Av och med Torben Sigelius Kulin
Fritt efter Robert Louis Stevenson
Regi: Viktoria Folkesson
Scenografi & kostym: Thomas Pålsson
Musik: Emil Klingvall
Ljus: Thomas Pålsson & Torben Sigelius Kulin
Teknik: My Persson
Dramaturgi: Anna Berg
Spelas på Teater Jaguar Storgatan 3 i Göteborg
Premiär 14/9 2019
Spelas till och med 4/10
Åldersgräns: från 15 år
Konstigt nog mitt första besök hos en frigrupp inriktad på den unga publiken med övervägande dagföreställningar. Teatern vars motto är att ta ungas tankar på allvar har existerat sedan 1987. De håller till i kvarter i Vasastan nära Hagakyrkan, i lokaler som tidigare varit flickskola. En spartansk korridor utgör foajé. Inne i den lagom stora salongen sitter publiken på en fem raders läktare. Scenen är ganska trång, vilket per automatik gör det tacksamt att arbeta med intimt tilltal.
Kortromanen Dr Jekyll och My Hyde publicerades 1886. Den har som bekant gett upphov till åtskilliga filmatiseringar, teveserie och också musikal. Att som Torben Sigelius Kulin adaptera skräckberättelsen till sceniskt drama, verkar han vara tämligen ensam om. Lyckligtvis går han i land med sitt självpåtagna krävande uppdrag. Det blir underhållande, en smula läskigt, sedelärande och är framför allt en fullträff avseende skådespelarprestation. Utomordentlig assistans och input har regissören Viktoria Folkesson bidragit med. Hon har, förmodar jag, framgångsrikt ansat i och piffat upp kreatörens manus.
Troligen första gången jag ser Torben Sigelius Kulin agera. I samma utstyrsel – polisonger, väst och kläder i beige färgskala – tar han sig an samtliga roller. Han förlitar sig helt på att förmedla skiftande perspektiv genom kroppsspråk och tonfall. Han pendlar fiffigt mellan att vara berättaren, den besatte hunsade forskaren Dr Jekyll, bestialiske okontrollerbare Mr Hyde, betjänten, den hämmade Jekylls rasande chef samt en förslagen kommissarie från Scotland Yard. Ett vågat grepp som överlag fungerar förträffligt. Angående hörbarheten hade det varit önskvärt om mygga använts, eftersom somliga meningar på lägsta volym faller bort.
Scenografin utgörs främst av draperi upplyst i rött av spotlights. vertikalställda ljusramper med påmonterade griffeltavlor och en rektangel framställd av pulver. En käpp, en pistol och rökmaskin är effektfulla attribut som obevekligt driver handlingen under cirka 75 minuter. Adaptionen av Stevensons fiktion är ett tankeväckande, otäckt drama om ett vetenskapligt experiment som går överstyr, när studiet av ”sociala normer och avvikelser bland mikroorganismer” tas till oanade nivåer genom ”självmedicinering”. I periferin väcker den frågor om forskningsetik och om människans dubbla natur. I skrivande stund slår det mig att pjäsen med de skiktade perspektiven, aktualiserar behovet av att bli sedd och att ingå i ett socialt vettigt sammanhang. Tankarna går till dödsbringande terrordåd från ensamvargar, något som jag utgår från att lärare fångar upp i diskussioner med sina elever efter föreställningen.
Trots pjäsens ämne och tyngd ska inte bortses från komiken som uppstår mellan aktören på scen och teknikansvarige My Persson. Deras kommunikation tillhör föreställningens höjdpunkter. Klickade tekniken vid ett avgörande skede under premiären? Det utbroderade, målande språket är också en tillgång. Och lokomotivet Torben Sigelius Kulin har förstås mångårig vana av att fascinera en ung publik. Det är lika underhållande som skickligt att iaktta hur han växlar mellan över- och underordning, sprittande feststämning och vardagslunk, från figurer med dominant världsvant maner till att desperat skriva formler och vistas i trist omgivning.
. Och de många imponerande förvandlingsnumren hålls samman av berättaren som skjuter in kommentarer. Alltid berikande att träda in i ett nytt scenrum och där få betrakta stort skådespeleri.
