Lyktsken
Författare: Michael Ondaatje Översättning: Andreas Vesterlund
Förlag: Natur&Kultur
Utgivningsdatum:2019.03.30
ISBN: 978-91-27-15930-3
En magisk upplevelse i barndomen kan lätt uppfattas annorlunda i fall man kommer i kontakt med den vid ett senare skede i livet. Det behöver inte innebära att objektet för ens fascination från barndomen försämras, men ofta får man som äldre en annan sorts insyn när det gäller vissa upplevelser. Att se om en film eller att läsa en bok som man läst i barndomen kan uppfattas mycket annorlunda, ibland förstår man kanske nya skämt som man inte kunde förstå när man var liten, eller så uppfattas ett visst objekt som mer platt, mer svartvitt, utan en gråzon. Mycket under barndomen uppfattas starkt och påverkar vår livssyn senare i livet. Detta kan nog gälla det mesta. Filmer, böcker, människor, föräldrar… Särskilt föräldrar när det gäller ”Lyktsken”.
Om det är någonting som Michael Ondaatje lyckas suveränt med så är det att skapa en kontrast mellan det som är upplevt under barndomen och ens uppfattning av den upplevelsen senare en livet. En sorts insyn, en personlig analys av en upplevelse man påverkats starkt av; och läsaren är hela tiden med i denna resa. Samtidigt tappar Ondaatje inte balansen mellan barndomens magi och de mer analyserande återupplevelserna. På sätt och vis är det nästan som att återuppleva sin egen barndom som vuxen. Känslan är i alla fall densamma.
För huvudkaraktären (Nathaniel) i ”Lyktsken” handlar dessa återupplevelser mycket om att försöka förstå det som helt enkelt inte gick att förstå i barndomen, en process där huvudkaraktären hanterar sina tankar och sina känslor till sin omgivning, och särskilt till sina föräldrar som lämnar London efter kriget för att åka till Singapore. De lämnar Nathaniel och hans syster Rachel i lägenheten tillsammans med en man som Nathaniel och hans syster börjar kalla för Nattfjärilen. Snart dyker det upp flera andra underliga karaktärer i Nathaniel och Rachels omgivning, och det är dessa karaktärer tillsammans med Nathaniels föräldrars ovanliga yrken som lämnar många frågor i Nathaniels huvud. Denna process – att försöka förstå sig själv, sin omgivning och sitt arv – får Nathaniel att framstå som en väldigt realistisk karaktär, lätt att känna igen sig i.
Förutom den uppenbara kontrasten mellan Nathaniels magiska barndom och de tankar han senare får i livet finns det även en stark kontrast mellan det lugna och det stormiga i romanen. Å ena sidan finns det inte mycket tydlig spänning på ytan, men djupt nere någonstans stormar det; för trots att kriget är över är det ändå inte över, i alla fall inte för många av oss. På det sättet har boken flera skikten och ju djupare man kommer ner desto mer stormigt blir det, för trots att striden är över har processen att komma över denna strid bara börjat. Detta gäller inte bara människor som hanterar individuella problem men också länder som hanterar nationella problem. Michael Ondaatje har i flera böcker varit suverän på att balansera mellan magi och realism men när det kommer till ”Lyktsken” är det just denna mänskliga bräcklighet, denna behandling av efterkrigets sår som får boken att stå ut.