i USA under 1600-talet pekade ut människor i bygden som häxor och beskyllde både män och kvinnor för att ha samröre med djävulen och många dömdes till döden efter flickornas vittnesmål. Berättelsen bygger på verkliga händelser även om det inte är exakt återgivning av de historiska händelserna: Arthur Miller skrev om pjäsen: Av dramatiska skäl har det ibland varit nödvändigt att slå ihop många rollgestalter till en. Antalet flickor har reducerats. Abigails ålder har höjts. Ett flertal domare av ungefär samma rang hr fått symboliseras av Hathorne och Danforth. … Varje rollgestalts öde är exakt överensstämmande med den historiska förlagans öde, och det finns ingen i dramat som inte spelade en liknande – och i vissa fall exakt samma – roll i historien.

För Arthur Miller var pjäsen i första hand en metafor för den förföljelse som demokrater utsattes under senator McCarthys jakt på ”de röda” under 1950-talets USA.

Det finns otaliga paralleller till vår tid. Tyvärr. Alla har nog någon gång varit med om någon händelse där det inte gått att ha en avvikande uppfattning. Det som styr människor i dessa situationer är rädsla. En del tiger när drevet går, genom att de tiger blir de medhjälpare till det som händer. Det händer på skolor i mobbning-situationer, det händer på arbetsplatser, det händer i olika sammanhang och allra lättast utvecklas detta i sammanhang där människor binds samman av en gemensam uppfattning av en ideologi, en religion, en filosofi eller för den delen: ett fotbollslag. Eller i kriminella kretsar.

Vem vågar stå upp och säga emot när drevet går? I Salem på 1600-talet var det livsfarligt. I vårt samhälle kanske det inte så ofta handlar om livet men det finns mycket annat som vi kan mista om vi vågar stå emot en upprörd massa. Det kan vara ut tuff utmaning att våga stå upp emot flocken. Pjäsen handlar om hur lätt en öppet samhälle rustas ned. Hur lätt det är att en uppretad massa som anser sig ha den enda rätta sanningen stryper friheten och skapar ett samhälle där det är livsfarligt att vara unik och inte följa den förutbestämda mallen.

Regissören säger i en intervju till journalisten Betty Skawonius, i programmet för uppsättningen: Förhoppningsvis blir det en berättelse om hur lätt ett samhälle kan brytas ned, inte en hjältesaga om några få som handlar rätt när alla andra handlar fel. Utan om allas delaktighet. De som utnyttjar sin maktposition och de som inte använder sin makt. De som agerar, de som löper de och de som håller tyst.

Föreställningen har många styrkor. Scenografin är makalös, spektakulär. Från taket hänger en rörlig ljusrigg av enorma proportioner som i inledningen lyser oss i publiken rakt i ansiktet, det är så starkt ljus att det nästan inte går att se på lamporna. Det känns och vi förstår att det som händer på scen lika gärna kan hända oss.

En annan styrka i föreställningen är de många enastående skådespelarna från Stockholms stadsteater och Dramaten. För första gången hittills har de två stora institutionsteatrarna i Stockholm en samarbete på scen med 19 skådespelare tillsammans, men en lång rad av mina favoritskådespelare från de två teatrarna.

Föreställningen har som alla riktigt bra uppsättningen flera möjliga sätt att se den på och inget är bara svart eller vitt. Det går att begripa också de som har makt, inte ens den högste domaren är helt ond och inte Abigail som blir den informella ledaren för de unga flickorna. Det går inte att ursäkta men det går att förstå dessa unga flickor. De levde i ett samhälle där deras röster inte var värda ett dugg och plötsligt fick de stå i centrum för all uppmärksamhet och kunde avgöra vilka som skulle bli häktade. Det är en stark och hemsk berättelse om hur grupptryck och masshysteri skapar offer. Ett viktigt innehåll i alla tider och inte minst i vår tid.

Medverkande
Juliett Eklöf
Niklas Falk
Gerhard Hoberstorfer
Johan Holmberg
Andreas Kundler
Isabelle Kyed
Karin Franz Körlof
Marika Lagercrantz
Per Mattsson
Natalie Minnevik
Shebly Niavarani
Henrik Norlén
Ellen Nyman
Matilda Ragnerstam
Juan Rodriguez
Shanti Roney
Eric Stern
Kirsti Stubø
Susan Taslimi

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Häxjakten, Recension, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 564
  • Sida 565
  • Sida 566
  • Sida 567
  • Sida 568
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in